Teaterkritik

Karl-Bertil Jonsson på Malmö stadsteater – ett djärvt grepp som når ända fram

27 november, 2016 by Redaktionen

Karl Bertil Jonssons julafton
Av Tage Danielsson
Dramatisering: Sofia Fredén
Regi: Sara Cronberg
Urpremiär: Hipp, Unga teatern, Malmö stadsteater, 26 november 2016

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar”

Det är djärvt av Malmö Stadsteater att sätta upp Karl-Bertil Jonssons julafton. Det är en historia som väldigt många har ett nära förhållande till, många, däribland undertecknad kan i sömnen kläcka ur mig citat från KBJ. Ytterligare en faktor är ursprungs historiens längd, eller rättare sagt brist på längd. Originalet skulle ge 10-15 minuters teater och det är lite väl kort. Malmö Stadsteater måste alltså fylla ut Tage Danielssons originalhistoria med eget material, vilket kommer att jämföras med originaltexterna.

”Jag har närt en kommunist vid min barm”

Tage Danielsson skrev berättelsen 1964. Den var ursprungligen en del av boken ”Sagor för barn över 18 år”. Jag uppmanar verkligen alla att läsa boken. Karl-Bertils stora genombrott km dock 1975 då SVT gjorde en tecknad film av sagan. Numera är Karl-Bertil Jonssons julafton det närmaste Sverige har Dickens ”En julsaga”. Inte nog med att alla kan berättelsen, tack vare TV-programmet vet vi också hur Karl-Bertil Jonsson ser ut. Han påminner inte så lite om statsrådet Gustav Fridolin.

”Ska’ru ha ett fikon”

Sofia Fredén och Sara Cronberg löser problemet med längden på originalmaterial elegant. De låter en berättare läsa en något justerad originaltext i bakgrunden och fyller ut dialogerna med fler repliker och har lagt till nya scener och nya karaktärer. Vi får äntligen besöka familjens varuhus, Karl-Bertil Jonssons syster Ingrid Jonsson har befordrats från originalets anonyma tillvaro som repliklös bakgrundsfigur, vi får möta den hemlösa flickan Izabella och som grädde på moset Karl-Bertils förman på posten. Teaterversionen tar berättelsen in i 2016, men ligger ändå nära originalets själ.

”Byrådirektör HK Bergdahl hade mahognyport och husa”

Josefin Iziamo spelar en Karl-Bertil Jonsson som kunde klivit rakt ur TV:n. Hon fångar Karl-Bertils naiva styrka och envetenhet. Han vet vad han måste göra, trots att han vet att ingen i hans omgivning kommer att förstå varför han gör det. Den stora insatsen görs i mina ögon av ljudläggaren David Gülich. Skådespelarna har väldigt lite rekvisita utan arbetar med klassisk pantomimteater. David Gülich står högt uppe i scenens ena hörn och skapar ljudeffekterna medan de händer. När Karl-Bertil går på snön skapar han knarrandet steg för steg. När Karl-Bertil stämplar ett paket med sin imaginära stämpel ger han oss stämpelljudet. Vi pratar inte om förinspelade digitala effekter utan om klassiska ljudeffekter där till exempel steg i snö görs genom att krama potatismjöl i handen framför en mikrofon. Ett klassiskt hantverk där timing är A & O.

”Det var banne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades”

Scenen domineras upp av en enorm röd trappa som med enkla grepp skiftar mellan gatan, familjens Jonssons hem, varuhuset och postens fragila avdelning. Ovanför trappan finns en skrattspegelvägg som såväl avspeglar som förvrider publikens ansikten och förvandlar teaterljusen till nattens stjärnor som lyser kallt över de som inget har.

”Jag ville sprida lite glädje i samhällets bottenskikt”

Svagheten hos såväl pjäsen som Tage Danielsons originalhistoria är att ingen av dem adresserar orsakerna till fattigdom och misär. Karl-Bertil har ett klart von oben perspektiv till de som har ger julklappar till. Han ser sig själv som en välgörare, det är dock oklart om ens han på något plan inser att han och hans familj i grunden en del av problemet. Hans goda gärning lindrar för stunden symptomen, men är inte ens i närheten av att bota den underliggande sjukdomen.

