Teaterkritik

Tankar om Hemsöborna på Stockholms stadsteater

18 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Hemsöborna
Av August Strindberg
Dramatisering Bertil Arlmark och Ragnar Lyth
Bearbetning Åsa Lindholm
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Linus Fellbom
Mask Sara Englund
Djurmasker Wintercroft
Koreografi Moa Lichtenstein
Kompositör Pär Ulander, David Tallroth och Rickard Borggård
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 17 mars 2017

August Strindbergs roman Hemsöborna kom 1887, ett år efter Tjänstekvinnans son. Strindberg gjorde även en dramaversion av berättelsen 1889. De inledande raderna är några av svensk mest kända inledningar på romaner:
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Denna klassiska svenska berättelse har både satts upp på teaterscen och filmatiserats ett par gånger. Min upplevelse av Hemsöborna fram tills nu har varit romanen och tv-serien 1966 med Sif Ruud som Madame Flod, Allan Edwall som Carlsson och Sven Wollter som Gusten.

Yrvädret Carlsson, landkrabban som kommer ut till änkan Flod och hennes gård på skärgårdsön, är fylld av energi och tankar om mänsklighetens möjligheter i den nya tiden. Han får uppdraget att få fart på gården, att dra upp den ur förfallet. Änkans vuxne son Gusten tar inget ansvar för gården, han är helst ute med bössan och skjuter fåglar. Carlsson lyckas bra och får inte bara igång gården utan hittar också en ny inkomstkälla genom att hyra ut ett av husen till sommargäster. På bygden har folk börjat prata och skvallra så Carlsson och änkan Flod gifter sig. Fast Carlsson är yngre än änkan och egentligen förälskad i en yngre piga. Men chansen att få vara delägare i en egen gård drar i honom. Att aldrig mer behöva arbeta för någon annan.

Strindbergs berättelse är en fängslande roman som skildrar något evigt hos människan men det är också en bra skildring av just den tidsepoken och skärgårdsmiljön.

I regi av Stefan Metz, med Ann Petrén och Claes Malmberg som Madam Flod och Carlsson, blev det en välgjord föreställning, som i de viktiga delarna är trogen grundberättelsen. Däremot skiljer den sig i tonen från den tv-serie jag såg 1966 som jag minns mer allvarlig, mörkare. På Stockholms stadsteater, i regi av Stefan Metz, har den kryddats mer med komedi, framför allt i första delen före paus.

Föreställningen är en helhet där varje del är viktig och Alex Tarragüel Rubio som ansvarar för scenografi och kostym har gjort ett imponerande arbete. Tillsammans med ljus-ansvarige Linus Fellbom har han skapat en lösning på hur en av de sista scenerna, den berömda snöstormen, gestaltas på scen. Den lösningen är så genialiskt utförd med enkla medel att den i sig gör föreställningen värd att se.

Regissören har en rollista med skickliga svenska skådespelare och jag är minst lika imponerad av birollerna som huvudrollerna, som Shebly Niavarani som Norman, Frida Westerdahl som Clara, Anna Wallander som Lotten, Ulf Eklund som Rundqvist, Lotti Törnros som Ida och Gerhard Hoberstorfer som pastorn.

Förebild för romanens Hemsö är Kymmendö. Strindberg var väl förtrogen med skärgårdsmiljön kring Dalarö, Ornö och Kymmendö; han vistades som sommargäst på Kymmendö under åren 1871–1873 och 1880–1883 och på Dalarö 1891 och 1892. Det var på Kymmendö som Strindberg hämtade figurerna till Hemsöborna.

Romanen kritiserades för sin råa skildring av livet, enligt wikipedia: bland annat för en scen där ett par har sexuella kontakter längst inne i en kyrka mitt under pågående gudstjänst (finns inte med i scenföreställningen på Stockholms stadsteater). Hemsöbornas publicering slog hårt mot öborna som portförbjöd Strindberg som därigenom stängdes ute från sin ungdoms paradis.

