Doktor Glas
Bearbetning Allan Edwall
Regi Peder Bjurman och Krister Henriksson
Scenbild Peder Bjurman
Ljus Linus Fellbom
Musik Leif Jordansson
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Nypremiär, Dramaten 17 september 2016
Det krävs ganska mycket av en publik för att hålla koncentrationen på scenen i 75 minuter i sträck, även om det är på Dramatens stora scen. När det dessutom visar sig att det är en ensam skådespelare som ska driva handlingen framåt,kan man bli lite tveksam. Däremot är det ju så att om man kan sin Hjalmar Söderberg (1869-1941) så borde det inte bli ett större problem. Dramat kräver dessutom inga förkunskaper i den här uppsättningen.
Henriksson kommer in på scen och är enastående avslappnad. Man blir harmonisk bara av att titta på honom. Han går sådär lagom nära kanten och jag vet inte om han ska hälsa på någon han känner eller om han behöver tillägga något till scriptan innan startskott. Med en behaglig paus säger han något om pjäsen och sig själv, samtidigt som överlappningen till rollkaraktären kommer direkt i samma mening, ”det här är ingen bikt”. Efteråt vet jag inte om det var han själv Krister Henriksson eller om det var doktor Glas som talade till oss. Oavsett vilket det var, så var överlappningen dem emellan exceptionell. Jag måste erkänna att jag inte var förberedd på sådan briljans.
Doktor Glas ger dig ett antal dilemman i en tid där män kunde ”ta sig en hustru” och i äktenskapet heliga säng också kunde våldföra sig på henne, vare sig hon hade lust eller inte, eftersom det var hans äktenskapliga rätt. Många kvinnor kände nog att deras könstillhörighet inte skyddades av svensk lag och att de enbart fanns till för ”att trampas på”. Det var inte förrän 1965 som våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades i Sverige.
Den stora frågan blir således att om en man våldtar sin fru, har du då rätt att döda honom för att skona henne? Mord är också ett brott och i mångas ögon en synd, framförallt om våldtäktsmannen är en präst. För han är väl moralens väktare om någon, inför Gud och församling? Om hustrun dessutom har en älskare och därmed begår äktenskapsbrott, är det då mer eller mindre rätt för doktorn att vilja hjälpa henne?
Det är med en underton av bitter äldre man som söker kärlek och beslutsam medicinman som Henriksson sätter sina spår i dramat. Ena stunden funderar han på det ena, andra stunden något annat och när han sedan återvänder till sin grundtanke så har den trots allt förändrats. I en
spiralkraft växer beslut på beslut fram som nog enbart i slutändan är för hans egen skull. Men det låter möjligen fint i egen monolog, eller om man tvingas berätta för St:Per vid porten till himmelriket. Konstiga sanningar som mestadels faller på eget grepp.
Krister Henriksson gör en enastående tolkning av Söderbergs drama och lyckas ge Glas lite behövlig satirisk humor även i vår egen tid, trots tyngdpunkten på den personliga bitterheten. Ibland lyckas doktorn till och med bjuda på en och annan självkritik, vilket gör karaktären någorlunda sympatisk trots de brott han väljer att begå. Kärleken gör varje människa blind och det är mänskligt på något sätt.
Det är också mycket fascinerande hur karaktären faktiskt uttalar både smicker och avsky inför andra män, utan att för den skull vara homosexuella. Han sympatiserar med kvinnors val av äkta män och älskare. Att en heterosexuell man ger andra män komplimanger för deras utseende eller avsky inför deras bleka fetma, känns väldigt vågat och befriande för den tid då dramat faktiskt skrevs.
Henriksson ger oss de berömda raderna om att alla människor verkligen vill bli älskade i första hand. Men om vi inte kan få kärlek så är det åtminstone någon typ av känsla vi behöver uppfatta, att vi ger. För ingen människa kan känna att deras liv är helt meningslöst, ”…mig gick livet förbi”. För det är avtrycken i människors prioriteringar som har den avgörande betydelsen för ens livskvalitet. Trots den kärlek han visar en kvinna i moralisk nöd, får han ändå inte den kärlek som var hans drivkraft. Rannsakande konstaterar han, utan ånger ”… aldrig blir hon min”.
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”.
