• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

American Hotel – scenografin skriker ut den övergivna stadens ångest och bitterhet

5 mars, 2016 by Rosemari Södergren

MEDVERKANDE PÅ SCENEN Carter Liv Mjönes Vladimir Shanti Roney Jack Peter Gardiner Sylvia Ann-Sofie Rase Silver Anders Johannisson PRODUKTION Av Sara Stridsberg Regi Ingela Olsson Scenografi och ljus Jens Sethzman Kostym Nina Sandström Mask Anna Jensen Arktoft

American Hotel
Av Sara Stridsberg
Regi Ingela Olsson
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Mask Anna Jensen Arktoft

Detroit är en ödelagd stad, en stad som är förråd och övergiven av kapitalismen, försatt i konkurs – hela scenografin går i mörkt gråa färger. Handlingen kretsar kring fem övergivna människor och framför allt handlar det om den unga kvinnan Carter och hennes två män, tvillingarna Vladimir och Jack.

Sara Stridsberg som skrivit dramat berättar i föreställningens program hur hon inspirerades att skriva dramat:
Jag såg några bilder av konstnären Annika von Hausswolff som hon hade tagit i Detroit, och i de bilderna dök en kärlekshistoria upp, som en blixt i mig. En kvinna sitter i vita jeans och Daimler Chrystler-tröja, högt uppe i en övergiven och skyskrapa och väntar på att hon ska få mod att döda sin älskade. Året är 2013. Staden Detroit har just gått i konkurs och stora delar av den gamla staden ligger öde.

American HotelScenografin skriker ut betonggrå ångest och tomhet. I programmet skriver journalisten och författaren Katrine Marçal hur den amerikanska staden Detroit drabbades av finanskrisen. Den 18 juli 2013 ansökte staden Detroit om konkurs och i denna halvt övergivna stad som i mångt och mycket liknar en krigsskådeplats med övergivna hus, sönderfallande fabriker, plundrare och krossade fönsterrutor utspelar sig dramats handling.
Mellan år 2000 och 2012 lämnade 53 procent av invånarna Detroit.

Scenografin fångar den känsla jag tror dramatikern och regissören vill fånga med dramat. Skådespelarna är suveränt duktiga, Shanti Roneys ångestladdade Vladimir känns långt efter att salongen tömts.

Handlingen kretsar framför allt kring Carter. Som ung vuxen förlorar hon sin mor och hennes pappa övergav henne och hennes mamma redan när hon var liten. Carters mamma var hotellstäderska och egentligen den enda människan av de fem karaktärerna som var förmögen att älska någon. Som hon ställde upp på sin dotter och hur hon arbetade och slet och vände på varje mynt för att ge sin dotter en universitetsutbildning är starkt skildrat.

Sara Stridsberg skriver att det är en kärlekshistoria. Jag tycker att den enda kärlekshistoria som finns där är mammans kärlek till sin dotter Carter, de övriga karaktärerna är alla för uppfyllda av sig själva, sin sorg, sina misslyckanden och sin bitterhet för att kunna ge någon kärlek till någon. Jag har svårt att se att berättelsen har med Detroit att göra. Det är en berättelse som kan utspela sig var som helst i världen. Som sådan är den ett skri av sorg, ångest, vemod, uppgivenhet, melankoli och bitterhet som framför allt hålls uppe av det starka spelet av Shanti Roney och Peter Gardiner som Vladimirs tvillingbror Jack. Jag har för övrigt svårt att tro på slutet. Men för att inte ge någon spoiler om handlingen kan jag inte utveckla detta.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Carter Liv Mjönes
Vladimir Shanti Roney
Jack Peter Gardiner
Sylvia Ann-Sofie Rase
Silver Anders Johannisson

