Teater

Frankenstein
Av Nick Dear
Baserad på en bok av Mary Shelley
Regi och koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Mask Petra Göransson och Nina Lagnefeldt
Ljus Anders Heberling
Ljud och komposition Petrus Königsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 13 februari 2026
Medverkande Marcus Vögeli, Jörgen Thorsson, Pablo Leiva Wenger, Astrid Drettner, Göran Ragnerstam, Anna Krantz, Jan Mybrand, Fabian Lexner, Emil Hedayat och dansare.

Frankenstein på Kulturhuset Stadsteatern är en imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser. Berättelsen om doktor Frankenstein och den varelse han skapar och sedan lämnar ensam i världen är fascinerande att följa. Tanketrådarna dras åt allt hårdare till den uppfordrande frågan ” Hur skapas ett monster?”

Fredrik Benke Rydman är koreograf och regissör och i denna uppsättning tar han ut svängarna rejält. Publiken bjuds på dramatik och dans i snygg förening ofta med svindlande hög puls. Det gnistrar, dundrar och bländar av skarpt ljus som sig bör i en historia om att i ett vetenskapligt laboratorium framställa en mänsklig varelse. Själv kallar Frankenstein det att ha funnit livets källa och euforiskt lovprisar han sin geniala hjärna.

Huvudrollen i dramat har Varelsen – intelligent och insiktsfullt gestaltad av Marcus Vögeli. Hans födelse skildras gripande i en lång scen. Ensam väcks han till liv och utan stöd av sin ” fader” Frankenstein kastas han ut i en värld där han blir hånad, hatad, föraktad och slagen. Han är ju en främling utan familj, rötter eller vänner och hans utseende väcker fasa hos alla utom den blinde mannen – väldigt fint spelad av Jan Mybrand.

Scenerna när de kommer varandra nära som en lärare och hans vetgiriga elev är finstämda och vackra. Varelsen assimilerar sig i världen. Han lär sig tala, skriva och läsa och får veta att han har en själ. Den blinde blir lycklig över att få ge av sin kunskap och ha någon som ledsagar honom på vandringar i naturen. ” Du ska träffa min dotter och min svärson. De är vänliga, goda människor och kommer att tycka om dig” lovar han.

Men mötet slutar i katastrof och Varelsens förödande väg mot att bli ett monster inleds. Utvecklingen ses främst i den allt grymmare blicken i hans ögon och en obeveklig längtan att hämnas.

Varelsen tar sig dit doktor Frankenstein bor. Där råkar han på dennes yngre bror William och också det blir ett möte som slutar i total skräck. Det gör dock att Varelsen äntligen får träffa mannen som gett honom ett liv som han börjar tvivla på om det är värt att ha.

Varelsen kräver att han ska få en kvinnlig like för alla har rätt till någon att älska. Frankenstein – skickligt spelad med sin hybris och besatthet av ny teknik av Jörgen Thorsson – vägrar först. Han anser att det vore en helt ointressant utmaning. ” Vad skulle det vara värt att skapa en kvinna, har en sådan ens några egenskaper? säger han.

Men Frankenstein lockas till sist av idén. Inte för att han tycker att Varelsen krav är rättmätiga utan för att han vill skapa ännu mer framstående experimentellt liv. Dessutom vore en resa till England där de ligger långt fram inom teknologin av intresse för hans forskning.

Frankensteins fästmö Elisabeth – en charmig och bitsk ironisk Anna Krantz- vill följa med som hans assistent. Något han avfärdar som en helt löjlig tanke. Hon undrar också varför han inte alls är intresserad av att skapa liv ihop med henne. ”Vill du inte att vi ska ha barn?” .

I andra akten skapar Frankenstein och förstör sedan i eftertankens kranka blekhet en kvinnlig varelse. För även om hon är fulländat vacker är hon helt tom på livskraft som en skyltdocka. Det leder till att Varelsen hämnas på Elisabeth – som paradoxalt sagt att hon gärna är hans vän.

Scenografiskt är Frankenstein ett mästarprov och förhoppningsvis ett löfte om att trenden med avskalad scenografi är över. Det är en njutning att följa de oväntade skiften mellan mörker och ljus och se när nya inre och yttre platser – som Genèvesjön – skapas av stora böljande tygsjok.

Vackert klingande och dova klassiska toner ackompanjerar skådespelet. En grupp dansare bryter fram i oväntade former ibland i glänsande kostymer likt insekter eller skadedjur. Det som skaver i dramat är att slutet är övertydligt och att det ibland är extremt höga ljud.

Frankenstein är ett allkonstverk som stundtals håller publiken i andlös spänning. I blixtbelysning lyfts fram att ingen mänsklig varelse föds ond och att alla behöver en vän. Ensamhet och främlingskap i tillvaron kan väcka en stark vrede och vilja att hämnas även på människor som är helt oskyldiga till ens tragiska öde.