Teaterkritik

Djärvt halvdokumentärt collage med uttalat tema – The Misfits på Backa Teater

10 april, 2016 by Mats Hallberg

The Misfits
Av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi & kostym Anna Heymowska
Musik & ljud Jonas Redig
Koreograf Tove Sahlin
Backa Teater i Göteborg 9/3

Kickstartar med en kringgående rörelse . Sitter efter premiären på restaurang, tittar på den formidabla utsikten, fokuserar blicken på Burgårdens gymnasium, kommer på att till sommaren är det 40 år sedan jag jag gick ut. Sex år senare råkade jag bo på Sagogången, inte långt ifrån Selma Lagerlöfs torg. På fritidsgården det året ser jag konsert med ett rutinerat Ebba Grön. I början på 1990-talet ser jag Trettondagsafton då Backa Teater huserade i en före detta bultfabrik. Med i uppsättningen var Maria Hedborg och Ulf Dohlsten. Min utvikning ska ses mot bakgrund av upptakten till den retrospektiv som The Misfits utgör. Två av grundarna till Backa Teater, Maria Hedborg och Ulf Dohlsten, berättar med hjälp av uttrycksfulla svartvita foton om de första åren. I deras miniföreläsningar får vi veta att de bildades 1978, höll till på just den fritidsgård i Backa där jag såg nämnda punkikoner samt att målgruppen för deras klasskamp (här var det politiskt aktive Dohlsten som förde ordet, sa vidare att antirasism inte var på agendan , fast han själv varit klassens ende mörkhårige elev) var ungdomar utan röst. De gjorde reklam för sina egna favoriter, Sprit och Historien om en häst, pjäser som nya uppsättningen knöt an till.

När stafettpinnen lämnas över till en yngre generation, vittnar Josefin Neldén om sin uppväxt, som av en händelse kom hon från Sagogången. Hon blir konfronterad av Ramtin Parvaneh, vars uppväxt skedde i ett fattigare område strax intill. När han talar om bråk och konflikter, ges en antydan till den våldsspiral, bland annat i Backa, som teatern skildrade i omtalade Gangs of Gothenburg.

Mattias Andersson har i egenskap av konstnärlig ledare utvecklat en undersökande metod som bygger på intervjuer och litterära källor. Ni som sett Mental state of Sweden på Dramaten, har erfarenhet av det mest extrema exemplet, på hur denne omtalade dramatiker gillar att redovisa sin research. När metoden fungerar som bäst sker ständiga glidningar mellan fiktion och verklighet. Två utdragna scener med Ulf Rönnerstrand om en påstått onödig fisk och nörderi, är mestadels hämtat från Julio Cortazar. En skrämmande anekdot från Småland, återgiven av Nemanja Stojanovic, om basketens förbrödring som sorgligt nog omintetgörs av uppblossande hat, verkar självupplevd. Men den skulle lika gärna kunna vara från regissörens insamlade material. En närliggande gren på det livets och teaterns träd som arbortör Andersson vårdar, utmärks av att de medverkande tilltalar varandra som privatpersoner, avbryter varandra, reagerar på vad andra gjort och som kronan på verket byter kläder med varandra. Publiken leds in i villfarelse när fiktionen upphävs om och om igen. Ofta ett lyckat grepp, men samtidigt riskeras publikens koncentration.

Ojämnt är ett omdöme som ligger nära till hands, många scener är glimrande, men en del inslag blir krystade och mest konstiga. Några väldigt utsträckta sekvenser på sluttampen består av ordlös koreograferad teater utan egentlig intrig, ackompanjerad av en uppläst text om förnedring och utplåning av människovärdet. Vad betyder denna skuggboxning och dessa uttömmande språng? Min tolkning – inte minst när foton på flyktingskaror och Donald Trump visas – är att regissören vill sätta igång en process. Så här förvirrande, osammanhängande och hotfull ter sig vår samtid, där en dåre som Trump kan bli presidentkandidat. Psykologin i Dostojevskijs författarskap är Anderssons återkommande käpphäst, vilket jag senast i höstas kunde notera på Dramaten. Här upprepar skådespelare, inte minst Hannah Alem Davidson, en central passage om att vara frånstötande ur Anteckningar från ett källarhåll. Anser att det blev för mycket av den varan, alltså reciterande och parafraser ur litterära verk.

