Teaterkritik

RFöreställningen Jag, Pappa, kretsar kring en samtalsgrupp för pappor där Kodjo Akolor spelar samtliga roller. Men målgruppen är inte bara fäder utan alla som antingen är eller har föräldrar.

Det här är föreställningen för det par som vill få en stund för sig själva, skratta åt hur livet snurrar runt och känna igen sig. Att gå från huvudrollen i sitt eget liv till att bli en statist i ens barn liv när man blir förälder. Många gånger har jag haft lusten att använda LHM-metoden (ljuga, hota och manipulera) när orken tryter mot mina barn som inte ville klä på sig ytterkläder när det är 22 grader minus ute. Här får jag det bekräftat att andra också haft den lusten. Föreställningen är småtrevlig, innehåller en hel del skratt och helt klart värd att se. Det handlar helt enkelt om föräldraskapets glädje, galenskap och den konstanta tröttheten.

Kodjo har sex-sju roller i monologen, och håller isär karaktärerna på ett strålande sätt. Att vara förälder är något det finns mycket åsikter om, och Kodjo tillhör de som skrivit en bok om det, ”Den ultimata föräldraguiden”. Pjäsen Jag, Pappa är Kodjos första försök till att vara skådespelare på en teater, och han lyckas helt OK. Det blir en annan variant att man som förälder vill väl, inte alltid lyckas, men att målet är att ens barn ska få ett bättre liv än vad man själv har haft. Att man som förälder ofta blir väldigt lik sina egna föräldrar trots att man själv lovat sig att det aldrig skulle ske.

Riktigt kul blir det när det slängs in lite musikal, trots att Kodjo inte är den starkaste sångaren.

JAG, PAPPA? av Bjarni Thorsson

”Jag, pappa?” är baserad på Bjarni Thorssons föreställning ”The dad”.

På scen: Kodjo Akolor
Regi: Baker Karim 
Producent: Karin Thorsson & Bjarni Thorsson
Manus: Bjarni Thorsson
Manusbearbetning: Baker Karim, Kodjo Akolor, Isabel Linander
Musik: Frank Hall
Ljus: Flamingo Produktion
Ljud: Pelle Meyer
Rekvisita: Maria Säflund
Koordinator: Magdalena Öhgren

Spelplatser:

Våren: 21/3–23/3, 28/3–30/3, 4/4–6/4 Stockholm, 26/4 Falun, 27/4 Gävle, 9/5–10/5 Malmö.

Hösten: 5/9–8/9 Göteborg, 26/9 Karlstad, 27/9 Örebro, 28/9 Uddevalla, 9/10 Halmstad, 10/10 Lund, 11/10 Växjö, 16/10 Jönköping, 17/10 Linköping, 18/10 Norrköping, 5/11 Skellefteå, 6/11 Umeå, 7/11 Sundsvall, 8/11 Luleå.

Årets Mama – En föreställning om familjeliv, underliv och kärlek.

På turné och föreställning på Scala teatern i Stockholm lördagen den 16 mars 2019.

Vad är det som gör att familjelivet sätter den enskilda människan på stort prov? Borde inte större  grupp kunna lösa mer, kan tyckas? Men det som tidigare varit enkelt själv med frukost, skobyten, dusch och nattsömn, blir då ett helt företag av hänsynstaganden och livspussel när man fler. Från att kunna få lov att tänka på sitt eget bästa, smyger sig ett vi-tänk in som man nog inte räknat med. Många kvinnor verkar helt förlora sig själva när kropp och själ får stå pall för biologiska påfrestningar genom barnafödanden. Vi som står utanför förstår det inte.

Ännu en gång ger sig Emma ut på turné i vårt avlånga land. Efter flera böcker i ämnet familjeliv och dess fram- och baksidor är det dags för nya föreställningar. Dagens standup går av stapel i huvudstaden s.k. ”Fräckistan”. De flesta i salen upplevs som mödrar med lika mycket erfarenhet av familjeliv och barnaskaror som Knyckare själv. Östrogenhalten ligger på hög nivå. För ett kort ögonblick känner jag mig förundrad över hur stor igen-faktorerna mellan mödrar/systrar det ska bli. Kommer vi som valt andra vägar att gå i livet att känna oss utanför, mall placerade eller ”iväg-schasad”. Med ett stort leende på läpparna erkänner jag glatt att min oro inte var befogad. Oavsett vem du identifierar dig som i kväll är du välkommen och får en plats. Man kan inget annat än att blir betuttad och hänryckt i Knyckare på15 röda sekunder. Hon är helt enkelt charmerande i kroppsspråk, ordval och självkritik. 

Emma kommer in på scen med full energi, entusiasm och helt anspråkslöst berättar sin historia om sin graviditet och familjeliv. Hon väljer en röd tråd och berättar därmed händelser från hur hon var innan pojkvän/make och barn. Dessutom arbetar hon sig framåt i naturlig tematisk ordning och det är avslappnande och självklart. Inget av det hon säger är anklagande eller tillrättavisande, utan snarare beskriver hon hur samhällets normer har felaktiga för mödrar. Det förväntas att alla kvinnor ska inordna sig i leden av moderskap och kräver av varje morsa ska uppleva ”njut av dina barn, tiden går så fort” – ” fucka aldri carpe diem”. Hon undanber sig att andra ska sätta livsbejakande etiketter på alla människors liv. För vad vi upplever om oss själv och andra i stora omställningar är individuellt. Hor varje kvinna vill leva som mamma är hennes ensak.

Knyckare gör tillsammans med Oskar Cresso hela showen. Cresso är ett modernt och häftigt sidekick till Emma genom sitt enmans band. Deras energi och vänskap verkar genuin och äkta. Att Oskar dessutom sitter och fnissar åt Emmas skämt påvisar att hon är ombytlig i jargongerna och att de har roligt tillsammans. Att män och kvinnor kan ha en djup vänskap ger också en bra ballans. Faktumet att inte enbart romantisk tvåsamhet är viktig, utan att polare är något som kan få lov att bestå på liknande nivå. I showen läser de också från en hemsida som heter familjeliv.se. Att dess innehåll skulle vara sant känns för mig utan familjeliv väldigt otroligt. Dock hävdade mitt sällskap att det inte alls var omöjligt, trots att frågorna var totalt världsfrånvända. Man oroade sig exempelvis för om ångorna på Systembolaget kunde skada ett barn. Helt plötsligt fick min ovetenskapliga teori mer ljus, d.v.s. att de inte bara är de klokaste som ynglar av sig.

Kvällens största behållning var att Knyckare var hejdlöst rolig på scen. Visst är det hennes härliga dialekt och kvicka uttryck, men hon är också enormt djärv och rak på ett kittlande sätt. Våra ögon rann i tårar av skratt, när magen krampade. Dessutom lyckades Emma få till minst 2 tillfällen där allvaret fick ta stor plats. Där vågade hon belysa hur kärlek mellan två vuxna förändras i en familjekonstruktion och att hon lika mycket som sin man bar ansvar för det. Kärleken kan växa i motstånd eller dör ut.

De flesta människor jag känner älskar och är glada för sina barn. Med tanke på hur livet förändras av familjelivet kan man inget annat än vara tacksam för att föräldrar i stort känner att det är värt den uppoffringen som de gör. Det spelar faktiskt ingen som helst roll om den känslan är en efterkonstruktion eller om det är ett självbedrägeri. Det viktiga är att vuxna faktiskt tar hand om sina ungar trots att de kan vara ”tjackpundare i miniatyr”. 

På scen Emma Knyckare och Oskar Cresso