Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Visselblåsaren – Härligt feta kängor som vrider yttrandefriheten och svensk sexualitet till nya heta breddgrader

by

Visselblåsaren – Vagina dentata
Manus Jens Ganman
Regi Fredrik Hiller
Ljud- och videoproducent Roland Sundell
Producent Annika Bolmé
Föreställning 17 september 2018
Teater Studion Lederman

Att Julian Assange som gjort sig känd för att förespråka yttrandefriheten, lyckas göra sig ökänd genom att totalt misstolka två kvinnors sexuella yttringar, kan ses både som sorgligt och förvånansvärt. ”När jag först kom till Sverige var jag en hjälte” säger Julian. Lärdomen är därmed att det är skillnad mellan teori och praktik. Det här med tydlighet mellan parter är ju en förutsättning för att friheten ska vara fri för samtliga och inte enbart för någon. Huruvida Assange våldtog kvinnorna ur ett lagligt perspektiv eller inte är svårt att veta och det ska vi låta vara osagt. Kvinnorna kände sig dock kränkta efteråt när de visade sig att de inte var ensamma i högen av erövringar som Wikileaks grundaren gav sig hän åt. Han ville ha fri sexualitet i Sverige de liberalaste landet på jorden eftersom han kände sig som en ”rockstjärna”.

Inledningsvis frågade jag mig varför det var viktigt att Dahlstedt skulle spela alla rollerna på scen själv. Det är ju inte bara så att han har samtal mellan två karaktärer på scen i växelverkan, det kommer också upp filmreportage, intervjuer och proklamationer där skådespelaren även gör alla dessa roller. Till en början ska erkännas att jag tyckte det var väldigt stressande som publik och jag ömmade också för skådespelarens arbetssituation. Borde någon läxa upp regissören och kolla att Rasmus fått ordentligt betalt? Men med tiden växer bilderna av rollerna och de satiriska budskapen tydligare. Det finns en möjlighet med enbart en skådespelare, att inte tydligt behöva välja sida av situationer när han hätskt driver, häcklar, ironiserar och trycker hårt på karaktärerna och samhällsapparaten med satir. Less is more, heter det ju så slående. Rasmus Dahlstedt är dessutom begåvad med att kunna härma röster och dialekter på ett sådant vis att inte vem som helst skulle kunna göra det i hans ställe. Det enda som retar en smyg religiös är att det är skillnad på rollen och klädseln mellan en präst och en diakon ( Anna Ardin är diakon), även om kyrkans män och kvinnor ibland kan dras över samma kam när de ska häcklas.

Föreställningen är ett öppet samtal mellan parter som är en del av det svenska samhället. Tolkningen av huruvida Julian Assange kan vara skyldig tvistar den vise. Verklighetens faktum om han skulle bli utlämnad till USA om han kommer till Sverige speglar också föreställningen. Det är mycket bitande satir på skilda nivåer och ingen samhällspart kommer undan sitt ansvar i tolkningarna. Vissa saker skrattar man glatt åt och andra träffar hårdare. Det frimodiga förslaget att Assange skulle behöva tvångskastrering för att feminismen ska bli nöjd är naturligtvis en morbid tanke. Fast det kan nog vilken människa som helst fantisera om med en enkla skitstövel som uppför sig som en dryg ”penis på två ben”.

De olika spåren mellan de skilda samhällsinstitutionerna och ansvarsnivåerna var mycket roande, men något förvirrande. Handlingen var inte direkt tydlig och självklar. Vi flera tillfällen trodde vi i publiken att föreställningen var slut och där kunde den också ha satt punkt. Manusförfattaren hade dock då valt att gå en vända till ur ett annat perspektiv. Ibland kändes det upprepande även om det var roligt hur den svenska präktigheten med vår ”ytterst fina värdegrund” gång på gång fastslogs.

Det är en stor bedrift att föra en monologliknande föreställning under så lång tid som Rasmus gör. Dock ska han ha ännu större beundran för att han kan behålla sig lugn i rollkaraktärerna och tappa bort sig, komma av sig och begära replik, utan att tappa fokus eller energi. Dessutom ska det erkännas att jag inte var medveten om att han kunde sjunga och spela på lika hög nivå som sitt agerande. Kom nu inte bara och säga att mannen kan dansa också, för då förlorar vi honom till Assanges hemland USA.

