”A midsummer night’s dream” –
Av William Shakespeare
Regi: Neil Rutherford
Parkteatern – premiär 21 juli Galärparken/Djurgården
If you don’t speak English you might think that a performance by Shakespeare will be a little bit too much? Especially since this performance actually is in English.
Men vet du vad!? Du ska gå i alla fall. Självklart är det så att det underlättar om man kan lite engelska och därmed förstår ett och annat härligt anglofiliskt ordskämt som faktiskt inte går att förklara med samma känsla, rymt eller innehåll på något annat språk än just i originalspråk. Men en del av rimmen i pjäsen gör det dock lättare att hänga med även om grundmanuset är drygt 400 år gammalt. Dessutom så förstår man ofta mycket utan ord eftersom föreställningen är av fysisk karaktär. Däremot skulle jag rekommendera att ta 5 minuter och läsa lite om just ”En midsommarnattsdröm” innan man kommer dit, eftersom handlingen är lite lätt komplicerad med bl.a. sin teater i teatern. Men låt inte det skrämma dig, ”… for heavens sake!”.
I brännhet sommarväder som ingen nordeuropé av svensk eller britt är van vid, satt vi många och bevittnade kvällens premiär. Gratis teater, d.v.s. ”skatteåterbäring” på sitt allra bästa sätt, enligt the boss herself Sissela Kyle.
Inledningsvis ska jag erkänna att jag var mycket fundersam över den amerikanska hippiekultur som presenterades som en del av pjäsens skogsväsenden till en början. Även om flickorna som dansade var av den vackraste natur, så tänkte jag att den fria kärleken och dialekten kanske skulle söndra ett klassisk verk till intet. Gladeligen blev det inte så.Tack vare att inte alla skådespelarna talade brittisk engelska så blev det med tiden helt acceptabelt för öronen att höra blandad engelska. Lite smått och gott. Att karaktären Puck dessutom kunde kosta på sig ett amerikanskt uttal, hade slutligen en viss charm.
Scenen var av minsta klargröna karaktär och gav en upplevelse av ett dockhus med minigolf känsla. Man kan inget annat än fascineras av att en så invecklad berättelse gick att spelas på 1.5 timme, utan att på något sätt förlora varken handling, tempo eller inlevelse.
Kvällens höjdpunkt var skådespelarnas tighta skådespeleri med varandra. I total symbios bar de sina egna karaktärer och varandra. Skolningen och erfarenheten var slående hög. I vissa scener var också kroppsrörelserna i slagsmål eller dylikt, karakteristiska. Det innebar ju att de precis som ett ordrim var väntat när det väl kom och gav mersmak.
Regissörens val att plocka upp publiken som en del av skådespelet, är inte bara klassiskt Shakespeares 1500-tal, det skapar också en folklighet som vi inte ser så ofta. Trots att föreställningen är en fars, har den tack och lov inte den ”buskisbetoning” som svensk humor på den här nivån kan ha ibland. De klarar av att vara lätt slippriga, men med glimt och sofistikerat språk. Thank you!
För en gångs skull så tilläts män och kvinnor vara lika roliga på scen i föreställningen, vilket jag aldrig tidigare sett i en tolkning av det här verket. Alla karaktärer fick ta för sig och blomma. Upplösningsscenen där de flesta älskande par slåss om varandra, var inte bara sceniskt roligt, utan också balanserad och klockrent stilistiskt. När fryspunkterna når sina klimax brast vi alla ut i skratt.
Det enda som inte helt höll måtten i kväll var ljudet som bröts och knarrade (värmeslag?) lite under kvällens gång. En ”mygga” ville inte alls göra sitt jobb. Dessutom passade en del pensionärer i publiken på att vara direkt otrevliga och hotfulla (värmeslag?) mot parkteaterns personal (fotografen bl.a.). Skönt att veta att även dagens pensionärer kan göra bort sig.
I rollerna:
Theseus/Oberon: David Inghamn
Hipployta/Titania: Kudzai Chimbaira
Egeus/Puck: Denny Lekström
Hermia: Cheryl Murphy
Helena: Cilla Silvia
Lysander/Quince: Pontus Olgrim
Demetrius/Bottom: Chris Killik