Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Rapport från premiären av Leva Livet på China

by

Visst känns det som om det fanns mycket mer svensk musik, med svensk text på 80-talet? Eller skulle det fungera att skriva en svensk 90-talsmusikal? En svensk 80-talsmusikal har i alla fall gått utmärkt.

Du som vill återuppleva 80-talets största svenska hits under en kväll har nu chansen tack vare musikalen Leva Livet som hade premiär på Chinateatern igår den 13 januari.

Musikalen handlar om sex personer som tillsammans bildade 80-talsbandet Up Front. Innan bandet hann slå igenom på allvar lämnade sångerskan Sarah gruppen och har sedan gjort internationell karriär. Bandet splittrades och medlemmarna gled ifrån varandra. Efter 16 år får alla ett brev från Sarah, som kallar dem till ett hotell för att spela tillsammans.

Väl på hotellet visar det sig att Sarah har ett par stora hemligheter som ligger bakom hennes inbjudan. Det blir ett händelserikt dygn där huvudpersonerna på olika sätt hittar tillbaka till sina drömmar och visioner.

Originalmanuset till Leva Livet är danskt och har översatts till svenska av Philip Zandén, som också regisserat och tillsammans med producenterna Bosse Andersson, Vicky von Der Lancken och Jesper Winge Leisner bytt ut de danska 80-talshitsen till svenska. Det är svårt att tänka sig att det har varit en dansk musikal, eftersom alla de svenska låtarna passar in så bra.

Leva Livet är en härlig blandning av musik, dans, humor och dramatik. Ibland får man känslan av en popkonsert när publiken (speciellt de mellan 40 och 50) jublar igenkännande vid första takterna av en låt – eller när dialogen antyder att det är dags för en.

Musikalen får förstås en extra dimension för oss som lyssnade på den här musiken på 80-talet. Mina favoriter Orups ”Jag blir hellre jagad av vargar” och Eldkvarns ”Kärlekens tunga” förflyttar mig genast till ettan i Aspudden med kassettbandspelaren på högsta volym…

Allra mest applåderade tror jag att blyga Ottos (Alexander Stocks) och barnlängtande karriärkvinnan Cillas (Lisa Werlinders) duett i Freestyles ”Vill ha dig” samt Fredriks (Patrik Martinssons) hyllning till Sarah (Malena Laszlo) med Mauro Scoccos ”Sarah” blev. Stort jubel mötte också tvåbarnsfadern Henrik (Linus Wahlgren) i Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken”.

Men även 18-åriga dottern tyckte om Leva Livet, trots att hon inte har någon egen relation till den här musiken. En bra story, proffsiga skådespelare, musikalartister, dansare och härlig musik gör att musikalen står för sig själv och kan uppskattas av alla.

Leva Livet är en föreställning som man blir glad av, men det är inte bara glitter och glamour. Det finns också allvar i den och ett budskap om att leva fullt ut.

Det är en hög nivå på hela ensemblen där alla har bra sångröster. Unga Anna Åström (Mimmi), som blivit expert på att gestalta trotsiga tonårsdöttrar (bland annat i Kontrakt med Gud och Kvinna klädd i solen på Stockholms stadsteater), överraskar särskilt med en fin och personlig röst.

I rollerna: Malena Laszlo, Christine Meltzer, Lisa Werlinder, Jessica Zandén, Patrik Martinsson, Alexander Stocks, Linus Wahlgren, Anna Åström, Kristoffer Hellström, Lisa Stadell och Fredrik Lexfors

Dansare: Phillip Jenkins, Charlotta Öfverholm, Lina Lundin, Sigge Modigh, Karen Margrethe Aunsholt, Rami Jawhari

Idé och koncept: Susanne Bier, Jesper Winge Leisner

Originalmanus: Ida Maria Rydén, Ina Bruhn

Regi och översättning: Philip Zandén

Orkester: Mats Sundström, Jan Radesjö, Magnus Fritz, Mats Lindberg, Torbjörn Sterner

Musik av: Gyllene Tider, Rickfors, Eva Dahlgren, Orup Di Leva, Mauro Scocco, Eldkvarn, Björn Skifs, Lisa Nilsson, Freestyle, Niklas Strömstedt, Tommy Nilsson, Anne-Lie Rydé m fl

Se vidare på musikalens hemsida

Bilden ovan: Christine Meltzer, Malena Laszlo, Lisa Werlinder och Jessica Zandén. Foto: Mats Bäcker

Bilden nedan: Anna Åström och Malena Laszlo. Foto: Mats Bäcker

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Rapport från premiären av Utrensning på Stockholms Stadsteater

by

Aliide är en äldre kvinna på landet i Estland som en dag hittar en ung kvinna, sönderslagen och misshandlad, i sin trädgård. Då nystas en historia upp om svek, angiveri och att leva under förtryck, knutet till Estlands historia, om människors vardagsliv då landet var splittat under rysk socialism.
– Tankarna är ju så bra. Alla får mat och bra skolor åt barnen, varför är de inte nöjda? frågar Martin som ägnade sitt liv åt socialismens ideal och inte förstod sig på motståndsrörelsen.

