Teaterkritik

Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Regi David Wiberg och Oskar Thunberg
Manus David Wiberg
Scenografi och kostym Erika Magnusson
Ljusdesign Markus Granqvist
Kompositör och ljuddesign Stefan Johansson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Urpremiär 1 september 2017
Föreställning som recenseras:
Dramaten, Lejonkulan den 15 september 2017
En samproduktion mellan Unga Dramaten och Luxor
(Speltid 1,5 timme utan paus)
Medverkande Eric Stern, Sanna Sundqvist, David Wiberg

Gladeligen kunde jag konstatera att kvällens koncept i föreställningen är djupt samhällskritiskt till populistiskt glättiga kulturnischer. Satiren är som den ska, det vill säga riktande brutal och oerhört roande. Det är ju så befriande att skratta åt urdumma saker som en del kommer undan med. Det är ju inte fint och väluppfostrade att såga folk utmed fotknölarna, men ojojoj så befriande när det behövs.

Bland annat så belyser man alla dessa tv-lekar som vuxna ska spela och chocka med i rampljuset, och att denna typ av ”förnedrings-tv” verkar vara den som styra våra verklighetsuppfattningar. Man kan sannerligen fråga sig hur friskt det är äta levande insekter eller lura människor att dricka sprit och ha sex med varandra på bästa sändningstid. Personligen ser jag gärna hur den industrin får sig en fet smäll på fingrarna verbalt och kvällens föreställning hjälpte gott till att ge publiken en aha-upplevelse kring fenomenen.

Det är väldigt sällan som inledningen i ett manus lurar dig så grundläggande som kvällens verk gjorde. Manusförfattaren ställer sig upp inledningsvis som en del av föreställningen och berättar grunder och handlingar för dig som går att tolka olika (så kallade spel i spelet). Därefter och mycket längre fram i föreställningen visar sig att inledningen vara en del av fiktionen och du inser att du medvetet blivit lurad. Härmed är du direkt inkastad i begreppsvärlden kring vad som egentligen är sanning/verklighet och vad som är naiv fiktion. Vi luras hela tiden av information och då även om informationen inte varit medvetet falsk.

Föreställningen var inte lätt att följa eftersom den röda tråden var ojämn och svår att förstå. Dock kan jag tänka mig att med tanke på att Dramatens ungdomsavdelningen är delaktiga i föreställningen, så var det nog några som trodde att föreställningen kunde vara givande för ungdomar. Framför mig i lokalen fanns två yngre tonåringar och de kunde inte hålla fokus på föreställningen i 90 minuter. Av deras kommentarer kunde man förstå att de inte heller kunde ta till sig den invecklade och starka satir som förkom i föreställningen. Jag kunde känna att de var oerhört obekväma och de ville inget hellre än att komma ut därifrån. Att blippa på sina mobiler blev därför deras snuttefiltar i mörkret. Föreställningen krävde således en stor teatervana, grundläggande insikter i satirens konstform och koncentrationsförmåga på en vuxens nivå.

Mot slutet fick vi se en rollkaraktär (Sanna Sundqvist) som spelade en dödstråkig komiker som inte fick/kunde locka till skratt (”Jakten på det försvunna skrattet”). Hennes kroppsspråk, utstrålning och kommentarer kring sina arbetsuppgifter var så ironiska, sarkastiska och kritiska att jag för första gången på mycket länge skrattade så mycket att tårarna började rinna. Det var en mycket stor bedrift av henne att kunna genomföra retoriskt med sådana uthållighet och jämn balans i sinnesuttrycken. En finkänslighet som kittlade gott. När något får vara riktigt trist, sluts cirkeln av känslouttryck och skrattet är det enda som befriar oss. Jag blev förlöst.

Uppsättningen uppmanade oss alla att lära oss att ”bottna …” i våra egna liv, eftersom det faktiskt är den enda chans vi har för att finna ”… det enda som är sant …”. Undertonens varningar ville säga att det inte är kändisar eller wannabes som har patent på sanningen bara för att de tar plats och vill hävda sig där. Ansvaret för att tolka fiktionen och sanningen ligger därmed i våra egna knän.

Foto Ola Kjelbye

Utvandrarna

Av Vilhelm Moberg

Regi, dramatisering och kostym: Pontus Stenshäll

Scenrum: Pontus Stenshäll, Clive Leaver och Max Mitle

Ljus: Max Mitle

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen och Marcus Lilja

Musik: Simon Steensland

Premiär på Stora scen 8/9, spelas till och med 29/10

Har Pontus Stenshäll  gjort något traditionellt naturalistiskt drama? Tillåt mig tvivla, eftersom det aldrig varit hans grej. I likhet med flera av de europeiska regissörer teatern anlitat senaste åren, går det inte att komma runt hur mycket han präglar de verk han tar sig an, i det teaterhus han nu är konstnärlig ledare.  I hans händer blir Mobergs del I av Utvandrarsviten en ganska mysko iscensättning.  Stenshäll vill utmana mig och alla andra, vars  föreställningar om vårt nationalepos sitter inristade i oss.  Oklart om han vill att vi ska leva oss in i nyckelscenerna, eller om vi främst ska tugga i oss det tankegods han frilägger.  Mest uppenbart märks:  utopin om det klasslösa samhället och den nödvändiga revolten mot  överheten, en överhet som ju både är förstockad och grymt hjärtlös.

