Teaterkritik

Malmö stadsteater – På Gränsen – Cabarevy som skiftar i kvalitet

4 december, 2016 by Redaktionen

På Gränsen
Manus, regi och scenografi: Anna Pettersson
Urpremiär: Intiman, Malmö stadsteater, 3 december 2016

Jag lämnar På Gränsen med blandade känslor. Mitt omedelbara intryck är ojämn. Mitt andra är att föreställningen inte riktigt vet var den skall ta vägen. Mitt tredje är att framförandet är bättre än materialet.

Formen för På Gränsen är gränslandet mellan cabaret och revy. Snabba sketcher, några sångnummer, lite dans och en och annan monolog. Vi pratar om Hasse & Tages hemmaplan, och jag måste säga att jag gillar att Anna Pettersson vågar ta upp den klassiska handsken. En betraktelse av samtiden i ett humoristiskt och ofta absurt perspektiv. Det är ingen enkel genre att ta sig an. Humor är subjektivt och korta inslag ger få eller inget utrymme för misstag.

I en rad korta nummer totalintrycket som jag skrev i inledningen spritigt och ojämnt. Vissa nummer är glimrande. Mina favoriter är kvinnorna som inte kom ihåg att de arbetat med Ingemar Bergman, Golfnumret och äggvisan. Kvinnorna som diskuterar graviditet och födsel innehåller en klar blinkning till Monty Pythons klassiska sketch med några äldre engelska män som skryter om vem som hade värst uppväxt. Det bästa inslaget är dock de två gamla kvinnorna som går in på en begravningsbyrå för att titta på kistor. Det är väldigt roligt, men avslutas med en bläcksvart knorr som får skrattet att fastna i halsen.

Föreställningens mest geniala grepp är användandet av inspelat material som projiceras på en duk som utgör fond för scenen. Det gör att föreställningen inte tappar tempo när de fyra skådespelarna skall byta kläder mellan de olika numren. Det är också första gången jag sett ett samspel mellan vita duken och teater i realtid. En kvinna stiger elegant ut från duken in på scenen. En golfboll slagen från scenen träffar en man i filmen. Det är elegant, kreativt och oväntat.

Det är roligt, tempot är högt, men det är ojämnt. Vissa nummer är högklassiga, andra är mer intetsägande. Jag får också en känsla av att Pettersson inte riktigt vet vilken föreställning hon vill göra. Ska hon ha en föreställning med rätt primitiv kiss & bajshumor, underlivsskämt eller ska hon göra en mer sofistikerad föreställning med svärta och den typen av humor som skapar eftertanke och lämnar en besk smak i munnen. Tyvärr försöker hon göra både och, vilket gör att På Gränsen ibland känns lite famlande. Dessutom kräver underlivshumor betydligt mer alkohol innanför publikens kollektiva väst än vad som finns hos Intimans klassiska teaterpublik.

De fyra skådespelarna gör lysande insatser, föreställningens svaga punkter är inte framförandet utan materialet.

Avslutningsvis – folk från Malung pratar inte rikssvenska med melodi.

I rollerna: Evamaria Björk, Susanne Karlsson, Annika Kofoed och Cecilia Lindqvist

Längd: 2 timmar, inklusive paus

Peter Johansson

”Inte hela världen?” på Uppsala stadsteater – stark beskrivning av illusionen om kärnfamiljen

4 december, 2016 by Rosemari Södergren

Inte hela världen?
Av Jean-Luc Lagarce
Översättning: Anders Bodegård
Regi: Anja Suša
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi & kostym: Ulla Kassius
Scenografi- och kostymassistent: Hedvig Ljungar
Ljus: Mats Öhlin
Maskör och perukmakare: Johanna Rönnbäck, Ella Carlefalk (praktikant från STDH)
Kompositör: Igor Gostuski
Koreografi: Damjan Kecojevic
Sverigepremiär på Uppsala stadsteater, Lilla Scenen 3 december 2016

”Inte hela världen?” av Jean-Luc Lagarce går inte att värja sig emot. Det är en stark uppgörelse med de falska kärnfamiljs-idealen. Louis återvänder hem för att hälsa på sin familj. Han har inte träffat sin familj på mer än tio år. Han har blivit sjuk och vet att han ska dö snart och tror eller hoppas att han ska kunna möta sina närmaste anförvanter. Han drömmer om det där falska som vi luras i hela tiden i samhället om att blodsband och familjeband ändå är de vi hör ihop med och är älskade av.

