Karl Bertil Jonssons julafton
Av Tage Danielsson
Dramatisering: Sofia Fredén
Regi: Sara Cronberg
Urpremiär: Hipp, Unga teatern, Malmö stadsteater, 26 november 2016
”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar”
Det är djärvt av Malmö Stadsteater att sätta upp Karl-Bertil Jonssons julafton. Det är en historia som väldigt många har ett nära förhållande till, många, däribland undertecknad kan i sömnen kläcka ur mig citat från KBJ. Ytterligare en faktor är ursprungs historiens längd, eller rättare sagt brist på längd. Originalet skulle ge 10-15 minuters teater och det är lite väl kort. Malmö Stadsteater måste alltså fylla ut Tage Danielssons originalhistoria med eget material, vilket kommer att jämföras med originaltexterna.
”Jag har närt en kommunist vid min barm”
Tage Danielsson skrev berättelsen 1964. Den var ursprungligen en del av boken ”Sagor för barn över 18 år”. Jag uppmanar verkligen alla att läsa boken. Karl-Bertils stora genombrott km dock 1975 då SVT gjorde en tecknad film av sagan. Numera är Karl-Bertil Jonssons julafton det närmaste Sverige har Dickens ”En julsaga”. Inte nog med att alla kan berättelsen, tack vare TV-programmet vet vi också hur Karl-Bertil Jonsson ser ut. Han påminner inte så lite om statsrådet Gustav Fridolin.
”Ska’ru ha ett fikon”
Sofia Fredén och Sara Cronberg löser problemet med längden på originalmaterial elegant. De låter en berättare läsa en något justerad originaltext i bakgrunden och fyller ut dialogerna med fler repliker och har lagt till nya scener och nya karaktärer. Vi får äntligen besöka familjens varuhus, Karl-Bertil Jonssons syster Ingrid Jonsson har befordrats från originalets anonyma tillvaro som repliklös bakgrundsfigur, vi får möta den hemlösa flickan Izabella och som grädde på moset Karl-Bertils förman på posten. Teaterversionen tar berättelsen in i 2016, men ligger ändå nära originalets själ.
”Byrådirektör HK Bergdahl hade mahognyport och husa”
Josefin Iziamo spelar en Karl-Bertil Jonsson som kunde klivit rakt ur TV:n. Hon fångar Karl-Bertils naiva styrka och envetenhet. Han vet vad han måste göra, trots att han vet att ingen i hans omgivning kommer att förstå varför han gör det. Den stora insatsen görs i mina ögon av ljudläggaren David Gülich. Skådespelarna har väldigt lite rekvisita utan arbetar med klassisk pantomimteater. David Gülich står högt uppe i scenens ena hörn och skapar ljudeffekterna medan de händer. När Karl-Bertil går på snön skapar han knarrandet steg för steg. När Karl-Bertil stämplar ett paket med sin imaginära stämpel ger han oss stämpelljudet. Vi pratar inte om förinspelade digitala effekter utan om klassiska ljudeffekter där till exempel steg i snö görs genom att krama potatismjöl i handen framför en mikrofon. Ett klassiskt hantverk där timing är A & O.
”Det var banne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades”
Scenen domineras upp av en enorm röd trappa som med enkla grepp skiftar mellan gatan, familjens Jonssons hem, varuhuset och postens fragila avdelning. Ovanför trappan finns en skrattspegelvägg som såväl avspeglar som förvrider publikens ansikten och förvandlar teaterljusen till nattens stjärnor som lyser kallt över de som inget har.
”Jag ville sprida lite glädje i samhällets bottenskikt”
Svagheten hos såväl pjäsen som Tage Danielsons originalhistoria är att ingen av dem adresserar orsakerna till fattigdom och misär. Karl-Bertil har ett klart von oben perspektiv till de som har ger julklappar till. Han ser sig själv som en välgörare, det är dock oklart om ens han på något plan inser att han och hans familj i grunden en del av problemet. Hans goda gärning lindrar för stunden symptomen, men är inte ens i närheten av att bota den underliggande sjukdomen.
I rollerna: Hans-Peter Edh, Josefin Iziamo, Sandra Stojiljkovic, Johannes Wanselow, Mattias Linderoth, Elin Rusk, Erik Olsson, Erik Olsson, samt Kattis Blanking och Harald Gagge/Kalle Magnusson
Ljudläggare: David Gülich
Längd: 80 minuter, ingen paus
Peter Johansson