American Hotel

MEDVERKANDE PÅ SCENEN Carter Liv Mjönes Vladimir Shanti Roney Jack Peter Gardiner Sylvia Ann-Sofie Rase Silver Anders Johannisson PRODUKTION Av Sara Stridsberg Regi Ingela Olsson Scenografi och ljus Jens Sethzman Kostym Nina Sandström Mask Anna Jensen Arktoft

MEDVERKANDE PÅ SCENEN Carter Liv Mjönes Vladimir Shanti Roney Jack Peter Gardiner Sylvia Ann-Sofie Rase Silver Anders Johannisson PRODUKTION Av Sara Stridsberg Regi Ingela Olsson Scenografi och ljus Jens Sethzman Kostym Nina Sandström Mask Anna Jensen Arktoft

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: American Hotel, Detroit, sara stridsberg, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Kärlek och Politik – ett snyggt idédrama av Friedrich Schiller

29 februari, 2016 by Redaktionen

Kärlek och politik

Kärlek och Politik av Friedrich Schiller
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Premiär den 26 februari på Stora scenen

Friedrich Schiller skrev Kärlek och Politik 1783, strax innan den franska revolutionen. Nu spelas den på Stockholms stadsteater i regi av Staffan Valdemar Holm och med scenografi av Bente Lykke Möller. Pjäsen är deras första gemensamma produktion på Stadsteatern, men de båda har samarbetat länge och det märks i hur väl regin smälter ihop med scenografin.

Friedrich Schillers pjäser behandlar ofta maktstrukturer och även Kärlek och Politik har mer fokus på de politiska intrigerna än på kärleken. De unga älskande, Luise som är dotter till stadsmusikanten Miller, och majoren Ferdinand som är son till Ministerpresident von Walter, framställs mer som brickor i spelet än som ett kärlekspar.

Den stilrena scenografi och de blanka kostymerna i olika nyanser av silver och grått mot den mörka bakgrunden håller ihop föreställningen som ett konstverk eller en opera. Operakänslan förstärks av det dramatiska slutet och av operamusiken som vävs in i handlingen.

Ensemblen gestaltar väl dramats personligheter som dock inte har några större förutsättningar att vinna publikens sympatier. Även om Gerhard Hoberstorfer spelar den mest osympatiske karaktären, ministerpresidenten, så är det ingen av de andra som man gärna identifierar sig med heller.

Nej, pjäsens styrka ligger snarare i skildrandet av hur samhällsstrukturer påverkar våra liv. Och hur makt och pengar kan förvrida både moral och medkänsla. Frågor som är aktuella i alla tider.

Kärlek och Politik

Av: Friedrich Schiller
Översättning: Frederik Sjögren
Regi: Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller
Ljus: Torben Lendorph
Ljud: Kristian Oscarsson
Mask: Ulrika Ritter

I rollerna:
Kanslipresident von Walter: Gerhard Hoberstorfer
Ferdinand: Simon Reithner
Hovmarsalk von Kalb: Robin Keller
Lady Milford: Eva Rexed
Wurm: Andreas Kundler
Miller: Lennart Jähkel
Hans hustru: Kajsa Reingardt
Luise: Maja Rung
Sophie: Claire Wikholm
Kammarherre: Åke Lundqvist
Statister: Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring, Sebastian Prada

Foto: Petra Hellberg

Kärlek och Politik Av Friedrich Schiller Premiär 26 februari 2016 
Stora scenen MEDVERKANDE PÅ SCENEN Ministerpresident von Walter Gerhard Hoberstorfer Ferdinand Simon Reithner Hovmarskalk von Kalb Robin Keller Lady Milford Eva Rexed Wurm Andreas Kundler Miller Lennart Jähkel Fru Miller Kajsa Reingardt Luise Maja Rung Sophie Claire Wikholm Kammarherre Åke Lundqvist Kammartjänare/ Rättsbetjänt Jonas Blixt Kammartjänare/ Rättsbetjänt Magnus Hammer Kammartjänare/ Rättsbetjänt Oskar Laring Kammartjänare/ Rättsbetjänt Sebastian Prada PRODUKTION Av
Friedrich Schiller