Jag tar med mig funderingar kring Sverige och vårt samhälles behov av att ständigt vilja vara lite mer än alla andra. Hur vi gång på gång vill vara föregångare och oftast tror oss veta bäst. Vi bor i en av världens mest civiliserade länder och vi tar gärna till pekpinnar och pekar och talar om för alla andra hur de ska leva. Ibland kanske man enbart ska fokusera på sig själv och genom handlingar vara förebilder istället för självgoda ”knows-it-all”. Men ”Sveriges roll är ju inte att vara rolig utan att vara ordningshen”. Jag tänker att om Sverige var en person skulle vi aldrig få ligga.

I rollerna Rasmus Dahlstedt ( Julian Assange, Nyhetsuppläsare, Anna Ardin, Gunnel Arrbäck, Alice Bah Kuhnke, Cyndee Peters, Dan Eliasson, Rasombudsmannen, Stefan Löfvén, Carl Bildt, Morgan Johansson och Frälsningssoldat )

Teaterkritik: Några av oss på Riksteatern – Skådespelarframgångar med underbara överlevnadsstrategier

by

Foto: Urban Jörén

Några av oss – Vedem magasin 1942-1944
Manus Eva-Maria Dahlin
Regi Måns Lagerlöf
Scenografi och kostymdesign Johanna Mårtensson
Komposition och Ljuddesign Hampus Norén
Ljusdesign Peter Stockhaus
Premiär lördagen den 15 september 2018
Riksteatern i Hallunda, Stockholm

Vi lever i en värld där vi ofta frågar oss själva var all ondska kommer ifrån. Hur kan människor vara så grymma och förfärlig mot varandra? Mänskligheten verkar inte heller lära sig av historien. De som hade sett första världskriget trodde inte att de skulle behöva uppleva ett andra. Nu är främlingsfientligheten på framgång igen. Ska vi aldrig lära oss?

En ung judisk pojke blir deporterad till Theresienstadts koncentrationsläger. Där finner han i sin ensamhet vänner att överleva tillsammans med. Därmed får vi i alla fall ett svar på vad vi måste göra när ondskan drabbar oss, om vi inte på en gång vill gå under. Tillsammans skapar de en livssyn och ett uppdrag som reporters, som ger dem livskraft utöver det vanliga. De förtränger en del av sin verklighet och fokuserar på det som är kreativt och livsbejakande i lägret. De känner en livsuppgift att berätta sina upplevelser och andras historier i tidskriften Vedem. De gör det för att deras liv inte ska kännas bortglömt och förgäves. ”När vi kommer härifrån ska vi vara bättre än de därhemma” och ”Det kollektiva minnet kommer att bli vår historia”. Tänk så rätt de hade.

Berättartekniken i uppsättningen var en av de saker som berörde mig mest. Publiken fick en för-, nu- och efter berättelse av samma händelseförlopp. Ibland återkom man till att betona och berätta samma sak igen, men med mer kunskap sedan förut. Man skulle kunna tro att det gav obalans och förvirring, men var just precis tvärtom. Precis som en rimmande rad som inväntar sin poäng och väntar på en återkommande refräng. Harmoniskt, smart och väldigt snyggt.

Scenen bestod av ett antal fyrkantiga lådor med småsten som skådespelarna satt på inledningsvis och flyttade sig emellan. Montern bakom lådorna visade dess formateringarna uppifrån. Alla som sett ett koncentrationsläger genom flygfoton kunde lätt konstatera att man fick den känslan av bilden. Varje låda var ett sådant barack. I Min värld blev stenarna alla de människor som ger berättelserna tyngd och själar vi behöver bli påminda om som bott där. Det var både vacker och horribelt på samma gång. Ibland är det enklaste det allra skarpaste.

Peter Perski gör en energisk och sprudlande gestaltning av Petr Ginz. Att en vuxen man kan utstråla så mycket fin och sprallig tonåring är svårt att förstå. Att dessutom lyckas trollbinda oss genom långa partier av monolog, kräver själ och hjärta utöver det vanliga. Han trollband mig.

Att kunna återberätta en grym historia som kan fastna kräver ett bra manus och god regi. Det skulle kunna vara så lätt att med horribla ljud, skrik och sanna bilder återge massmorden på miljontals människor. Man tar det otäckaste man har och trycker det i ansiktet på publiken. Men om du genom din berättelse, som i den här uppsättningen, faktiskt vill beröra så mycket du kan innan eftervärlden flyr finns andra sätt. Det är då du ska du fokusera på att delge skräcken i små doser och under en längre tid som i kväll. Dämpa den högljudda och blodtörstande metodiken. Vi precis tonårspojkarna i koncentrationslägret klara inte av att leva med den fasan allt för nära inpå innan försvarsmekanismer slår till och förträngningen är ett faktum. Uppsättningen lyckades brännmärka oss så att känslan och tankarna finns kvar långt efteråt.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden och glömma det som en gång hände. Vi kan inte heller få tillbaka de människor som då dog även om vi lider nu. Det bästa vi kan göra är att se till att berättelser som kvällens föreställning, får leva vidare och trycka på de ansvar vi har för att massmord av dessa slag inte få hända igen. ”Världen låter mig inte bli fullbordad” säger Petr och det är tragiskt och han fick inte bli mer än 16 år. Vill vi då göra något värdigt och fruktsamt är att kämpa för att det aldrig mer får hända förintelser på det här sättet.