Louis får inte en chans att berätta om sin dödsdom. Alla i familjen är så uppfyllda av sitt eget och sina rädslor, ingen är redo för att lyssna på honom, alla tar de för givet att han anser sig vara förmer än dem. Louis har ju lyckats som författare medan de bara lever vanliga arbetarliv. Var och en är fast i sin livssmärta och ingen är öppen för att lyssna på vad Louis kan ha att säga. Ingen är ens öppen för tanken att Louis kan ha något han vill säga.

Det är oerhört skrämmande och en svart syn på familjers instängdhet. Louis familj är en normal familj, inte någon familj med missbruk och sociala problem utan just en sådan där familj som hyllas som livets mening. Jag får nästan ont i magen av hur träffsäkert föreställningen skildrar människans oändliga ensamhet och bluffen om familjekärleken. Samtidigt är det befriande att se att någon kunnat beskriva detta så träffande.

Att dramat sätts upp med premiär mitt i allt julstök i Sverige är pricksäkert. Julen som i västvärlden firas som den stora familjehögtiden är en stor illusion. Föreställningen tar inte upp julen och där finns inget jul-likt, det är jag som drar den parallellen. Julen är, som den firas i västvärlden, en stor ångestfylld tid för alla som förlorat nära och kära – för just under jul ska vi träffa våra anförvanter och förväntas känna familjens kärlek. Men finns den? Finns den verkligen när så många lämnas ensamma och utanför? När familjer sluter sig samman och inte släpper in någon som inte tillhör kretsen, hur kärleksfull är den då om den bara räcker till för sig själva? Familjen i ”Inte hela världen?” är mer sammanlänkade av vana och feghet, för att de inte vågar gå utanför kretsen, än av någon särskilt kärlek, ingen lyssnar egentligen på någon annan. Det är starkt beskrivet och framfört i Anja Sušas regi.

Egentligen firas jul för att Jesus föddes – och hans födelse är väl långt ifrån den traditionella julens kärnfamilj. Hans pappa Josef var inte hans biologiska pappa, Jesus föddes i ett stall för att hans mamma och pappa måste bege sig till Betlehem för att skattskrivas, eftersom de hade sina rötter där. Då kan man förutsätta att de hade släkt där. Släkt som inte välkomnade dem. De fick bo i ett stall och herdar, som väl måste ses som en slags underklass, var de första som välkomnade det lilla barnet. Sedan kom främmande män från andra länder, med annan kultur och religion och firade den lilla – och sedan måste föräldrarna fly till främmande land med den lille. Det är rätt långt från den hyllade kärnfamilj som julen tillägnas i Sverige idag. Även om Jean-Luc Lagarce inte på något sätt hänvisar till det falska julfirandet tycker jag hans starka, svarta drama kan appliceras på julen i allra högsta grad.

Föreställningen spelas på ett sätt som knappt går att beskriva – kroppsspråk och tal är långt ifrån det naturalistiska, det är som en slags dansliknande mim – det måste bara ses. Det fysiska sättet som den framförs på gör att föreställningen talar till mig som publik med flera kanaler, med känslor, med språk, med kroppsspråk, med mim, med ljud. Uppsala stadsteater beskriver det så här:
Ur Louis perspektiv får vi ta del av en annorlunda återträff. Föreställningen testar teaterns gränser med ett poetiskt ordflöde, och liknar inget annat som tidigare spelats på Lilla scenen.