Blivande tonårspublik utmanas när mas ska på turné ut i Europa. Vi mogen premiärpublik, tyckte förstås att historiska tillbakablickarna var oerhört givande. Har ungdomar lika stor behållning av historielektionen? Apropå flashbacks förtjänar öppningen av andra akten euforiska busvisslingar. Resterna av Backa Teaters eminenta orkester (övriga upptagna av främst engagemang på Stadsteaterns stora scen) gycklar med sig själva, när de ljudligt demonstrerar vilka genrer som de genom åren fått anpassa sig till. Stefan Abelsson och Mats Nahlin exponerar sin musikalitet genom att visa i vilken utsträckning de känt sig (o)bekväma. Som konfrencier och lakonisk berättare transformeras multimuskern Nahlin rent av till ett komiskt geni.

Begreppet misfits förklaras utförligt. Mannen som numera personifierar den framstående ungdomsscenen, säger i inspelad form att de utstötta, de avvikande, de marginaliserade; är personer som alltid attraherat honom som dramatiker. Josefin Neldén åskådliggör med bildbevis, hur desperat hon försökte hitta rätt stil för att kunna smälta in, något som framkallade skrattsalvor. The Misfits var namnet på ett kortlivat punkband. Filmvetare känner till titeln från en nervig klassisk envig där Clark Gable och Montgomery Clift försöker tämja Marylin Monroes rollfigur, snarlikt de vildhästar männen rider in. Att jämföra med de utbrott av raseri och frustration vilka duggar tätt i Backa Teaterns laddade uppsättning. Ansvariga för ljud och ljus och annan scenteknik får jobba för högtryck. Antar att den nedsänkta kvadratiska ljusrampen ska stå för instängdhet. Vi sitter på läktare och ser på en scen, oftast tom på rekvisita. De tre omgivande väggarna i blått låter metalliskt med hög klang när skådespelarna attackerar, tror att ljudteknik förstärker oljudet. Finessen med väggarna är att de är utrustade med en mängd dörrar och luckor, varifrån ensemblen gör sina oräkneliga entréer. Den företrädevis hotfulla originalmusiken gör sitt till för att stryka under den tematik teamet vill åt.

Märker att skådespelarna fått snålt med utrymme i min recension. Gör därför några nedslag i den mångfaldspräglade ensemblen med brett åldersspektra. Ulf Dohlsten är lika bra som vanligt på att växla mellan hybris och ängslan, replikerna och motoriken från hans favoritpjäs sitter. Maria Hedborg förmedlar under ett par minuter, då rummet vibrerar av tystnad, sina intryck från en obegriplig katastrof, det vill säga mordbranden på diskoteket vägg i vägg som som tog så många ungas liv. Ibrahim Faal deklamerar Olof von Dalin hur säkert som helst, Unga veteranen Emelie Strömberg river av en text av Jack Kerouac utan antydan till tveksamhet. Vidare får inte Ylva Gallon förbigås. Hade hon varit på teve, skulle vi sagt att hon går rätt igenom rutan. Varje gång jag ser henne agera, slås jag över vilken stjärna hon är. I en scen mot Ove Wolf (har han någonsin fått vara en glad good guy?) där de symbolbärande skenbart banala replikerna bollas över bordet i omgångar, behärskar Gallon fullständigt att trycka på rätt knappar för att nå oss mottagare.

Medverkande
Stefan Abelsson (musiker), Hannah Alem Davidson, Ulf Dohlsten, Ibrahim Faal, Ylva Gallon, Anna Harling, Maria Hedborg, Gunilla Johansson, Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Mats Nahlin (musiker).

Foto: Ola Kjelbye

Tankar kring ”Kamouflagemönster i rörelse”

10 april, 2016 by Lotta Altner

Kamouflagemönster i rörelse
Koncept, text och koreografi: Katja Seitajoki
i samarbete med Allison Ahl, Pauline Reibell, David Dioubaté och Kajsa Sandström

Scenografi och kostym: Majli af Ekenstam
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Ljudkomposition: Sofia Jernberg och Lisa Ullén
Textkomposition: Sophie Helsing
Premiär 9 april 2016, Turteatern

När man hör ordet kamouflage förväntar man sig något som vill dölja sig i något annat eller något som är något som aldrig får synas. Kanske till och med någon form av kameleontbeteende utmed vägen? Lägger du till rörelse på det, så trodde nog jag att färg och form skulle hänga ihop i samklang på något vis.

