I väntan på Godot
Av Samuel Becket
Originalets titel: En attendant Godot
Översättning: Lill-Inger och Göran O Eriksson
Regi: Carl Kjellgren
Premiär: Intiman, Malmö stadsteater, 1 oktober 2016
I väntan på Godot är en pjäs där inget egentligen händer. Det är ingen direkt handling, ingen direkt röd tråd, men det är ändå en de mest fascinerande föreställningar jag har sett. Samuel Becket skrev pjäsen 1952 och urpremiären var i januari 1953. I väntan på Godot är en klassisk pjäs som någon gång satts upp de flesta teatrar, men för mig var det min första väntan på Godot.
De två luffarna Estragon och Vladimir sitter vid ett träd och väntar på en man vid Godot. Vi får inte veta varför de väntar på honom, vem han är, eller hur de har fått uppdraget att vänta på honom, men väntar gör de. Det händer inget speciellt förutom att de väntar. Dialogen påminner ibland om en gammal Lilla Fridolf-film. Fridolf och Selma pratar, men inte alltid med varandra och inte alltid om samma sak. Det är som om de båda oftast inte lyssnar på vad de andra säger. De hör ihop, men de vet inte varför. Pjäsen är absurt smårolig på samma sätt som ett avsnitt av Seinfeldt. Det händer inget speciellt, men dialogen om ingenting innehåller en mängd lustigheter.
Vi får se månen stiga två gånger, men det är nödvändigtvis samma sak som att det har gått två dagar. Vi vet inte hur länge de har väntat. Vem är denne Godot de väntar på? Är det en man eller en symbol för döden, tiden, Gud eller något annat? Inget svar ges. Det enda vi vet säkert är att de väntar. De väntar när vi möter dem och de väntar när vi lämnar dem. De sitter fast i sin väntande meningslösa tillvaro. Slavdrivaren Pozzo och hans slav Lucky ger dem ett välkommet avbrott i tristessen, men det är allt det är.
Skådespelarna gör en lysande prestation. Eftersom handlingen är ickeexisterande måste de jobba med texten som sådan, gester och kroppsspråk för att ge liv åt pjäsen. Det är fascinerande att se hur en pjäs om absolut ingenting kan innehålla så mycket. Min favorit är Fredrik Gunnarsson. I hans tolkning blir slavägaren Pozzo en gladlynt fryntlig sadist. Det är betydligt mer skrämmande att se en människa som plågar sin slav med ett leende, än med en svordom.
Vad är då meningen med pjäsen? Becket ger inget svar på den frågan. Det är upp till åskådaren att själv avgöra. Pjäsens förvaltare sätter väldigt snäva ramar för den som vill sätta upp pjäsen. Karaktärerna är satta, platsen är satt, till och med trädet måste vara där. Det ställer också kravet på oss som besökare att själva tolka pjäsen, eftersom regissören inte kan presentera sin tolkning.
I rollerna: Göran Dyrssen, Tom Ahlsell, Sven Boräng, Fredrik Gunnarsson, Lars-Göran Ragnarsson
Längd: 2 timme 30 minuter, inklusive paus
Peter Johansson