• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Häftigt att se Derek Jacobi spela King Lear från London i direktsändning

4 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Donmar är en liten teater i Covent Garden i London, som bara har plats för 250 personer i publiken. Det blir en väldigt tät känsla där publiken nästan sitter vid skådespelarnas fötter. Nackdelen är att många som vill se en föreställning där inte har en chans att få tag på biljetter. Torsdagskvällen 3 februari sändes föreställningen därifrån av Shakespeares King Lear live till 100 biografer i Storbritannien och i Europa. Kulturbloggen såg livesändningen i Bio Rio i Stockholm.

– Vi är därför mycket glada över att få chansen att sända en föreställning live, sade Michael Grandage, föreställningens regissör, i en intervju som sändes strax före föreställningen.

Visst är det spännande med den utveckling som sker nu där föreställningar från de berömda teatrarna och operorna i London och New York kan göras tillgängliga för intresserade världen över. På samma sätt är det ju möjligt för mindre teatrar världen över att nå en publik världen över.

Teatergruppen vid Donmar brukar dessutom ge gratisföreställningar i områden i förorter i London bland annat, där det bor många som aldrig går på teater.

– Vi hoppas ju att få upp ett intressse för teater så ni återkommer, sade Michael Grandage till publiken vid ett sådant tillfälle som visades upp under intervjun.

King Lear av Shakespeare är en av världens mest berömda pjäser. Den yttre handlingen är en åldrad kung som har tre döttrar som han vill dela upp riket mellan. Han samlar dem och sina närmaste män för att dela upp kungadömet mellan dem och då vill han ha vackra kärleksförklaringar av sina döttrar i ord. Cordelia, den yngsta, genomskådar ytligheten i detta och ser också falskheten bakom systrarnas kärleksförklaringar. King Lear blir dock vansinnig på Cordelia, som alltid varit hans favorit.

Huvudrollen som King Lear spelas av Derek Jacobi, född 22 oktober 1938, brittisk skådespelare. Jacobi föddes och växte upp i East End i London; hans pappa var varuhuschef. Jacobi fick sitt stora genombrott i huvudrollen i TV-serien Jag, Claudius 1976 och betraktas som en av Englands allra främsta Shakespeare-tolkare. Han har spelat i ett tiotal filmer, bland annat Gladiator, Täcknamn Odessa, Schakalen och Othello.

King Lear handlar om mycket, om relationen mellan föräldrar och barn, om makt, om intrigspel och om att åldras. Regissören berättade att han inte valde Derek Jacobi till huvudrollen utan att det var Derek Jacobi som själv frågade om de inte skulle göra föreställningen tillsammans för tio år sedan.

– Vi åt många middagar tillsammans och pratade och planerade för föreställningar. Det tog tio år för oss att komma igång. Jag kände mig hedrad att han ville att jag skulle regissera den föreställningen med honom i rollen som King Lear, sade Michael Grandage.

– Shakespeare skrev den för 400 år sedan då hade man inte namn på de olika sjukdomar som kan drabba oss när vi blir äldre och gör oss dementa eller förvirrade, sade Grandage också om vad som drabbar King Lear.

King Lear har många bottnar.
– Vi upptäcker hela tiden nya skikt i berättelsen, i varenda föreställningen hittar vi något nytt, sade Grandage.

Jag var lite skeptisk före sändningen eftersom tv-teater aldrig är lika bra som teater live. Mina farhågor besannades inte. Kamerorna var nära skådespelarna och det kändes som att vara där, nästan. Att föreställningen har en mängd oerhört skickliga skådespelare är förstås ytterligare en anledning till att det var så spännande att å se livesändningen. Britterna är ofta väldigt trogna Shakespeares texter och versmåtten. Den som vill se teatrar som använder modernare språk ska nog kika utanför Storbritannien. Nu var det en blandning av modernisering och äldre vers. Fast dessa skickliga skådespelare fick liv i de gamla orden och verserna.

Scenografin var det mest avskalade som tänkas kan: bara golv och väggar med grova brädor. Imponerande att låta skådespelarna fylla hela scenen istället. Däremot användes ljud som förstärkning, som storm som viner.

Oturligt nog blev det ett litet avbrott i slutet, när det blev tekniskt strul med satelliten som sände föreställningen vidare till Europa. Det kom igång efter en tio minuter igen.

Folkets hus och parker sänder direktsända evenemang på över 90 digitala biografer. Det är opera direkt från Metropolitan, teater från National Theatre eller Dramaten. Sportevenemang, 3D-bio och konserter. Du kan läsa mer om det på Folkets hus och parkers hemsida, där du kan se om det kommer något spännande till någon bio nära dig.

Här finns ett kort pressmeddelande om sändningen av King Lear.

Mer om King Lear på Folkets hus och parkers hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Derek Jacobi, Folkets hus och parker, live, bio, Shakespeare

Arkiverad under: Teater Taggad som: bio, Derek Jacobi, Folkets hus och parker, live, Shakespeare, Teater

Jonas Karlsson som Hamlet i Danmark, det finns all anledning för en teaterresa till Århus i höst

31 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Århus Teater är Danmarks största scen utanför Köpenhamn med fem scener under ett tak. Det byggdes i slutet av 1800-talet och invigdes 15 september 1900.

Hamlet är en av världens absolut mest kända pjäser.

Nu ska den svenska skådespelaren Jonas Karlsson spela Hamlet på Århus teaterscen, berättar Svenska Dagbladet:

Jonas Karlsson ska spela Hamlet på Århus teater i Danmark i höst. Den 23 september är det premiär för Shakespeareuppsättningen i regi av Stefan Larsson, teaterchef i Århus. Det är parets sjätte samarbete efter bland annat succén Scener ur ett äktenskap, som kommer tillbaka på Dramatens stora scen i maj.