Enligt Olof Lagerkrantz skrev Strindberg Hemsöborna ”för att tjäna pengar och i det uttalade syftet att återvinna sin popularitet i Sverige”. Det är intressant och värt en egen essä att analysera att en författare med välbärgad bakgrund som Olof Lagerkrantz tycks se ned på behovet att tjäna pengar. Det må vara hur som helst med detta, men Stockholms stadsteater hade förluster förra året och behöver en riktig publikdragare på Stora scenen. Om Hemsöborna blir det är svårt att sia om. Drygt halva premiärpubliken reste sig för stående ovationer. Föreställningen är absolut sevärd, den är varm, bitvis rolig, bitvis sorglig, skildrar mänskligheten utan stora åthävor och har en smart scenlösning och bra musik.

I rollerna:
Carlsson Claes Malmberg
Madam Flod Ann Petrén
Gusten Leonard Terfelt
Norman Shebly Niavarani
Clara Frida Westerdahl
Lotten Anna Wallander
Rundqvist Ulf Eklund
Pastorn Gerhard Hoberstorfer
Ida Lotti Törnros
Professorn med flera. Anders Johannisson
Statister; Hanna Gustafsson, Niclas Dedorsson, Maria Kuzmin, Maria Jernström, Henning Attlin och Petter Skoglund
Musiker Pär Ulander och David Tallroth

Tankar om Svek på Malmö Stadsteater

12 mars, 2017 by Redaktionen

Svek
Av Harold Pinter
Översättning: Anna Kölén
Regi: Dennis Sandin
Premiär på Intiman, Malmö stadsteater 11 mars 2017

Svek är ett klassiskt triangeldrama. Vi har det gifta paret, dr hustrun har ett långvarigt förhållande med makens bäste vän. Pjäsen spelas i omvänd tidsordning, vilket vet att vi vet vad karaktärerna ännu inte vet.

Svek är ett drama som drivs av språk och dialog, vilken är knivskarp. Inte en stavelse är utan betydelse. Vi får erfara att maken visste om hustruns otrohet långt innan den bäste vännen visste att han visste. Den skillnaden i kunskap ger maken ett övertag som han utnyttjar i konversationer med den vän han fortsätter att träffa med jämna mellanrum.

Slutet av pjäsen, som även är inledningen av sveket indikerar av maken redan från början kände till eller i vilket falla anade vad som var på väg att hända. Eller också är det var åskådaren lockas att tolka in i scenen, eftersom vi redan vet som komma skall.

Svek är en pjäs som ger skådespelarna möjligheten att glänsa, eller rättare sagt den kräver att skådespelarna glänser, vilket de gör. Mattias Linderoth gör en speciellt stark insats som Robert, den bedragne maken. Han framstår som kall, kylig och beräknande i sina möten med den bäste vännen Jerry. Eftersom Robert väljer att inte konfrontera Jerry för sveket sätter han sig själv i en maktposition gentemot Jerry.

Scenen är sparsam. Vi har ett bord med två stolar samt ytterligare en stol. I bakgrunden finns ett spegelrum som skapar en mångfald av dimensioner. Vi ser huvudpersonerna i multipla spegelbilder

Harold Pinter föddes 1930 och avled 2008. Han verkade över det kulturella fältet som dramatiker, poet, skådespelare, regissör. Han var också en glödande politisk aktivist, med föga känsla för retorisk sans och måtta. Han jämförde Bushadministrationen med Adolf Hitlers Nazityskland och ansåg att Tony Blair var en massmördare.

Förutom Nobelpriset i litteratur 2005 tilldelades Harold Pinter bl a Brittiska Imperieorden, Shakespeare Prize, European Prize for Litteraturs, Molière D’Honneur for Lifetime Achievement och Franz Kafka-priset.

En central del i Pinters författarskap var att vrida på begreppen. Vad är sant? Vad är falskt? Pinter kunde på grund av hälsoskäl inte närvara vid nobelprisceremonin, men han skrev och spelade in sin föreläsning. Den började med orden

”Det finns inga skarpa gränser mellan verkligt och overkligt, inte heller mellan sant och osant. Någonting är inte nödvändigtvis endera sant eller inte sant; det kan vara både sant och inte sant.”

Om Pinter varit vid liv idag skulle han ha känt igen sig.