I rollerna: Hans-Peter Edh, Josefin Iziamo, Sandra Stojiljkovic, Johannes Wanselow, Mattias Linderoth, Elin Rusk, Erik Olsson, Erik Olsson, samt Kattis Blanking och Harald Gagge/Kalle Magnusson

Ljudläggare: David Gülich

Längd: 80 minuter, ingen paus

Peter Johansson

Magnifik revolutionskomedi om människovärde – Marie Antoinette på Folkteatern

21 november, 2016 by Mats Hallberg

19/11 2016

Folkteaterns stora scen Göteborg

Regi och manus: Jens Ohlin

Scenografi/ Ljusdesign: kollektivet SUTODA

Kostymdesign: Jenny Linhart

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Ljuddesign: Christian Brieba

Foto Mats Bäcker

Inte lätt att pricka rätt i rubriker. Länge hade jag tänkt ha med kostymdrama, rimligt när en pjäs med uppifrånperspektiv avhandlar upptakten till franska revolutionen, en period med massavrättningar Ångrade mig dock på grund av den narraktiga tonen, den som inte drar in oss i spänningsmoment. Ehuru en mycket välkänd konflikt obevekligt driver handlingen, sker framåtrörelsen på ett gycklande lekfullt sätt. I denna anda kryddad med instoppad slang och nutidstugg, problematiserar Ohlin begreppet alla människors lika värde. Trots att jag är en flitig teaterbesökare i våra två största städer, har jag nog inte tidigare stött på honom.Utifrån Marie Antoinette ligger det nära till hands att kalla denna auteur (för att använda ett epitet från filmens värld) för snille. Fullkomligt fantastiskt hur han komponerat ett intelligent konstverk. Manus, skådespeleri och fernissan som kringgärdar, är pelarna i ett bygge som håller högsta klass. Byggmästare Ohlin ska ha oerhört mycket kredd.

Bortsett från De Skyddsbehövande har inte mycket levt kvar i mig från Folkteaterns stora scen under senaste åren. Nu blir jag emellertid uppfylld av en briljant text med många bottnar, retoriska grepp, samtidsmarkörer och ideliga blinkningar. Intrigerandet går på högvarv. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap slungas ut, prövas likt testballonger. Den ”stackars” huvudpersonen förmår inte se diskrepansen mellan teori och praktik. Hjälper föga att hon storsint förbarmar sig över en utvald behövande. Som ett utdraget tillägg kommer Axel von Fersen in från sidan, bestämmer sig för att styra upp och addera begreppet medkänsla, samtidigt som en giljotin konstrueras av fyra kvinnliga scenarbetare. Likt ett moderator i en yxig debatt ifrågasätter han, utmanar och fördelar ordet. Varför säger vi att demokrati är något heligt? (I programhäftet står att läsa om politiker som tragiskt nog går på tvärs, fattat beslut som inte respekterar demokratin.) Min enda egentliga invändning rör utdragna slutklämmen, hade tjänat på att stramas åt en smula. Nu blir det lite tomgång i väntan på färdigställandet av giljotinen.

Roliga tacksamma roller är de tre chefer/ rådgivare som tjänstgör vid hovet, vilka växlar blixtsnabbt mellan förskrämda kuvade personer och upprorsmakare på folkets sida. Skickligt gjort av firma Nilsson, Wenger och Österlöf. Mest humoristisk är ändå kungen, vars veliga långsamhet lånat drag från en verksam monark i vår närhet. Onekligen stor humor! Jonas Sjöqvist njuter för fullt, liksom vi åskådare.