Estland är ett grannland till oss som, det slår mig med förfärande tydlighet hur lite jag och mina jämnåriga fick veta om estlänningarnas villkor under vår uppväxt.

Föreställningen bygger på Sofi Oksanens berättelse om några människors livsöden i Estland. I centrum står änkan Aliide som har ägnat hela sitt vuxna liv åt att försöka gömma och glömma sin skam och skuld och den unga Zara, som efter att ha lurats in i prostitution aldrig kan återvända till sin familj.

– Utrensning skildrar hur kvinnokroppen används som ett slagfält där männen utkämpar sina strider under krig och politiska omvälvningar, säger regissören Åsa Melldahl i pressmaterialet.

Men jag tycker berättelsen handlar om mer, den handlar om hur det är att leva under skräck och i ett land där du inte vet om grannen kommer att ange dig. Som historien som berättas i pjäsen:

En hare sprang över gränsen från Sovjet till Polen och träffade en polsk hare som frågade:
– Varför lämnar du Sovjet?
– De har börjat arrestera kamele.
– Men du är ju ingen kamel?
– Nej, men försök övertyga KGB om det.

Berättelsen ger också förklaringar till hur människor kan ange sina nära och sina vänner. Den som anger är pressad, skamfylld, kan själv ha varit utsatt för våld och våldtäkt.

Föreställningen bygger på Oksanens roman. Jag har inte läst den och på ett sätt tycker jag nu att det är bra. Jag ser på föreställningen utan att ha en bild i förväg av berättelsen. Flera jag träffade i pausen började genast att tala om och relatera till och jämföra med romanen.

Föreställningen var mäktig och vissa delar satte sig i magen, så skrämmande verkligt kändes det.
Scenografin var enkel med en stor ställning som fick agera fönster. Aliide fanns i två versioner, en äldre från 1992 och en några decennier yngre, från 1950-talet. Pjäsen utspelar sig i en by inte långt från Tallinn under två olika tidsperioder. Den ena perioden är åren runt 1950. Då har Estland återigen blivit sovjetiskt efter att ha varit ockuperat av tyskarna under andra världskriget. På ett elegant sätt kunde Aliide från femtiotalet vara på scen samtidigt som den från idag och de kunde tala till varandra också, som vi gör när vi försöker intala oss själva något eller övertyga oss själva om något.

Lena-Pia Bernhardsson imponerade som Aliide. Ida Engvoll som spelade Zara, den unga kvinnan som hamnar hos Aliide, gick ut Teaterhögskolan våren 2010 och jag lade märke till henne då hon gjorde Stadsteaterdebut i Ibsen 2010. Ida Engvoll kommer vi att se mer av, det är jag övertygad om.

Det enda negativa var att ljudkvaliteten var inte stabil, rösterna var svaga emellanåt och allt hördes inte så bra.

Bilden ovan: Foto Nadja Hallström
Lena-Pia Bernhardsson och Ida Engvoll i Utrensning.

Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg
Lena-Pia Bernhardsson och Ida Engvoll i Utrensning. Premiär 13 januari 2011 på Lilla scenen.

Katharina Cohen, Lena-Pia Bernhardsson, Samuel Fröler och Gerhard Hoberstorfer i Utrensning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vårens teaterpremiärer i Göteborg och Stockholm

by

Ibsens Peer Gynt har premiär i Göteborg i januari. Det är en av de teaterpremiärer som är intressant att hålla utkik efter. Är du i Göteborg i vår och har chansen: försök få biljetter till den föreställningen.
Vi har haft en liten smygpremiär på en satsning på en teatersajt på webben, Teatermagasinet. Officiell premiär blir det först i mitten av januari. Men vi två som ligger bakom den sajten (Rosemari Södergren och Eva Gustin) har börjar fylla på med material.

Vi har sammanfattat lite kort de mest intressanta premiärerna vår på teatrarna i Stockholm och Göteborg. Men mer kommer förstås.

Vårens premiärer på Göteborgsteatrarna
Premiärer på de fria teatrarna i Stockholm
Vårens premiärer på Stockholms stadsteater
Vårens premiärer på Dramaten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiären på Tombola Tragique på Orionteatern

by

Visuellt, kroppsligt, fartfyllt, humoristiskt men alltid med något viktigt att säga: Salong Giraff är tillbaka på Orionteatern med en varietéföreställning – ”Tombola Tragique” – om en varietéteaters uppgång och fall.
Fast egentligen handlar det om kulturens uppgång och fall och föreställningen ställer viktiga frågor om kulturens värde.
”Tombola Tragique” hade premiären planerad till annndag jul, 26 december, men snökaoset och inställda flyg sköt upp premiären till 28 december. Men som väntar på något gott … Salong Giraff bildades 2004 och har med sin nattvarieté dragit fulla hus på Orionteatern och gästscenen Folkoperan. Gruppen behärskar och utvecklar denna varietéform på en intressant sätt och självklart var det fullsatt på premiären. Salong Giraff har många fans som uppskattar deras akrobatik, dans och nycirkus-blandning.

