Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: K – Provocerande och hypnotiskt om kändisskapets backsida

by


K
Regi: Åsa Lindholm
Manus: Dimen Abdulla
Scenografi och kostym: Julia Herskovits Mask Patricia Svajger Ljus Olle Axén
Komposition: Foad Arbabi
Medverkande på scenen: Arazo Abdulla och Sepideh Khodarahmi
Premiär: 15 november

Vilket nyckelhål skulle du helst kolla in? Till vilket pris kan du tänka dig behålla  kändisskapet?
Vad tycker du om Dr.Alban, Robyn, Madonna? Hur är det att som invandrartjej i Sverige syssla med något så osvensk som hiphop? Journalisternas korkade frågor strilar över henne likt ett regn av hagel och stenkross. Hon är Lolita figuren kombinerat med skolflickan. Hon är förortsungen, nattbarnet, provokatören, the game changer. Svenska hiphopens motsvarighet till Pippi långstrump eller landets svar på soullegenden Prince. Men Leila går inte att placera i något fack. Hon är hon, kvinnan som vägrar att förminskas till en specifik sak. Men giriga journalister och enträgna, cyniska fans stämplat henne gärna och ofta.

K är Soppteaterns nya kvällsföreställning om kvinnlighet, utseendefixering, berömmelse, och om stressen, pressen och ohälsan som kommer i och med stor uppmärksamhet. Manusförfattaren Dimen Abdulla har skrivit en djärv och utmanande pjäs om kvinnors, och då framförallt invandrarkvinnors, hårda krav och omänskliga behandling från samhället. Många är de tjejer som stått framför spegeln, filmkameran eller mobiltelefonen , som poserat, tagit selfies eller filmat ett anlete dränkt i skönhetsprodukter och läppglans, som mimat till Madonna eller Donna Summer och drömt om att en dag få bli precis som hon. Hur ser vi på oss själva? Och hur ser andra på oss? K är löst baserat på eurodance-drottningen Leila K, den Göteborgsfödda kvinnan med marockanskt ursprung som på 90-talet var en av de verkligt stora. Hennes leverne kantades av såväl kändisskap, som rasism och utsatthet, droger och misär.

På scengolvet står hon med mikrofonen framför sig. Publiken i Åkersbergas folkets hus jublar. Hon darrar till, känner pulsen slå i 180 och hjärtat pumpa utan stoppklocka. Vissa pallar bara inte med trycket och hoppar från en bro. Andra lever på fast de inte är byggda för den typen av liv. Få personer är.

K tematiserar den inneboende rasism och mobbning som många invandrarkvinnor får deala med. ”Allah allah gå hem och ät chokla” hör tonårstjejen från Rinkeby likt ett eko ljuda hela vägen hem. “Jag vill va svensk och fri”, säger hon.

Vi ser två självsäkra brudar, Arazo Abdulla och Sepideh Khodarahmi , proppade med likväl självhat som attityd. De sminkar sig, klär upp sig i i high fashion-betonad silvertejpklänningar. I röd-vit randig träningsoverall och keps dansar de till Donna Summers. De är top of the world, samtidigt befinner de sig på den absoluta botten. Pjäsen pendlar mellan känslolägen – eufori, självhat och missunnsamhet. De två vill bort från hemmet – bort från betongen, flugorna och de nedrivna affischerna. Misären. Drömmen om något annat. Leila får allt hon önskat sig, men plötsligt bestämmer någon annan över primiserna. Fansen, journalisterna och managern har alla starka åsikter kring hur hon bör klä sig, föra sig och hur hon ska bete sig.

Arazo Abdulla och Sepideh Khodarahmi skakar rumpa till Sophies dansanta Immaterial och den ständigt aktuelle Prince. Plötsligt upphör musiken. De ser ut mot publiken som skönt sitter runt sina små bord och sippar röd vin. Vi är bekväma, alldeles för bekväma. En av dem klampar in på vårt revir. Hon skriker och gormar- ”Ni är i vägen”. K provocerar. Leila är arg. Arg för allt det där hon fick på köpet – buropen, utsattheten och journalisternas ständiga gormande. Här spelar föreställningen en stroff i moll, en dyster Leonard Cohensk visa.