Ensemblen motsvarar till stora delar den i i Folkbokförarna, vilket märks på hur intrimmade de är. Den ordentligt tilltagna enaktaren känns inte alls seg, sprudlar istället av infall och vändningar, toppas med synkad robotdans i en pastisch på Kraftwerk. Riktigt kul! Evin Ahmad visar med skiftande tonfall och tilltal hur galant hon hittat sin naiva drottning. Överbetyg för tajming och diktion av en skådespelare som raskt blivit ett nytt affischnamn. Jonas Sjöqvist frossar som sagt hängivet i sitt lustmord på kungen, hans metod att in absurdum förlänga varje replik. Rekryteringen från teaterhuset vid Götaplatsen, Eric Ericson, har som sliskig herre på täppan en bärande biroll. Agerar med medvetet överdrivna gester och tillgjort patos. Ett agerande som fast det mycket påminner om annat han gjort, är lika stimulerande att beskåda varje gång. Pablo Leiva Wenger var den jag hade svårast att identifiera, något som ska ses som en styrka. Han är en ganska ny röst på arbetarrörelsens fristående teater. Wenger lyckas förträffligt med dubbelheten hos sin figur, matchar genialiskt förslagenhet med ömkliga tendenser. Vill slutligen lyfta fram Emma Österlöf, i vars gestaltande det inte går att skönja en ännu ej färdigutbildad skådespelare. Antagligen sin spirande karriärs främsta prestation.

Mycket ansträngningar har lagts på överdådiga kostymer och peruker, avsevärt mindre på dekor och rekvisita. Fokus ligger på storstilade entréer och bländande vit inramning. Ett hundratal spotlights finns till förfogande. Videoprojektioner används inte, ett grepp som annars under höstsäsongen varit frekvent på Göteborgs Stadsteater. Utan att riktigt kunna sätta fingret på vad ansvariga för ramverket gjort, vill jag hävda att SUTODA och Linhart – som har jobbat med regissören tidigare – medverkat framgångsrikt till förverkligandet en vision. Har tyvärr inga tillgängliga uppgifter om vem som satt samman musiken som ibland påminner om Kronos-kvartetten, tillför hur som helst exakt rätt sinnesstämning.

Hoppas det blir rusning efter biljetter samt att tematiken diskuteras, till exempel frågeställningarna om klassklyftor och empati. Ensemblen levererar energifylld dramatik med knorr. Lika glädjande, fast inte lika väntat, var upptäckten av en oerhört intressant scenisk berättare.

Rannsakningen på Orionteatern: stark föreställning om det hemska (Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting)

17 november, 2016 by Lotta Altner

Rannsakningen
Regi och bearbetning Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Dramaturg Irena Kraus
Kompositör Philippe Boix-Vives
Kostym Kajsa Larsson
Ljusdesign Raimo Nyman
Videokonstnär Emil Klang
Mask Thea Kristensen Holmberg
Orionteatern
Premiär 8 november 2016
Föreställning som recenseras: 16 november 2016

Vi kliver in genom en mörk trädörr och några skådespelare i kläder med liknande färgskalor och hållning möter oss. Jag känner lukten av fuktigt trä. Vid sidorna ser jag något som associeras till tågvalar. En obehaglig känsla kryper en inpå skinnet och man får en inbillad farhåga om hur det eventuellt kunde ha känts att kliva in genom dörrarna till de ökända utrotningslägret Auschwitz.

Väl inne vid scenen befinner vi oss i ett förhörsrum, en domstol där vi får bevittna den rättegång som efter 1945 ägde rum för de som hade arbetat i lägret.

Man slås av vidrigheterna som vittnena berättar om, den genomtänkta tortyren, och den psykiska pressen som fångarna genomled. Dessutom fasar man inför gaskamrarnas effektivitet med zyklon B (nervgas) för att mörda människor. Svarta muren var ett ökänt begrepp där människor avrättades med jämna mellanrum och från flertalet baracker kunde därmed medfångar förfäras och tänka tanken att det när som helst skulle kunna drabba dem.

Det som är mest slående och fasansfullt är gärningsmännen (och kvinnor) som vid förhören blånekar till sin inblandning i avrättningar. Man hävdar att man bara skickats på en arbetsinsats, följt order, inte var behörig till det eller ”…vad skulle jag göra, gjorde ju bara mitt jobb”. Andra gömde sig bakom att ryktena de hört om gaskamrarna var så vidriga att de inte kunde ta det till sig och skylde på att man aldrig var direkt aktiv. ”Min katolska tro tillät mig aldrig att mörda”, men den tillät dig således att stå och titta på?

