Teaterkritik

Dans: Våroffer i tolkning av Fredrik Benke Rydman – genialiskt

8 september, 2018 by Rosemari Södergren

Våroffer
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Komposition (Akt 1) Johan Liljedahl
Komposition (Akt 2) Igor Stravinskij
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Ljus Palle Palmé
Ljud Simon Mårtensson och Kristian Oscarsson
Mask Maria Reis
Video Anders Granström och Andreas Skärberg
Premiär 7 september 2018 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, stora scenen

Fredrik Benke Rydman är helt enkelt ett koreografiskt geni. Hans tolkning av dansen till Igor Stravinskijs Våroffer är imponerande, enastående, elegant, överraskande, sensuell, fantastisk, ett helt underbart mästerverk där jag sitter som klistrad i salongen.

I första akten är Fredrik Benke Rydman själv på scen. Han möter en industrirobot och dansar med och mot den. Det är snyggt, förstås, oerhört suggestivt men det förmedlar en mängd tankar och känslor också.

För att få fram roboten har Benke Rydman samarbetat i ett längre projekt med utvecklare på ABB. Det har varit ett komplicerat och intensivt samarbete för att få teknik och kultur att hitta gemensamma sätt att uttrycka något på.

Andra akten ägs den stora danstruppen med mer än tjugo dansare. De framför berättelsen om vår, sommar, höst och vinter och mot slutet träder den unga flicka fram som i uruppförandet dansar sig till döds som ett offer till vårguden. Denna roll kommer att vandra mellan olika dansare. Varje föreställning tar en ny dansare rollen.

Detta fantastiska framförande av dansarna har jag inte ord att beskriva. Dessutom framfördes en stor del av andra akten på en scen med massor av vatten. Dansarna var genomdränkta och det måste ha krävt en en hel del av dansarna att röra sig på blött och plaskigt golv. Vattnet skapar spegeleffekter och förmedlar känslor av natur och klimat. Premiärpubliken var helt begeistrad. De reser sig snabbt upp när föreställningen var klar för kraftfulla stående ovationer.

Extra suggestivt och mäktigt blir det då en stor spegel rullas upp mot bakre fonden som speglar dansarna uppifrån och gör att vi ser dubbelt allt också från en annan synvinkel, uppifrån. Av och till flyter de två synvinklarna samman och det blir en förlängning av scenbilden. Så snyggt, så starkt.

Uruppförandet av Våroffer i Paris i maj 1913 var också unikt och orsakade rabalder. Framförandet bröt mot dåtidens konventioner på flera sätt: bland annat genom att dansarna tilläts trampa ned med hela foten, vilket då var helt otänkbart. Koreografin hade inåtvridna och ryckiga rörelsen och musik hade avancerade rytmer och toner som var disharmoniska. Det blev skandal och föreställningen lades ned efter sex föreställningar. Premiärpubliken blev så uppretad att det till och med blev så mycket bråk att polis fick gripa in.

Benke Rydmans version lär inte kräva några polisinsatser. Tiden har väl hunnit ikapp så det finns publik idag som uppskattar föreställningar som bryter ny mark. Scenbilderna och musik, ljud och ljus, är en stor upplevelse i sig, men tillsammans berättar de något också, de skapar många tankar och bilder inne i mig om naturens gång, om liv och död och om balansen på jorden och i första akten om människans förhållande till maskiner. Robotens rörelse mot och med Benke Rydman blir som en levande varelses rörelser. Som publik upplever jag det som att dansaren och roboten har ögonkontakt, att de förstår varandra, att de kommunicerar. Andra delar av första akten talar om olika sätt robotar och maskiner används, på gott och ont.

På Kulturhuset Stadsteaters hemsida står det om föreställningen:
Naturens kretslopp – våldsamt och vackert, något måste dö för att det nya ska kunna leva. Vårens pånyttfödelse, sommarens explosion av liv, höstens vemodiga farväl och slutligen förmultnandet. I Fredrik Benke Rydmans uppsättning av Våroffer är balansen mellan tekniken och naturen i fokus, om den rubbas kan inget leva. Moderniteten, urkrafterna i naturens element och människan som står mitt emellan.

