Teaterkritik

Petra von Kants bittra tårar – En studie i makt och mänsklighet

24 september, 2016 by Redaktionen

Petra von Kants bittra tårar
Av Rainer Werner Fassbinder
Originalets titel: Die bitteren Tränen der Petra von Kant
Översättning: Lars Bjurman
Regi och bearbetning: Anna Bergman
Premiär: Intiman, Malmö stadsteater, 23 september 2016

Petra von Kant är en framgångsrik modetecknare. Hon är frånskild, har en dotter som går på internatskola och bor i en elegant lägenhet i en okänd tysk stad. Vi möter Petra redan i teaterns foajé. Mitt under förminglet dyker hon upp. Plötsligt står hon på garderobsdisken och hon fullkomligt äger, inte bara lokalen utan även församlingen. Hon vet att hon är världens centrum och hon älskar det.

Petra von Kant är en människa med makt och hon beter sig exakt som maktfulla människor gör. Hon vill inte ägas av någon, men hon har inga problem med att äga andra. Hon kräver att bli behandlad ed respekt, men behandlar andra respektlöst. Hon har pengar, makt och beundrare och har inga som helst problem med att utnyttja det.

Petras vän Sidonie von Grasenabb för den unga kvinnan Karin Thimm in i Petras liv och Petra blir omedelbart förälskad. Petra och Karin inleder ett passionerat förhållande. Petra vill äga Karin, men Karin vill inte bli ägd och hon lämnar Petra. I slutet av pjäsen ser vi Petra krälandes på golvet i sin lägenhet. Hon är full som en alika, hon slår sönder sin lägenhet och far ut i förbannelser mot sin mor, sin dotter, sin vän Sidonie och inte minst mot sin trogna assistent Marlene.

Petra von Kants bittra tårar är en studie i makt, där maktens konsekvenser aldrig blir mer tydligt än i förhållandet mellan Petra och hennes assistent Marlene. I Petras värld har Marlene enbart en funktion och det är att ordlöst tjäna. Det är också en studie i mänsklighet därför att oavsett vilka goda intentioner en människa har är det ett faktum att makt korrumperar. Petras akilleshäl är hennes behov av kärlek och i förhållandet med Karin förvandlas hon från den som har makt till den som är fullkomligt maktlös. Petra von Kant gråter bittra tårar därför att hon har förlorat makten, inte därför att hon har förlorat Karin.

Ensemblen består av sex kvinnor som samtliga gör enastående insatser på scen. Susanne Karlsson får oss att både älska och hata Petra för vad hon är och inte är. Bäst på scen är dock Sina Kiessling i rollen som Petras assistent Marlene. Jag tror inte hon har en replik på hela pjäsen utan tvingas förlita sig på kroppsspråk och attityd. Hennes Marlene ger inte intrycket av att vara en människa utan snarare en trogen hund som lever för att tjäna sin matte, men även en trogen hund kan bita tillbaka.

Hela pjäsen utspelas i Petras lägenhet. Scenen är tom och domineras en gigantisk jordgubbe i ena hörnet. Betydelsen av jordgubben är oklar, men den är rätt cool. Delar av pjäsen utspelas i rummen bakom scenen. Dessa scener får vi följa via en videolänk som projiceras direkt på en duk på scenen. Jag gillar hur regissören Anna Bergman använder videoprojektioner för att både åskliggöra processer, men även som ett sätt att vidga scenrummet utan att faktiskt göra det. Scenkläderna används strategiskt för att markera karaktärernas personlighet och sinnesstämning.

Petra von Kants bittra tårar är en mycket sevärd pjäs. Vi har ett bra manus, skrivet av en klassisk författare och regissör. Anna Bergman tar Fassbinders original in i dagens tidevarv och fyller scenen med sex kvinnliga skådespelare som gör sex kvinnliga karaktärer till levande människor.

Rainer Werner Fassbinder skrev pjäsen 1972. Verket filmades samma år med Margit Carstensen i huvudrollen. Fassbinder är mer känd som filmregissör än som pjäsförfattare. Hans mest kända filmer är Berlin Alexanderplatz och Lili Marleen. Fassbinder föddes 31 maj 1945, en vecka innan Tyskland kapitulerade. Fassbinders verk karakteriseras av ett djupt samhällskritiskt perspektiv, alltid sett utifrån den utsattes perspektiv.