I rollerna: Erik Borgeke, Susanne Karlsson, Mattias Linderoth, Yazan Alqaq

Längd: 1 timmer, 30 minuter, ingen paus

Text: Peter Johansson

Bilda band en flopp – Broken Biscuits på GEST

12 mars, 2017 by Mats Hallberg

10/3 2017

Manus: Tom Wells

Regi & Musik: Kristina Brändén Whitaker

Spelas till och med 12/4 på Gothenburg English Studio Theatre vid Chapmans torg

Foto Lina Ikse

Jämförelsen med succén The Commitments (-91) är lika orättvis som oundviklig. Trots att jag tyckte det var lite tröttsamt när alla missöden och missförstånd drogs till sin spets, föll jag den gången pladask. Berodde delvis på att jag är lika frälst på soul som filmens idéspruta och manager. Ett band måste, även på planeringsstadiet, ha en sammanhållande kraft för att ha någon chans att lyckas. I den produktive dramatikern Tom Wells nya pjäs – som här får skandinavisk premiär – är det en överviktig egocentrisk tonårstjej som förkroppsligar denna självpåtagna roll. Fast hon är extremt inriktad på att projektet ska vara en cool grej, behöver inte någon spoilervarning utfärdas. Framgår omgående att Megan och hennes sidekicks varken har tillräcklig potential eller sammanhållning för att bli ett slagkraftigt band, ett band deras jämnåriga vill se. Förhoppningar fanns om en rörande historia kryddad med tokroliga ingredienser. Utan att dissa rakt av, måste jag dock erkänna att Broken Biscuits inte nämnvärt engagerar.

För att åter knyta an till nämnda irländska storfilm har den ett starkt manus vars förlaga är en roman av Roddy Doyle. Finns ingen motsvarighet här., även om originella inslag ingår. Till den kategorin kan sorteras in Gina Fillingham i huvudrollen som spelar den dominante trummisen med Clash T-shirt, vars fristad till skjul lockar till sig två lika utstötta individer: blyga plugghästen Holly (Megan Grech) samt den tillmötesgående homosexuelle Ben ( Luke Halliwell). En av dem lider av kärlekskval medan den andre mobbas.

Trion som fått rollerna efter audition i London, gör samtliga sin professionella debut med Broken Biscuits. Visst behärskar de sina repliker och bottnar i sina karaktärer. Ändå går det inte att komma ifrån, att föreställningen har drag av studentteater. Under den 100 minuter långa föreställningen förblir deras figurer ganska anonyma.

Apropå termen behärska måste en försvårande omständighet vidgås, nämligen problemet med språket. På första raden satt en yngre kvinna som ett antal gånger skrattade hysteriskt, medan jag mest var frustrerad. Till saken hör att snabbpratande Fillingham kommer från nordvästra England och utbildade sig i yrket i Manchester, inte den mest lättillgängliga dialekten. Mina universitetsstudier i engelska över trettio år tillbaka i tiden förslog inte långt. Några dräpande motrepliker från de som hjälpligt flankerade pjäsens turbo på akustisk gitarr respektive melodica, missade jag därtill, då de levererades alltför diskret.

Scenerna är formade kring de fredagsrep som organiseras för att få fason på instrumentering och repertoar. Innan de ens kommit på något namn har de fått ett gig, vilket kanske inte är orimligt i ett land där hajp och punkig attityd kan väcka häpnad. Detta taffliga embryo till band övar på låtar som regissören knåpat ihop. Visst sker en process och visst är det småkul att bevittna. Men jag blir inte alls gripen av deras trevande försök. Megans besatthet att ta revansch på omgivningen genom att bilda ett band, blir hos författaren metaforer för maktkamp, bekräftelse och revolt. Låter intressant, eller hur? Men trots en berättigad moraliserande vändning, fångas jag inte av aktörerna eller den på papperet fascinerande intrigen.

Den Göteborgsfödda regissören förekommer flitigt i teveserier och på vita dukten. På GEST är hon en allt i allo – dynamo vars senaste odiskutabla framgång hette Offline. Vill inte lasta henne för en språkförbistring som inte fick igång mig. Kan bara beklaga att dråpliga Broken Biscuits passerade revy utan att göra större intryck.

