Misantropen
Av Jens Ohlin, Hannes Meidal fritt efter Molière
Regi och musik Jens Ohlin
Scenografi och ljus Sutoda
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Moa Hedberg, Anne-Charlotte Reinhold
Ljud David Nyström
Musikarrangemang Sebastian Ring
Medverkande Johan Holmberg, Omid Khansari, Claes Månsson, Hannes Meidal, Sofia Pekkari, Lotta Tejle
Premiär på Dramaten 26 mars 2026
Misantropen är en hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras och falska fakta förklaras vara sanningar. En annorlunda berättarstil, härligt utflippade karaktärer och ett rappt tempo gör denna dramatenföreställning av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin till en omtumlande upplevelse. Allt knyts samman fint med en vädjan till publiken att inte bli misantroper, utan bevara hoppet trots den fasansfulla tid vi lever i.
Dramat, mycket fritt baserat på Molières 1600-tals komedi, kallas av upphovsmakarna i denna nya version för ett lärostycke i Brechts anda. Redan när vi kommer in i salongen sitter misantropen tillika hovnarren Alceste – pregnant gestaltad av Hannes Meidal- på scenkanten och blickar uppfordrande mot oss. Han får snart sällskap av den lilla klipska dottern som ofta kommenterar det absurda skeendet med frasen ”get real”. Célimène bär på kaninen Hoppis. Ett talträngt gosedjur som både flickan och hennes far famnar som tröst.
Så börjar Alceste berätta de 12 lektioner som stycket är indelat i. Ridån dras undan och visar en festligt glittrande spegelsal med en enorm trappa. Här ska strax hållas ett konsortium och in träder två karaktärer som är urtyper i dagens affärsliv och organisationer. Kommunikationschefen Clitandre – underbart crazy spelad av Sofia Pekkari och HR-ansvarige Philinte – likaledes strålande gestaltad av Johan Holmberg. Det är en fröjd att följa när de nervöst vrider sig som vindflöjlar och staplar floskler som vore de diamanter. Hon försöker desperat hitta smarta PR-argument medan hon stöter ur sig skrällande skrattsalvor. Han klamrar sig fast i portföljen med värderingsregler, ska se till att allt sker korrekt och med samtycke och att inget som sägs kan uppfattas stötande av någon grupp. Inte ens narrens skämt kommer undan Philintes krav. Det är ett litet briljant stycke när Alceste tvingas framföra ett skämt om två tomater -där en blir överkörd och sedan kallas ketchup – på ett godkänt vis.
Den epok som råder i denna första akt är upplysningstiden eller om man så vill samhällsdemokrati av västerländsk modell. Det är krav på att alla ska vara jämlika, få rösta om beslut och ingen individ ska känna sig ensam och utanför hur udda den än är. Det sistnämnda symboliseras av värstingen Oronte – spelad av Omid Khansari – som rusar in på scenen med en slagborr likt ett smattrande vapen och en verktygslåda i andra handen som omsider kommer till smart användning.
Den jagsvage kungen– elegant spelad av Claes Månsson som efter många år återvänder till teaterscenen – har i detta nu ingen makt och får inte ens klippa band. Han säger sig vara nöjd med att ingen bugar för honom och att han kallas vid förnamn. Makt, i alla fall över sin son Alceste, anser dock hans mor Vivianne – Lotta Tejle – sig ha. Hon påpekar också flera gånger hur skamsen han är vilket syns på hans rödflammiga hals. Något han givetvis upprört slår ifrån sig.
Stundtals interfolieras och lyfts berättandet av sånger med musik av Jens Ohlin. Sofia Pekkari får exempelvis till det verkligt fint i ett Kurt Weill-doftande nummer- och mer sånger hade det gärna fått vara.
Det är också Clitandre som får utropa att spegelsalen är ett kulissbygge och raskt griper till verktyg för att rasera det. Hon får hjälp av scenarbetare och fram träder – en helt tom projektionsyta eller med andra ord den samtid vi lever i där allt vi tagit för givet plötsligt är borta. Det är som om utvecklingen gått bakåt – från upplysning till mörk hotfullhet och terrorvälde.
Andra akten utspelas i denna nya verklighet. Makten/kungen har återtagit sin position som rikets enväldiga härskare och vid sin sida har han sanningens hämnande ängel – Clitandre i ny skepnad med hammare i hand. Kungen kräver lydnad av sina undersåtar och det han hävdar är sant ska de bejaka utan en sekunds tvekan. Philinte blir ett otäckt exempel på hur en tjänsteman hamnar i stormens centrum och blir nödd och tvungen att förkasta allt han har hållit för rätt och riktigt.
När allt tycks som mörkast dyker dock Vivianne upp och räcker ett trollspö till Alceste och spelet övergår i en Astrid Lindgrensk sagoton om att det går att göra kohagen/tillvaron grön och hoppfull om vi alla innerligt önskar och tror på det. Alceste sitter på scenkanten och lagar Hoppis som råkat bli skadad i ett tumult medan resten av ensemblen sjunger hand i hand. Det kan låta tramsigt, men känns faktiskt på inget vis så.
Misantropen är ännu ett framgångsrikt samarbete av Hannes Meidal och Jens Ohlin. Komedi är en erkänt svår genre men tillsammans med en lyhörd och samspelt ensemble får de berättelsen att svänga vilt och vackert. Att handlingen är lite spretig och schematisk förlåter man därför gärna.