Föreställningen börjar i totalt mörker med tre förklädda dansare på scen. De rör sig enstavigt och enskilt till en början. Från högtalarna hörs enbart mekaniska ljud som rullande stenar, maskinljud och visslingar. Jag börjar redan här oroa mig för att jag kommer att få ont i huvudet om inte skillnaderna mellan rörelserna och ljuden kommer att erbjuda mer kött på benen än såhär.
Därefter börjar dock ljuset på scen komma mer och mer och det blir behagligare och skönare för ögonen. Då ser jag det vackra. Längst bak på scen hänger en fantastisk målning/kulis som matchar dansarnas kläder helt och fullt. De är nästan kamouflerade. Det slår mig nu vilken skillnad lite ljus gör för en föreställnings förmåga att skapa en ny form att kunna röra sig i. Jag tror då att dansen är till för att förstärka och utveckla målningen som en rörlig installation. Kanske t.o.m. ett collage?

Vi kan fortfarande 1/3 in i föreställningen inte se dansarnas ansikten och får enbart förlita oss på deras kroppsspråk i papegojfärgade kläder. Kvinnorna har liknande kroppsspråk till viss del, medan mannen har en helt annan hållning och framtoning. Jag hinner tänka att den ena dansaren säkert är klassiskt skolad, den andra har mer salsarytmer i sig och mannen i fråga kan vara någon form av atlet. När maskerna åker av märker jag att deras ansikten ger mer nyans till deras dansande och inser ännu en gång att kroppsspråk och mimik lever hand i hand. Inte en enda gång rör deras händer vid varandra dock. Det är tre solodansare i ett mekaniskt flöde vi får skåda. Många av de enskilda rörelserna återkommer hos dem under föreställningen 50 minuter.

Helt plötsligt kommer det röster från högtalarsystemet som beskriver dansens paradigm på skilda nivåer och språk. Samtidigt åker dansarnas masker av, de dricks vatten, man torkar svett ur sina pannor och dansarna målar varandra med självlysande röd färg i ansiktet. Det blir ett kulturellt magplask för mig. Jag förstår inte vad det är det försöker säga mer än det som högtalarna proklamerar när man försöker ge ordförklaringar på fyndiga vis. Man går från dansande bilder till platta ord, utan att jag kan förstå dess syfte. Det är lätt att tro att de alla behövde en paus som behövde fyllas med något.

Därifrån börjar installationen mer blir dansens försvarstal. Kroppens rätt till att få vara som den vill och röra på sig som den vill utan att lyda några lagar, ”våga vara den du är”. Jag visste inte att den inte fick det!? Jag hade behövt mer provokation för att förstå dess kamp. Självklarheter behöver ingen kulturell revolution.
När jag går från föreställningen är jag ledsen över att inte min första känsla fick något svar. Den fantastiska målningen/kulissen som jag hade hoppats på och velat lära känna. Var den stackaren bara utfyllnad för dansens skull? Ett kamouflage för dansarna? Om jag var tavlan skulle jag ta min plats någon annan stans och inte finna mig i att inte få berätta min historia.

Medverkande:
Allison Ahl, Pauline Reibell och David Dioubaté

Foto: José Figueroa

Ordvig polarisering hanteras strålande – De skyddsbehövande på Folkteatern i Göteborg

9 april, 2016 by Mats Hallberg

De skyddsbehövande
Av Elfriede Jelinek
Översättning/Bearbetning Magnus Lindman
Regi Yngve Dahlberg
Scenografi/Kostymdesign Nina Fransson
Kompositör/livemusiker Albin ”Nibla” Hallberg
Folkteatern i Göteborg den 7 mars 2016

Förvisso okoventionellt, men mycket berättigat ska först Magnus Lindman hyllas. Den ganska nya dramaturgen på Folkteatern har översatt. Han har vanan inne i, gjort flera översättningar av den tungrodda nobelpristagaren, om vilken dramaturgen skrivit upplysande i programmet. Denna gång har han lyckats klockrent, åstadkommit en ymnig översättning som både roar och oroar. Ibland for tanken till Montecore av Jonas Hassen Khemiri, vars roman är till brädden fylld av liknande språklekar.

