Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

by

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till ”Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Teaterkritik: Isbrytarna – Tanken att ironisera scenkonsten blev enbart dåliga plattityder

by

Isbrytarna
Manus, Regi & Musik Alexander Charlamov
Produktion & Scenografi Ella Engström
Ljus Joakim Ahlström & Mattias Lidén
Scen Demon på Olympiateatern den 10 november 2018

För att få en publik att lyssna på ett budskap från scen är det viktigt att man respekterar besökarnas tid i rummet d.v.s. kommer folk att orka titta på det vi har att säga och hur länge? Man tar inte mer i anspråk än man kan fylla med vettigt budskap. Väldigt få riktigt skickliga skådespelare klarar av att i 3 timmar hålla publikens intresse, även med paus emellan. Kvällens föreställning skulle vara 3 timmar och 20 minuter enligt informationen. I pausen efter 90 minuter var jag tvungen att gå på grund av dålig luften i teaterlokalen och stolarnas enorma obekvämlighet. Dessutom var föreställningen en allt för stor besvikelse att jag helt enkelt inte kunde förmå mig själv att stanna kvar i 90 minuter till.

Föreställningen ger sken av att den vill vara nytänkande, provokativ och vill ge konstruktiv-, satirisk- och/eller ironisk kritik på skådespelare och teaterkonsten i stort. Man vill leverera en bild av teatervärlden som vi övriga inte riktigt ska känna till. För vad är det som händer innan en föreställning? Vilka processer måste genomgås för att skådespelare och ensemble ska överleva? Kan man överleva utan att sälja sig till sponsorer? Vilka är det som gör jobben och vad ska man ha en värdelös regissör till som enbart följer simpla manualer i regi? Dessutom vad blir det för stämning med skådespelare som bedrar varandra till höger och vänster?

Det är stora och viktiga frågor som ställs i föreställningen och som man borde ha kunnat ge svar. Annars borde man inte ta sig an uppgiften. Jag tror dessutom att publiken/många verkligen skulle vilja veta mer om hur teaterverksamheter blir till och styrs (inte bara vi i branschen). Tyvärr får vi enbart nidiskt ytliga klichéer till förklaringar under kvällen. Rollkaraktärerna upplevs på inget vis som färdigbearbetade och man undrar vilken regi aktörerna fått eller hur tänkte man när man skrev manuset. Det blir tråkigt nog enbart platta schabloner som med jämna mellan rum slänger sig med könsord, ”typ liksom” eller svär. Jag vet inte om de ska chocka oss, skapa skratt eller om man bara inte vet hur man ska agera i sin roll på scen. En känsla av studentikos fars kommer smygande allt för ofta även om agerandena inte är tillräckligt överdrivna eller ens roliga för att leva upp till den changern.

Massor av självklarheter, upprepningar och sidospår av de skilda karaktärerna är igång samtidigt under första halvan av kvällen. Någon har gjort slut med sin flickvän, den andra är hemligt förälskad i någon, det hintas om strypsex, andra sitter hemma på sin balkong och undrar vad brevbäraren tänker om honom samtidigt som han bajsar på toaletten. Man får ingen uppfattning om att dessa har något syfte eller kommer att leda till någon form av slutsats. Jag önskar att jag åtminstone hade kunnat tycka att det var roligt eller att någon ”isbrytning” hade gett kraftiga skratt. Det blir tyvärr bara ord som fyllde ut en massa tid utan mening. Jag vill inget annat än gå därifrån.

Kvällens största behållning (fram till pausen) var gräskostymen som var mycket fyndigt gjord. Med sina stora strån och glansigt gröna tyg så satt den klockrent komiskt. Att en person får lov att spela något så trivialt som det gröna gräset i en scen, på scen på en teater ger en ett härligt leende på läpparna. Det är ju alltid de små detaljerna som kan få lov att göra skillnaderna. Jag tänker att uppsättningen hade behövt mer av den typen av komiska detaljer från den s.k. teatervärlden för att kunna visa att teaterkonst inte är en dans på rosor. Det är inte något som vem som helst är skapad för.

Scenografiskt var det också intressant hur man hade valt att göra all lös rekvisita helt vit. Med den svarta bakgrunden kan man därmed ana att det svartvita i föreställningen eventuellt hade någon djupare betydelse. Svart på vit brukar står för att tydliga bevis för något finns att finna. Därmed känns det mest rimligt att uppsättningen står för att det mesta i livet nog är ganska öppet för skilda tolkningar.