I rollerna: Susanne Karlsson, Sina Kiessling, Karin Lithman, Natalie Sundelin, Alba August, Katarina Lundgren-Hugg

Längd: 1 timme 40 minuter, ingen paus

Peter Johansson

Doktor Glas – rapport från nypremiären

19 september, 2016 by Lotta Altner

Doktor Glas
Bearbetning Allan Edwall
Regi Peder Bjurman och Krister Henriksson
Scenbild Peder Bjurman
Ljus Linus Fellbom
Musik Leif Jordansson
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Nypremiär, Dramaten 17 september 2016

Det krävs ganska mycket av en publik för att hålla koncentrationen på scenen i 75 minuter i sträck, även om det är på Dramatens stora scen. När det dessutom visar sig att det är en ensam skådespelare som ska driva handlingen framåt,kan man bli lite tveksam. Däremot är det ju så att om man kan sin Hjalmar Söderberg (1869-1941) så borde det inte bli ett större problem. Dramat kräver dessutom inga förkunskaper i den här uppsättningen.
Henriksson kommer in på scen och är enastående avslappnad. Man blir harmonisk bara av att titta på honom. Han går sådär lagom nära kanten och jag vet inte om han ska hälsa på någon han känner eller om han behöver tillägga något till scriptan innan startskott. Med en behaglig paus säger han något om pjäsen och sig själv, samtidigt som överlappningen till rollkaraktären kommer direkt i samma mening, ”det här är ingen bikt”. Efteråt vet jag inte om det var han själv Krister Henriksson eller om det var doktor Glas som talade till oss. Oavsett vilket det var, så var överlappningen dem emellan exceptionell. Jag måste erkänna att jag inte var förberedd på sådan briljans.

Doktor Glas ger dig ett antal dilemman i en tid där män kunde ”ta sig en hustru” och i äktenskapet heliga säng också kunde våldföra sig på henne, vare sig hon hade lust eller inte, eftersom det var hans äktenskapliga rätt. Många kvinnor kände nog att deras könstillhörighet inte skyddades av svensk lag och att de enbart fanns till för ”att trampas på”. Det var inte förrän 1965 som våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades i Sverige.

Den stora frågan blir således att om en man våldtar sin fru, har du då rätt att döda honom för att skona henne? Mord är också ett brott och i mångas ögon en synd, framförallt om våldtäktsmannen är en präst. För han är väl moralens väktare om någon, inför Gud och församling? Om hustrun dessutom har en älskare och därmed begår äktenskapsbrott, är det då mer eller mindre rätt för doktorn att vilja hjälpa henne?

Det är med en underton av bitter äldre man som söker kärlek och beslutsam medicinman som Henriksson sätter sina spår i dramat. Ena stunden funderar han på det ena, andra stunden något annat och när han sedan återvänder till sin grundtanke så har den trots allt förändrats. I en
spiralkraft växer beslut på beslut fram som nog enbart i slutändan är för hans egen skull. Men det låter möjligen fint i egen monolog, eller om man tvingas berätta för St:Per vid porten till himmelriket. Konstiga sanningar som mestadels faller på eget grepp.

Krister Henriksson gör en enastående tolkning av Söderbergs drama och lyckas ge Glas lite behövlig satirisk humor även i vår egen tid, trots tyngdpunkten på den personliga bitterheten. Ibland lyckas doktorn till och med bjuda på en och annan självkritik, vilket gör karaktären någorlunda sympatisk trots de brott han väljer att begå. Kärleken gör varje människa blind och det är mänskligt på något sätt.

Det är också mycket fascinerande hur karaktären faktiskt uttalar både smicker och avsky inför andra män, utan att för den skull vara homosexuella. Han sympatiserar med kvinnors val av äkta män och älskare. Att en heterosexuell man ger andra män komplimanger för deras utseende eller avsky inför deras bleka fetma, känns väldigt vågat och befriande för den tid då dramat faktiskt skrevs.

Henriksson ger oss de berömda raderna om att alla människor verkligen vill bli älskade i första hand. Men om vi inte kan få kärlek så är det åtminstone någon typ av känsla vi behöver uppfatta, att vi ger. För ingen människa kan känna att deras liv är helt meningslöst, ”…mig gick livet förbi”. För det är avtrycken i människors prioriteringar som har den avgörande betydelsen för ens livskvalitet. Trots den kärlek han visar en kvinna i moralisk nöd, får han ändå inte den kärlek som var hans drivkraft. Rannsakande konstaterar han, utan ånger ”… aldrig blir hon min”.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”.