Jag slås också av tanken av hur så många människor kunde bli mördade av så få. De hände sällan att de gjorde något motvärn och då frågar man sig hur är det möjligt. Men jag insåg ganska snabbt av föreställningens berättelser att en människas handlingskraft lätt kan tyna bort av skräck, fasa, svält och psykisk terror. De flesta överlevde 3-4 månader, om de inte såg till att skaffa sig en priviligierade position i lägret och därmed kunde räkna med beskydd eller extra mat.

När man hör fångvaktarna (oavsett befattning eller ansvar) känns de som att de antingen är väldigt bra på att ljuga eller så tror de själva på sina lögner. Ingen av fallen vi fick se under kvällen gav något exempel på någon som hade stake nog att vilja ta ansvar för sina handlingar. Jag vet inte om det är mänskligt eller enbart beklagligt. Ingen frid till dem således.

Det som var mest fascinerande i kvällens föreställning, var att skådespelarna byte rollkaraktärer med varandra hela tiden. Det var enbart åklagaren och försvararen som var densamma. Det gav oss känslan av att vi alla skulle kunna bli förövare eller offer. Kanske är inte avståndet fullt så långt som vi skulle vilja tänka? Med små små steg i en felaktig riktning tror jag att vi alla skulle kunna brista och mörda någon i en situation där nöden krävde det. Massmord på fånglägers nivå är ju dock något mer än det och kräver en ideologisk överlägsen tro på sin egen gudomlighet eller en psykopatisk natur. Men rollbytena gav ondskan skilda ansikten, som var nyttigt för sin egen rannsakan (det vill säga ingen av oss är utan skuld).

Föreställningen var lite i längsta laget och jag kunde se på de gymnasister som var där att de knappt kunde hålla ögonen öppna. Berättelserna som berättades kanske hade kunnat slås ihop eller bearbetas på ett annars sätt. Samtidigt kanske det fanns ett utmattande syfte med att gång på gång behöva höra dem neka till vidrigheter.

Kvällens ljussättning var obehaglig, men nödvändig för att skapa återblickar som hjälpte förhören framåt. Den gav mig också insikt i hur fångarna kunde separera sig själva från andra, sin kropp och sina känslor, för att överleva där och då. Vilken typ av liv de aldrig därefter kunde få, kan man enbart gissa sig till. En ständigt återkommande mardröm som aldrig ville släppa deras skäl. Frågan är om det är mänskligt att leva med.

Skådespelarnas marscherande och rörelser i takt i liknande riktningar påvisade också, vilket hemskt följedjur vi människor är. Istället för att stanna upp och göra upp med oss själva och våra egna uppfattningar, är det därmed lättare att följa andra och sedan inte behöva stå till svars. Ibland skulle jag hellre velat bli en hund.

Det allra värsta är tyvärr inte att det här har hänt en gång för länge sedan. Det är dock mer illa än så. Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting, eftersom det fortfarande händer massmord på den nivån. Därför får inte förintelsens läger glömmas bort och vi får aldrig någonsin låta våra röster tystna kring det. Enbart genom att visa civilkurage kan vi mota bort ondska.

Sällsam resa till mörka vrår – Europas Kniv på Göteborgs Stadsteater

12 november, 2016 by Mats Hallberg

Manus, koncept och filmregi: Björn Runge

Scenregi: Marcus Carlsson

Scenografi & kostym: Peder Freiij

Kompositör: Linda Spjut

Ljud: Jesper Lindell

Filmfoto: Stellan Runge

Medverkande: Jacob Eklund (film), Rasmus Lindgren och Kim Theodoridou Bergquist

Urpremiär på Studion 11/11 2016

Foto Ola Kjelbye

Av Björn Runge har jag endast sett ett fåtal verk. Ur hans ojämna produktion har jag ändå skaffat mig några favoriter. Syftar till viss del på Guldbaggebelönade våldsamma skilsmässodramat Om jag vänder mig om. Verkligt förtjust blev jag i hans otäta film Vulkanmannen (om kultförfattaren Sture Dahlström) jämte Nightrider på Studion som är raka motsatsen vad beträffar täthet. Om jag förstått rätt kunde vare sig han eller Jacob Eklund vara med live i Europas Kniv, då de var upptagna av andra engagemang. Därför fogade paret som gärna jobbar tillsammans, ihop de många filmsekvenserna redan i våras. I dem finns en laddning som är en av uppsättningens odiskutabla styrkor. Med utstuderad självbehärskning, ofta på randen till uppblossande vrede, framställer Eklund på ett genomlysande sätt en motsägelsefull morbid berättare. Vi översköljs av författaren Célines på samma gång rörliga och röriga intellekt. Eklund är precis lika karismatisk som han kan vara på toppen av sin förmåga, något jag haft nöjet att skåda flera gånger på Stockholms två största teaterhus.