Medverkande på scen Mårten Andersson (Hanus Hachenburg), Per Burell (Jirka Brumi), David Lenneman (Kurt Lenneman), Peter Perski (Petr Ginz).

Förträfflig regidebut gör uppfordrande avtryck – Smärtan på Göteborgs Stadsteater

by

Ola Kjelbye

Av Marguerite Duras

Scenbearbetning: Lucas Svensson

Regi, scenografi, video och kostym: Emilie Strandberg

Ljus/ Videoteknik: Emily Lavebäck (praktikant)

Mask: Ingela Collin

Kompositör: Hans Appelqvist

På scen: Carina Boberg och Emilie Strandberg

Premiär 14/9 2018

Spelas till och med 20/10 på Lilla scen

Har inte sett bioaktuella filmen baserad på samma ursprungsmanus, däremot läst boken när den kom på rea för många år sedan. Boken består av upphittade dagboksanteckningar från andra världskrigets slutskede, åtföljda av några noveller med snarlik tematik.  Den sjuttiofem sidor långa titelberättelsen i Smärtan (utgiven på 80-talet), säger Duras i förordet, att hon glömt bort att hon skrivit. Märkligt men inte obegripligt, med tanke på det trauma som nedtecknas. När Paris är på väg att befrias väntar en ung, förtvivlad kvinna på sin man, han som varit motståndsman och blivit deporterad. Hon vet inte om hennes Robert har överlevt. Ovissheten och upptagenheten av krigets barbari driver henne till galenskapens rand. Och när han till slut återfinns är han naturligtvis inte den samme, istället utmärglad och märkt för livet.

När vi vandrar ner för spiraltrappan till förhållandevis nya scenen i källaren, hörs i bakgrunden en  chanson från 40-talet. Enaktaren börjar med att en dörr slås igen, varvid huvudpersonen sittandes längst bak på läktaren, beskriver hur hennes lägenhet ser ut. En gång till under föreställningen sätter sig Carina Boberg på samma plats. Då för att ge oss dagboksförfattarens tankar om kollektiv skuld. Omvärldens  ansvar för att industrialiserad ondska kunnat pågå är vittgående enligt Duras. Som Jenny Tunedal skriver i programhäftet: ”Smärtan har inget slut/ Den är vad vi inte förmår göra för varandra. Den är vad vi gör mot varandra,”.  Författaren och filmaren Marguerite Duras är som regissören angett, utan pardon när hon drabbar mottagaren med förtärande  passion och skoningslös precision. I Lucas Svenssons utomordentliga textbearbetning märks den sakliga tonen, en vidgad blick och filosofiska resonemang. De för en dagbok så  typiska känsloutbrotten är det å andra sidan ont om.

Strandberg som jag sett i ett tiotal roller på teatern, kännetecknas av ett allvar som gör henne till rätt person.  Gedigna efterforskningar har hon gjort, också i Frankrike. Vad som troligen är tänkt som en monolog, utökas i denna version med en kompletterande roll som förstärker, fyller i och någon enstaka gång fungerar som samtalspartner. Strandbergs scenografi utgörs av ett gigantiskt kuddberg, hög med tidningspapper samt i mitten spektakulärt uppstaplade bistrostolar. Föremål härifrån används vid några tillfällen som rekvisita. Musik och video finns också med för att variera uttrycksformer, stryka under passager och ge en sammanfogad helhet. Hade funkat att enbart förlita sig på textens återberättande, men jag uppskattar att en ambitiös förstagångs-regissör vill göra något mer.

Utseendemässigt är Carina Boberg slående lik den intellektuella glasögonförsedda kvinna hon gestaltar, något som bekräftas ytterligare genom valet av kläder  (återigen  fullträff av Strandberg). Antar att det är till lika delar fyllt av lust och ångest att närma sig en sådan här  roll i utsatt position. Vet inte om Boberg tidigare haft lika mycket text och befunnit sig i centrum under åttio minuter. Om hon lyckats? Hon är fullkomligt strålande, med hela skalan av tonfall och kroppsspråk. Hon som så ofta behöver vara snabb och kvick i sina tolkningar, lyckas på ett fantastiskt sätt, – i par med begåvade Strandberg, –  komma fram till precis  rätt metodik.