Ytterst sevärd diabolisk metateater – Mephisto på Göteborgs Stadsteater

18 september, 2016 by Mats Hallberg

Av Klaus Mann

Dramatisering: Ariane Mnouchkine

Regi och bearbetning: Pontis Stenshäll

Scenografi och ljus: Johan Bergman

Premiär: Stora scenen 17 september 2016

foto Ola Kjellbye

För trettiofem år sedan såg jag Mephisto på vita duken, den första filmen från Ungern att belönas med en Oscar. Att nya styret i just detta land med rätta hudflängs i programmet, kan ses som ett utslag av ödets grymma ironi. Hur kan en motståndsman förvandlas till medlöpare är den grundläggande frågeställningen som varvas med funderingar på teaterkonstens syfte. Vad ska spelas och för vem? Låt mig omgående påpeka att denna uppsättning är invecklad, har olika lager, är inte lätt att bena ut. Dock anser jag att Stadsteaterns konstnärlige ledare tillverkat en mycket berikande och angelägen produktion, en märkvärdig totalteater som förhoppningsvis kan fylla salongen. Hoten mot mänskliga fri- och rättigheter är som bekant återigen reella när högerextrema nazianstrukna ideologier vinner terräng. Hur prekär är situationen idag hos oss jämfört med 30-talet? Vanskligt att avgöra, men en kan förmoda att denna komplexa pjäs tillkommit som en varningsklocka.

Ska inte irra bort mig i fakta om mytiska Faust och hans djävulska hantlangare. Jag har varken läst Marlowe, Goethe, Thomas Mann eller hans plågade sons verk på detta tema. Ska dock noteras att Jesper Söderblom, i egenskap av presentatör, meddelar att handlingen har dokumentär bakgrund. Förlagan till dramats centralgestalt ska ha varit författaren Klaus Manns svåger. Egentligen erbjuds vi inte något heltäckande svar på varför denne Henrik Höfgen väljer att svika sina ideal. Fåfänga och hållningslöshet förklarar inte tillräckligt, vilket inte reducerar uppsättningens höga kvalitet. Det verkligen gnistrar om Fredrik Evers i huvudrollen, vars maktberusade opportunist blir till ett rörande och otäckt porträtt. Hans tolkning ömsom kräver ömsom vädjar: se mig, beundra mig, älska mig; ett själviskt synsätt som tillämpas både i karriären och privat. När hans önskningar slagit in men förlorat sin själ, vet han innerst inne att ansvaret är hans, att det är för sent att urskulda sig fast han försöker. Verkligen rörande!

Första akten äger rum på 20-talet i provinsen, närmare bestämt Hamburg. I en dekadent epok roar sig en grupp med kommunistisk varité under sena kvällstimmar. Det allvarstyngda ämnet i Mephisto får här en motvikt. I sedvanlig stil förmedlar Sven-Åke Gustavsson, Carina Boberg – denna gång flankerade av Misagh Sharifian och Victor Ståhl Segerhagen vid pianot – mycket förlösande torr humor. Man gycklar i revolutionär anda med Hitler och den groteska inflationen.

I andra akten flyttar handlingen obevekligt in i nästa decennium och de fasor som är i antågande, vilket radikalt påverkar de rollfigurer vi sett viga sina liv åt scenkonst. Och någonstans i den hektiska häxkitteln blir äregirige Höfgen i Berlin ett maktens redskap. Några gånger tillåter sig regissören, ihop med Mnouchkine, vad som skulle kunna betecknas som digressioner. Diskussionerna om klassiker och borgerlig teater ges flera konkreta illustrationer. Bland andra Schiller, Shakespeare och Tjechov är med på banan. Mycket förenklat går skiljelinjen mellan teater vars mål ska vara att visa verkligheten eller teater vars syfte är att nå sanningen. Mest utrymme ges åt recitation av ett vemodigt avsnitt ur Körsbärsträdgården. I debatterna om teater är perukförsedde Johan Karlbergs uppburne författare respektive ansedde teaterchef en pådrivande agitator. Jag tycker mycket om hans tolkningar, också hans sätt att aktivt lyssna in sig. Vill i sammanhanget påminna om två andra uppsättningar på Sveriges näst största stadsteater som senaste tioårsperioden problematiserat teaterkonsten: Publiken och Påklädaren.

