Ola Kjelbye
Manus & idé: Fia Adler Sandblad
Regi: Åsa Gustafsson
Musik: Anna Eriksson
Scenografi, kostym & mask: Lisa Hjertén
Video: Ludde Falk
Scenmusiker: Sara Sjödahl
Skådespelare: Karin Lycke & Fia Adler Sandblad
Premiärdatum: 15-16/11
Spelas till och med 14/12 2018 på Konstepidemin (ateljé 201) i Göteborg
Med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad, Västra Götalandsregionen, Sensus Studieförbund och Sveriges Författarfond, Dramatikerutskottet
Oberoende lyxeskorter kan möjligen hålla skenet uppe. I övrigt är den uppgörelse som benämns prostitution ingen transaktion där parterna är jämbördiga. Camilla försvann handlar om detta missförhållande, skildrar en ojämnställd och ovärdig verksamhet ur ett förövare/ offer perspektiv. Sexindustrin är grymt lönsam eftersom ju tjänsten kan säljas av samma person ett oräkneligt antal gånger, ett faktum samvetslösa kriminella profiterar på. Dödligheten bland prostituerade är fyrtio gånger högre än hos befolkningen i stort. Den uppgiften står att läsa i ADAS programbok som innehåller essäer och intervjuer i ämnet. #metoo i allmänhet och uppropet #intedinhora i synnerhet var, enligt regissören, upprinnelsen till föreställningen. Vi blir guidade in i en okänd, skrämmande värld av de två skådespelarna, vars roller är fiktion men samtidigt ett konglomerat av biografiska berättelser om beroende och utsatthet. Därtill hörs en kriminalinspektörs röst i högtalare. Ett antal gånger bryter Fia Adler Sandblad det dramaturgiska skeendet genom att slunga ut frågor, leverera fakta och undersökningar.
Publikkapaciteten är ytterst begränsad, vilket gör att vi kommer mycket nära scenen med sitt svarttonade, blänkande glasgolv som omgärdas av ljusa vikväggar. På dem visas på film ett ordinärt, trivsamt bostadsområde i matt belysning, kanske för att påminna om den ljusskygga verksamhet som pågår mitt ibland oss. Scenografi och rekvisita packas upp och ner genom en smart lösning, som består av tre ihåliga träboxar i olika storlek med prylar förvarade inuti. Att kvinnorna på scen går runt i sockar och bylsiga kläder, motsatsen till de outfits som krävs i deras rollfigurers uppdrag, kan ses som en markering mot att i yrkesrollen tvingas vara subjekt. Eftersom ADAS musikteater, om än i miniversion, framförs under föreställningens 75 minuter sånger och musikstycken. Vad jag minns mest efteråt är den vemodiga instrumentalmusik som spelas av Sara Sjödahl på fiol, dragspel och primitiv plastsynt. Den fungerar både som andhämtningspaus och sammanfogande kitt. En slags konflikt som gestaltas omdömesgillt, är den om köparen och säljarens olika inställningar, det vill säga motsatsparet närhet och avstånd.
Ola Kjelbye
Framstår som en ovan syssla för Åsa Gustafsson att hantera ett tungsint material, hon som annars är expert på att få oss att skratta. Hennes tillvägagångssätt blir en klok avvägning mellan sorg och humor. Vapnet som riktas mot patriarkatet och oförmögna myndigheter laddas med gyckel. Karin Lycke skjuter skarpt redan i sin första insats, imiterar en löjeväckande sexköpande man som redogör för sina aktiviteter. Två nyckelord i programboken – längtan och vrede – åskådliggörs med emfas i Camilla försvann. Lyckes karaktär symboliserar längtan efter kontroll och harmoni, när hon desperat går igenom sitt datoriserade kundregister, ett register hennes hallick antagligen sammanställt. Fia Adler Sandblad gestaltar en luttrad äldre kvinna som vägrar att kuvas, fast smärtan över att inte ha sitt barn hos sig blir akut. Hon som jag tror kallas Barbara har ett mantra: ”Man får inte tappa det”! Måste betonas att Lycke är stjärnan, vars ögon glittrar när hon tar sig an repliker eller kliver över träboxar.
ADAS har en didaktisk läggning, vilket rent estetiskt lätt kan bli vanskligt. Ligger nära till hands att man snävar in och blir alltför entydig. Trots all research kan invändningar resas mot manus. Männen som säljer sex till homosexuella eller anlitas som gigolos av förmögna damer (flera relativt aktuella spelfilmer fokuserar på ämnet) har exkluderats, eftersom de så klart inte passar in i ekvationen. Att en text av kritiserade Kajsa Ekis Ekman publiceras i programboken är tveksamt, särskilt som auktoriteten Petra Östergren saknas helt som källa. Vidare blir det en aning skevt när en polisinspektör hyllar sexköpslagen och indirekt polisens arbete, när Rose Alliance (sexarbetarnas egen intresseorganisation) har en totalt motstridig uppfattning. Och hur relevant är idag Prostitutionsutredningen från 1980, decennier före internets genombrott? Invändningarna till trots, finns flera angelägna och uppfordrande berättelser i ovan nämnda program och i Camilla försvann. Utgår från att syftet varit att sätta fingret på ett stigma och från andra hållet en brottslig gärning, som förr eller senare orsakar ensamhet och övergrepp, förlust av egenmakt och status. Med tanke på vilket intryck man gjorde på publiken på Konstepidemin, måste hävdas att man lyckats i sitt uppsåt.
Teckning Helene Billgren (Galleri Magnus Karlsson)