Teaterkritik

10/2 2017

Manus: Alexandra Pascalidou (bearbetning Sisela Lindblom)

Regi: Anna Ulén

Scenografi och kostym:Charlotta Nylund

Kompositör: Kristina Issa

Musiker: Kristina Issa och Emil Blommé

Medverkande: Alexandra Pascalidou, Erik Hedberg (praktikant), Johan Karlberg, Magdi Saleh, Carina M Johansson, Kim Theodoridou Bergqvist, Melina Tranulus samt 9 statister  från Angereds Teaterskola.

Spelas på Stora Scen till och med 5/4

  Foto Ola Kjelbye

 

Har en teori om varför Alexandra Pascalidou så ofta varit kontroversiell. Tror det kan bottna i att skilda sysslor ibland sammanblandats. Tänker på att å ena sidan vara programledare, å andra sidan bedriva åsiktsjournalistik. I Alexandras Odyssé agerar hon ciceron i sitt eget textlandskap, vilket medför ett genuint inkännande tilltal. Agitation kan förenas med värdskap. Den framgångsrika mediapersonligheten har tillsammans med regissör och dramaturg, skapat en lärorik dyster uppsättning om Greklands finansiella krasch. Vore intressant att få reda på hur mycket Anna Ulén ( med stor erfarenhet från frigrupper i Göteborg) har dels tuktat, dels utvecklat produktionens ord och toner. Som bekant har ”Årets Europé i Sverige 2015” både skrivit bok och gjort teveserie om kollapsen i Grekland, med betoning på hur den påverkat medborgarna. Landets tragedi är av ofattbara mått.  I artikel i det fylliga programmet sägs att statsskulden motsvarar ett belopp på 275 000:- / invånare, att räddningspaketet från omvärlden blivit en dödsspiral samt att BNP sjunkit med 45% under en åttaårsperiod.

Den som hoppas på  förklaringar till vad som föregått rävsaxen hoppas förgäves.  Istället för orsaker levereras förlopp och  konsekvenser  i ett antal tragikomiska scener. En slags ramberättelse utgör ett lyxkonsumerande överklasspar som konkar, går skilda vägar när mannen mister sitt välbetalda chefsjobb. Den bortskämda makan blir feminist, husdjursfotograf och till och med  eskort.  Hennes olycklige desperate x-make nära taket, illustrerar det ödesdrama, den jätteutmaning som majoriteten greker lever med.. Detta kivande par spelas med energisk vrede av Magdi Saleh och Kim Theodoridou Bergkvist,  i henne fall en alldeles extra oresonlig publikfriande vrede  Två luttrade offentliganställda  utomhusstädare – med gröna västar  – tjänstgör som kommentatorer, vars tacksamma roller hanteras ypperligt av Carina M Johansson och Johan Karlberg.

Scenografin är stram, den  vida cirkelformade scenen allt annat än belamrad av dekor och rekvisita.  Att de kallhamrade långivarna , dyker upp ur en platt träkonstruktion,  metafor för den trojanska hästen, är ett snillrikt påhitt. Enskilt roligaste sekvensen är  när Johansson gestaltar en imposant outgrundlig förbundskansler, enbart genom porträttlik peruk och finmotoriska finesser.  Enda tablå som kan konkurrera är av återkommande art: Vilt gestikulerande Melina Tranulus med hysterisk brytning á la Liv Ullman,då hon agerar presentatör av frågetävlingar. Den lilla ensemblen har  fullt upp, Växlar lustfyllt smidigt emellan åtskilliga roller.  Erik Hedberg  med kusligt vibrato gör övertygande  siaren Kassandra, medan Johan Karlbergs gränslösa revir sträcker sig från missnöjd affärssinnad bonde till stickande bordellmamma.

Före och efter  temperamentsfulla hastigt uppblossande sekvenser  finns en trespråkig manusförfattare som binder ihop. Pascalidou skådas i ljust elegant fodral såväl som i krigarutrustning. Hon pläderar för humanism och mot orättvisor, upplyser om sin släkts härkomst och vandring, dansar och sjunger, ger miniföreläsningar om antikens gudar och demokratins vagga, fogar in biografiska höjdpunkter och stolta segrar i schlager- och fotbollsmästerskap.  Hon strålar av självsäkerhet, undviker att beröra hat och verbala hot. Kostar till och med på sig en blinkning till oss som minns herrmagasinet Café, i vars omröstning hon blev Sveriges sexigaste. Ändå är jag inte helt förvissad om att det kommer gå som en dans att charma stadens teaterintresserade.  Blir nog avsevärt motigare då inte hejaklacken är närvarande.  I likhet med judisk överlevarhumor är det ändå befriande att det skämtas friskt. Samtidigt hade jag önskat mer gestaltande. Det blir stundom ganska rörigt, inte helt lätt att följa.

Har mig veterligen inte tidigare betraktat ett gäng statister, de som i grekiska dramer kallas kören,  som haft liknande framträdande positioner.  Dessa  mångkulturella ungdomar från högskoleförberedande Angereds Teaterskola gör mycket mer än att sjunga, utföra koreografens rörelsescheman och agera folkmassa.  Med full satsning (kanske med hopp om att bli upptäckt) lever man sig totalt in i uppsättningen.  De suger ut vad som är möjligt ur varje replik, när de agerar  i smågrupper eller i samlad tropp. De är definitivt inte utfyllnad, utan äkta vara med ett rikt känsloregister.  Upprörd och uppfordrande tar Rasha Khoury oss i anspråk under några minuter, genom att vittna om någons ofattbara umbäranden och förluster, på flykt till en dräglig tillvaro. När hon nästan är klar hörs en ung kvinna i salongen snyfta. Starkt!