Tankar om Verkligheten i Vällingby, Kulturhuset Stadsteatern

11 mars, 2017 by Lotta Altner

Verkligheten (The Events)
Av David Greig
Översättning Stefan Lindberg
Regi Olof Hanson
Scenografi och Kostym Elin Hallberg
Maskkonsult Maria Lindstedt
Dramaturg Mia Winge
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Ljud Susanna Brandin
Tekniker Marius Varhaugvik
Premiär fredagen den 10 mars 2017, Vällingby, Kulturhuset Stadsteatern

Att förstå sig på andra människors ondska eller att vilja kännas vid elakheter när den dyker upp i en själv, är nästan lika svårt. Att dessutom försöka finna ett allmäntaget varför som kan fylla i alla frågor och funderingar utöver det vanliga, kan vara en nöt alldeles för svår att knäcka. Dock är det ju så att katastrofer i våra liv behöver några former av svar, för att vi ska kunna släppa taget, finna mening och gå vidare. Verkligheten behöver omslutas av vårt förstånd.

Under kvällens premiär får vi berättat för oss, genom prästen Klara, hur man blivit utsatt för en beskjutning i kyrkan. Hon och medlemmarna i kören (denna kväll var det Rainbow Gospel) övar och därefter kommer en ung man in och mördar medlemmar. Allt har att göra med invandring och främlingsfientlighet. Vi får ganska snabbt klart för oss att Klara har svårt att bearbeta denna incident och hon vill gärna få klart för sig hur den unge mannen kunde göra så. Är det något fel på honom? Hon vill finna bevis för att han är sjuk, så att han inte kan hållas ansvarig för sina gärningar. För om han inte är frisk, måste hon ju förlåta honom, för det gör ju en sann kristen. Kan man verkligen förlåta något sådant? Vad behövs för att du helhjärtat ska få lov att hata honom?

Att kliva in i en teaterlokal, som väldigt mycket känns som en kyrkolokal, gör att man upplever sig som en del av en församling på besök, snarare än en publik. Närheten mellan scenen, skådespelare och vi i publiken är kort. I samma ögonblick som den unga mördaren kliver in, vill man tacka Gud för att man känslomässigt åtminstone kan backa från att vara utsatt för mordförsök. Man kommer därmed aldrig själv i en livshotande skottvinkel. Det är en dramatisk- och dramaturgiskt knivskarp metod för att få oss åhörare att inse att ondskan kan drabba oss alla och vem som helst av oss kan vara/bli dess offer på olika vis. Klara ställer också våra självklara frågor och blir lika mycket en vanliga människa som tvivlar på livet, som en arg teolog som anklagar Gud. För det är ju självklart att fråga sig hur denna ondska var möjlig och ifrågasätta högre makters existens, ”…med tanke på omständigheterna borde Gud vara här…”.

Scenerna utspelar sig lika mycket i då- som i nutid. Skilda climax dyker också upp under föreställningens gång, som vågor på ett hav utan klar centrering. Dessutom varierar scenplatserna från kyrkan, hemma hos Klara och fängelset m.f.l utan tydliga markeringar. Oftast hängde man med, men vid några tillfällen blev sammanhangen väldigt röriga och det var många gånger som man inte förstod detaljer förrän senare in i pjäsen. Några självklarheter hade gett mer om jag upplevt det i tidigare scener. Kanske ville man skapa den utmaningen? Min upplevelse var dock att den försvårade handlingens röda tråd allt för mycket.

Skådespelarna var väldigt skickliga i sina tolkningar. Inte en enda gång valde de att överspela någon känsla, utan var hela tiden tydliga i olika nivåer av både obehagliga- och livsviktiga händelseförlopp. Ibland kunde de ha tagit lättare genvägar men lätt sig inte luras till det. Mest i ögonfallande och stilren var Alex Jubell som gång på gång bytte mellan olika skildringar av karaktärer. Varje gång han började från början med en ny gestaltning fanns det inte något spår av den föregående i honom. Att både spela flickvän till Klara, pappan till mördaren, mördaren före morden och sedan den förändrade mördaren m.fl. utan att fuska sig till känslor och motiv från dem allihop, kräver stor fallenhet, begåvning och anletes svett. Jag var inte förberedd på att hans tolkningar skulle vara så individuellt gjutna i guld.

