10/3 2017
Manus: Tom Wells
Regi & Musik: Kristina Brändén Whitaker
Spelas till och med 12/4 på Gothenburg English Studio Theatre vid Chapmans torg
Foto Lina Ikse
Jämförelsen med succén The Commitments (-91) är lika orättvis som oundviklig. Trots att jag tyckte det var lite tröttsamt när alla missöden och missförstånd drogs till sin spets, föll jag den gången pladask. Berodde delvis på att jag är lika frälst på soul som filmens idéspruta och manager. Ett band måste, även på planeringsstadiet, ha en sammanhållande kraft för att ha någon chans att lyckas. I den produktive dramatikern Tom Wells nya pjäs – som här får skandinavisk premiär – är det en överviktig egocentrisk tonårstjej som förkroppsligar denna självpåtagna roll. Fast hon är extremt inriktad på att projektet ska vara en cool grej, behöver inte någon spoilervarning utfärdas. Framgår omgående att Megan och hennes sidekicks varken har tillräcklig potential eller sammanhållning för att bli ett slagkraftigt band, ett band deras jämnåriga vill se. Förhoppningar fanns om en rörande historia kryddad med tokroliga ingredienser. Utan att dissa rakt av, måste jag dock erkänna att Broken Biscuits inte nämnvärt engagerar.
För att åter knyta an till nämnda irländska storfilm har den ett starkt manus vars förlaga är en roman av Roddy Doyle. Finns ingen motsvarighet här., även om originella inslag ingår. Till den kategorin kan sorteras in Gina Fillingham i huvudrollen som spelar den dominante trummisen med Clash T-shirt, vars fristad till skjul lockar till sig två lika utstötta individer: blyga plugghästen Holly (Megan Grech) samt den tillmötesgående homosexuelle Ben ( Luke Halliwell). En av dem lider av kärlekskval medan den andre mobbas.
Trion som fått rollerna efter audition i London, gör samtliga sin professionella debut med Broken Biscuits. Visst behärskar de sina repliker och bottnar i sina karaktärer. Ändå går det inte att komma ifrån, att föreställningen har drag av studentteater. Under den 100 minuter långa föreställningen förblir deras figurer ganska anonyma.
Apropå termen behärska måste en försvårande omständighet vidgås, nämligen problemet med språket. På första raden satt en yngre kvinna som ett antal gånger skrattade hysteriskt, medan jag mest var frustrerad. Till saken hör att snabbpratande Fillingham kommer från nordvästra England och utbildade sig i yrket i Manchester, inte den mest lättillgängliga dialekten. Mina universitetsstudier i engelska över trettio år tillbaka i tiden förslog inte långt. Några dräpande motrepliker från de som hjälpligt flankerade pjäsens turbo på akustisk gitarr respektive melodica, missade jag därtill, då de levererades alltför diskret.
Scenerna är formade kring de fredagsrep som organiseras för att få fason på instrumentering och repertoar. Innan de ens kommit på något namn har de fått ett gig, vilket kanske inte är orimligt i ett land där hajp och punkig attityd kan väcka häpnad. Detta taffliga embryo till band övar på låtar som regissören knåpat ihop. Visst sker en process och visst är det småkul att bevittna. Men jag blir inte alls gripen av deras trevande försök. Megans besatthet att ta revansch på omgivningen genom att bilda ett band, blir hos författaren metaforer för maktkamp, bekräftelse och revolt. Låter intressant, eller hur? Men trots en berättigad moraliserande vändning, fångas jag inte av aktörerna eller den på papperet fascinerande intrigen.
Den Göteborgsfödda regissören förekommer flitigt i teveserier och på vita dukten. På GEST är hon en allt i allo – dynamo vars senaste odiskutabla framgång hette Offline. Vill inte lasta henne för en språkförbistring som inte fick igång mig. Kan bara beklaga att dråpliga Broken Biscuits passerade revy utan att göra större intryck.