Medverkande på scen Emelie Karlsson, Lars Qvanström, Margareta Hallqvist, Arvid von Heland, Niklas Ejnar, Sofia Bekken, Lennart B. Sandelin och Johan L. Heinstedt

Lysande musikteater förmedlar välbehövligt perspektiv – Madame Flod återkomsten i gästspel hos Teater Uno i Göteborg

by

Foto Ines Sebalj

Manus: Malin Lindroth

Regi: Josefin Andersson

Kompositör: Carita Jonsson

Sångtexter: August Strindberg , Urval och bearbetning av Carita Jonsson

Kostym & Scenografi: Ina Nyholm

Skådespelare: Lisbeth Johansson

Musiker: Carita Jonsson

Urpremiär 2/5 Göteborgs Stadsteater

 

Att använda motbilder är smart, rent av nödvändigt för att upprätthålla ett pluralistiskt samhälle.  Synsättet var en ledstjärna under mina år som facklig redaktör. Hand i hand gick tankegången om korrekt representation avseende kön, då vi företrädde ungefär lika många kvinnor som män. Kunde lyckas för att policyn var uttalad.  Genom historien är facit härvidlag uselt i exempelvis läroböcker och uppslagsverk, något  pionjärerna Yvonne Hirdman och Ebba Witt Brattström skarpt kritiserat. Och Lydia i Den allvarsamma leken kunde äntligen träda fram i helfigur, först i verk av Gun-Britt Sundström på 70-talet.

När karismatiska kvinnors levnadsbana tecknas i skönlitteraturen, kvinnor som gör avtryck genom att ta plats, då  slutar det nästan alltid illa. Tänk Carmen,  Madame Bovary, fröken Julie och Madame Flod. I en underhållande  bitsk text låter Malin Lindroth  änkan på Hemsö få komma till tals, ge sin version i en komisk tidsresa. Uppsättningen, blandar  en monolog med förhinder  med sånger byggda på Agust Strindbergs lyrik. Den skrevs som en slags pendang till vårens storsatsning Hemsöborna på Göteborgs Stadsteater (recenserad i Kulturbloggen). Det är oerhört begåvat gjort , lustfyllt och tankeväckande.

De som ska ta åt sig äran är enbart kvinnor, vilket  man kan undra om  August skulle ha godkänt. Det konstnärliga gänget är inga duvungar, utan har åtskilliga decennier av professionellt arbete bakom sig, främst i Västsverige. Johansson & Jonsson driver ett produktionsbolag som drar iväg på turnéer. Senaste åren har de varit aktuella med Moa (manus och regi Maria Hörnelius), vars succéartade föreställning jag haft förmånen att se. Madame Flod – återkomsten har  en av henne påkallad seans i kärlek som utgångspunkt, där råden baseras på bittra erfarenheter. Ett av dem lyder förresten ”följ ditt hjärta med måtta”. Lisbeth Johansson bollar med publiken (som inte vågar kommentera) och hennes påstridiga karaktär förutsätter att vi är förtrogna med Hemsöborna. Görs givetvis många anspelningar på Carlsson och Gusten,  som ju vägrar gå i hennes ledband.  Samma frihetliga hållning intas av gengångaren, som fyndigt uppenbarar sig borta vid elpianot.  Den sturska, ”tindrande” upphovsmannen i Carita Jonssons imposanta skepnad, har tilldelats roliga repliker och munhuggning med sin egen protagonist.  Kvickt och rappt konstruerat med kvinnliga förtecken.

Många leenden lockas fram, inte minst när nätdejting och Carlssons fysiska företräden avhandlas. Varken legendariske Allan Edwall eller Özz Nöjen betraktas som några sexobjekt. I manus utdelas några välriktade kängor till upphovsmannen själv, som en listig maktanalys.  Strindberg och nutida kulturgiganter drabbas för att de har blivit fäder på äldre dar. Dragningen till yngre fagra kvinnor har de gemensamt med Carlsson och antagligen med en förkrossande majoritet män i övre medelåldern bland publiken.

Tonsättningar / texturval  har gjorts med stor omsorg om så väl Strindbergs språkkonst som svensk folkvisa. Vad Lisbeth Johansson med säker stämma sjunger, har hämtats från både diktsamlingar och dramatik.  När strofer ur Dödsdansen slungas emot oss kan en nivåhöjning skönjas, laddningen intensifieras.  Sångens allvar varslar om att nu är det slut med lättsinne och skojerier. Skämten om att vinna bönder och prästvigda i teve, har en försmådd Madame lagt bakom sig. Frilansaren Lisbeth Johansson, som medverkat i ett flertal uppskattade teveserier, är en mångdimensionell skådespelare. Lika kapabel på att framstå som stursk som sårad, växlar  obehindrat emellan att befinna sig i beskäftigt överläge och sorglig utsatthet. Hon gör sannerligen en flerskiktad roll rättvisa.