Men K är framförallt en popdänga, en hitlåt som varar långt efter att du lämnat Stadsteaterns lokaler. Det är en käftsmäll som träffar rakt i nyllet och ger blodad tand. Regin av Åsa Lindholm är dynamit. Hon ger oss häftiga scenlösningar, oförutsägbarhet med en ständig fokus på de två kvinnorna, som både har modet och dumdristigheten att ställa sig i rampljuset och bli bländade av strålkastarljuset. Det krävs djärvhet att göra en pjäs som K. Det har Soppteatern och det har teamet Dimen Abdulla och Åsa Lindholm tillsammans med ensemblen. För dig som älskar provocerande, normbrytande teater med attityd är K ett absolut måste.

Petter Stjernstedt

Budskapet går rakt in – Camilla försvann av ADAS Musikaliska Teater

by

Ola Kjelbye

Manus & idé: Fia Adler Sandblad

Regi: Åsa Gustafsson

Musik: Anna Eriksson

Scenografi, kostym & mask: Lisa Hjertén

Video: Ludde Falk

Scenmusiker: Sara Sjödahl

Skådespelare: Karin Lycke & Fia Adler Sandblad

Premiärdatum: 15-16/11

Spelas till och med 14/12 2018 på Konstepidemin (ateljé 201) i Göteborg

Med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad, Västra Götalandsregionen, Sensus Studieförbund och Sveriges Författarfond, Dramatikerutskottet

 

Oberoende lyxeskorter kan möjligen hålla skenet uppe. I övrigt är den uppgörelse som benämns prostitution ingen transaktion där parterna är jämbördiga.  Camilla försvann handlar om detta missförhållande, skildrar  en ojämnställd och ovärdig  verksamhet ur ett förövare/ offer perspektiv. Sexindustrin är grymt lönsam eftersom ju tjänsten kan säljas av samma person ett oräkneligt antal gånger, ett faktum samvetslösa kriminella profiterar på. Dödligheten bland prostituerade är fyrtio gånger högre än hos befolkningen i stort. Den uppgiften står att läsa i ADAS programbok som innehåller essäer och intervjuer i ämnet. #metoo i allmänhet och uppropet #intedinhora i synnerhet var, enligt regissören, upprinnelsen till föreställningen. Vi blir guidade in i en okänd, skrämmande värld av de två skådespelarna, vars roller är fiktion men samtidigt ett konglomerat av biografiska berättelser om beroende och utsatthet.  Därtill hörs en kriminalinspektörs röst i högtalare.  Ett antal gånger bryter Fia Adler Sandblad det dramaturgiska skeendet genom att slunga ut frågor, leverera fakta och undersökningar.

Publikkapaciteten är ytterst begränsad, vilket gör att vi kommer mycket nära scenen med sitt svarttonade, blänkande glasgolv som omgärdas av ljusa vikväggar. På dem visas på film ett ordinärt, trivsamt bostadsområde i matt belysning, kanske för att påminna om den ljusskygga verksamhet som pågår mitt ibland oss. Scenografi och rekvisita packas upp och ner genom en smart lösning, som består av tre ihåliga träboxar i olika storlek med prylar förvarade inuti. Att kvinnorna på scen går runt i sockar och bylsiga kläder, motsatsen till de outfits som krävs i deras rollfigurers uppdrag, kan ses som en  markering mot att i yrkesrollen tvingas vara subjekt.  Eftersom ADAS  musikteater, om än i miniversion,  framförs under föreställningens 75 minuter sånger och musikstycken. Vad jag minns mest efteråt är den vemodiga instrumentalmusik som spelas av Sara Sjödahl på fiol, dragspel och primitiv plastsynt. Den fungerar både som andhämtningspaus och sammanfogande kitt. En slags konflikt som gestaltas omdömesgillt, är den om köparen och säljarens olika inställningar, det vill säga motsatsparet närhet och avstånd.

