Teaterkritik

Huset vid nattens ände – en föreställning för inbitna Bergman-fans

26 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Huset vid nattens ände
Fritt efter Ingmar Bergman
Regi och scenografi Sebastian Hartmann
Kostym Adriana Braga Peretzki
Ljusdesign Lothar Baumgarte
Videodesign Voxi Bärenklau
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär på Dramaten 25 augusti 2016

”Huset vid nattens ände” är ett fantasieggande namn på en föreställning. Nog är denna föreställning kreativ så det sprakar om det – fast lite för mycket, för utdraget. Föreställningen är mer ett collage genom Bergmans universum än ett drama. Det är som att ha hamnat i ett drömvärld av den tyske regissören Sebastian Hartmanns syn på Bergman. Det är mycket skrik, mycket ångest och framför allt många versioner av dödsångest.

Ingmar Bergman var utan tvekan av de de stora svenska dramatikerna och regissörerna. Att plocka ut ett collage av hans verk är ingen lätt uppgift, det blir helt klart olika resultat beroende på vem som gör utvalet. Sebastian Hartmanns collage ”Huset vid nattens ände” får mig att komma ihåg varför jag så sällan fått ut något av Ingmar Bergmans produktion, hans filmer och draman har sällan talat till mig. Jag kommer från genuin arbetarklass och har under min uppväxt aldrig känt någon som kan unna sig lyxen att ha dessa ångestutbrott som karaktärerna och i synnerhet kvinnorna har i många av Bergmans verk. I min värld har vi helt enkelt inte haft vare sig tid eller råd med dessa utbrott, när livet handlat om att få lönen att räcka månaden ut. Nej jag förkastar inte allt Ingmar Bergman skapat, jag säger bara att det är bara några av hans verk som känts angelägna för mig och min omgivning.

Jag tror att målgruppen för ”Huset vid nattens ände” är Bergman-älskare. Den som vill se en tre timmar lång föreställning och dra paralleller till Bergmans verk, liv och allt det som påverkat Bergman. Föreställningen är ett gigantiskt smörgåsbord för Bergmans stora beundrare. För andra, som jag, är föreställningen emellanåt intressant och emellanåt väl seg och utdragen i en del scener.

Föreställningens två styrkor som imponerade på mig var scenografin och skådespelarna. Scenografin går knappt att beskriva. Regissören Sebastian Hartmann har valt att bygga upp flera rum och placerat dem på scenens vridfunktion. Scenografin är en gigantisk huskonstruktion på Stora scenen bestående av Ingmar Bergmans olika rum, en plats där gestalter från Bergmans filmer och teaterpjäser kommer och går och interagerar med varandra i oväntade konstellationer.

Regissören som samtidigt är scenograf har också valt att låta några kameramän hela tiden följa skådespelarna tätt inpå och dessa direkt-inspelningar, oftast mycket täta närbilder, projiceras på en stor duk på scenen. Ibland är det bara filmprojektionen som syns och skådespelarna är dolda. Det är en stor utmaning för skådespelarna också att bli visade så extremt nära, en utmaning som samtliga klarar med väl godkänt. Skådespelarna är imponerande skickliga i denna föreställning som är rätt krävande för dem både psykiskt och fysiskt.

Ingmar Bergmans bostad på Fårö har haft en avgörande roll för Sebastian Hartmann när han inspirerades till att skriva den nya pjäsen. Hartmann fick ett konstnärsstipendium att få arbeta och bo i Ingmar Bergmans hem, varpå han packade bilen full med böcker och gamla filmer och reste till Fårö i oktober 2015 för att skriva. Vistelsen påverkade honom starkt och han säger i ett pressmeddelande:

– De första dagarna kunde jag inte arbeta, det var för galet att verkligen vara där och jag kände hans närvaro hela tiden. Så småningom började jag skriva på morgnarna och såg filmer på kvällarna. När jag lämnade Fårö efter en dryg månad var jag ledsen, jag förstod varför Bergman ville leva, jobba, filma och dö där, säger Sebastian Hartmann.

Föreställningen invigde Bergmanfestivalen och för alla som har Ingmar Bergman som en stor ikon är collaget värt ett besök, men för den som liksom jag inte riktigt fastnat för allt Bergman skapat kan den vara bitvis seg att sitta sig igenom.

