Aliide är en äldre kvinna på landet i Estland som en dag hittar en ung kvinna, sönderslagen och misshandlad, i sin trädgård. Då nystas en historia upp om svek, angiveri och att leva under förtryck, knutet till Estlands historia, om människors vardagsliv då landet var splittat under rysk socialism.
– Tankarna är ju så bra. Alla får mat och bra skolor åt barnen, varför är de inte nöjda? frågar Martin som ägnade sitt liv åt socialismens ideal och inte förstod sig på motståndsrörelsen.
Estland är ett grannland till oss som, det slår mig med förfärande tydlighet hur lite jag och mina jämnåriga fick veta om estlänningarnas villkor under vår uppväxt.
Föreställningen bygger på Sofi Oksanens berättelse om några människors livsöden i Estland. I centrum står änkan Aliide som har ägnat hela sitt vuxna liv åt att försöka gömma och glömma sin skam och skuld och den unga Zara, som efter att ha lurats in i prostitution aldrig kan återvända till sin familj.
– Utrensning skildrar hur kvinnokroppen används som ett slagfält där männen utkämpar sina strider under krig och politiska omvälvningar, säger regissören Åsa Melldahl i pressmaterialet.
Men jag tycker berättelsen handlar om mer, den handlar om hur det är att leva under skräck och i ett land där du inte vet om grannen kommer att ange dig. Som historien som berättas i pjäsen:
En hare sprang över gränsen från Sovjet till Polen och träffade en polsk hare som frågade:
– Varför lämnar du Sovjet?
– De har börjat arrestera kamele.
– Men du är ju ingen kamel?
– Nej, men försök övertyga KGB om det.
Berättelsen ger också förklaringar till hur människor kan ange sina nära och sina vänner. Den som anger är pressad, skamfylld, kan själv ha varit utsatt för våld och våldtäkt.
Föreställningen bygger på Oksanens roman. Jag har inte läst den och på ett sätt tycker jag nu att det är bra. Jag ser på föreställningen utan att ha en bild i förväg av berättelsen. Flera jag träffade i pausen började genast att tala om och relatera till och jämföra med romanen.
Föreställningen var mäktig och vissa delar satte sig i magen, så skrämmande verkligt kändes det.
Scenografin var enkel med en stor ställning som fick agera fönster. Aliide fanns i två versioner, en äldre från 1992 och en några decennier yngre, från 1950-talet. Pjäsen utspelar sig i en by inte långt från Tallinn under två olika tidsperioder. Den ena perioden är åren runt 1950. Då har Estland återigen blivit sovjetiskt efter att ha varit ockuperat av tyskarna under andra världskriget. På ett elegant sätt kunde Aliide från femtiotalet vara på scen samtidigt som den från idag och de kunde tala till varandra också, som vi gör när vi försöker intala oss själva något eller övertyga oss själva om något.
Lena-Pia Bernhardsson imponerade som Aliide. Ida Engvoll som spelade Zara, den unga kvinnan som hamnar hos Aliide, gick ut Teaterhögskolan våren 2010 och jag lade märke till henne då hon gjorde Stadsteaterdebut i Ibsen 2010. Ida Engvoll kommer vi att se mer av, det är jag övertygad om.
Det enda negativa var att ljudkvaliteten var inte stabil, rösterna var svaga emellanåt och allt hördes inte så bra.
Bilden ovan: Foto Nadja Hallström
Lena-Pia Bernhardsson och Ida Engvoll i Utrensning.
Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg
Lena-Pia Bernhardsson och Ida Engvoll i Utrensning. Premiär 13 januari 2011 på Lilla scenen.
Katharina Cohen, Lena-Pia Bernhardsson, Samuel Fröler och Gerhard Hoberstorfer i Utrensning.
Läs även andra bloggares åsikter om Utrensning, Stockholms stadsteater, Oksanen, Estland, diktatur socialism