Ola Kjelbye

Framstår som en ovan syssla för Åsa Gustafsson att hantera ett tungsint material, hon som annars är expert på att få oss att skratta.  Hennes tillvägagångssätt blir en klok avvägning mellan sorg och humor. Vapnet som riktas  mot patriarkatet och oförmögna myndigheter laddas med gyckel.  Karin Lycke skjuter skarpt redan i sin första insats, imiterar en löjeväckande sexköpande man som redogör för sina aktiviteter. Två nyckelord i programboken – längtan och vrede – åskådliggörs med emfas i Camilla försvann. Lyckes karaktär symboliserar längtan efter kontroll och harmoni, när hon desperat går igenom sitt datoriserade kundregister, ett register hennes hallick antagligen sammanställt. Fia Adler Sandblad gestaltar en luttrad äldre kvinna som vägrar att kuvas, fast smärtan över att inte ha sitt barn hos sig blir akut. Hon som jag tror kallas Barbara har ett mantra: ”Man får inte tappa det”!  Måste betonas att Lycke  är stjärnan, vars ögon glittrar när hon tar sig an repliker eller kliver över träboxar.

ADAS har en didaktisk läggning, vilket rent estetiskt lätt kan bli vanskligt. Ligger nära till hands att man snävar in och blir alltför entydig. Trots all research kan invändningar resas mot manus. Männen som säljer sex till homosexuella eller anlitas som gigolos av förmögna damer (flera relativt aktuella spelfilmer  fokuserar på ämnet) har exkluderats, eftersom de så klart inte passar in i ekvationen. Att en text av kritiserade Kajsa Ekis Ekman publiceras i programboken är tveksamt, särskilt som auktoriteten Petra Östergren saknas helt som källa. Vidare blir det en aning skevt när en polisinspektör hyllar sexköpslagen och indirekt polisens arbete, när Rose Alliance (sexarbetarnas egen intresseorganisation) har en totalt motstridig uppfattning. Och hur relevant är idag Prostitutionsutredningen från 1980, decennier före internets genombrott?  Invändningarna till trots, finns flera angelägna och uppfordrande berättelser  i ovan nämnda program och i Camilla försvann. Utgår från att syftet varit att sätta  fingret på ett stigma och från andra hållet en brottslig gärning, som förr eller senare orsakar ensamhet och övergrepp, förlust av egenmakt och status. Med tanke på vilket intryck man gjorde på publiken på Konstepidemin, måste hävdas att man lyckats i sitt uppsåt.

Teckning Helene Billgren  (Galleri Magnus Karlsson)

 

 

 

Teaterkritik: Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton – Julens budskap blir även i musikalisk form lika aktuell idag som förr

by

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton
Av Tage Danielsson
Bearbetning och nya sångtexter Henrik Dorsin
Regi och Koreografi Anna Vnuk
Produktionsdesign Per Åhlin
Kapellmästare Carl Bagge
Musiker Martin Höper, Per ”Texas” Johnsson och Per Ekdahl
Scalateatern den 18 november 2018

Att se en musikalisk föreställning som är baserad på en känd bok från 1964 av Tage Danielsson har betydelse. Att boken låg som grund för den tecknade filmen (1975) ,med samma titel som vi kan se varje jul, har sitt pris. I dig finns en jämförelsepol som hela tiden bollar kring det du redan vet så väl om berättelsen och karaktärerna. På scen, när de säger det något, då du undrar om det verkligen stod i boken eller om filmen helt enkelt var bättre. Gång på gång försöker jag i alla fall att inte jämföra allt för mycket eftersom bearbetningar gjorts och en boks nyanser kan aldrig jämföras med en tecknad film eller en musikal i nytappning.

Kvällens första glädjeämne bortom alla tvivel är det faktum att Karl-Bertil ( Anton Lundqvist) är precis som i boken och i filmen. Att en vuxen man kan spela en naivt härlig 14-åring med höga principer är både beundransvärt och lite skrämmande. Med stålande precision gör han sonen till den rike Tyke Jonson och den ömma modern. Hans kroppsspråk är just så där tonårsaktigt och fladdrigt som bara killar i puberteten kan vara.

Det är bra för tidens syn på våra utsatta, julen i sig och vårt firande av högtiden, att man på Scalateatern inte bara har köpt bokens texter rakt av. Innehållet behöver sina klargöranden och ett nytänk för att ge undertonerna och innehållet den samhällskritik som är nödvändig för att göra Danielsson trovärdig som satiriker för idag. För vad är egentligen meningen med julen? Varför firar vi jul eller ger varandra helt meningslösa gåvor?