En liten rolig detalj. Ingmar Bergman själv dyker upp, både i form av en skådespelarkör på nio personer men också gestaltad av enskilda skådespelare och vid ett tillfälle undrar Bergman om han fångats i ett drömspel. Det är en liten rolig kick mot Strindberg och teatervetare. En del av oss ser väl August Strindberg som den största och kan tänka oss att det vore en mardröm för Bergman att fastna i ett Strindberg-drama. Föreställningen är fylld av sådana blinkningar till scenkonstens historia.

Medverkande
Eric Stern, Sanna Sundqvist, Elin Klinga, Reuben Sallmander, Andreas Rothlin Svensson, Bengt CW Carlsson, Mia Benson, Peter Engman och Tova Magnusson

Vapenvila – ställer viktiga frågor som det inte går att värja sig emot

19 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Vapenvila
Manus: Fredrik Virtanen
Regi: Sofia Ledarp
Musik av: Theodor Arvidsson Kylin
Framförd av: Rennie Mirro
Musik av: Theodor Arvidsson Kylin
Premiär 19 augusti 2016

Teatern under bron är en briljant idé. Att öppna en teater undre Liljeholmsbron ger en särskild atmosfär åt teatern med den typiska undergroundmiljön, ett område där många av samhällets utslagna håller till. Där om någonstans borde väl det finnas teater och kultur som kan ge människorna nya tanker och energi att ta itu med sina liv.
-Teater borde finnas överallt och det borde inte kosta något att gå på teater, sade Filip Adamo till kulturbloggen under invigningen av teatern.

Filip Adamo är en av initiativtagarna till projektet Teatern under bron. Under torsdagskvällen var det invigning och pressvisning av dramat Vapenvila som är en monolog framför av mångsidiga dansaren och skådespelaren Rennie Mirro. På fredagskvällen den 19 augusti är det premiär.

Rennie Mirro spelar Victor som mötes oss vitklädd på en scen uppbyggd på en vit stor lastbil, hela scenen går också helt i vitt, vilket har sin speciella betydelse. Victor berättar sakta men säkert om sig själv. ”Det är inte synd om mig”, påpekar han om och om igen. Han har bara gjort sitt jobb. Det är något vi känner igen, historien igenom. De tjänstemän som utförde Hitlerregimens utrotning av judar hade samma argument: De gjorde bara sitt jobb.

Victor transporterar. Det är hans arbete, att transportera något från en plats till en annan. Att det han transporterar är dödliga – hör det till saken? Att det är vapen av olika slag som kan döda. Victor gör bara sitt jobb, han måste ha inkomster för att kunna försörja sin familj. Han älskar sin fru och sina barn. Han tog sin del av pappaledigheten när barnen var små, han har lämnat och hämtat på dagis. Skulle han vara sämre människa än de som köper laktosfritt på Södermalm och som snackar men ändå inte hindrar de krig och utrotningar som sker runt om i världen?

Svenska vapen har faktiskt sålts runt om i världen till de flesta krigshärdar, påpekar Victor.

Monologen som framförs av Rennie Miro är stark och tankeväckande och ger alldeles säkert upphov till många diskussioner. Det borde den göra. Vapenvila – ställer viktiga frågor som det inte går att värja sig emot

Monologen är skriven av Fredrik Virtanen och visst finns det delar av den som känns lite klichéartade, men det är också våra liv av och till, eller hur?
Rennie Mirro är helt enkelt suverän, han äger scen och tillsammans med musiken, blir det en monolog som fångat mycket av vår samtid på kornet.

Däremot funderar jag på hur Stockholms stad fungerar. Denna teater som rymmer 300 personer per kväll måste betala samma hyra som arrangörerna av hela Midnattsloppet. Är det rimligt? Som Södermalmsnytt uttrycker det:
Att hyra en död yta för gatuteater under Liljeholmsbron kostar lika mycket som att ta över hela Södermalm för gigantiska Midnattsloppet.

Tankar om ”A midsummer night’s dream” på Parkteatern

22 juli, 2016 by Lotta Altner

Artworks by Jeff van de Zandt for Polar Eclipse Theatre

”A midsummer night’s dream” –
Av William Shakespeare
Regi: Neil Rutherford
Parkteatern – premiär 21 juli Galärparken/Djurgården

If you don’t speak English you might think that a performance by Shakespeare will be a little bit too much? Especially since this performance actually is in English.