Teaterkritik: Projekt Simone Weil – Ett intellektuellt försök att undanröja partipolitisk demokrati – men som gav något mer sugmärken än ordentliga bett

7 september, 2018 by Lotta Altner

Projekt Simone Weil
Texter Zulmir Bečević, Mårten Björk, Johann Emanuelsson, Dmitri Plax, Anne-Marie Pålsson, Sharon Rider, Lucas Svensson och Simone Weil
Idé/koncept och dramaturgi Maria Ericson och Stella Larsson
Översättning Eva Alexanderson, Thomas Andersson, Gunnel Vallquist
Regi Natalie Ringler
Scenografi och kostym Martin Bergström
Premiär torsdagen den 6 september 2018
Teater Ö2 , Östgötagatan 2 på Södermalm

Att berätta, inspirera och motivera kring demokrati är ingen lätt match, men oerhört viktigt. Så här några dagar före valet känner man det ännu tydligare. Framförallt är det viktigt att inse att det inte bara är en rättighet, utan ännu mer en skyldighet om vi ska ha demokrati. Folkets rätt att styra/rösta är något som vi tar för givet så länge det är lätta beslut. Tyvärr tar vi friheten för självklar och en del kosta på sig att inte göra sin röst hörd. Det är farligt.

Föreställningen talar också om för- och nackdelar med demokratin, byråkratin, parlamentarismen och partipolitik. Fungerar det verkligen i vårt samhälle? Är det rätt att vara politisk? Borde vi inte bara stå på sanningens sida? Kan vi ens avgöra den? Dessutom slänger man in lite existentialism, historik och filosofi. Snabba kast och föreställningen är inget för den som inte vill spetsa öronen och vill tänka och känna efter. Det här är ingen sondmatning. Det här är att försöka tugga i sig berg av frågor.

Upplägget att inleda med det politikerförakt som USA och Europa har i dagsläget gav verkligen den rätta ingången till att kunna och våga ifrågasätta om politik verkligen är något att engagera sig i. Det föranleder att fråga sig vad vi skulle kunna ha istället och vad världen i stort egentligen behöver för att dess invånare ska kunna leva ett bra liv. Däremot kan jag inte dela tanken eller känslan att det som är ”provocerande är inspirerande”, så det får Weil står för själv. Däremot kändes det möjligt att kunna ”åtrå sanningen, men vara försiktig med tilliten”.

Avståndet mellan att vara sig själv och spela en roll i föreställningen är inte långt. Trots att skådespelarna inledningsvis pedagogiskt och med god didaktik förbereder oss på vilka personer vi kommer att möta, vilka influenser de ger och vilken tidsepok de berör, så känns det inte så viktigt. Det är mest blandade röster som i tur och ordning svarar på frågor som är uppskrivna på stora banderoller. Jag vet inte om tydligare roller och en rak historia hade fått mig att känna mer och engagera mig mer. Kvällens framträdande upplevdes mest som små kanapéer. Goda budskap, men självstyrande och inte helt mättande om man inte fick mer innehåll.

Ljuset i lokalen kändes all för platt och hårt för ögonen. Kanske var det meningen att allt det vita som skapades på scen skulle göra aktörernas svarta siden pyjamaser mer svarta? Men samtalen gav verkligen inte ett sken av att vara direkt svarta och vita. I mina ögon fanns inte det behovet i storyn. Kanske symboliserade det strävan efter att åsikter och levnadsmönster skulle vara mer de det ena eller det andra? I mina ögon blev ljuset tyvärr något kirurgiskt trist och ögonen orkade inte riktigt fokusera under de 90 minuterna. Koncentrationen föll och jag kunde inte heller hålla lyssnandet på topp eftersom jag var tvungen att blunda ibland.

Föreställningen utgick från filosofen Simone Weils (1909-1943) liv och livssituation som judinna fram till hennes död. Hennes exentriska liv, åsikter och tankar skulle i sig kunna skapa en hel föreställning och därför blev det lite svårt att förstå varför man måste beröra Immanuel Kant och andra stora författare, politiker och samhällsdebattörer. Jag tror att uppsättningen skulle ha tjänat på att renodlat just Weil vars tankar minst sagt kan stå för sig själv.