Till formen består föreställningen av en mängd kortare nummer, som ändå binds samman i en berättelse.
Några av numren var helt underbara: jag fastnade så klart för den lindansande och fiolspelande ninjan.

Ett återkommande moment var bingoutroparen som kom in med en mest färgsprakande sidenkonstym, hopklippt av långa smala remsor med olika mönster och glänsande blå skor var rolig och bisarr, tillsammans med sin gäst en kort kvinna med en riktigt säljande amerikansk svada.

På Orionteaterns hemsida finns en kort beskrivning av föreställningen, som sammanfattar dessa innehåll ganska bra:

Ett sällskap maniska bergochdalbaneentusiaster som cyklar på väg till sitt livs åkupplevelse blir startskottet för en räcka märkliga händelser. Vi möter en steppande dam i en popcornlåda, en telepatiskt pianospelande kaninherde och ett brudpar som fastnat i sin ram. Alla har de en gång dragit lotter ur samma tombola och nu möts de på nytt i en popcornstorm.

Tombola Tragique är en bisarr Salong Giraff produktion inspirerad av kaosteorin. Ett drömspel fyllt av komik och poesi med cirkusartister, dansare, mimare och skådespelare till nyskriven livemusik framförd av Sthlm Hamsters.

Som alla föreställningar av varietétyp med kortare delmoment är en del nummer helt fantastiska och andra känns mer som ett sätt att fylla tiden till nästa bra nummer. Fast det där med humor är så individuellt. Det nummer som jag kan tycka är lite tristare kan vara en annans höjdpunkt.

Visuellt är föreställningen fantastisk med dräkten så fantasifulla, med kostymer och kavajer sydda på snedden och uppochner, det går knappt att beskriva, måste ses.

Musiken höll hela föreställningen, var så genomtänkt och gav hela tiden en extra dimension till handlingen.

Att de medverkande är fysiskt oerhört duktiga både som nycirkusartister och dansare behöver jag väl knappast nämna?

Det är häftigt med Orionteatern också. Den är inrymd i en stor gammal industrilokal med högt, högt i tak och sittplatser som byggts på metallställningar. Färgsprakande varietéföreställningar och cirkusnummer passar som hand i handske i lokalen.

Fotograf Sanna Lindberg

Relaterat:
Expressens recension

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Medlemmar ur den vitryska teatergruppen Belarus Free Theatre har gripits

by


Julefriden sänker sig över svenska hem sedan årets julvärd i Sveriges Television, den blonde mannen med koftorna (Andre Pops) tänt stearinljuset i sändning och tryckt igång Kalle Anka.

Inte ens i Sverige har alla fått en lugn jul. Många människor är ensamma under jul och andra jobbar. Och en alldeles för många har fastnat i snökaoset med tåg och flyg.

Själv har jag varit på Café Opera och käkat julbord. Det är så jag och mina nära valt att fira julen i år: äta bra där och sedan ta det lugnt tillsammans. Det var mycket bra där, välgjort hemmalagat och trevligt och aldrig kö till något av matborden. En jultomte dök också upp. Tyvärr är det en sak som står på min önskelista som inte kommer att slå in. Förmodligen aldrig.
Jag önskar att ingen människa skulle fänglas för att han eller hon vill ha rätt att uttrycka sig.

Yttrandefriheten har förtryckts under hela mänsklighetens historia och trots att vi lever i 2000-talet existerar fortfarande diktaturer.
Jag nådda idag av det tråkiga beskedet att två medlemmar i den vitryska teatergruppen Belarus Free Theatre gripits i samband med protesterna kring det skumma presidentvalet.

I teatertidningen Nummer läste jag det tråkiga beskedet om medlemmarna ur Belarus Free Theatre som gripits av diktaturregimens polis:

Det finns 27 statliga teatrar i Vitryssland och en fri. Nu rapporterar den brittiska organisationen Index on Censorship att två av medlemmarna i underjordiska Belarus Free Theatre har gripits i samband med helgens presidentval. De två är Artsiom Zheleznyak och en av grundarna; Natalia Koliada som

Nummer intervjuade i samband med mordet på journalistenOleg Bebenin.
Koliada har inte kunnat kontakta de andra medlemmarna i teatergruppen. Enligt Index gjorde specialstyrkorna även ett försök att gripa Natalia Koliadas make, gruppens dramatiker Nikolai Khalezin, i hans lägenhet. Men försöket ska inte ha lyckats, Khalezin uppges vara gömd.

Belarus Free Theatre gjorde en uppmärksammad och intressant turné i Sverige 2010 och Kulturbloggen berättade om deras inspirerande och oerhört fysiska, starka föreställning på Stadsteatern.

Från Belarusbloggen:

I ett öppet brev kräver Östgruppen och ytterligare åtta europeiska människorättsorganisationer att den vitryska regimen släpper politiska fångar, upphör med förföljelse av oliktänkande och ställer de ansvariga för polisvåldet mot demonstranter i Minsk i samband med valet den 19 december till svars. Samtidigt uppmanas regeringarna i EU:s medlemsländer att agera kraftfullt och bland annat införa sanktioner mot ansvariga vitryska statstjänstemän, däribland Aljaksandr Lukasjenka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,