Att Henrik Dorsin kostar på sig att vara privat, sig själv och uppsättningens berättare i snabba kast var inte något jag trodde att jag skulle kunna få ihop teatralt inledningsvis av föreställningen. Men jag får meddela att jag är besegrad inom alla ramar kring min skepticism. Dorsin lyckas på något underfundigt vis att vara saklig, rolig, lättsam och ge en trovärdig tilltro av allvar till föreställningens teman. Förmågan att lätta upp när det blir för tungt och trycka till när det blir för oseriöst, är en förmåga som enbart en god komiker klarar av. Jag lyfter härmed på hatten.

Både i boken och filmen uppfattar man Tage Danielssons ljumt behagliga men sakliga röst. Han kunde, på samma sätt som sin parhäst Hasse Alfredsson ofta göra sexuella anspelningar, i bland annat sånger, på ett lustfyllt och sofistikerat sätt. Det blev aldrig helt grovt eller enbart ekivokt. Lite av den finessen upplevde jag saknades i uppsättningen, där tonen var mer buskis nyanserat, på ett sätt som är mycket förlegat och som kanske hade kunnat få en större bearbetning. På liknande sätt kändes det som att alkoholkonsumtion och alkoholism på något vis hade kunnat återges på ett mer nyanserat och intressantare vis. Hur länge är det kul med en fyllegubbe ?

En ängel rör sig gång på gång på scen. Hon säger inget eller åtminstone inte förrän i sista scenen då hon sjunger med i en sång. Med julens budskap känns inte en ängel helt främmande, då både skydd och goda budskap kan få lov att levereras samtidigt. Kanske hade jag dock uppskattat hen mer trovärdig i tiden om ljuvligheten kring karaktären hade varit mindre vitskimrande och vacker. Eller så är det bara så att änglar i mitt liv är mycket mer framåt eller jordnära, och gör sig mer påminda på glittrande vis.

Balansen mellan skilda skolor, discipliner och traditioner skådespelare och dansare emellan gav tänkvärda insikter i föreställningen. Oftast spelade det inte så stor roll att någon är mer skolad i det ena eller det andra. Om man som aktör inte utger sig för att var en expert i ett moment i musikalens värld, så kan man alltid samla pluspoäng någon annan stans. Problemet blir dock ett faktum när någon annan på scen är utomordentligt skolad och skicklig. Exempelvis så har Vanna Rosenberg en utomordentligt vacker – och skolad röst. Därmed blir det så tydligt hur duktig hon var när någon annan sjöng falsk, när hennes röst var mer än ledande i ton, takt, stil och volym.

När finalen i gospeltoner betonar ”en sådan grabb, en sådan son” känns det naturligtvis inte främmande inför det faktum att julen faktiskt handlar om en annan kille. Med liknande toner, även om religion och humanism, inte alltid kommer helt överens, kan vi konstatera att världen i alla lägen behöver fler människor som ställer upp på de svagas sida. Att som Robin Hood ge från de rika till de fattiga, är inget Jesusbarnet skulle ha protesterat emot, snarare tvärtom.

En stor eloge ska Scalateatern ha som har bjudit in Frälsningsarmén att utanför teatern stå med sina börser och samla in pengar. Det är inte bara helt klockrent ur föreställningens innehåll och budskap, utan också en välvilja. Teatern står för det de säger, att vi alla kan vara Karl-Bertil om vi vill och bjuda på de överflöd vi eventuellt kan undvara. Låt den stämningen stanna kvar inom oss, när tiden nu lider mot jul.