Pontus Stenshäll är förtjust i omtagningar och upprepningar, kanske alltför förtjust. Med denna metod ligger han ibland nära en tjatgräns, fast scenen när Höfgen bestämt sig för att knäcka en medlem i nationalsocialistiska partiet är konsekvent och skickligt genomförd. Kännetecknade är vidare det extremt omfattande bruket av videokamera. Är vad som återges på superstora välvda fonden live eller inspelat? Man kan tro att skeendet bakom kulisserna är förinspelat, åtminstone en fantastisk festmåltid med hummer på hyllan ovanför foajébaren, en scen där Karlberg, Evers, Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson samt Maria Pontén firar triumfer. Blir speciellt att titta på skådespelarna i uppförstorade närbilder, som ett väsensskilt uttryckssätt. Ibland ska medges att det kändes konstigt när den spatiösa runda scenen var obefolkad. Under vår väntan på förnyad entré, beskådade vi oftast upphetsade ansikten på en jättelik backdrop. Som sagt ett anmärkningsvärt förhållningssätt som bidrog till en slags totalteater. Men nog blev det lite för mycket av detta hjälpmedel?

Musiken har sin givna plats i ett allkonstverk. Rudy Addo sjunger i trapets likt en nedstigande ängel och kring pianot vid högra scenkanten framförs diverse melodier, inte minst slagkraftiga stycken av Kurt Weil. Verdi, Chopin och Schubert är med på ett hörn liksom Moonlight Serenade jämte Ungarische Hochzeit. Obestridligt roligast och mest otippat är att några strofer ur Blå Tågets Staten och kapitalet fyller en funktion, blir indirekt en hommage till Leif Nylén som dog tidigare i år. Fler beprövade ”knep” används framgångsrikt. Skådespelare sittandes i salongen, spotlights som attribut för den tragiske antihjälten (minnesvärt ögonblick med Brandauer i den prisade filmen), fallucka för de som väljer att inte längre vara med , laborerande med ridådragningar samt ihärdigt bankande på en vägg för att nöta in scenkonstens främsta teser.

En mycket intressant roll görs på ett trovärdigt sätt av Lisa Lindgren, vars rollfigur är en udda typ av nazist. Hon gör Miklas som mest av allt avskyr kapitalismen och i den avskyn inbegriper judar, eftersom de antas befinna sig i avgörande finansiella sfären.. En annan aspekt är det könsöverskridande inslaget. Klaus Mann var homosexuell och hans överlägset mest kända protagonist hymlar inte med sin bisexualitet. Höfgen åtrår passionerat en transa som spelas av Jesper Söderblom. Som ni noterat finns många bottnar, av vilka jag vadat ner i några centrala. Rekommenderar att ni tar reda på vad ni kommer att fastna för. Mephisto är övertygande nydanande teater vi aldrig får för mycket av.

Medverkande: Fredrik Evers, Lisa Lindgren, Jesper Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson, Marie Delleskog, Johan Karlberg, Carina Boberg, Sven-Åke Gustavsson, Rudy Addo, Victor Ståhl Segerhagen, Misagh Sharifian, Kim Theodoridou Bergqvist samt Maria Pontén (praktikant).

Tankar om ”Gräs” på Marionetteatern

17 september, 2016 by Lotta Altner

Gräs
Koreografi och iscensättning Claire Parsons
Scenografi Anna Nyberg
Kostym Bitte Palm
Mask Gunilla Pettersson
Ljus Olof Carlsson
Kompositör Mikael Svanevik
Dockor Kay Tinbäck Du Rées
Dockteaterinstruktion Helena Nilsson
Marionetteatern, Stadsteatern i Stockholm, premiär 16 september 2016

Jag är uppvuxen med talesättet ”gräset är alltid är grönare på andra sidan” det vill säga att man aldrig är nöjd och belåten med det man har närmast sig. Därmed är det alltid bättre någon annanstans än där du står. Det är en väldigt cynisk och tråkig inställning kan man tycka, men helt fysiskt är det hållbart. Det gröna närmast dig (där du står) får den mörka marken som bakgrund, medan gräset på andra sidan ses från sidan och därmed enbart har gräs som bakgrund. Det ser helt klart grönare ut där borta. Om nu det kan anses som bättre eller inte, är nog den större frågan. Men det största problemet kvartår dock, när du väl kommer till andra sidan så är det inte lika grönt längre.

Därför är det så fantastiskt underbart att komma in på en liten intim scen i Kulturhuset och konstatera att gräset är ljuvligt grönt överallt. Det är inte heller slitage eller ojämnt klippt, utan skönt grönt för alla och en var hela tiden.