Översättning
Frederik Sjögren

Regi
Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostym
Bente Lykke Møller

Ljus
Torben Lendorph

Ljud
Kristian Oscarsson

Mask
Ulrika Ritter
 MEDVERKANDE PÅ SCENEN Ministerpresident von Walter Gerhard Hoberstorfer Ferdinand Simon Reithner Hovmarskalk von Kalb Robin Keller Lady Milford Eva Rexed Wurm Andreas Kundler Miller Lennart Jähkel Fru Miller Kajsa Reingardt Luise Maja Rung Sophie Claire Wikholm Kammarherre Åke Lundqvist Kammartjänare/ Rättsbetjänt Jonas Blixt Kammartjänare/ Rättsbetjänt Magnus Hammer Kammartjänare/ Rättsbetjänt Oskar Laring Kammartjänare/ Rättsbetjänt Sebastian Prada PRODUKTION Av
Friedrich Schiller

Översättning
Frederik Sjögren

Regi
Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostym
Bente Lykke Møller

Ljus
Torben Lendorph

Ljud
Kristian Oscarsson

Mask
Ulrika Ritter


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

Tankar kring Idioten av Dostojevskij på Teater Giljotin

28 februari, 2016 by Lotta Altner

idioten_giljontin

Idioten
av Fjodor Dostojevskij
Bearbetning/Regi/Skådespelare: Zardasht Rad
Video/Ljus: Ludde Falk
Ljuddesign: Åke Risenfors
Premiär den 27 februari 2016, Teater Giljotin

Du behöver inte ha läst Fjodor Dostorjevskijs roman med samma namn, för att se teater Giljotins uppsättning. Det kanske till och med underlättar den 70 minuter långa monologen, att enbart focusera på det som händer där, snarare att jämföra för mycket med den svårlästa boken. Därmed inget ont sagt om boken, för vem har sagt att en bra bok eller pjäs måste vara lättsmält!? Sondmatning mår ju ingen bra av i långa loppet.

Inledningsvis blir jag matt av den spartanska scenen och att en ensam skådespelare redan står med ryggen mot oss, innan föreställningen börjat. Jag funderar över hur han ska kunna fylla ut all den djuphet och allvar som ett manus från denna ryska tungviktare ändå är. Precis som rollkaraktären inleder, kände jag ”oro i hjärtat”. Tanken att Rad dessutom bearbetat och regiserat sig själv, gör inte svårighetsgraden mindre på något vis. Att fylla ut så många professioner vid ett och samma tillfälle, kräver stor begåvning. Det dröjer dock inte många ord förrän jag är helt betagen och lättad över att Zardasht Rad fyller upp hela scenen med sina berättelser om ”idioten”. Det är något väldigt rent och vackert i hans sätt att tala, varje ord väger snyggt och sitter som en smäck i hans mun. Jag ser varje ord och stavelse och trots den svåra texten så lyssnar jag inte bara, jag hör också vad han säger.
Det finns också oskuldshet och genuinitet i hela framställningen av mannen som inte kan vara annat än rak med sig själv och andra, de stunder han tror sig vara säker på vem han är, trots att han ” inte vet var gränsen går”. Han lider lika mycket av att ha sin hjärnsjukdom som av att världen därmed tror att han är en idiot.
Föreställningen bjuder inte på rak ordningsföljd, utan är tårbitar, i en förklaring till varför Furst Mysjkin valt (tvingas) att utvecklas till att vara den man han är. Han är en man som lider av någon form av epilepsi, har låg samhällsbörd och drabbas av äkta kärlek (tror han) till en kvinna han i andras ögon inte förtjänar. Men vad är det då han har att komma med, mer än sin genuina känsla, när han inte har den börd som krävs för att kunna muta sig till kvinnan han skulle kunna gifta sig med. Han är ju en enkel man, med en sjukdom som då i slutet av 1800-talet gärna förknippades med vanvett, skam och utstöthet. Människor som han gömde man gärna undan och kunde behandlas sämre än ett djur. Men han står på sig, fast kastas mellan förtvivlan och kärlek, som båda både skadar och gläder.
Scentekniskt byter han mellan rollkaraktärernas diskussioner med varandra, genom att påvisa olika energier hos dem. Det gör karaktärerna verkligare än om Zardasht hade använt hela sitt kroppsspråk också. De små detaljerna i berättandet är mycket skickligt och ger en smakfull tolkning som öppnar upp för intresse.
Mest komplicerat med föreställningen är, även om man läst romanen, att de rollkaraktärer som gestaltas och talas om, har svåra ryska namn som inte naturligt sitter kvar i minnet. Det gör att man ibland rör ihop historierna med varandra. Fast trots detta rör man inte ihop faktumet att en människas värde och förmågor ligger långt bortom status, makt och pengar. Tack och lov kan vi finna frihet i det och minnas att ”Skönheten är gåtfull”.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dostojevski, Idioten