Om man i likhet med min läsande mamma inte känner till pseudonymen Céline, fungerar manus som en ingång till författaren, läkaren och extremisten från Bretagne; präglad av två fasansfulla världskrig. Känslokallt och sakligt redogör gör han för barbari och ofattbart lidande, vilket delges oss med osviklig precision. Skrämmande vittnesmål från en skoningslös betraktare, förstärks av bilder på sönderbombade städer och flyende överlevande. För kännedom kan meddelas att jag slukade genombrottet Resa till nattens ände och Kasperligan. Författarens skrivande är som framgått allt annat än idylliskt eller ordinärt. Vad som gör honom obehaglig är inte minst blottläggandet av drifter och maktstrukturer.

Pjäsen handlar om ett komplicerat osmidigt möte emellan Céline och en judisk litteraturprofessor från Chicago. Efter brevväxling träffas de när kollaboratören befinner sig i ofrivillig exil på vischan i Danmark 1948. Att Milton Hindus -kongenialt porträtterad av Rasmus Lindgren – skrivit en omtalad bok om dessa försök till samtal var mig obekant. Hans intervjuande stöter ideligen på patrull. Den franske rabulisten tar delvis tillbaka vad han skrivit i pamfletter mot judar, omformulerar och skiftar ståndpunkt. Ständigt närvarande i bakgrunden finns hans maka dansaren Lucette, starkt spelad av Kim Theodoridou Bergquist. Föredömligt att hon inte är bihang utan får agera som självständig individ. Hennes temperament skiljer sig från den inbundne professorns natur. Här spänns en dramatisk båge, införlivas en intressant förhöjning. Finns några energiska välavvägda scener dem emellan, oftast är det hon som för ordet. Rasmus Lindgrens roll är ju att vara vetgirig och avvaktande, lika mycket som ifrågasättande. Den enskilt främsta insatsen i uppsättningen levereras av Bergquist, när hon högläser ur makens brev, vilka avfyras likt projektiler indränkta i frustration.

Scenografin är inskränkt till ett minimum, beroende på den dominerande filmduken. Ibland förpassas skådespelarna ut i periferin, blir staffagefigurer i den lyskraftiga ”sanningssägarens” skugga. En fara som scenregissören för det mesta lyckligtvis kunnat avvärja. En vridbar vägg eller mur mitt på scen innehåller flera fiffiga scenlösningar. Till det lyckade helhetsgreppet samverkar vidare flera faktorer lätta att förbise: Atmosfärisk musik av Linda Spjut, intelligent ljussättning av Max Mitle, naturtroget ljud som illustrerar hur vindar, vågor och fåglar låter. Teamet, inklusive den inhoppande scenregissören, har på ett tillfredställande sätt förverkligat Björn Runges estetik. För honom är formen lika viktig som innehållet. Märks att han är lika upptagen med hur som vad som ska skildras.

Rasmus Lindgrens går definitivt i land med sin utmaning att ha en motspelare som inte är fysiskt närvarande, svåraste han gjort enligt egen utsago. Hade vi varit på biograf skulle vi sagt att han inleder och avslutar som speaker, i och med att han ger oss förutsättningarna samt några biografiska fakta. Däremellan gestaltas troligen de centrala avsnitten ur Milton Hindus smått berömda bok. Uppsättningen motsvarade högt ställda förväntningar! Över hundra minuter utan paus kan vara tålamodsprövande. I Europas kniv segar sig aldrig tiden fram, trots en utsträckt monolog på upploppet. Vi blir varse att somliga är gåtfulla varelser, omöjliga att ringa in eller läsa av. Céline, vars åsikter gick från att vara problematiska till förhatliga och i förlängningen brottsliga (när de trycktes), är långt ifrån den ende betydande författare som skrivit storartad skönlitteratur behäftad med smutsstämpel. I likhet med Mephisto ges inga entydiga svar, däremot raffinerad scenkonst kretsande kring en tvivelaktig karaktär som filmas.