Är likaledes befogat att strö lovord till prologen. Nämnde Lindman, antagligen i samarbete med regissören enär båda ansvarar för bearbetning, ger den tyvärr fåtaliga publiken en drös roliga blinkningar medelst stora pappskivor föreställandes Elfriede Jelinek respektive Lars Norén. Efter den lustiga konversationen anmodas vi hålla i hatten. Och sedan avlöser tablåerna varann med ständiga byten av perspektiv. Pjäsen cirklar kring flyktingströmmarna till Europa och är som väntat uttalat kritisk mot västvärldens hållning och strategi. Absoluta styrkan med De skyddsbehövande ligger i att det dubbla perspektivet – vi och dom – ständigt skiftar. Ensemblen är antingen priviligerade karaktärer som kommenterar och ger uttryck för sina åsikter, eller så framställer och berättar de om totalt utsatta flyktingar, utlämade till de välmåendes goda vilja. Manuset är i sin bearbetade form hyperaktuellt, samtidigt som det är tidlöst med åtskilliga historiska utvikningar. Den svenska politikens valhänthet och tvära kast klargörs åskådligt, medan vissa referenser till Aiscylos, tjuren Europa och drifternas förespråkare Freud ger oss lager på lager av inte helt självklara analysmodeller.

Yngve Dahlberg har tagit sig an den oformliga textmassan på ett intelligent sätt med en slags montageteknik. Pjäsen består av minst lika mycket föreläsande/ kommenterande som gestaltande. Många talkörer skickligt utförda i första halvan, några avbrott för sånger och en oerhörd blandning av stilar. Jelinek är oftast inte intresserad av intriger, därför saknar pjäsen naturligt slut, trots att Anders Tolergård meddelar att säcken ska knytas ihop. Om jag minns rätt hör vi som final en kortare monolog om medlidande. Hade redan minst en gång tidigare trott att vi sett sista scenen. Vad den österrikiska obehagsmästaren gör, är att problematisera genom att blottlägga svulster på den västerländska samhällskroppen.

I vad som först verkar vara en gigantisk nonfigurativ målning med gyllene ram, ger hon publiken sin förklaring till att 60 miljoner tvingats på flykt, några av dessa flimrar förbi inom den omvandlade tavelramen. Eftersom stilar och tidsplan korsas spretar också scenografin med såväl antika pelare som elegant soffa i troligen rokoko. Nina Fransson har också valt skådespelarnas outfit. Deras kläder signalerar trygghet, ger dem auktoritet, i flera fall som någon slags förlegad adel.

Det märkliga är att de i princip behåller medaljdtyngda uniformer och glittrande långklänningar oavsett vad de porträtterar. Egentligen malplacerade blir klädernas trygghet en egendomlig, fast smart konstrastverkande markering.

Albin Hallberg draperad i överklasskostymering, utkristalliserar sig efterhand inte bara som kompositör, utan som lite excentrisk musiker vid pianot. Förutom spännande musik som faktiskt är ganska diskret, har han förvånansvärt nog lärt sig de texter som skanderas unisont. En remarkabel prestation! Fyra personer ur teaterns team är förresten också med och läser en snutt med rytmiskt tonfall, vilket även gäller för gästartisten Birgitta Ulfsson (varje föreställning ska ha någon gäst). Tycker dock inte att hennes korta insats fyllde någon vital funktion. Överlag måste skådespelarna beundras för sin gärning. Den osedvanligt lilla ensemblen uträttar storverk. Man är avsiktligt chosefria och behärskar till fullo alla blixtsnabba övergångar. Den framvällande ordmassan har fastnat hos dem, vilket betyder att de verkligen lyckats ta till sig manus, inklusive eventuella scenanvisningar Kvar från det gamla gardet är Elisabeth Göransson, vars rörelseschema och vacklande karaktärer känns igen.

