Verkligheten (The Events)
Av David Greig
Översättning Stefan Lindberg
Regi Olof Hanson
Scenografi och Kostym Elin Hallberg
Maskkonsult Maria Lindstedt
Dramaturg Mia Winge
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Ljud Susanna Brandin
Tekniker Marius Varhaugvik
Premiär fredagen den 10 mars 2017, Vällingby, Kulturhuset Stadsteatern
Att förstå sig på andra människors ondska eller att vilja kännas vid elakheter när den dyker upp i en själv, är nästan lika svårt. Att dessutom försöka finna ett allmäntaget varför som kan fylla i alla frågor och funderingar utöver det vanliga, kan vara en nöt alldeles för svår att knäcka. Dock är det ju så att katastrofer i våra liv behöver några former av svar, för att vi ska kunna släppa taget, finna mening och gå vidare. Verkligheten behöver omslutas av vårt förstånd.
Att kliva in i en teaterlokal, som väldigt mycket känns som en kyrkolokal, gör att man upplever sig som en del av en församling på besök, snarare än en publik. Närheten mellan scenen, skådespelare och vi i publiken är kort. I samma ögonblick som den unga mördaren kliver in, vill man tacka Gud för att man känslomässigt åtminstone kan backa från att vara utsatt för mordförsök. Man kommer därmed aldrig själv i en livshotande skottvinkel. Det är en dramatisk- och dramaturgiskt knivskarp metod för att få oss åhörare att inse att ondskan kan drabba oss alla och vem som helst av oss kan vara/bli dess offer på olika vis. Klara ställer också våra självklara frågor och blir lika mycket en vanliga människa som tvivlar på livet, som en arg teolog som anklagar Gud. För det är ju självklart att fråga sig hur denna ondska var möjlig och ifrågasätta högre makters existens, ”…med tanke på omständigheterna borde Gud vara här…”.
Scenerna utspelar sig lika mycket i då- som i nutid. Skilda climax dyker också upp under föreställningens gång, som vågor på ett hav utan klar centrering. Dessutom varierar scenplatserna från kyrkan, hemma hos Klara och fängelset m.f.l utan tydliga markeringar. Oftast hängde man med, men vid några tillfällen blev sammanhangen väldigt röriga och det var många gånger som man inte förstod detaljer förrän senare in i pjäsen. Några självklarheter hade gett mer om jag upplevt det i tidigare scener. Kanske ville man skapa den utmaningen? Min upplevelse var dock att den försvårade handlingens röda tråd allt för mycket.
Skådespelarna var väldigt skickliga i sina tolkningar. Inte en enda gång valde de att överspela någon känsla, utan var hela tiden tydliga i olika nivåer av både obehagliga- och livsviktiga händelseförlopp. Ibland kunde de ha tagit lättare genvägar men lätt sig inte luras till det. Mest i ögonfallande och stilren var Alex Jubell som gång på gång bytte mellan olika skildringar av karaktärer. Varje gång han började från början med en ny gestaltning fanns det inte något spår av den föregående i honom. Att både spela flickvän till Klara, pappan till mördaren, mördaren före morden och sedan den förändrade mördaren m.fl. utan att fuska sig till känslor och motiv från dem allihop, kräver stor fallenhet, begåvning och anletes svett. Jag var inte förberedd på att hans tolkningar skulle vara så individuellt gjutna i guld.
Manuset ger grundläggande svar på hur nära-döden-upplevelser skadar oss, men kan bearbetas (”…bröt sig in och jag visste att jag skulle dö…”). Man känner sig som naturligtvis som överlevare efteråt, bokstavligen helt känslomässigt tom, levande begravd, död och själslös. Samtidigt ger manuset underfundiga svar på hur ondskan faktiskt finns i oss alla och att ingen av oss kan låta bli att ta till det, när vi pressas hårt. Kanske bär vi alla på nedsatt empatiförmåga om vi pressas tillräckligt hårt? Vad gör vi när hemskheter förgiftar oss och drar med oss i enkla lösningar på hur ondskan kan bekämpas.
Aktörer Julia Marko-Nord (Klara), Alex Jubell (Pojken m.fl.)
Körer Tensta Gospel’s Joyful, Noise, Rainbow Gospel, Sångkören Samklang, Stockholms indieklubb, Vällingby sång och visa, Rapkören, Kompiskören, Hedvig Eleonora Gospel, S:t Tomas Kammarkör, Tongivarna och Vivi Voices.