I roller på scen Anton Lundqvist, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Henrik Dorsin, Katarina Sundberg, Andreas Rotlin Svensson, Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

by

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till ”Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Teaterkritik: Isbrytarna – Tanken att ironisera scenkonsten blev enbart dåliga plattityder

by

Isbrytarna
Manus, Regi & Musik Alexander Charlamov
Produktion & Scenografi Ella Engström
Ljus Joakim Ahlström & Mattias Lidén
Scen Demon på Olympiateatern den 10 november 2018

För att få en publik att lyssna på ett budskap från scen är det viktigt att man respekterar besökarnas tid i rummet d.v.s. kommer folk att orka titta på det vi har att säga och hur länge? Man tar inte mer i anspråk än man kan fylla med vettigt budskap. Väldigt få riktigt skickliga skådespelare klarar av att i 3 timmar hålla publikens intresse, även med paus emellan. Kvällens föreställning skulle vara 3 timmar och 20 minuter enligt informationen. I pausen efter 90 minuter var jag tvungen att gå på grund av dålig luften i teaterlokalen och stolarnas enorma obekvämlighet. Dessutom var föreställningen en allt för stor besvikelse att jag helt enkelt inte kunde förmå mig själv att stanna kvar i 90 minuter till.

Föreställningen ger sken av att den vill vara nytänkande, provokativ och vill ge konstruktiv-, satirisk- och/eller ironisk kritik på skådespelare och teaterkonsten i stort. Man vill leverera en bild av teatervärlden som vi övriga inte riktigt ska känna till. För vad är det som händer innan en föreställning? Vilka processer måste genomgås för att skådespelare och ensemble ska överleva? Kan man överleva utan att sälja sig till sponsorer? Vilka är det som gör jobben och vad ska man ha en värdelös regissör till som enbart följer simpla manualer i regi? Dessutom vad blir det för stämning med skådespelare som bedrar varandra till höger och vänster?

Det är stora och viktiga frågor som ställs i föreställningen och som man borde ha kunnat ge svar. Annars borde man inte ta sig an uppgiften. Jag tror dessutom att publiken/många verkligen skulle vilja veta mer om hur teaterverksamheter blir till och styrs (inte bara vi i branschen). Tyvärr får vi enbart nidiskt ytliga klichéer till förklaringar under kvällen. Rollkaraktärerna upplevs på inget vis som färdigbearbetade och man undrar vilken regi aktörerna fått eller hur tänkte man när man skrev manuset. Det blir tråkigt nog enbart platta schabloner som med jämna mellan rum slänger sig med könsord, ”typ liksom” eller svär. Jag vet inte om de ska chocka oss, skapa skratt eller om man bara inte vet hur man ska agera i sin roll på scen. En känsla av studentikos fars kommer smygande allt för ofta även om agerandena inte är tillräckligt överdrivna eller ens roliga för att leva upp till den changern.

Massor av självklarheter, upprepningar och sidospår av de skilda karaktärerna är igång samtidigt under första halvan av kvällen. Någon har gjort slut med sin flickvän, den andra är hemligt förälskad i någon, det hintas om strypsex, andra sitter hemma på sin balkong och undrar vad brevbäraren tänker om honom samtidigt som han bajsar på toaletten. Man får ingen uppfattning om att dessa har något syfte eller kommer att leda till någon form av slutsats. Jag önskar att jag åtminstone hade kunnat tycka att det var roligt eller att någon ”isbrytning” hade gett kraftiga skratt. Det blir tyvärr bara ord som fyllde ut en massa tid utan mening. Jag vill inget annat än gå därifrån.

Kvällens största behållning (fram till pausen) var gräskostymen som var mycket fyndigt gjord. Med sina stora strån och glansigt gröna tyg så satt den klockrent komiskt. Att en person får lov att spela något så trivialt som det gröna gräset i en scen, på scen på en teater ger en ett härligt leende på läpparna. Det är ju alltid de små detaljerna som kan få lov att göra skillnaderna. Jag tänker att uppsättningen hade behövt mer av den typen av komiska detaljer från den s.k. teatervärlden för att kunna visa att teaterkonst inte är en dans på rosor. Det är inte något som vem som helst är skapad för.

Scenografiskt var det också intressant hur man hade valt att göra all lös rekvisita helt vit. Med den svarta bakgrunden kan man därmed ana att det svartvita i föreställningen eventuellt hade någon djupare betydelse. Svart på vit brukar står för att tydliga bevis för något finns att finna. Därmed känns det mest rimligt att uppsättningen står för att det mesta i livet nog är ganska öppet för skilda tolkningar.

Medverkande på scen Emelie Karlsson, Lars Qvanström, Margareta Hallqvist, Arvid von Heland, Niklas Ejnar, Sofia Bekken, Lennart B. Sandelin och Johan L. Heinstedt