Mitt i föreställningen noterar jag att det är knäpptyst, undantaget någon ofrivillig hostning. Utan yttre dramatik och med få gestaltande manövrar, naglar firma Strandberg & Boberg fast publiken i stolarna.  Inte minst för att nynazistiska och nationella rörelser poppat upp omkring oss  på ett  skrämmande och ofattbart sätt, behövs motgift.  Denna scenversion av Smärtan har alla förutsättningar att bli en storartad framgång, en pjäs man inte skakar av sig ity den går under huden.

 

 

 

 

Skenande maktspel förmår inte att engagera – Till varje pris på Göteborgs Stadsteater

by

Foto Ola Kjelbye

Manus och regi: Adde Malmberg

Scenografi: Hansson Sjöberg

Kostym: Helle Carlsson

Urpremiär på stora scen 12/9 2018

Spelas till och med 8/11

I rollerna: Malin Cederbladh, Anders Jansson, Carina M Johansson, Eric Ericson, Sven-Åke Gustavsson, Johan Gry, Pamela Cortés Bruna, Victoria Dyrstad och Johan Hafezi

 

En  högst aktuell  fars om svek och ränksmideri är säsongens första premiär. Den utspelas under den heta politikerveckan i Almedalen, utgår ifrån Moderaternas trevande flört med sd för att vända vikande opinionssiffror  och en hejdlös  karusell med intrigerande narcissister sätts igång. När karusellen snurrat färdigt, när pjäsförfattaren lagt sitt pussel, då infinner sig den obligatoriska knorren. Under den skakiga resan i medias blickfång, har de inblandade fått bekänna färg. Antingen genom att stå upp för sin övertygelse eller göra tvärtom om det gynnat  positionen.  Mitt i ideliga incidenter, ofta orsakade av labila karriärister,  fungerar hotellreceptionisten (Cortés Bruna) som ett uppsamlande nav. Hon ingjuter effektivitet och ett professionellt lugn, blir till och med empatisk vid behov och ger svar på fördomsfullt tal.

Som brukligt i en fars är missförstånden  legio. Dörrtrösklar passeras ideligen, mobiler ringer ständigt och skådespelarna fladdrar in och ut på scen. Sällan har deras rollfigurer kontroll på uppkomna situationer. Scenografin är enkel utan starka färger , visar ett hotells interiör i genomskärning med rum i olika storlek plus receptionsdisk. Hotellet är högkvarter för (M), fast en förvirrad  datorinkompetent  socialdemokrat häckar i lobbyn.

I skrivprocessen ska Adde Malmberg ha utgått från Ray Cooney  och hans dråpliga estetik, med skillnaden att förvecklingar här handlar om politisk pragmatism och strävan efter makt. Malmbergs humor är ganska grovkornig, vilket jag minns från hans stå-upp komik och från Var god dröj härom året på Göteborgs Stadsteater. Därför får vi en dos temporär lyteskomik och skamliga åkommor, som vi kunde ha besparats.

Motorn i Till varje pris heter Anders Jansson, vars gestalt hämtat näring ur teveserien Starke man jämte Vita husets tidigare chefsstrateg Steve Bannon. Hans Stefan Larsson är en bullrig och burdus typ. Som den streber han är kan inte stava till egenskaper som samarbete och ödmjukhet. Helt i linje med denna buffliga stil, hunsar han till max sin nyanställda, nervösa sekreterare. Enligt Moderaternas ledare (Carina M Johansson) passar han perfekt för uppdraget att inleda förhandlingar med Sverigedemokraterna. –Han är som en av dem: omodern, världsfrånvänd och fördomsfull.  Men efter att han fått erbjudandet går inget som på räls. Jansson må vara oöverträffad i att framställa självgoda skrävlare. MEN hans sätt att agera blir tröttsamt att bevittna i längden.

Carina M Johansson trivs ihop med Eric Ericson, vars roll som förslagen och snobbig partisekreterare han behärskar till fullo. Båda är som förväntat styva på att skildra personer vars fasad rämnar.  Sticker ut genom att agera ömklig varelse som hamnat  totalt fel  och tvingas  gaska upp sig, det beskriver Malin Cederbladhs prestation.  Frejdiga karikatyrliknande porträtt görs av Viktoria Dyrstad (påstridig kvällstidningsreporter) och Johan Gry (Sverigedemokraternas man med förutsägbara åsikter).  Oöverträffad på att göra pillemariska gubbar och leverera sentenser, är som vanligt Sven-Åke Gustavsson.