Uppsättningen smartaste och bästa val, var inläggen av dans, musik och sånger i föreställningen. För att en publik ska kunna ta till sig det svåra budskapet var det klockrent att lägga in lättsamma sånger, satirisk komik, långsam dans och rytmik. Det lättade inte enbart upp stämningen av den tuffa filosofiska andan, utan gav oss utrymme att se all vår bräcklighet. Inget piggar upp så mycket som att vi kan skratta åt oss själva och vår egen dödlighet i en värld vi gjort så komplicerad.

På Scen Hanna Edh, Maria Ericson, Vincent Grahl och Mattias Redbo

Teaterkritik: Episod av Lars Norén på Kulturhuset Stadsteatern

28 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Episod
Text: Lars Norén
Bearbetning och regi Sofia Jupither
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Rebecca Afzelius
Stockholmspremiär 24 augusti 2018 på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern Stockholm
Föreställning som recenseras 28 augusti 2018

Vi talar till varandra, vi pratar förbi varandra oftast och var och en är inne i sina egna plågor och gör allt för att dölja dem och när vi exploderar förstår ingen varför. Ingen dramatiker kan på samma sätt som Lars Norén sätta fingret på våra mänskliga försök att kommunicera med varandra och som så ofta blir lätt löjliga och misslyckade, men det är inte bara nattsvart mörker utan skildrat med ömhet och humor.

Episod är en kort pjäs som tar lite drygt en timme – men den innehåller en knivskarp skildring av oss alla. Jag tror ingen kan se föreställningen utan att känna igen sig själv och sina närmaste från någon situation någon gång, i alla fall. Alla har vi någon gång pratat förbi varandra.

Tre par möts genom en husförsäljning. Scenen är insidan av ett tomt, avskalat hus och jag riktigt känner hur klaustrofobisk miljön är. Ett yngre par väntar barn och de söker hus för att slippa bo i centrala stan med barn. Eller åtminstone den unga kvinnan söker hus, hennes man verkar mest känna sig tvingad. Ett något äldre par som har en son i skolåldern söker hus, kanske som en väg ut ur relationens tristess. Det äldre paret säljer sitt hus men varför? Vi förstår utan att något behöver sägas att den äldre kvinnan och mannen bär på en djup sorg, fast de bär den på olika sätt: hon tiger och han babblar.

Föreställningen har världspremiär i mars i Malmö och det märks att skådespelarna är samspelta. Inför Stockholmspremiären har dock Isak Hjelmskog ersatt Jörgen Thorsson, men det känns som att han varit med hela tiden också, så väl sitter ensemblens karaktärer.

Det är så fascinerande hur det ena paret kan prata med och förbi varandra och strax för ett annat par ett samtal med i stort sett samma ord. Det är som mantran mer, som visar hur lika varandra vi alla är på många sätt.

I regi av Sofia Jupither är den bara lite drygt en timme. Det är rätt skönt ibland med pjäser som inte tar en helkväll. Men just den här hade jag helt lugnt kunnat se en timme till av. Fast å andra sidan är det en storhet att kunna komprimera det väsentliga och få sagt så oändligt mycket mellan raderna, i mellanrummen, i tystnaden. Episod är enastående och välspelat.

En produktion av Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Malmö Stadsteater, Uppsala Stadsteater, Riksteatern, Svenska teatern i Helsingfors och Kulturhuset Stadsteatern.

Medverkande:
Cecilia Lindqvist
Åsa Persson
Mitja Sirén
Jonas Sjöqvist
Isak Hjelmskog
Elisabeth Wernesjö

Teaterkritik: En natt i den svenska sommaren – vackert, filosofiskt, drömskt, vemodigt, ömsint

26 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

En natt i den svenska sommaren
Av: Erland Josephson
Regi: Eirik Stubø
Scenografi: Erlend Birkeland
Ljusdesign: Ellen Ruge
Ljuddesign: Björn Lönnroos
Videodesign: Annie Tådne och Emi Stahl
Peruk och mask: EvaMaria Holm
Premiär den 25 augusti 2918 på Elverket, Dramaten
Föreställning som recenseras: 26 augusti 2018

Vackert, filosofiskt, drömskt, vemodigt, ömsint … Erland Josephsons drama i regi av Dramatenchefen Eirik Stubø är omkring en timme och tjugo minuter – men dess innehåll är så fokuserat att dramat på denna korta tid hinner säga mycket mer än många betydligt längre dramer.