Men vet du vad!? Du ska gå i alla fall. Självklart är det så att det underlättar om man kan lite engelska och därmed förstår ett och annat härligt anglofiliskt ordskämt som faktiskt inte går att förklara med samma känsla, rymt eller innehåll på något annat språk än just i originalspråk. Men en del av rimmen i pjäsen gör det dock lättare att hänga med även om grundmanuset är drygt 400 år gammalt. Dessutom så förstår man ofta mycket utan ord eftersom föreställningen är av fysisk karaktär. Däremot skulle jag rekommendera att ta 5 minuter och läsa lite om just ”En midsommarnattsdröm” innan man kommer dit, eftersom handlingen är lite lätt komplicerad med bl.a. sin teater i teatern. Men låt inte det skrämma dig, ”… for heavens sake!”.

I brännhet sommarväder som ingen nordeuropé av svensk eller britt är van vid, satt vi många och bevittnade kvällens premiär. Gratis teater, d.v.s. ”skatteåterbäring” på sitt allra bästa sätt, enligt the boss herself Sissela Kyle.

Inledningsvis ska jag erkänna att jag var mycket fundersam över den amerikanska hippiekultur som presenterades som en del av pjäsens skogsväsenden till en början. Även om flickorna som dansade var av den vackraste natur, så tänkte jag att den fria kärleken och dialekten kanske skulle söndra ett klassisk verk till intet. Gladeligen blev det inte så.Tack vare att inte alla skådespelarna talade brittisk engelska så blev det med tiden helt acceptabelt för öronen att höra blandad engelska. Lite smått och gott. Att karaktären Puck dessutom kunde kosta på sig ett amerikanskt uttal, hade slutligen en viss charm.
Scenen var av minsta klargröna karaktär och gav en upplevelse av ett dockhus med minigolf känsla. Man kan inget annat än fascineras av att en så invecklad berättelse gick att spelas på 1.5 timme, utan att på något sätt förlora varken handling, tempo eller inlevelse.

Kvällens höjdpunkt var skådespelarnas tighta skådespeleri med varandra. I total symbios bar de sina egna karaktärer och varandra. Skolningen och erfarenheten var slående hög. I vissa scener var också kroppsrörelserna i slagsmål eller dylikt, karakteristiska. Det innebar ju att de precis som ett ordrim var väntat när det väl kom och gav mersmak.

Regissörens val att plocka upp publiken som en del av skådespelet, är inte bara klassiskt Shakespeares 1500-tal, det skapar också en folklighet som vi inte ser så ofta. Trots att föreställningen är en fars, har den tack och lov inte den ”buskisbetoning” som svensk humor på den här nivån kan ha ibland. De klarar av att vara lätt slippriga, men med glimt och sofistikerat språk. Thank you!

För en gångs skull så tilläts män och kvinnor vara lika roliga på scen i föreställningen, vilket jag aldrig tidigare sett i en tolkning av det här verket. Alla karaktärer fick ta för sig och blomma. Upplösningsscenen där de flesta älskande par slåss om varandra, var inte bara sceniskt roligt, utan också balanserad och klockrent stilistiskt. När fryspunkterna når sina klimax brast vi alla ut i skratt.
Det enda som inte helt höll måtten i kväll var ljudet som bröts och knarrade (värmeslag?) lite under kvällens gång. En ”mygga” ville inte alls göra sitt jobb. Dessutom passade en del pensionärer i publiken på att vara direkt otrevliga och hotfulla (värmeslag?) mot parkteaterns personal (fotografen bl.a.). Skönt att veta att även dagens pensionärer kan göra bort sig.

I rollerna:
Theseus/Oberon: David Inghamn
Hipployta/Titania: Kudzai Chimbaira
Egeus/Puck: Denny Lekström
Hermia: Cheryl Murphy
Helena: Cilla Silvia
Lysander/Quince: Pontus Olgrim
Demetrius/Bottom: Chris Killik

Kallocain på Teater Reflex, en musikalisk resa i mänskligt mörker

18 juni, 2016 by Redaktionen

Kallocain
av Karin Boye
Regi Love Almquist och Eiralin Brook
Med teatergruppen Den Nya Generationen, Teater Reflex, Kärrtorp
Premiär 16 juni 2016.