Jean-Luc Lagarce är idag en av de mest spelade moderna pjäsförfattarna i Frankrike och numera allmänt erkänd som en av det senare 1900-talets mest betydande franska dramatiker. Förmodligen finns det en hel del självupplevt i dramat. Han dog själv innan pjäsen sattes upp. Efter hans död 1995 har intresset för hans dramatik bökat och hans pjäser sätts upp, debatteras och översätts i allt vidare cirklar. Under sin livstid var Lagarce främst känd som regissör och hans uppsättningar av verk av Molière, Ionescu och Marivaux fick stora framgångar. Endast ett fåtal av hans egna pjäser sattes upp då han levde – Inte hela världen? spelades för första gången 1999, alltså fyra år efter Lagarces död.

Den fransk-kanadensiske regissören Xavier Dolan har gjort en film av dramat. Filmen ”It’s only the end of the world” hade premiär i maj 2016 på filmfestivalen i Cannes och vann Grand prix.

Varsam vistelse i souligt Boyeland – Stjärnornas tröst på Göteborgs Stadsteater

27 november, 2016 by Mats Hallberg

Premiär 26/11 2016 Lilla scenen

Regi, bearbetning & urval: Olof Runsten

Tonsättningar, bearbetning & urval: Fredrik Jonsson

Sång och gitarr: Daniel Lemma

Musiker: Henrik Cederblom och Gunnar Frick

Skådespelare: Marie Delleskog och Mia Eriksson

Scenografi: Linda Spåman

Foto Ola Kjelbye

Någon gång emellanåt inträffar en exceptionellt positiv händelse. Något som får kulturkonsumenten i mig att stanna upp. Flera gånger bildas en klump i halsen, ögonen fuktas. Du vill i det läget helst inte verbalt peta i en sällsynt upplevelse. I källaren på Stadsteatern, i samma lokal som Ordverkstaden huserat, invigs med denna produktion en intim scen. För några år sedan på natten, upptäckte Fredrik Jonsson Karin Boyes dikter, vilket omgående resulterade i ett antal tonsättningar. Han fick snilleblixten att inviga Daniel Lemma i sina planer, en man som aldrig tidigare sjungit på svenska. En skiva har spelats in i Stockholm, är på väg att släppas. Vad som var tänkt att bli konserter, blev istället ett collage av texter i ord och ton. Och som jag mer än antytt, Stjärnornas tröst är en osannolikt bra komponerad timme. Får inte missas! Uppmanar er att redan nu boka biljett. Kan bli likadan publikrusning som till Sven Wollter i Driving Miles.

Karin Boye står staty utanför Stadsbiblioteket, cirka hundra meter från där vi befinner oss. Jag märkte efteråt att en hel del kändes igen, men att jag oförklarligt försummat hennes litteratur. Oj, vilken stark laddning det fanns i denna högspänningsledning, utbrister jag inombords. Dikter och prosa från en tidvis djupt olycklig kvinna, görs fullkomlig rättvisa. Har mycket att säga, vilar på angelägen tidlös klangbotten, på samma gång tyngd och lätthet. Som litteraturintresserad gläds jag mycket, blir oändligt tacksam för noggrant urval. I stoffet finns mycket ömhet och förundran, men också ilska och frustration. Teamet Jonsson & Runsten har till slut vetat precis hur de ska ta sig an materialet, på vilka strängar de ska slå för att undvika känslopjunk. Utgångspunkten lika med fokus på texter om tillägnan och längtan, skrudade i ett nattligt tillstånd. Linda Spåman har skapat den annorlunda scenografin med skelett och bebyggelse i dockskåpsformat. Blått sken, platåer, fyrkantiga gluggar och levande ljus inramar. Resultatet: Vackert, poetiskt och meningsfullt. Ett berömt brev reciterat av Mia Eriksson, ger oss en sorgsen utifrånblick på huvudpersonens öde. Som ganska obevandrad saknar jag i övrigt en förteckning i programmet, över varifrån texterna är hämtade.