Föreställningen beskrivs på Dramatens hemsida: En natt i den svenska sommaren av Erland Josephson handlar om inspelningen av Andrej Tarkovskijs sista film Offret, som spelades in på Gotland 1985. Det är en pjäs om ett möte mellan svenska skådespelare och filmarbetare, och en kompromisslös rysk regissör.

Jovisst, det är ett sätt att beskriva den. Visst handlar den om film, kultur, skådespelare och regissörer, men den handlar om mycket mer. Vad är att vara en människa? Vad är att mötas? Vad är att vara vänner? Vad är att respektera varandra? Frågor som berör oss alla formuleras och vem kan uppleva denna föreställning utan att bli alldeles tagen? Dess atmosfär sitter kvar i mig.

Handlingen utspelar sig under en sommarnatt där några skådespelare och en producent väntar och väntar på att Tarkovskij ska ge besked om vad som ska filmas. Tiden går och samtal och ibland hårda ord pendlar fram och tillbaka, regissören kommer in ibland men försvinner strax igen. Av och till ser vi Erland Josephson (Thomas Hanzon) och Tarkovskij (Erik Ehn) i drömlika samtal. På bakre fonden ser visas delar ur filmen Offret och filmklipp med Tarkovskij.

För att vara ett drama som handlar om en unik regissör är den ovanligt väl anpassad till skådespelare. Det är en pjäs som upplagd för skådespelare. Så är den ju också skriven av Erland Josephson, en av Sveriges stora skådespelare. Thomas Hanzon har rollen som Erland Josephson. Han är helt självklar i den rollen. Helt enastående. Med skägg och hår anpassat så han dessutom får viss likhet med Erland Josephson.

Ensemblen är uppenbart noga utvald, var och en är perfekt i sin roll. Erik Ehn som Tarkovskij, pojkaktigt charmig och samtidigt undflyende som en konstnär fokuserad på sitt skapande. Torkel Petersson som den mer yvige Victor vars tankar är upptagna av en roll som den nazistiske bödeln Eichmann. Victor ska spela Eichmann i en kommande teaterföreställning och har många olika känslor inför att gestalta en sådan massmördare. Nina Fex som tolken som blir en förlängning av Tarkovskij och Lena Endre är skådespelerskan som är kär i Tarkovskij men vill helst vara det på avstånd och som splittras mellan hurdan hon vill vara som kvinna. Tova Magnusson är en bitter producent som slits mellan de ekonomiska kraven som är hennes uppdrag att ansvara för och samtidigt har mer respekt för konstnärssjälen än hon vill erkänna.

Före föreställningen var det ett samtal i foajén om Tarkovskij, filmen Offret och teaterföreställningen En natt i den svenska sommaren. Layla Alexander-Garrett, tolk under inspelningen av Offret, berättade att Ingmar Bergman vid flera tillfällen vägrade att hälsa på Tarkovskij. Han lär ha tyckt att Tarkovskij var för stor regissör, var förklaringen vi fick. I Laterna Magica skriver Ingmar Bergman:
– När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara? Jag har hela mitt liv bultat på dörrarna till de rum där han rör sig så självklart.

Att alla som älskar Tarkovskijs filmer vill se detta drama, det är väl självklart. Men föreställningen ger lika mycket för den som aldrig fastnat för Tarkovskijs filmspråk. Samtalen mellan skådespelarna och regissör och producent handlar om vad det är att möta varandra, hur hittar vi oss själva och vårt inre och vad är vi själva och vad är vår anpassning till förväntningar, vad är vänskap? Frågor som berör alla, var och en. Föreställningen är knappt en och en halv timme lång och det enda som händer är att några skådespelare, en regissör och en producent sitter ned och pratar medan de väntar – ändå är det som sägs och det som inte sägs men känns så träffande.