Trädgården har lekande barn, som inledningsvis hälsar på barnen på ett sådant sätt att den s.k. isen bryts och avståndet mellan skådespelarna och barnen blir mycket litet, på ett behagligt och naturligt vis. Skådespelarna skojar också med sig själva och låter barnen skratta åt dem och inte enbart åt deras rollkaraktär, vilket är en mycket bra inledning för att öppna upp för barnen att vara naturliga i sina reaktioner för det som är på scen.
En liten marionettdocka tittar in genom staketet. Hon är rödhårig och lockig som en av skådespelarna, som spelar ett barn. Jag tänker att den marionettdockan kanske är den ena skådespelarens ”inre lilla jag”. För dockan är väldigt lik henne. Flickan har också en rödhårig vän som hon leker med. Eftersom han också är rödhårig känns det naturligt att det nog är två syskon. De kopierar och förlänger varandras kroppsspråk som enbart barn gör om de lever i nära kontakt med varandra. Precis som äkta par ibland kostar på sig att avsluta varandras meningar.
Skådespelarna rör sig och leker som små barn gör d.v.s att ena stunden är det snabbt och intensivt och nästa litet och långsamt. De går på impulser och det finns inte självklara avslut, innan något annat påbörjas. Min blick blir avslappnad och harmonisk.

Danserna som visas på scen görs på ett barnsligt vis och de försöker inte glänsande att de faktiskt är vuxna och några av dem professionella dansare. Det är pedagogiskt viktigare att barnen i publiken följer med i rörelserna och fascineras av dem. Jag uppskattar alltid när vuxna spelar teater för barn, för barnens skull och inte för föräldrarna i första hand.

Den gröna sommar ängen som inbjuder till sommaräventyr och kullerbyttor, ger också utrymme för vila och picknick. När flickan öppnar termosen för att dricka det som är gott däri, undrar jag dock varför hon inte blåser på drycken. Varje barn/vuxen vet att i en termos ska man vara försiktig när man dricker. Både mycket varm och mycket kallt, ska man vara förberedd på och visa.

Det fina vädret på scen påvisar ett fint litet moln, som i sig också har ett litet moln. Barnen skrattar när flickan på scen rullar ut och in molnet, som om vi själva skulle kunna bestämma över vädret.

Gång på gång försöker den lilla röda marionettdockan få vara med. Hon utger sig för att inte riktigt förstå lekens regler, hänga med eller veta hur hon ska bidrag. Gång på gång stannar de lekande barnen upp och hjälper henne på traven. Hon får alltid vara med trots att hon är lite orolig och bortkommen.

Barnen i publiken skrattar åt den överdimensionerade saxen och jättestora foten, som barnen på scen jämför sig med. Med igenkännande kan barnen i publiken konstatera att det kan vara lite jobbigt ibland att vara liten och hur blir det egentligen när man blir stor?

Utan att tveka skulle jag vilja påstå att publiken var mer än nöjda och belåtna där de satt vid det gröna gräset. Det var inte bättre någon annanstans och det fanns ingen annan plats jag ville vara på heller. Gräset kan inte alls ha varit grönare någon annanstans.

Medverkande
Magnus Erenius
Emelie Garmén
Viktor Gyllenberg

Foto: Petra Hellberg

Tankar om Othello på Orionteatern

12 september, 2016 by Lotta Altner

Othello
Regi Oskar Thunberg
Scenografi/Kostym Hanna Cecilia Lindkvist
Orionteatern premiär den 11 september 2016

Att förstå sig på Shakespeare om man inte är kulturbiten är inte en lätt match. Har man dessutom valt att utgå från en översättning med liten modernisering, kanske språket skräms endel. Att föreställningen med paus dessutom tar 3 timmar, kanske fördriver den som är van vid mer lättsmälta kulturaktiviteter. Känner man dessutom inte till grundhistorien, så kanske man blir lite vilsen och förvirrad ibland – för det är inte alltid helt lätt att förstå mängden av karaktärer som springer in och ut för att skapa laddningen i ”Othello”.
Men om man kostar på sig att faktiskt strunta i dessa detaljer som i det stora hela är underdånigt helheten, så får varje besökare en föreställnings som är värd sin tid, sin plats, sin tolkning och skådespeleri. Ni kommer inte att ångra er.

Inledningens scenografi ger en känsla av riter, offer och kroppsdelar är överdimensionerade och skriker tyst om det typiskt manliga/kvinnliga. Att någon eller några ska offras, känns som självklart i bilderna som ger sken av moderna runor för eftervärlden att fasas över. Därutöver bjuder scenografin på stora utmaningar, när man blandar det super moderna med Shakespeares 1500-tals kläder. Helt fantastiska är de manliga karaktärernas puffiga kortbyxor som har inslag av slipsar för att skapa de rätta djupet i dem. Jag skulle vilja ha ett par själv.