Rekvisitan med  kartonger, moraklocka  och i skymundan nutida köksutrustning känns nyckfull.  Gruppen på endast sju skådespelare saknar helt statister, är istället hänvisade desto mer till att agera talkör och berättare. Att redovisa händelser och tillstånd, blir en  syssla de avlöser varann med, en syssla de fått överta från författaren.  Men greppet är om inte provocerande, så i varje fall en utmaning för såväl som skådespelare som publik.  Visst är Utvandrarna ett tacksamt stoff för regissören att knåda och bearbeta, en otroligt fängslande romanupptakt baserad på omvälvande historik.  Huvudsakliga invändningen är dock att mer fokus borde legat på gestaltning. Av någon oklar anledning närmast frossas det i folkvisor, skillingtryck och psalmer, vilket sker på bekostnad av fördjupad personteckning.  De sju på scen lyckas med sin uppgift att låta sina olika röster bli en välljudande bukett,  vilket inte hindrar att det blir problematiskt med så många sånger. Därtill är den konstnärlige ledaren, i likhet med flera kollegor, alltför förtjust i upprepningar.

Vill skjuta in att Troells filmer om Karl-Oskar & Kristina och deras närstående, var bland de allra första vuxenfilmer  jag såg på bio. I den vevan slukade jag underlaget, det vill säga  textmassan som Moberg forskat och diktat fram. Några år senare gjordes en cykelresa till Kronoberg. Besökte då bland annat Utvandrarnas hus, platsen för Korpamoen – inspelningarna och minnesstenen vid platsen för Mobergs föräldrahem. Och i förfjol recenserade jag Kristina från Duvemåla på Göteborgs-Operan.  Om dagens ungdomar  efter att ha sett Stadsteaterns stiliserade pjäs, får liknande kunskaper som jag inhämtade, då har man lyckats.  Förtvivlan och otrygghet, längtan och strävsamhet, uppbrott och utsatthet,  kristendomens enorma påverkan och ofantliga klasskillnader.  Det är vad som visas upp,  läggs fram till oss att betrakta; fast det didaktiska draget a´la Brecht distanserar emellanåt. Ett knippe starka scener med ingredienser som gröt,  dubbelmoral från präst,  förtorkad skörd och näsblod räcker långt.

Skådespelarna gör överlag goda insatser när de virar in sig i överdriven småländsk dialekt och Mobergs sirliga språk.  När ensemblen återkommande  sjunger eller pratar i kör återgår de till sina ordinarie tonfall. Beröm utdelas till samtligas artikulation, framför allt avseende vad de gör tillsammans. För att accentuera att migration idag är en global ödesfråga,  spelas huvudrollerna av Ashkan Ghods och Gizem Erdogan, två aktörer jag sett tidigare på samma scen, utan att då närmare reflektera över deras icke-svenska bakgrund. De är duktiga på att få fram egenskaper som försonlighet och desperation. Varför Hannah Alem Davidson (sågs senast i Misfits på Backa Teater) valts ut till att gestalta Robert är en gåta, tillhör kategorin oförklarligt, vars  icke-realism publiken tvingas acceptera.  Hur som helst är hon med grässtrå i munnen och keps på huvudet en stor tillgång.  Musikern Kristina Issa (recenserades i Alexandras Odyssé) har anlitats för en roll, nämligen Ulrika i Västergöhl.  Utan att vara i nivå med Monica Z, övertygar hon alldeles särskilt i sin mest anklagande uppgörelse. Johan Gry kämpar inte utan framgång med porträttet av den beskäftige och naive förkunnaren morbror Danjel. Alexandra Nordberg är under utbildning, fast repliker och uttryck sitter redan galant.  Minuterna hon har tillsammans med Davidson, exemplifierar att det är kvinnorna som imponerar allra mest.

Foto Ola Kjelbye

Ett tungt ämne kan behöva stråk av humor och somliga skojiga situationer existerar.  Till och med tokroligt blev det när länsman iförd grismask kom av sig, vilket gjorde att Gry kunde smasha hem aftonens giftigaste poäng.   Dumt nog finns också tillfällen som väcker löje, vilket  passionerade läsare (som undertecknad) kan tycka vara onödigt. Andra akten som utspelas ute på havet, i en farofylld långsam skuggtillvaro, är konstnärligt mest helgjuten.  De anonyma passagerna illustreras på lågbudget vis, genom att scentekniker drar fram fyra enheter med utskurna wellpapp-figurer.  Färggrann himmel, plågade ansikten, hav och lämnade skogar illustreras av Clive Leaver med videokamera. Som om det inte vore nog med visuella hjälpmedel syns Gudsbilder  rotera i taket. Nutidens överflöd i bjärt kontrast till 1800-talets nöd illustreras i sin tur av en mängd  hängande  kartonger märkta Led-Tv.

Jag var förberedd på att Utvandrarna skulle bli en dramatiskt märklig berättelse, en uppsättning utan enkla lösningar. Regissören begär mycket av publiken,  Huruvida salongen kommer fyllas i fortsättningen, är något jag inte vågar sia om. Stadsteatern är i skriande behov av medgång.  Fint skådespeleri, några klassiska skildringar ur svensk litteraturhistoria, dito svensk musik och en originell regissör. Trots allt, flera positiva faktorer i en uppsättning som ändå är relativt tillgänglig.