Hisnande relationsteorier magnifikt skildrade – Utan personligt ansvar av Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg

28 februari, 2016 by Mats Hallberg

utanpersonligt ansvar

Utan personligt ansvar
Manus: Anders Friberg & Sara Klingvall efter Lena Anderssons Utan personligt ansvar
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Åsa Holtz
Musik: Anna Gustavsson
Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg
Urpremiär 27 februari 2016

För några år sedan avslöjade filmregissören Roy Andersson att han var förlaga till manliga huvupersonen i Lena Anderssons romanbygge Egenmäktigt förfarande., vilket bidrog till att göra innehållet mer pikant. Jag har förresten en gång träffat Andersson och läst nämnda Augustbelönade bok, fast den egentligen var alltför kyligt resonerande för mig. Uppföljaren verkar av manus att döma, vara mer uppskruvad, mer indränkt i svart humor. Under två timmar inklusive paus forsar repliker ur munnarna på tre ytterst drivna skådespelare, formade i Tamauers särpräglade estetik. Replikerna ledsagas av ett hetsigt kroppsspråk, nödvändiga pauser och uttrycksfulla miner. I frigruppens produktioner kretsar mycket kring begrepp som välvilja, tillstånd som förundran och löjeväckande beteenden. Ganska tillspetsat kan påstås, att de tar med sig delar av den spelstil man använder på barn, kryddat med vuxenvärldens ironi.

Salongen badar i rött, samma färg som skådespelarnas kläder, liksom enda rekvisitan hjulförsedda pallar med avsats. Electronica av Anna Gustavsson & Gunnel Samuelsson inramar uppsättningen, vilket ger ett både lustfyllt och ödesmättat intryck. Inspelade röster markerar flitiga bruket av mobiltelefoner. Historien är som bekant ett triangeldrama, men makan Ebba förkroppsligas inte. Inledningsvis blir publiken förvirrad av att aktörerna saknar bestämda positioner. Vi vänjer oss gradvis, blir varse framvällande halsbrytande interaktion, det mest märkvärdiga jag någonsin sett i den vägen. Ideliga perspektivbyten gör att du registrerar skeendet i enlighet med det avstånd Brecht ville skapa.