Manuset ger grundläggande svar på hur nära-döden-upplevelser skadar oss, men kan bearbetas (”…bröt sig in och jag visste att jag skulle dö…”). Man känner sig som naturligtvis som överlevare efteråt, bokstavligen helt känslomässigt tom, levande begravd, död och själslös. Samtidigt ger manuset underfundiga svar på hur ondskan faktiskt finns i oss alla och att ingen av oss kan låta bli att ta till det, när vi pressas hårt. Kanske bär vi alla på nedsatt empatiförmåga om vi pressas tillräckligt hårt? Vad gör vi när hemskheter förgiftar oss och drar med oss i enkla lösningar på hur ondskan kan bekämpas.

Aktörer Julia Marko-Nord (Klara), Alex Jubell (Pojken m.fl.)
Körer Tensta Gospel’s Joyful, Noise, Rainbow Gospel, Sångkören Samklang, Stockholms indieklubb, Vällingby sång och visa, Rapkören, Kompiskören, Hedvig Eleonora Gospel, S:t Tomas Kammarkör, Tongivarna och Vivi Voices.

Bernardas Hus – mer en scenkonst-installation än ett drama på Stockholms stadsteater

11 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Bernardas hus
Av: Federico García Lorca
Översättning: Jens Nordenhök
Regi och bearbetning: Anna Pettersson
Scenografi: Jan Lundberg
Kostym: Kajsa Larsson
Ljus: Max Mitle
Ljud: Michael Breschi
Mask: Susanne von Platen
Kompositör: Gustave Lund
Premiär på Klara Scenen, Stockholms stadsteater 10 mars 2017
Föreställning som recensioner bygger på: genrep 9 mars 2017

Bernardas hus är Federico García Lorcas sista pjäs – färdig endast två månader innan han blev mördad av Francoanhängare under spanska inbördeskriget. Pjäsen handlar om fem unga kvinnor, systrar, som lever som fångar i sitt barndomshem, hårt hållna av sin mor. Pjäsen skildrar hur människor som inte har frihet inte alltid ställer upp på att hjälpas åt att bli fria, utan själva blir förtryckare och passar på varandra. Dramat är en stark beskrivning av det fascistiska samhällssystemet. Som det uttrycks i ett pressmeddelande:
Det är en vass humoristisk pjäs om fascism och social kontroll – om hur en grupp agerar och reagerar i en instängd situation där alla delar ansvaret för regelverk och handlingar.

När regissören Anna Pettersson tar itu med Bernardas hus har hon valt att ta bort själva tidsperspektivet och handlingen. Alla skådespelarna går in i och ut ur samma roller. Alla är alla. Ena stunden är de tjänstefolk som tryckts ned av husmor, nästa stund är de dättrarna. Föreställningen är mer en scen-installaton är en föreställning.
Den är vacker, stilistiskt fantastisks snygg i scenografin med alla skådespelarna i svarta kläder och det som sker på scen visas samtidigt på en skärm bakom dem, filminspelade live med perspektivet uppifrån.

Jag tycker tyvärr att dramat förlorar på att själva berättelsen, handlingen, tas bort. Skådespelarna är mycket duktiga, scenbilden fantastisk och musiken som spänner mellan klassiskt, flamenco och hiphop (komponerad och bearbetad av Gustave Lund, Gurra G i JustD), är stark och tillför ett perspektiv till helheten. Trots allt detta är blir det en brist för helheten att grundhandlingen inte skildras på traditionellt teater-dramaturgiskt vis. Dramat förlorar på det. Om denna scenkonst-installation kompletteras med att det finns en traditionell föreställning också, eller när publiken kan berättelsen väl, då blir det en bra helhet tillsammans.

Fast även om jag sett Bernardas hus tidigare, i traditionell teaterkostym, är jag splittrad. Denna nya uppsättning är snygg och vacker – och burlesk, men tenderar till att i vissa scenen överdriva de komiska inslagen och det blir nästan lyteskomik ibland. Är det människor med svåra psykiska sjukdomar som skildras? Är det scener ur en låst psykiatrisk avdelning? Är det medvetet av regissören att det ska kunna tolkas så? Kanske. En bild av att fascism förstår det mänskliga.

Det är en stark föreställning som ger mig som betraktare en hel del att fundera på, men samtidigt är jag lite besviken. Jag är kluven, helt enkelt.

I rollerna: Nadia Hussein, Siri Hamari, Angelika Prick, Tove Edfeldt, Eva Rexed, Matilda Ragnerstam och Hanna Nygårds

Teaterkritik

Footer

Om oss