Delleskog och Eriksson kompletterar varandra på ett förstklassigt sätt. Liksom Lemma behärskar aktörerna manus fullständigt. Gör sålunda något annat än att läsa utantill. Med metoder såsom vaggande kroppar och subtila gester, betoningar och viskningar, tillför de ytterligare dimensioner. Delleskog med sin strävhet är riktigt bra, medan hennes yngre partner från Göteborgs Dramatiska teater ska ha högsta möjliga betyg. Eriksson fick full pott av undertecknad när hon gestaltade Valerie Solanas. Vare sig hon deklamerar i samtalston eller väser fram Karin Boyes rader, fångar hon fullkomligt publiken med sin hypersensibla teknik. Några gånger reciterar de till ackompanjemang, vilket var effektfullt. Vid ett tillfälle levererar de orden samtidigt, kanske för att bryta en magisk stämning, släppa in en pust av kakafoni. Visorna i Daniel Lemmas soulfärgade tappning, låter otroligt nog självklara i hans mun. En suverän prestation! Rösten vibrerar och skälver. Han textar väl. Hur kunde han så smidigt transformera nyligen tonsatta svenska dikter till sitt idiom? Karin Boye och Daniel Lemma har korsbefruktat varann, kommer locka olika målgrupper.

Arrangemangen har överlag naturligtvis stöpts varligt. Vid ett par tillfällen har man emellertid övermannats av leklust, utmanar då lyssnaren med fräckt sväng. Henrik Cederblom är till vardags producent samt musicerar på diverse stränginstrument. Har hört honom live sedan 90-talet. Gunnar Frick har jag hört nästan lika länge, mest live. Gunnar berättar för mig att han kom in sent i detta allkonstverk. I Hjärtats tröst trakterar min vän orgel och dragspel på ett elegant sparsmakat sätt. Musikerna passar utmärkt ihop, kladdar aldrig, behärskar till fullo konsten att få fram rena uttrycksfulla sound.

Karl-Bertil Jonsson på Malmö stadsteater – ett djärvt grepp som når ända fram

27 november, 2016 by Redaktionen

Karl Bertil Jonssons julafton
Av Tage Danielsson
Dramatisering: Sofia Fredén
Regi: Sara Cronberg
Urpremiär: Hipp, Unga teatern, Malmö stadsteater, 26 november 2016

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar”

Det är djärvt av Malmö Stadsteater att sätta upp Karl-Bertil Jonssons julafton. Det är en historia som väldigt många har ett nära förhållande till, många, däribland undertecknad kan i sömnen kläcka ur mig citat från KBJ. Ytterligare en faktor är ursprungs historiens längd, eller rättare sagt brist på längd. Originalet skulle ge 10-15 minuters teater och det är lite väl kort. Malmö Stadsteater måste alltså fylla ut Tage Danielssons originalhistoria med eget material, vilket kommer att jämföras med originaltexterna.

”Jag har närt en kommunist vid min barm”

Tage Danielsson skrev berättelsen 1964. Den var ursprungligen en del av boken ”Sagor för barn över 18 år”. Jag uppmanar verkligen alla att läsa boken. Karl-Bertils stora genombrott km dock 1975 då SVT gjorde en tecknad film av sagan. Numera är Karl-Bertil Jonssons julafton det närmaste Sverige har Dickens ”En julsaga”. Inte nog med att alla kan berättelsen, tack vare TV-programmet vet vi också hur Karl-Bertil Jonsson ser ut. Han påminner inte så lite om statsrådet Gustav Fridolin.

”Ska’ru ha ett fikon”

Sofia Fredén och Sara Cronberg löser problemet med längden på originalmaterial elegant. De låter en berättare läsa en något justerad originaltext i bakgrunden och fyller ut dialogerna med fler repliker och har lagt till nya scener och nya karaktärer. Vi får äntligen besöka familjens varuhus, Karl-Bertil Jonssons syster Ingrid Jonsson har befordrats från originalets anonyma tillvaro som repliklös bakgrundsfigur, vi får möta den hemlösa flickan Izabella och som grädde på moset Karl-Bertils förman på posten. Teaterversionen tar berättelsen in i 2016, men ligger ändå nära originalets själ.