Jag gläder mig mycket snabbt åt det faktum att skådespelarna spelar både manliga och kvinnliga roller, d.v.s. helt enligt Shakespeares tradition ( OBS! Män spelade alla roller. Kvinnor fick inte spela alls!). Det kan väldigt lätt bli komiskt för dagens teater när män spelar kvinnor, eftersom våra traditioner mestadels ger män rollen som kvinnor i ”dragshows”. Vanliga kvinnor spelar de sällan. Alla män (2st) i föreställningen gjorde en bra insatser att spela trovärdiga kvinnor, även om deras kroppsspråk naturligtvis avslöjade dem. Men istället för att göra sig löjlig över oförmågan, gav de den kvinnlighet de kunde bjuda på, en värdig chans.
När de gäller skådespelerskorna (2st), var jag väldigt betagen över deras förmåga att spela mycket trovärdiga män. De var både roliga och kraftfulla i sina utövningar. Eva Johansson som spelade både man (b.l.a Roderigo) och kvinna (Desdemona) hade dock svårt att kunna skifta fokus och hållning från det ena till det andra. Det manliga och det kvinnliga, gick ibland in i ett neutrum som någon form av helgardering (säkert kommer det att sitta tightare längre fram). Hennes byten var väldig ofta och frågan är om det regimässigt kan anses som hållbart? Kanske finns det också en känslomässig krock i att försöka spela sin egen beundrare? Dessutom var Cilla Thorell helt enastående som Jago (hade enbart den rollen) och det är inte ofta som jag har upplevt att en kvinna utger så mycket manlig sex-appeal på en så liten scen. Trots Jagos hemskhet och genomtänkta manipulationer, kunde jag förstå att vilken kvinna som helst skulle kunna uppslukas av honom.

Tobias Aspelins tolkning av Othello gav mig inledningsvis inte mycket att gå på. Det var svårt att se varför Desdemona gjort sig ovän med sin far, för hans skull. Även om deras inledande förälskelse scen är bedårande, kunde jag inte se någon direkt passion. Ingen kvinna skulle göra sig ovän med sin familj om det inte var värt det. Däremot växer Othello som karaktär utmed kvällen, och när hans svartsjuka börjar växa fram och hans hat får fäste, ser jag det passionerade hatet istället. Hoppas Othello lite mer förälskade framöver det behöver Desdemona.
Men jag saknade dimensionen kring att Othello ska komma från en annan kultur än övriga. Jago borde få spela på ”främlingsfientligheten” för att vinna sympatier. Kvällens Othello ser dessutom väldigt sympatisk ut och såg inledningsvis mycket ofarlig ut.

Lars Bringås gör sin bästa insats som Jagos hustru Emilia. Han ger den karaktären en mild och undergiven kvinna, som slutligen säger hur hon resonerar om sitt samliv, d.v.s. att om en man inte är dig trogen, finns det ingen anledning för dig att vara det heller. Emilia har lärt sig spelreglerna i en värld där män bestämmer och kvinnor ska lyda. Därmed kan Jago haft rätt i sina misstankar, även om kvällens tolkning inte ger utrymme för att tro att Emilia (om hon varit otrogen) varit det med just Othello.

Tempot i föreställningen drogs p.g.a. de scenbyten som skådespelarna själva behövde göra med viss rekvisita. Ibland var det svårt att avgöra om de fyllde fler funktioner än enbart ställa ordning scenen. Kanske andra lösningar hade varit bättre, så att man tydligare hade förstått varför just skådespelarna själva var tvungna att göra det? Däremot var de utklädda skyltdockorna och tyngdpåsarna väldigt effektfulla. De gav viktiga rollkaraktärer med enbart kropp och ansikten som kändes dramatiskt nödvändigt i en ensemble med enbart 4 skådespelare.

Kvällens Othello föreställning påminner oss om skvallrets- och lögnernas möjligheter. Finns det hemska krafter igång kan det få oss att se vad som helst, bara för att någon annan vill förgöra oss. Därmed borde vi vara försiktiga med vem vi väljer som våra vänner och glöm inte att tänka efter före du gör något du vet att du inte borde. I slutändan bär vi alla ansvar för våra egna tolkningar av verkligheten.

På scenen
Cilla Thorell, Lars Bringås, Eva Johansson & Tobias Aspelin.

Teaterkritik

Footer

Om oss