Ur programpresentationen: ”Leo Kall, kemist i Världsstaten, har uppfunnit sanningsserumet kallocain. Med sitt nya medel hoppas han att alla kvarvarande hinder för statens medsoldater att till fullo uppgå i den stora gemenskapen ska försvinna. Men Leos ambitioner blir störda av både hans chef, Edo Rissen, och hans fru Linda. Ett maktspel uppstår, där Leo, Linda, Rissen och polischefen Vay Karrek alla är inblandade, och Leo slits mellan sin underliggande privatsentimentalitet och den fullständiga lojalitet till staten han eftersträvar. Var finns egentligen gemenskapen han söker?”

Med egenkomponerad musik som framförs live, sätter teatergruppen ”Den Nya Generationen” upp en klassiker. Det är vågat, och hälften vunnet. Över salongen svävar andarna av storheter som George Orwell (1984), Franz Kafka (Processen), Harry Martinson (Aniara) och några stänk Bertold Brecht. Karin Boye (1900-1941) skrev Kallocain 1940, med undertiteln ”Roman från 2000-talet” (!). Det var hennes sista verk och andades sience fiction och dystopi.

Nu förvandlar de unga skådespelarna allt detta till – en musikal. Lustigt nog har Parkteatern i sommar gått samma väg, när de gjort om Trollflöjten till just en musikal. Men skulle Karin Boye känna igen sig här? Det är tveksamt. Första akten innehåller premiärnerver och ett lite stelt spel med alltför ”inlästa” repliker. Dessutom fungerar ljudet dåligt, vilket bidrar till att upplevelsen haltar.

I andra akten tar det sig och blir riktigt bra. Ljudet är fixat. Skådespelarna har fått upp ångan, några partier är lysande. Ett långt sångavsnitt får publiken att stilla röras till tårar. Det är mycket vackert. Den stora orkestern, uppflugen på scen, bidrar självklart starkt till stämningen.

Teatergruppen Den Nya Generationen, i samarbete med ABF Stockholm och Teater Reflex, ger hopp inför framtiden. Temat för denna föreställning känns angeläget och dessvärre mycket aktuellt. När en maskerad invasionsstyrka stormar in på scen, iförda svarta huvor, då blir det riktigt otäckt. Så obehagligt, att en skylt varnar för detta i entrén.

Det finns brister i föreställningen, men helheten håller ihop alla lösa bitar och avslutningen formas till en lyckad premiär. En mörk skildring där individen bara är ett kugghjul, hjärntvättad och övervakad, kan det bli värre? Eller är vi redan där? Lyckligtvis lever kulturen och kreativiteten ännu fritt i vårt samhälle. Det är helt nödvändigt att teatergrupper och fria scener får chans att överleva. Det viktigaste budskapet denna kväll, är all frisk energi som strömmar mot åskådaren. Tack för det.

Foto: Lars Wickberg

Medverkande: Leo Kall – Samuel Linderström, Linda Kall – Hanna Lönnqvist, Ossu Kall – Elis Kiibus, Maryl Kall – Elvira Sirotkin, Edo Rissen – Li Brundell, Vay Karrek – Maria Friberg. Ensemble: Anna Saintout, Edvin Bergenfalk, Eiralin Brook, Elisabeth Swartling, Emma Aarflot, Helli Henrietta Anto, Jonathan Frendel, Julia Lönnqvist, Kalle Ljungqvist, Katarina Wahlgren, Linda Kiibus, Love Almquist, Maria Bodin och Tina Li.

Musiker: Althorn – Edvin Bergenfalk, Tvärflöjt – Linda Kiibus, Saxofon – Björn Sahlin, Anna Saintout, Klarinett – Julia Lönnqvist, Piano – Katarina Wahlgren, Edvin Bergenfalk, Fiol – Tina Li, Tommy Lundgren, Kontrabas – Jonathan Frendel, Elbas – Nils Lövgren, Trummor – Love Almquist.

Fröken Rosita – håll tummarna för att det blir nypremiär

10 juni, 2016 by Rosemari Södergren

Fröken Rosita
Av Federico Garcia Lorca
Översättning Lars Bjurman
Regi Thommy Berggren
Scenografi Anna Asp
Kostym Lotta Petersson
Föreställning som recenseras: 9 juni 2016

Federico Garcia Lorcas drama Fröken Rosita är ett poetiskt drama som är både tragedi och delvis en komedi. När detta skrivs är det tyvärr bara en föreställning kvar. Vi får hålla tummarna på att Stockholms stadsteater lyckas få ihop ensemblen till en nypremiär så småningom. Föreställningen har absolut sevärd och har skickliga skådespelare som Anita Ekström, Gunilla Nyroos, Ingvar Hirdwall och Sten Ljunggren i rollistan.