De på Folkteatern relativt nya ansiktena imponerar mest. Benjamin Moliner, som setts flera gånger på Göteborgs stadsteater, är på god väg att bli en ny favorit. Det samma gäller för paret från Revisorn? I höstas, det vill säga Anders Tolergård och Evin Ahmad. De agerar och levererar repliker med utstuderad säkerhet. Kan inte vara enkelt att komma till Folkteatern som kämpar med sin förnyelse, samtidigt som man önskar behålla kontaktytorna till sina ägare i arbetarrörelsen. Men den nämnda trion tillskott har varit väldigt välgörande för teatern. Hoppas att kommande föreställningar får välfyllda salonger. Detta var första gången jag inte bara klarade av en pjäs av Jelinek, utan dessutom berikades av innehåll och framförande.

Skådespelare:
Evin Ahmad, Anders Tolergård, Elisabeth Göransson och Benjamin Moliner

Foto: Peter Lloyd

Häxorna 1675 med Musikteater Unna berör nyanserat och rakt in i känslonerverna

9 april, 2016 by Lotta Altner

”Häxorna” 1675. En flickas hämnd.
– premiär på Teater 3 /Musikteater Unna den 8 april 2016
Scenberättare: Johan Theodorsson
Musiker: Anders Peev, 1600-talsluta
Manus: Johan Theodorsson och Anders Peev
Musik: Anders Peev

Vi vet alla att häxjakten i vårt land inte är något som förskönar vår svenska historia, kristendom eller maktmissbruk. Prästerskapet, mannen och överhögheter har ett och annat att stå till svars för i det förtryck som mestadels gjordes gentemot kvinnor och barn. Därmed är man förbered på starka känslor innan man anländer till föreställningen.

Jag håller ihop mitt känsloliv, med förhoppningen om att någon form merkunskap ska ges till mig.
Det är inte heller lätt att i 55 minuter trollbinda en publik med en fruktansvärt mörk historia, på en naket enkel scen, med två svartklädda män och en luta. Men det är just det som händer i den här medeltida berättarstilen. Det är utan tvekan rätt stämningsmusik, god berättarteknik och en mycket fängslande historia som både skär, gör en förtvivlad, men som också ger hopp om mänskligheten. Skådespelarna använder sig av fingerkänslig inlevelse och fantastisk retorik som påminner om ett modernare Mysteriespel. Det är inte ofta sådan rak renhet berör mig nyanserat och rakt in i känslonerverna.

Föreställningen trycker hårt, men rättvist på hur vi alla kan reagerar i hårda stunder. Vad gör man när man pressas hårt fysiskt och psykiskt och kan rädda sitt eget skin? Vad behövs för att vi ska kunna utstå de allra största av plågor och göra det som vi egentligen anser är rätt!? Hur räddar vi till de misstag vi gjort som drabbat någon annan? Världen kryllar av både hjältar, bödlar och ynkryggar. Vem vill du vara?
Huvudrollsinnehavarna i berättelsen är två tvillingdöttrar som med sina föräldrar sätts på prov, både gentemot varandra, men också mot samhället, svälten och sociala orättvisor. Genom tvång, tortyr och våldtäkt försöker prästerskapets män tvinga fram de bekännelser som behövs för att avrätta ”Trollkonorna som reser till Blåkulla” och som ”bolar med Satan”.

Man vet ju att förtryck baserar sig på okunskap, rädsla, maktbehov och fördomar. Dock är det lätt att ta till sitt hat mot ondskan och den skulle kunna bita sig fast i oss om vi inte förstår att den inte är födande i långa loppet för någon. Trots att jag inte har rätt att ta någons liv, så kan jag inte låta bli att känna att en del människor inte förtjänar att leva med tanke på vad de gjort. Men ”Endast Herre din Gud dömer”, och så får det vara gott så, såhär 350 år efter att den sista häxan i vårt land brändes till döds. R.I.P

Två punkt noll – teater på Fotografiska: sätter igång många, många frågeställningar som besökarna kan fundera vidare på

9 april, 2016 by Rosemari Södergren

Två punkt noll
Av Jeffery Jackson
Översättning KG Johansson
Regi Stina Rautelin
Koreografi Åke Bjurström
Premiär på Fotografiska 8 april 2016

Elliot Liv är en mångmiljardär och IT-entreprenör. Han störtas som 41-åring i ett flygplan och dör. Eller gör han det? Kort tid efter hans bortgång hittar hans fru Stella ett brev från honom med ett USB-minne som när hon sätter in det i datorn sätter igång ett program, en applikation, som är Elliots medvetande. Eller agerar som det. Hans ansikte syns på bildskärmen, hans mimik är som innan han dog, han talar och verkar tänka. Det är som att han fortfarande finns. Stella kan kommunicera med honom, eller hans medvetande. Det enda som inte finns är hans fysiska kropp.