Medverkande: Erik Ehn, Lena Endre, Nina Fex, Thomas Hanzon, Torkel Petersson, Tova Magnusson

Teaterkritik: Fenix på Dramaten – så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången

25 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Fenix
Av: Ann-Sofie Bárány
Regi: Suzanne Osten
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljusdesign: Torben Lendorph
Musik: Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove
Sång: Maria Johansson Josephson
Videoprojektion: Velourfilm
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Clown- och melodramainstruktör: Maria Öller
Urpremiär 24 augusti 2018, Lilla scenen på Dramaten. Del av Bergmanfestivalen.
Speltid: 2 timmar och 20 minuter, inklusive 10 minuters paus

En visuell föreställning som det sprakar om med budskap på flera nivåer. En kvinnlig poet i Ryssland 1918 söker kontakt med en stor teaterman mitt under brinnande inbördeskrig. Dramat är skrivet av Ann-Sofie Bárány och skildrar mötet mellan den ryska poeten Marina Tsvetajeva och den ryska teatermannen Evgenij Vakhtangov.

Siri Hamari i rollen som Marinas äldsta dotter

Det är en spännande epok i den ryska historien som sänder vågor ut och påverkade hela Europa och hela världen, egentligen. Revolutionen där har förändrat världens historia. Många poeter, konstnärer och kulturfolk stödde revolutionen och bolsjevikerna i början, bland andra Vladimir Majakovskij, men många blev djupt också besvikna och begick självmord när de sett hur revolutionen urartade till diktatur.

Marina Tsvetajeva var däremot skeptisk och kritisk redan från början, även om hon gjorde en del försök att anpassa sig till den nya tiden. Hon var uppväxt i en välbärgad familj i centrala Moskva, hon var välutbildad och familjen slogs i spillror och blev av med sina tillgångar när bolsjevikerna tog makten. Hennes man krigade med de vita trupperna mot bolsjevikerna.

En stor del av uppsättningen berättas ur Marinas ena dotters perspektiv, mycket bra spelad av Siri Hamari, som är en av föreställningens stora behållningar. Siri Hamari spelar med hela kroppen och får mig att känna med henne och alla barn som kommer i kläm under krig och oro och med föräldrar som egentligen inte vill ha ansvar över barn och familj.

Visuellt är föreställningen enastående. Det visuella och musiken (nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove) tillsammans är enastående och jag kan sitta och bara njuta av alla färger, av scenbilder, av koreografin.

Dramaturgiskt kände jag att föreställningen kanske tar upp för många spår, kanske spretar den åt för många håll. Den tar upp frågor kring teaterkonst kontra poesi, den tar upp frågor om vad fantasi ger oss, det ställer frågor om poesins och skaparenergin i förhållande till vårt materiella liv: hur mycket måste en konstnär, en poet, offra för att kunna skapa? Allt utspelas med bakgrund till krigslarm från inbördeskriget. Jag skulle vilja se denna uppsättning minst en gång till innan jag skriver något om den, egentligen. Den har så mycket att upptäcka, så många detaljer, den är så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången.

Handlingen i korthet från Dramatens hemsida:
Marina Tsvetajeva (1892 – 1941), var en hyllad rysk poet, i pjäsen besatt av tanken på att ta sig in på teatern med sin sinnliga poesi och nya teman. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni Jevgenij Vachtangov (1883 – 1922). Samtidigt pågår den ryska revolutionen som omkullkastar hennes och allas borgerliga tillvaro. Hon kämpar för sin själs och sina barns överlevnad.

Om regissören:
Suzanne Osten, är en av Sveriges mest framstående och inflytelserika teater- och filmregissörer som i egenskap av regiprofessor undervisat flera generationer – om bland annat commedians estetik och just Vachtangov. På Dramaten har hon tidigare regisserat Falla ur tiden.

Medverkande:
Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze

Teaterkritik

Footer

Om oss