Trion kliver in och ur rollerna, eller snarare företräder dem oavsett kön. Dessutom tjänstgör de som en kör av röster, röster som är bollplank, förmedlare av tankar, samtalspartners, förnumstiga vänner, rådgivare, supportrar. Därmed blir du inte delaktig eller särskilt berörd, vilket så klart kan ses som en brist. Det är modigt gjort av regissör Anders Friberg. Och det fungerar mestadels utmärkt, därför att överdosen filosofiska krumbukter späds ut av ett antal välbehövliga skratt. Emellanåt är det hiskeligt roligt! Jan Ericsson och Sara Klingvall har vanan inne sedan många år att agera med lekfullt allvar. Deras karaktärer bruka beter sig mänskligt fånigt. Nykomlingen Amelie Thorén har jag sett på Göteborgs Stadsteater och till och med som avgångselev. Hon flyter fullkomligt obehindrad in i de andras sceniska stil, vilket måste betecknas som sensationellt. Ensemblen är helt enkelt häpnadsväckande bra, går skickligt loss på att gestalta destruktiva beroenden.

Några gånger mellan varven går det på tomgång, blir för abstrakt, pratigt och torrt. Genom utflippade fysiska gester eller hejdlösa tankesprång, fångas vi återigen av ett plågat par, som uppvisar allehanda tecken på att aldrig nå någon jämställd förening. Tamauer gör Lena Andersson en gentjänst! Hennes bitvis trögflytande vildvuxna haranger ansas i deras bearbetning, ges en vital struktur. Sedan infinner sig frågan om varför Ester blir besatt. Inte blir en klok på vad hon ser i den velige hale Olof som ständigt förringar deras känslor. Båda verkar vilja umgås på sina egna villkor, trivs med att kommunicera, fast grundproblemet är ju att den yngre kvinnan vill bli bekräftad också fysiskt. Men som pjäsen slår fast: Kärlek är primitivt, inte sofistikerat. Uppskattade uppsättningen och dess anslag. Min lite skeptiska inställning förbyttes i förnöjsamhet.

Skådespelare: Amelie Thorén, Jan Ericson och Sara Klingvall

Foto: Lina Ikse

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scenkonst, Teater, Teater Tamauer, Teaterkritik

Närmare döden – Vackert och vemodsfyllt om döden – och livet

25 februari, 2016 by Redaktionen

Stockholm City

Närmare döden – en tvåpersonersrevy
Av Lotta Olsson
Regi Ensemblen
Musik Fredrik Meyer
Musik Marika Willstedt
Dockmakare Thomas Lundqvist
Dockkläder Adina Almén
Premiär 24 februari 2016 Klara Soppteater

Det är alltid lika trevligt att se en föreställning på Klara soppteater. Den här gången är jag extra spänd på vad som komma skall. Döden låter som ett tungt tema, och jag undrar vad det kommer att handla om. Så dyker Albin Flinkas och Fredrik Meyer upp på scenen och berättar att de ska sätta upp en revy om döden. Det är bara de två och en docka.

Inledningsnumret, en visa som handlar om det stora mörkret, är så vackert att jag får tårar i ögonen. Stämningen är fin, i den stora spegeln bakom scenen ser vi oss själva i mörkret bakom de tända, små ljusen på borden.

Sedan dras ridån för den bakre delen av scenen och revyn börjar. Det blir inte alls så tungt som jag befarat. Texterna, som är skrivna av den mångsidiga författaren Lotta Olsson, innehåller både allvar och humor och handlar lika mycket om liv som död. De handlar om moderna trender som träningshets, ätstörningar och ångest framkallad av tidningarnas varnande löpsedlar. Albin Flinkas och Fredrik Meyer turas om att sjunga och spela, de har mycket bra kroppsspråk och mimik. Att få sitta så nära inpå scenen och uppleva skådespelarnas gester och miner så tydligt ger en speciell känsla.

Dockan är fantastiskt välgjord av dockmakaren Thomas Lundqvist och känns nästan levande den också. Den är nyfödd vid pjäsens början och tankeväckande sägs att de nyligen födda och de riktigt gamla är lika nära till att inte finnas.

Revyn handlar om döden men det visar sig att livet här och nu trots allt är det viktiga.

Medverkande
Albin Flinkas, Fredrik Meyer

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Albin Flinkas, döden, livet, revy, Scenkonst, Soppteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 162
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in