Scenografin har sparsmakad touch, med  en fåtölj i centrum som ”Floden” undviker att sitta i. Kostymeringen är å andra sidan helgjuten på ett förväntat sätt.   Nyanserad gestaltning, snitsig regi, skarpsinnigt och kul manus samt  angenäm musikalisk dräkt som fångar upp och förtätar. Kontentan av dessa goda, samverkande ingredienser blir musikteater av bästa sort.

 

Ines Sebalj

 

Teaterkritik: De oroliga på Dramaten – förmodligen det vackraste på en svensk teaterscen på flera år

by

De oroliga
Bygger på roman av Linn Ullman
Dramatisering Karen-Maria Bille
Regi Pernilla August
Scenografi Magdalena Åberg
Ljusdesign Mira Svanberg
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Urpremiär: 1 november 2018, Lilla scenen, Dramaten

Rebecka Hemse

En helt underbar föreställning om minnen, om längtan, om att vara barn till två stora konstnärer, att vara mamma och samtidigt längta till scenen, om kärlekens många former. Pernilla Augusti gör debut om teaterregissör med dramatiseringen av Linn Ullmans roman De oroliga där hon berättar om sin uppväxt med sina två ikoniska föräldrar, Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Premiären fick stående ovationer och det var alla medverkande, både på scen och regissör, scenograf med flera väl värda. Föreställningen tar knappt två timmar och är tack och lov utan paus (en paus hade varit ett störande avbrott) och tiden bara flög iväg. Scenen och skådespelarna sög in mig, det var som att jag var med där. Där fanns inte en sekund då jag tänkte på att jag satt i en stol i en salong.

Pernilla August är en briljant, fokuserad och skicklig skådespelare. När hon nu debuterar som teaterregissör litar hon på sina skådespelare och väljer att göra en uppsättning som är totalt beroende av att skådespelarna är rätt för sina roller. Och det har hon lyckats med. De tre på scen är helt enastående. Rebecka Hemse, Ingela Olsson och Anita Ekström. De går ut och in i olika karaktärer och när Anta Ekström är den gamla fadern, Ingmar Bergman som en gammal man över åttio år är hon denna åldrade man i hela kroppen, i hela utstrålningen. Jag tror detta aldrig hade fungerat lika bra om regissören valt att ha en man i den rollen. Det är något som gör att dessa scener talar till mitt undermedvetna, till olika nivåer inom mig och de handlar både om dessa speciella personligheter men är samtidigt något vi alla kan känna igen från våra liv, om barndom, om att längta efter sin mamma, om att åldras, om att växa upp med föräldrar på olika håll, om föräldrar som är fullt sysselsatta med sina karriärer, pappan som mäter upp en bildruta mellan sina händer när han har samtal med sin yngsta dottern för han måste alltid se på världen som en möjlig film att skapa.

Anita Ekström

Scenen är uppbyggd som en stor vit byrå med en mängd byrålådor. Tre skådespelare ligger och vilar på varsin platå, iklädd pyjamas. För det är under natten timmar, under sömnlösheten, som minnena kan tala som starkast. När minnena också möter drömmarna och de befruktar varandra.

De minnen Linn Ullmans roman berättar om är självbiografiska men också förändrade, påhittade. I programbladet till föreställningen skriver hon:
– Jag har alltid haft ett motstånd i mig mot att tala om mina föräldrar. Men nu har jag alltså skrivit en bok om dem. Det är nog mer självbiografiskt än något jag har skrivit tidigare. Men vad är det självbiografiska, och vad är vara romanförfattare? Även om jag berättar min historia insisterar jag på att det är en roman.

Åren innan Ingmar Bergman gick ur tiden träffades han och hans nionde och yngsta barn, Linn Ullmann mycket då de skulle göra en bok tillsammans om åldrande. Banden från dessa samtal låg länge utan att Linn Ullmann tog tag i dess innehåll. De är en del av romanen och också en del i teateruppsättningen.

Jag erkänner att jag inte läst romanen. Men en vän som var med på premiären hade nyligen läst den och han sade att han tyckte teateruppsättningen är till och med bättre än boken.

De oroliga är vacker, vemodig, sorglig, stark, berörande och förmodligen det vackraste på en svensk teaterscen på flera år. Om minnen, om livet, om åldrandet. Med tre helt suveräna skådespelare som får utrymme att bära föreställningen.

