Teaterkritik: Isbrytarna – Tanken att ironisera scenkonsten blev enbart dåliga plattityder

Isbrytarna
Manus, Regi & Musik Alexander Charlamov
Produktion & Scenografi Ella Engström
Ljus Joakim Ahlström & Mattias Lidén
Scen Demon på Olympiateatern den 10 november 2018

För att få en publik att lyssna på ett budskap från scen är det viktigt att man respekterar besökarnas tid i rummet d.v.s. kommer folk att orka titta på det vi har att säga och hur länge? Man tar inte mer i anspråk än man kan fylla med vettigt budskap. Väldigt få riktigt skickliga skådespelare klarar av att i 3 timmar hålla publikens intresse, även med paus emellan. Kvällens föreställning skulle vara 3 timmar och 20 minuter enligt informationen. I pausen efter 90 minuter var jag tvungen att gå på grund av dålig luften i teaterlokalen och stolarnas enorma obekvämlighet. Dessutom var föreställningen en allt för stor besvikelse att jag helt enkelt inte kunde förmå mig själv att stanna kvar i 90 minuter till.

Föreställningen ger sken av att den vill vara nytänkande, provokativ och vill ge konstruktiv-, satirisk- och/eller ironisk kritik på skådespelare och teaterkonsten i stort. Man vill leverera en bild av teatervärlden som vi övriga inte riktigt ska känna till. För vad är det som händer innan en föreställning? Vilka processer måste genomgås för att skådespelare och ensemble ska överleva? Kan man överleva utan att sälja sig till sponsorer? Vilka är det som gör jobben och vad ska man ha en värdelös regissör till som enbart följer simpla manualer i regi? Dessutom vad blir det för stämning med skådespelare som bedrar varandra till höger och vänster?

Det är stora och viktiga frågor som ställs i föreställningen och som man borde ha kunnat ge svar. Annars borde man inte ta sig an uppgiften. Jag tror dessutom att publiken/många verkligen skulle vilja veta mer om hur teaterverksamheter blir till och styrs (inte bara vi i branschen). Tyvärr får vi enbart nidiskt ytliga klichéer till förklaringar under kvällen. Rollkaraktärerna upplevs på inget vis som färdigbearbetade och man undrar vilken regi aktörerna fått eller hur tänkte man när man skrev manuset. Det blir tråkigt nog enbart platta schabloner som med jämna mellan rum slänger sig med könsord, ”typ liksom” eller svär. Jag vet inte om de ska chocka oss, skapa skratt eller om man bara inte vet hur man ska agera i sin roll på scen. En känsla av studentikos fars kommer smygande allt för ofta även om agerandena inte är tillräckligt överdrivna eller ens roliga för att leva upp till den changern.

Massor av självklarheter, upprepningar och sidospår av de skilda karaktärerna är igång samtidigt under första halvan av kvällen. Någon har gjort slut med sin flickvän, den andra är hemligt förälskad i någon, det hintas om strypsex, andra sitter hemma på sin balkong och undrar vad brevbäraren tänker om honom samtidigt som han bajsar på toaletten. Man får ingen uppfattning om att dessa har något syfte eller kommer att leda till någon form av slutsats. Jag önskar att jag åtminstone hade kunnat tycka att det var roligt eller att någon ”isbrytning” hade gett kraftiga skratt. Det blir tyvärr bara ord som fyllde ut en massa tid utan mening. Jag vill inget annat än gå därifrån.

Kvällens största behållning (fram till pausen) var gräskostymen som var mycket fyndigt gjord. Med sina stora strån och glansigt gröna tyg så satt den klockrent komiskt. Att en person får lov att spela något så trivialt som det gröna gräset i en scen, på scen på en teater ger en ett härligt leende på läpparna. Det är ju alltid de små detaljerna som kan få lov att göra skillnaderna. Jag tänker att uppsättningen hade behövt mer av den typen av komiska detaljer från den s.k. teatervärlden för att kunna visa att teaterkonst inte är en dans på rosor. Det är inte något som vem som helst är skapad för.

Scenografiskt var det också intressant hur man hade valt att göra all lös rekvisita helt vit. Med den svarta bakgrunden kan man därmed ana att det svartvita i föreställningen eventuellt hade någon djupare betydelse. Svart på vit brukar står för att tydliga bevis för något finns att finna. Därmed känns det mest rimligt att uppsättningen står för att det mesta i livet nog är ganska öppet för skilda tolkningar.

Medverkande på scen Emelie Karlsson, Lars Qvanström, Margareta Hallqvist, Arvid von Heland, Niklas Ejnar, Sofia Bekken, Lennart B. Sandelin och Johan L. Heinstedt