Slutligen ska absolut inte förbigås att Alexandras Odyssé innehåller mycket musik i skiftande stilar. Den har komponerats av Syrienfödda sångerskan, klaviaturspelaren och harpisten Kristina Issa. Med sig på scen har hon trumslagaren Emil Blommé, som till vardags bland annat återfinns i kompositörens band. Den slagkraftiga melodiska electronica de mestadels framför, kontrasteras några gånger med avskalade ljuvliga arrangemang. Musiken är absolut en av uppsättningens största plusfaktorer.

 

 

 

 

 

3/2 2017 19-föreställningen

Efter romanen Pojkarna av Jessica Schiefauer

Manus: Anders Friberg, Helena Gezelius, Sara Klingvall tillsammans med Jessica Schiefauer

Regi: Anders Friberg

Scenografi & Ljus: Beate Persdotter Löken

Kostym & Mask: Majli af Ekenstam

Kompositör & Ljudteknik: Patrik Vörén

Koreografi: Josefina Samuelsson och Julia Sjönneby

Medverkande: Helena Gezelius, Sara Klingvall och Philip Lithner

Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 17/3

Genomförs med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad Kultur och ABF

  Foto Lina Ikse

Förutsättningarna är personligen inte optimala. Jobbat fem nätter , inte ätit middag och sitter inklämd. Efter cirka 75 minuters laddad premiär är jag snarare halvtom än uppfylld. Ändå vill jag genast slå fast, att det finns mycket att uppskatta. Att vad jag såg inte gick in i mig som jag önskat, bottnar i att jag så ofta missar när jag ser barn- och ungdomsteater, att ta med en avgörande variabel i beräkningen. Jag är INTE  målgrupp, utan denna uppsättning vänder sig till elever på högstadiet.  Manus bygger på en Augustprisad roman som härom året gick upp på biograferna. Jag har träffat författaren, men varken läst eller sett hennes verk.  Den kluvenhet som uppstod efteråt beror också på att jag är helt kallsinnig till fenomen som Sagan om Ringen och genren fantasy.

Scenografen har iordningställt ett ombonat växthus, vilket flankeras av två lövträd med gigantiska stammar och på ena sidan ett stängsel. I växthuset har en trio fjortonåriga flickor tillskansat sig ett eget rum (tänk Virginia Woolf). Här ägnar man sig åt att vårda det som växer, jämte lekar och planering. Sykunnige Momo har påsar med kläder med sig, perfekt till den maskerad de drömmer om.  Bästisarna är upptagna av strategier för att undkomma, alternativt stå upp emot sina förtryckare, det vill säga tafsande  killar i skolans korridorer. Bella (Helena Gezelius) är i praktiken föräldralös, spenderar all ledig tid på att vara botaniker.  Handlingen tar fart när hon odlat fram en mirakelväxt vars nektar gör tillfällig könsförvandling möjlig.  Med flabbande målbrottsröster, manhaftigt flaxande rörelser, ljusskygga  aktiviteter och inte minst häpna blickar riktade emot sina skrev markerar skådespelarna sina nya tillstånd.

Om man struntar i att logiskt försöka förklara det övernaturliga, är åskådliggörandet av identiteter och förväntade könsroller den största styrkan. Oavsett om det registreras igenkänning eller avståndstagande, är scenerna kring tjejiga och grabbiga stereotyper ytterst välkomna.  Lärarhandledning finns utarbetad och den innehåller säkerligen lika tillspetsade frågeställningar som pjäsen. Varför brister vi i respekt mot varandra, trots principer om allas lika värde? Varför accepteras inte olikheter och hur uppstår hierarkier? Varför är unga människor så ofta antingen förövare eller offer? I varje scen finns hos skådespelarna ett tydligt tilltal, pendlande på gränsen till övertydligt.  Bella har en kompletterande funktion som kommentator, blir en slags speakerröst. Tror inte tänkt målgrupp har några problem med att Philip Lithner gestaltar tonårsflicka, fast det är hans oerhört kraftfulla satsning som stenhård ligist som är mest minnesvärd.  Tamauer odlar en estetik som vanligtvis skyr realism.  Vidlyftighet, överdrifter och sinnrik fantasi gör att de har ett format som passar  Jessica Schefauers prisade tonårsroman. Är därför övertygad om att de kommer kunna kommunicera framgångsrikt med sin publik. Filmen har dubbla uppsättningar i huvudrollerna, medan Tamauer låter de tre skådespelarna galant skifta könsidentitet. Lika tankeväckande som underhållande!

Två speciella företeelser i manus: Författaren har valt bort att ungdomar idag interagerar på sociala medier, är ständigt uppkopplade trots stress. Kanske ska vi förstå att de dramatiska händelserna utspelas i en ospecificerad tid.  En annan iakttagelse gäller karaktären Kim och det faktum att tjejer normalt har EN bästis. Sara Klingvalls rollfigur ( i förgrunden på fotot ovan) hamnar utanför gemenskapen, när hon i sin iver går över gränsen, blir farligt destruktiv.

Finns fler medarbetare som måste harangeras, sådana som är nödvändiga i en produktion ämnad för rastlösa högstadieelever.  Jag gillar den hets och stämning som kompositören/ ljudläggaren Patrik Vörén åstadkommit  Självklart finns fysiska inslag med, allt ifrån slagsmål och viga hopp  till krängande kroppar ovana vid machoideal. Utan en duktig koreograf hade det sett taffligt ut. Vidare görs många och snabba ombyten.  Ansvarige för kostym har varit kreativ med färger, huvudbonader och överhuvudtaget frammejslandet av motsatta identiteter.  Således, utgår jag från att pjäsversionen av Pojkarna kommer att lyckas med sitt uppsåt, nämligen att fånga elever i puberteten genom att få dem att reflektera. Hur det är att växa upp och hur det borde kunna vara.