Mammarelationen hyllas oreserverat – DNA dansa nära anhörig på Backa Teater

by

Ola Kjelbye

Idé: Tove Sahlin/ Shake It Collaborations

Regi och koreografi: Tove Sahlin (i nära samarbete med konstnärligt team och ensemble)

Intervjuer, idéarbete, dramaturgi: Malin Holgersson

Scenografi: Josefin Hinders

Kostym: Josefin Hinders och Tommie X

Musik: Malin Dahlström från Nikki & The Dove

Med: Astrid Assefa, Hannah Alem Davidson, Eleftheria Gerofoka, Vasiliki Gerofoka, Mahnaz Kia, Ramtin Paravaneh, Emelie Strömberg, Britt-Marie Strömberg

Spelas på Backa Teater i Göteborg till och med 14/12 2018

Låt mig direkt deklarera att produktionen är i allra högsta grad sevärd oavsett  vilken vuxen generation du tillhör. Den dokumentära uppsättningen riktar in sig på gymnasieklasser/årskurs nio fast  betydligt äldre  har lika stor behållning, kan lägga in sina perspektiv. Premiären gick av stapeln för en tid sedan då jag var på jazzfestival. Gavs istället möjlighet att titta på nästkommande föreställning 25/10. Har i vanlig ordning legat efter med skrivandet och inte hunnit ta tag i mina reflektioner tidigare. Ovanligt nog har teatern lagt in paus, vilket ändå behövs eftersom speltiden är på cirka två timmar.   Redogör för helhetsintryck och minnesbilder som fastnat.

Fyra skådespelare hemmahörande på teatern har med sig sina mödrar. Deras välformulerade svar på intervjuarens frågor, blir det sätt varpå  väsentliga delar ur mammornas självbiografi avslöjas. Svaren hör  vi i högtalarna. Några gånger, framför allt inledningsvis, är deras utsagor svåra att uppfatta när musik  spelas för högt.  Musiken är förstås en viktig ingrediens i DNA, markerar kulturell tillhörighet och blir en utgångspunkt för  Tove Sahlins infallsrika koreografi. Tongångar från Iran och Grekland, jämte låtar av ELO, Staple Singers och Santana kompletterar den specialskrivna techno-inspirerade dansmusiken. Inrepeterad sinnrik street dance som ett slags danskompani, originellt utformade individuella rörelser och den ömsinta sårbara relationen mor-barn via kroppskontakt. Tillsammans med koreografen har ensemblen fått till ett imponerande resultat, vars pendelrörelse består av hela skalan från finmotoriskt utforskande till kollektiv extas.  Mycket känslor och gemenskap förmedlas ordlöst. Ramtin Parvaneh shakar loss tillsammans med en stolt mamma efter att de suttit intill varandra på publikläktaren. Eleftheria Gerofoka ligger på mammans rygg i en kärleksfull omfamning. Emelie Strömberg tvekar länge om hon ska ta emot handen från fembarnsföräldern Britt-Marie. Några  betydelsebärande detaljer framplockade ur minnet.

Att den erfarna svarta skådespelaren och aktivisten Astrid Assefa med chefsuppdrag på meritlistan, är adoptivmamma för Etiopienfödda Hannah Alem Davidsson var en nyhet för undertecknad. Om de andra biologiska föräldrarna har en naturlig ingång till dans & drama är oklart. Uppenbart är i alla fall att de vill berätta sin historia, historier om sådant som självmord och strapatsrik flykt, och låta sig beskådas. Vasiliki Gerofoka tolkas från grekiska av sin dotter, läser ur barnbok som alla medverkande tar repliker från. Hennes dröm: att studera och inte vara fattig.   Från ömse håll kommuniceras energiströmmar av kärlek, vilket görs extra påtagligt på slutet. Då dansar nämligen mammorna klädda i svart i grupp medan deras barn betraktar dem. Effekten förstärks av att Black Magic Woman spelas.  Det första uttalandet jag snappar upp handlar om  ordet mamma, vars definition står för något omslutande, mestadels varmt.

Intervjuerna kretsar kring ämnen som mod och rädsla, umbäranden och trygghet, skuld samt den laddade frågeställningen om mammorna fått offra mycket för att deras avkomma ska få optimala förutsättningar. Intressant med sådan introspektion!  Den flashiga scenografin och ljussättningen ändrar skepnad i andra akten, när kläder och lakan i ljusa färger inramar. Och mammorna får fördjupa sitt berättande om sig själva och relationen till sina skådespelande barn. Har teorier om kön och etnicitet vad beträffar en av Sveriges absolut ledande scener för barn och ungdomar, en generalisering som ofta stämmer med gjorda iakttagelser. Skådespelare med bakgrund i annan kulturell identitet känner sig hemma här, följdriktigt faller sjuttiofem procent av skådespelarna in i en sådan kategori. En annan lika märkbar, men självfallet högst subjektiv, observation som bekräftas av DNA dansa nära anhörig, rör det förhållandet att det på scen mest är kvinnor som visar framfötterna.  Jag som för inte länge sedan bjöd med min 85-åriga mamma på premiär hos Backa Teater, kan verkligen rekommendera en uppriktig redovisning i ord och rörelser om ett livslångt lidelsefullt  förhållande.

Ola Kjelbye

Ola Kjelbye