Ändå kvarstår främst  känslan av tomhet. Inte tillräckligt kul?  Alltför löjeväckande för att vara mer än underhållning för stunden?  Adde Malmberg – dubbelt aktuell på stadens Stadsteater i och med nypremiären av succén Sgt. Pepper…-  skulle behövt ett bollplank, överlåtit regisserandet åt någon annan. Då kunde utfallet ha blivit ett annat, med smartness och garv i rätt avvägd mix. Tänker på en replik från Sven-Åke Gustavsson, vars rollfigur lyckats klamra sig kvar, trots att han blivit omsprungen av en ny hänsynslös era. Han ger ett råd till den förtvivlade kvinnliga sekreteraren, som går ut på att inte tveka, bete sig som om man vore övertygad.  Beträffande Till varje pris ett förkastligt råd, eftersom den vettiga idén om politisk samtidssatir, har brister som det borde putsats mer på. (Blir förresten  intressant att se vem som blir kulturminister i nästa regering.)

 

 

 

 

Teaterkritik: Taha – ett palestinskt gästspel på Kulturhuset Stadsteatern – mångdimensionellt och vackert och gripande

by

Foto: Saheer Obaid

Taha
Av Amer Hlehel
Översättning och regi Amir Nizar Zuabi
Medverkande: Amer Hlehel
Produktion: Amer Hlehel
Spelas 11 september – 14 september 2018 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

En mångdimensionell och gripande föreställning om poesi och om att tvingas leva på flykt.
With this small pencil
I will draw the word
I will write the world.

Orden är av en palestinske poeten Taha Muhammad Ali. Han växte upp i Saffuriya som ligger i det idag israeliska området Galilieen. Som tonåring flydde han tillsammans med sin familj och andra byinvånare till ett flyktingläger i Libanon då byn förstördes av bombflyg undre det arabisk-israeliska kriget 1948. När familjen försökte återvända gick det inte, byn var förstörd och palestinier släpptes inte in i området.

Den palestinske dramatikern, regissören och skådespelaren Amer Hlehel skildrar denna fascinerande poets liv och poesi i en oerhört berörande och vacker föreställning. Amer Hlehel är ensam på scen men genom sitt berättande och sitt kroppsspråk är det som att vi ser alla människor han berättar om.

Det är både sorgligt och vackert – vi kommer riktigt nära poeten som litet barn, som tonåring, som ung man och som medelålders och hela tiden vandrar hans längtan efter poesi sida vid sida med det dagliga strävandet för att få ihop vardagslivet, för att få mat till familjen. Vi möter en levande människa, vars livsöde vi kan relatera till, vi kan känna med.

Som uppväxt i Sverige och ett annat samhälle kan jag både se likheter och skillnader i hur Taha Muhammad Alis liv. Hans starka sammanhållning med familj och respekt för sin pappa skiljer sig från vårt betydligt med individbaserad samhällsstruktur. Men mitt i olikheterna finns de stora likheterna mellan hur han som liten pojke tidigt upptäckte litteraturen och hur han alltid hittade tillgång till att läsa och skriva. Det är också så spännande att se hur den blivande poeten redan som pojke och sedan som tonåring i det stora flyktinglägret hittade sätt att försörja familjen på, eftersom han var äldsta sonen och hans pappa var skadad tog han på sig ansvaret att se till att familj och släkt fick mat.

Föreställningen ges på engelska men det är en så levande framförd skildring att engelskan är lätt att hänga med i.

Skådespelaren, dramatikern och regissören Amer Hlehel är enastående helt enkelt. Det känns som om det är han som är poeten. Skickligt, mycket skickligt. Vi kommer så nära dessa människor från byn och de människor de möter under livsfärden. Jag kommer att hålla utkik efter mer av både poeten Taha Muhammad Ali och Amer Hlehel. Bland Amers andra pjäser märks också Lanterns of The King of Galilee (En bearbetning av romanen av författaren Ibrahim Nasrallah) Juha and Bahlol, What the Story is All About, och Almushakhesati – the Player. Hoppas något av detta sätts upp framöver på svensk scen.

Några citat om föreställningen Taha från internationell press:
»Rich, vivid… acutely moving. Simply beautiful.« The Times

»Pure poetry blossoms in deceptively simple show« The Evening Standard

»An inspiring piece, delicate, deeply affecting. Warmly recommended.« The Independent

»Alternately urgent and action-packed, funny and warm, eloquent and deeply moving.« The Advertiser

»Anchored by his own excellent text, Amer Hlehel is splendid as Taha. He is funny, earnest, perceptive and irrepressible.« Dailyreview.com

»Expect reflection, and expect a lingering, but above all, expect beauty.« Indaily.com