Leif – en monolog i strand-up liknande regi

3 november, 2016 by Lotta Altner

Leif
Av Lucas Svensson och Leif Andrée
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Ljus: Jonathan Winbo
Mask: Ulrika Ritter
Urpremiär 2 november 2016, Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Varje gång jag inser att en skådespelare ska spela en roll om sig själv, backar jag lite. Inte för att någons personliga och privata liv på något sätt är ointressant, utan för att det är svårt med de olika avstånden. Både av och på scen, är det viktigt att kunna skilja mellan sitt privatliv, sin profession och sin personlighet. Det är inte alla skådespelare som riktigt helt fullt kan separera på det, och inte andra människor heller för den delen. Jag blev dock lite lugnare när jag förstod att Leif Andrée varken hade skrivit manuset själv eller regisserat sig själv. Men när jag förstod att de skulle vara en monolog på drygt 2 timmar (dock en paus) så blev jag lite förbryllad igen. Man skulle kunna kalla föreställningen för en monolog i strand-up liknande regi.

Scenen är uppbyggd som en vissen skog och ska nog på något vis föreställa livets gång och växlingar. Jag kan inte hjälpa att fråga mig själv om det är riktiga träd som fått flytta in tillfälligt eller om de ska få komma ut igen. En ensam musiker spelar på sin elgitarr och hjälper Andréen att ha koll på de skilda övergångarna i manuset. Musiken är säkert talande för de som gillar 60-tals musik, men ibland blev det lite för mycket elgitarr på för hög nivå. Leif utger sig inte för att vara en fantastiskt sångare och det gör att man kan respektera hans korta sånginsats som bryter övergångarna i monologen. Häftigast tyckte jag dock att det var när han läste i takt i någon form av poetisk form. Det var snyggt och stämningshöjande.

Jag kan inte låta bli att fascineras av Leifs fantastiska förmåga att växla tempo på scen. Han går från det låga melankoliska, till det fräcka och roliga. Gång på gång bjuder han på det personliga och är ofta i gränslandet till det privata. Enbart vid några tillfällen känner jag att han är väldigt nära gränsen till en intimitet som jag faktiskt inte vill veta och interaktivt kan se honom i ögonen. Han kommer dock undan med att ganska snart skratta åt sig själv och då är balansen tillbaka.

Berättelsen om hans barndom och uppväxt kommer inte hela tiden i kronologisk ordning. Jag trodde faktiskt att det skulle störa mig något, men efter ett tag kunde jag inordna mig i den oordningen.
Det slår mig i slutet av första akten, att Leif, som är född på 1950-talet och i dagsläget skulle fått beskrivningen Maskrosbarn, inte haft det lätt i livet. Han vägrar tack och lov att vara ett offer och det för att han som alla människor med tuff barndom, är en stolt överlevare som fått ta hand om sig själv och andra. Dessutom skryter han om familjedragen ”att ta sig själv i kragen” och ger dem alla därmed belöningen. Han har dock varit duktig i hela sitt liv och vid 16 års ålder fick han bli vuxen och ta hand om sig själv. ”Jag blev rolig” för att överleva och han slapp då ta ansvar för någon annan än sig själv (vilket hans yngre syskon har haft svårt att förlåta honom för).

Man tycker om hur skådespelaren ger flera nyanser av sig själv och av dem som skadat honom. Ingenting är ju helt vitt eller svart. Samtidigt har han inga problem med att säga ”hur fan tänkte de då?”. Ändå ville han i alla lägen, som de flesta barn, trots allt bara göra sin mamma glad.

När Leif beskriver all den rädsla och allt våld som präglat hans liv mellan lingonsylts kokning och simningen, så fasas jag, men gläds över det faktum att människor trots allt har en underbar förmåga att kunna överleva. Fast nog är det sant att: det är hårt att betala med sitt liv för att få leva.

Medverkande: Leif Andrée
Medverkande musiker: Susanna Risberg

Teaterkritik

Footer

Om oss