Som alltid när det handlar om ett drama av Garcia Lorca är det poetiskt och suggestivt. Scenografin målar upp den typiska atmosfären från Granada och Alhambra i Spanien under 1900-talets början: vita väggar, blodröda rosor och färgsprakande unga kvinnor som vandrar längs stadens stora gata. Handlingen utspelar sig i flamencons hemstad och det har scenografin fångat in starkt. Det är starka färger och det är starka känslor.

Premiär på Kulturhuset/ Stadsteatern, Klarascenen den 22 april 2016 Regi: Tommy Berggren Scenografi: Anna Asp — Premiär på Kulturhuset/ Stadsteatern, Klarascenen den 22 april 2016
Regi: Tommy Berggren
Scenografi: Anna Asp

Dramat har många många bottnar och kan tolkas på flera sätt. Den yttre handlingen kretsar kring den unga kvinnan Rosita som i dramats början är tonåring och vacker och strålande. Hon är föräldralös och växer upp hos sin faster och farbror som älskar henne mest av allt i hela världen. Rosita är lycklig och vandrar arm i arm med sina väninnor som är lite vänskapligt avundsjuka på hennes lycka. Hon är vacker, klädd i lysande rosa långklänning enligt tidens mode och hon är förlovad med sin kusin som hon är så förälskad i.

Hennes farbror odlar rosor – en av arterna blommar endast en dag. På morgonen är den rosa, mitt på dagens blodröd och på kvällen strax innan den vissnar är blombladen vita. Vi förstår redan tidigt i dramat att rosen är en metafor för Rosita. Hon är klädd i rosa som sprudlande ung kvinna. När hennes fästman överger henne för han måste till sina föräldrar i Argentina lovar de varandra att de ska vänta på varandra, han ska komma tillbaka för att gifta sig med henne. Femton år går och Rosita är fortfarande ogift och nu är hon klädd i rött. När ytterligare tid gått och hon är en femtioårig ensamstående kvinna bär hon vitt. Rosens öde är hennes öde. Det är sorgligt och det är skrämmande hur inlåsta kvinnor var i det spanska samhället denna tid då fascismen växte och snart tog över, ledd av Franco.

Dramat kan ses som ett politiskt feministiskt spel, som visar kvinnoförtrycket: hur föraktad Rosita blir av omgivningen för att hon aldrig blir gift, hur en kvinna inte har något värde utan en man vid sin sida. Federico Garcia Lorca är en spansk Ibsen, på sätt och vis. Dramat har flera andra aspekter också. Det skildrar våra livslögner, både när vi lurar oss själva för att överleva men också hur omgivningen håller upp lögner och illusioner för att orka. Fastern som försöker intala sig att Rosita ändå ska kunna hitta någon att gifta sig med, Rosita som egentligen hela tiden vet att kusinen inte kommer att återvända.

Jag kunde bli rätt irriterad på Rosita, att hon gräver ned sig i sin saknad av kusinen och sin stora kärlek, att hon inte tar tag i sitt liv och lever vidare. Men jag förstår också den förlamning som saknad och sorg kan orsaka. Jag har själv en stor sorg efter min yngste son som dog som 21-åring – och jag skulle aldrig kunna adoptera något barn som skulle kunna ersätta honom. På samma sätt vägrar Rosita att låta något ersätta hennes stora kärlek. Ett annat sätt att se hennes roll är som en symbol för författaren själv. Federico Garcia Lorca var homosexuell och det var nog i stort sett omöjligt för honom att få leva ut sin kärlek.

Det är en föreställning med duktiga skådespelare och speciellt tycker jag att Anita Ekström i rollen som fastern bär en stor del av föreställningens styrka. Det är en vacker föreställning, sorglig men ändå finns visst hopp. Kanske lyckas Rosita att åldras utan att bli bitter. Kanske.

Att förena komedi med tragedi kräver regisäkerhet. Lars Ring i SVD menade i sin rapport från premiären att Thommy Berggren nästan lyckades:
Lorcas pjäs ”Fröken Rosita”, om hur en kvinna försakas av den hon älskar, vill vara tragedi och komedi på en gång. Thommy Berggren lyckas nästan hitta dit.

Teaterkritik

Footer

Om oss