Nattpassage
Text och regi Astrid Menasanch Tobieson
Musik och ljuddesign Gustav Nordmark
Scenografi och ljusdesign Hannele Philipson
Kostym och rekvisita Liv Pettersson
Urpremiär på Kilen, Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 7 oktober 2016
Att tåg tuffar fram på våra spår, att våra tåg går ofta men sällan i tid eller att vår tåg både har andra- och första klass vet vi svenskar om från vårt eget land. Det är inte kontroversiellt, det är inte häpnadsväckande eller besynnerligt. Men att inte alla får följa med eller att vissa vagnar stängs av för att du är du, är inte något vi är vana vid direkt. Åtminstone inte utan en vettig förklaring.
Den här berättelsen baseras på autentiska tågresor från Madedonien som flyktingar upplevt. Det ger ett nytt perspektiv på det gamla Snälltåget. Vi ser inget trofasta gammalt tåg som rullar på i miljömedvetenhet med alla dem som kan köpa en billig biljett. Det ger snarare likvärdiga känslor kring det man läst, om hur man för drygt 70 år sedan hade tåg som fraktade fångar till förintelseläger. Frågan är om inte kvällens berättelse ger obehagligt smakprov på en annan typ av förintelse för de utsatta som inte fick följa med. Det känns dock inte omöjligt att liknande situationer kunde ha hänt i stort sett var som helst i Europa de senaste åren. Det kunde helt klart lika gärna ha varit ett svenskt tåg.
Inledningsvis ger scenen oss en känsla av en apbur på Skansen. Marken är full med frukt som folk eventuellt kastat/trugat och trotsat, trots stränga order om att man inte får ”mata djuren” hur som helst. Därefter ger scenen mig jag starka bilder från tågperrongernas Budapest förra året och flyktingförläggningars tillfälliga skräphögar när de förflyttats från ett ställe till en annan plats. Högen av udda skor och trasiga kläder ger känslan av hast, kaos och stölder. Ingen säker plats för någon. Snarare en plats där det gäller att hålla sig framme på och roffa åt sig av det man eventuellt kan få, samtidigt som man måste vara förberedd på att fly.
Det är två stycken skådespelerskor som agerar varsin berättande/bärande roll på scen. Någonstans mot slutet när historierna ska bindas ihop så möts de i konversation med varandra. Deras rollkaraktär pratar likväl både med sig själv i första person (jag), men är också beskrivande i både andra (du) och tredje person (han/hon/den/det). Dessa skildringar ger flerbottnade perspektiv som gör att man lättare kan tänka flera aspekter på samma problematik (hur många flyktingar kan vi ta emot på tåget? Hur många flyktingar klarar vi av i ett land?)
Uppsättningen tillåter att det talas 3 språk på scen (spanska, engelska och svenska). Varje gång det inte var på svenska så visades det på filmduken en översättning d.v.s. på samma sätt som Operan gör när ett libretto är på ett annat språk. Jag kan tänka mig att det kan bli ganska förvirrande för de åhörare som enbart kunde svenska, att hänga med i handlingen. Samtidigt kanske de språkliga förvirrandet gav en insikt i den alienation som en person på flykt måste känna? Det är inte så lätt att göra sig förstådd i andra länder, när du inte kan prata och uttrycka dig. Din utsatthet blir så mycket större. Själv gladdes jag åt det faktum att jag kunde förstå det som sades på scen utan att behöva läsa på någon skärm och kunde helt fokusera på handling och mimik. Däremot måste det tilläggas att spanskan som talades under kvällen var mycket mer melodisk och tydlig än den engelska som talades. Men så är det ju med modersmål (de var spansk- och svensktalande)
Det bästa med föreställning (1,20 utan paus) var att man inte försökte moralisera tågförarens val av beteenden i samband med transporten av flyktingar. Inte heller försökte man skuldbelägga människors beteenden utmed vägen heller. På något vis ville man visa på människors bräcklighet och dess behov av att se sig själv först. Kanske kan man inte kräva vad som helst av andra/av främlingar ? Men ingen vill ju uppfattas som omänsklig, ” fråga mig om medkänsla, om min eller er medkänsla …”. Finns det alltid utrymme för båda? Eller måste vi ibland välja att låta andra offras för att vi ska kunna leva som vi gör? Borde vi offra mer för andra?
Genom den här berättarformen, håller man sig till ett försök att återge den vanliga människans val att vilja/kunna engagera sig i det häpnadsväckande som tusentals människor på flykt naturligtvis innebär. Samtidigt är det ju så att vem kan egentligen ”…springa ikapp sin egen räddning” i ett sådant utsatt läge? Med viss inlevelseförmåga måste man dock ställa sig den obehagliga frågan var empatin och solidariteten i oss tar vägen när det upplevs kosta oss på att bjuda in människor i våra länder. Hur nära en smärtgräns går vi när vi tillåter en främling komma in över en landgräns?