Är det möjligt för människor att skapa liv på det sättet? Är artificiell intelligens något som kan förverkligas och vad är det i så fall? Är det liv och medvetande eller är det bara ett program? Föreställningen ”Två punkt noll” på Fotografiska kretsar kring dessa frågor.

Föreställningen fick stående ovationer på premiären. Fotografiska i Stockholm tar klivet och inviger en teaterscen i och med denna föreställning, som hade Europapremiär. Intresset var stort och den blev mer än utsåld och arrangörerna bar in extra stolar.

Scenen är bred och i mitten står en lång gråvit soffa och runt om är stora bildskärmar upphängda. Det fungerar mycket bra och Elliot Livs medvetande kommunicerar med sin fru, sin gamla barndomsvän Ben och sitt företags nya vd Cathrine Powell enorm bildskärmarna. Han bryter sig till och med igenom till en tv-kanal när skjutjärnsjournalisten Frank Franzén jagar sanningen i sitt tv-program.

Skådespelarna är skickliga och är trovärdiga i sina reaktioner gentemot den digitala skapelsen av Elliot Liv. Extra plus ger jag till de tre som står i centrum för handlingen: Jimmy Hanna som spelar Elliot Liv och klarar att skärskådas i uppförstorad närbild och talar lika mycket med små förändringar i sin mimik som med skiktningar med rösten, Helena Karlsson som hans lyxhustru Stella liv och Linus Troedsson som bästa vännen Ben Robbins.

Vad jag däremot ställer mig lite frågande inför är de roll som Johan Persson tilldelats som skjutjärnsjournalisten Frank. Rollen driver med dagens journalistik och jag hade gärna sett att det i manus fanns lite mer fördjupning kring dessa frågor. Det är lite för lätt att bara skildra den som ytlig.

Johanna Wilson får i rollen som Cathrine Powell, den nua vd:n, symbolisera flera olika ståndpunkter gentemot artificiell intelligens och står kanske oss i publiken allra närmast i sina reaktioner. Hon gör kanske den resa som vi vanliga dödliga kan göra inför dessa frågor.

Jag tycker föreställningen är välspelad, oerhört snyggt koreograferad och Stina Rautelin imponerar som regissör. Som skådespelare är hon välkänd från bland annat en mängd Beckfilmer.

En sak saknar jag dock i föreställningen – och det har förmodligen helt och hållet med manus att göra. Frågorna kretsar kring artificiell intelligens och hur självständigt tänkande och agerande den kan bli – och om det är ett medvetande eller bara ett konstgjort program som är en illusion. Vad föreställningen i princip helt nonchalerar är frågan om vad ett medvetande är. Han den fysiska, biologiska människan ett medvetande och har det med själ och eller ande att göra. Vad är ett medvetande och är detta enbart knutet till människans fysiska, biologiska, kemiska och fysiologiska hjärna? Stigen kring denna första viktiga fråga om medvetandet sveper dramat bara förbi.

Jag tycker också dramat för lättsamt sveper över hur religioners företrädare kommer att agera, eller agerar, i frågan om artificiell intelligens. Det enda som tas upp där är kristendomen och då enbart som att den skulle förkasta artificiell intelligens. Religion idag är mycket mer än bara kristna kyrkor och jag är inte alls säker på att kristendomens företrädare skulle obstinat förkasta rätten för människan att skapa artificiell intelligens.

Det finns många många intressanta frågor kring existens, kring medvetande och vad som är liv. Vad händer när vi kan ersätta fler och fler delar av kroppen med konstgjorda delar, vad händer om vi kan skapa robotar som bär en människans hjärna? Vad är människa, varelse, själ och vad är bara en maskin? Föreställningen sätter igång många många frågeställningar som besökarna kan fundera vidare på och diskutera.

Teaterkritik

Footer

Om oss