”Byrådirektör HK Bergdahl hade mahognyport och husa”

Josefin Iziamo spelar en Karl-Bertil Jonsson som kunde klivit rakt ur TV:n. Hon fångar Karl-Bertils naiva styrka och envetenhet. Han vet vad han måste göra, trots att han vet att ingen i hans omgivning kommer att förstå varför han gör det. Den stora insatsen görs i mina ögon av ljudläggaren David Gülich. Skådespelarna har väldigt lite rekvisita utan arbetar med klassisk pantomimteater. David Gülich står högt uppe i scenens ena hörn och skapar ljudeffekterna medan de händer. När Karl-Bertil går på snön skapar han knarrandet steg för steg. När Karl-Bertil stämplar ett paket med sin imaginära stämpel ger han oss stämpelljudet. Vi pratar inte om förinspelade digitala effekter utan om klassiska ljudeffekter där till exempel steg i snö görs genom att krama potatismjöl i handen framför en mikrofon. Ett klassiskt hantverk där timing är A & O.

”Det var banne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades”

Scenen domineras upp av en enorm röd trappa som med enkla grepp skiftar mellan gatan, familjens Jonssons hem, varuhuset och postens fragila avdelning. Ovanför trappan finns en skrattspegelvägg som såväl avspeglar som förvrider publikens ansikten och förvandlar teaterljusen till nattens stjärnor som lyser kallt över de som inget har.

”Jag ville sprida lite glädje i samhällets bottenskikt”

Svagheten hos såväl pjäsen som Tage Danielsons originalhistoria är att ingen av dem adresserar orsakerna till fattigdom och misär. Karl-Bertil har ett klart von oben perspektiv till de som har ger julklappar till. Han ser sig själv som en välgörare, det är dock oklart om ens han på något plan inser att han och hans familj i grunden en del av problemet. Hans goda gärning lindrar för stunden symptomen, men är inte ens i närheten av att bota den underliggande sjukdomen.

I rollerna: Hans-Peter Edh, Josefin Iziamo, Sandra Stojiljkovic, Johannes Wanselow, Mattias Linderoth, Elin Rusk, Erik Olsson, Erik Olsson, samt Kattis Blanking och Harald Gagge/Kalle Magnusson

Ljudläggare: David Gülich

Längd: 80 minuter, ingen paus

Peter Johansson

Magnifik revolutionskomedi om människovärde – Marie Antoinette på Folkteatern

21 november, 2016 by Mats Hallberg

19/11 2016

Folkteaterns stora scen Göteborg

Regi och manus: Jens Ohlin

Scenografi/ Ljusdesign: kollektivet SUTODA

Kostymdesign: Jenny Linhart

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Ljuddesign: Christian Brieba

Foto Mats Bäcker

Inte lätt att pricka rätt i rubriker. Länge hade jag tänkt ha med kostymdrama, rimligt när en pjäs med uppifrånperspektiv avhandlar upptakten till franska revolutionen, en period med massavrättningar Ångrade mig dock på grund av den narraktiga tonen, den som inte drar in oss i spänningsmoment. Ehuru en mycket välkänd konflikt obevekligt driver handlingen, sker framåtrörelsen på ett gycklande lekfullt sätt. I denna anda kryddad med instoppad slang och nutidstugg, problematiserar Ohlin begreppet alla människors lika värde. Trots att jag är en flitig teaterbesökare i våra två största städer, har jag nog inte tidigare stött på honom.Utifrån Marie Antoinette ligger det nära till hands att kalla denna auteur (för att använda ett epitet från filmens värld) för snille. Fullkomligt fantastiskt hur han komponerat ett intelligent konstverk. Manus, skådespeleri och fernissan som kringgärdar, är pelarna i ett bygge som håller högsta klass. Byggmästare Ohlin ska ha oerhört mycket kredd.

Bortsett från De Skyddsbehövande har inte mycket levt kvar i mig från Folkteaterns stora scen under senaste åren. Nu blir jag emellertid uppfylld av en briljant text med många bottnar, retoriska grepp, samtidsmarkörer och ideliga blinkningar. Intrigerandet går på högvarv. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap slungas ut, prövas likt testballonger. Den ”stackars” huvudpersonen förmår inte se diskrepansen mellan teori och praktik. Hjälper föga att hon storsint förbarmar sig över en utvald behövande. Som ett utdraget tillägg kommer Axel von Fersen in från sidan, bestämmer sig för att styra upp och addera begreppet medkänsla, samtidigt som en giljotin konstrueras av fyra kvinnliga scenarbetare. Likt ett moderator i en yxig debatt ifrågasätter han, utmanar och fördelar ordet. Varför säger vi att demokrati är något heligt? (I programhäftet står att läsa om politiker som tragiskt nog går på tvärs, fattat beslut som inte respekterar demokratin.) Min enda egentliga invändning rör utdragna slutklämmen, hade tjänat på att stramas åt en smula. Nu blir det lite tomgång i väntan på färdigställandet av giljotinen.

Roliga tacksamma roller är de tre chefer/ rådgivare som tjänstgör vid hovet, vilka växlar blixtsnabbt mellan förskrämda kuvade personer och upprorsmakare på folkets sida. Skickligt gjort av firma Nilsson, Wenger och Österlöf. Mest humoristisk är ändå kungen, vars veliga långsamhet lånat drag från en verksam monark i vår närhet. Onekligen stor humor! Jonas Sjöqvist njuter för fullt, liksom vi åskådare.

Ensemblen motsvarar till stora delar den i i Folkbokförarna, vilket märks på hur intrimmade de är. Den ordentligt tilltagna enaktaren känns inte alls seg, sprudlar istället av infall och vändningar, toppas med synkad robotdans i en pastisch på Kraftwerk. Riktigt kul! Evin Ahmad visar med skiftande tonfall och tilltal hur galant hon hittat sin naiva drottning. Överbetyg för tajming och diktion av en skådespelare som raskt blivit ett nytt affischnamn. Jonas Sjöqvist frossar som sagt hängivet i sitt lustmord på kungen, hans metod att in absurdum förlänga varje replik. Rekryteringen från teaterhuset vid Götaplatsen, Eric Ericson, har som sliskig herre på täppan en bärande biroll. Agerar med medvetet överdrivna gester och tillgjort patos. Ett agerande som fast det mycket påminner om annat han gjort, är lika stimulerande att beskåda varje gång. Pablo Leiva Wenger var den jag hade svårast att identifiera, något som ska ses som en styrka. Han är en ganska ny röst på arbetarrörelsens fristående teater. Wenger lyckas förträffligt med dubbelheten hos sin figur, matchar genialiskt förslagenhet med ömkliga tendenser. Vill slutligen lyfta fram Emma Österlöf, i vars gestaltande det inte går att skönja en ännu ej färdigutbildad skådespelare. Antagligen sin spirande karriärs främsta prestation.

Mycket ansträngningar har lagts på överdådiga kostymer och peruker, avsevärt mindre på dekor och rekvisita. Fokus ligger på storstilade entréer och bländande vit inramning. Ett hundratal spotlights finns till förfogande. Videoprojektioner används inte, ett grepp som annars under höstsäsongen varit frekvent på Göteborgs Stadsteater. Utan att riktigt kunna sätta fingret på vad ansvariga för ramverket gjort, vill jag hävda att SUTODA och Linhart – som har jobbat med regissören tidigare – medverkat framgångsrikt till förverkligandet en vision. Har tyvärr inga tillgängliga uppgifter om vem som satt samman musiken som ibland påminner om Kronos-kvartetten, tillför hur som helst exakt rätt sinnesstämning.

Hoppas det blir rusning efter biljetter samt att tematiken diskuteras, till exempel frågeställningarna om klassklyftor och empati. Ensemblen levererar energifylld dramatik med knorr. Lika glädjande, fast inte lika väntat, var upptäckten av en oerhört intressant scenisk berättare.

Teaterkritik

Footer

Om oss