Jonas Karlsson är en av mina favoriter bland svenska skådespelare. Det känns som att det kan finnas en stor anledning att göra en resa till Århus i höst.

Jonas Karlsson tillhör den fasta truppen på Dramaten men har synts i massor av filmer också, som:

1986 – Rasmus på luffen
1993 – Härifrån till Kim
1993 – Sökarna
1995 – 30 november
1996 – Juloratoriet
1998 – Längtans blåa blomma
1999 – Tsatsiki, morsan och polisen
2000 – Livet är en schlager
2001 – Hans och hennes
2001 – Om inte
2003 – Miffo
2003 – Detaljer
2004 – Håkan Bråkan & Josef (röst som den dataanimerade sköldpaddan Josef)
2005 – Doxa
2005 – Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
2005 – Bang Bang Orangutang
2006 – Storm
2006 – Den sista hunden i Rwanda
2006 – Offside
2007 – Den man älskar
2009 – Scener ur ett kändisskap
2009 – Kommissarien och Havet
2010 – Ond Tro

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Århus, Danmark, Hamlet, Jonas Karlsson

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Århus, Danmark, Hamlet, Jonas Karlsson, Teater

Göteborg: Peer Gynt på Stadsteatern

29 januari, 2011 by Redaktionen

Foto: Ola KjelbyeFoto: Ola Kjelbye

Göteborgs Stadsteater visar nu Peer Gynt. Att följa Peer på hans resa från skrävlande, utstött och modersbunden till rik, självuppfylld och någonstans med en gnutta självinsikt är omtumlande på både gott och ont.

Första delen förbluffar med snyggt ljus, suggestiv musik och coola scenlösningar. Samtidigt gör otydligt levererade repliker och förhållandevis platta rollprestationer, med Per Sandbergs Peer som undantag, att innehållet i texten kommer i skymundan. Det växlar mellan medömkan med Peers karaktär, som i jakten på att få vara med blir allt mer marginaliserad, och hisnande vacker scenografi, till tröghet i textläsandet och billiga fniss. Då Peers fantasier får spelrum fungerar texten som bäst. Det är dessutom fascinerande med plastens sprödhet som svävar över scenen och tar allt mer plats.

Andra delen är annorlunda – till det bättre. Scenografin, musiken och ljuset är lika bedövande vackert som i första delen. Jag vill speciellt nämna de fallande tankeljusen, Peers drömmar och misslyckanden kring allt det där han borde gjort men inte hunnit/velat/kunnat ta tag i. Den av självförakt och självgodhet uppfyllde Peer får här, tillsammans med sina medkaraktärer, till stånd en aktualitet i texten som gör den levande. Havsscenen där de drunknande slåss om att hålla näsan över vattenytan är oerhört vacker och sorgligt rolig på samma gång.

Avslutningen, när Knappstöparen till slut får med sig Peer och då Solveig förlåtande visar sig i bakgrunden, knyter ihop en ständigt aktuell diskussion om skillnaden mellan egoism och att förverkliga sig själv. Om att vara sig själv nog, eller vara den man är.

Fler recensioner finns här.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Göteborg, Kultur, recensioner, Scen, Teater

Rapport från Bli en dåre! på Teater Giljotin

29 januari, 2011 by Redaktionen

Vad är friskt och vad är sjukt? Det är en av de frågeställningar som Teater Giljotins annorlunda föreställning Bli en dåre! tar upp. Första passet av 48-timmarsföreställningen var en spännande upplevelse. Publiken kommer direkt in i skeendet i teaterfoajén som byggts om till Hospitalets väntrum. Snart blir några ombedda att följa med – det är de som ska bli inskrivna på Hospitalet. Några andra får följa med för att ta på sig vita rockar och förvandlas till personal.

Resten av oss är anhöriga. Vi blir uppropade några i taget, får förhållningsregler för vistelsen på Hospitalet och mjuka tofflor att sätta på oss. Hela Teater Giljotin är omgjort till ett mentalsjukhus. Läs mer i Teatermagasinets intervju med Kia Berglund som står för idé, manus och regi, samt även medverkar i föreställningen.

Under vistelsens gång blir vi medlockade på små utflykter i huset och in i patienternas sovhörnor. På så sätt blir ingen i publikens upplevelse den andras lik. Jag har ingen aning om vad som hände uppe hos patienterna när jag var nere i köket och hämtade en sopptallrik eller vad som pågick hos de andra när Åsa Widéns Sara  visade oss sin samling av vassa föremål och bjöd på klubbor hos sig.

På huvudscenen får vi se smakprov på olika behandlingsmetoder och följa patienternas liv under kvällen. Skådespelarna växlar blixtsnabbt mellan roller som psykotiska patienter och personal. Gunilla Röör är ena sekunden den auktoritära överläkaren och den andra den levnadsglada och utlevande Eric Hermelin. Hanna Lekander, som är fullkomligt övertygande som ”universums sekreterare”, är plötsligt en pedagogisk gruppterapiledare.

Att det också finns skådespelare bland de anhöriga gör att gränsen mellan pjäsen och publiken suddas ut ännu mer. Man väljer förstås själv hur mycket man vill leva sig in i sin roll och vill man få en paus från sjukhusmiljön är det bara att smita upp till teater Giljotins trevliga café.

Läs mer i Teatermagasinets recension.

För mer information, se Teater Giljotins hemsida och Bli en dåre-bloggen

Läs även andra bloggares åsikter om Teater Giljotin, mentalvården, sufism, Erik Hermelin

Bild: Martin Aliaga, Hanna Lekander och Tommy Andersson i sina sängar på Hospitalet.

Foto: Cato Lein

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Teater Giljotin

John och svamparna – när sociala medier tar över teatern

28 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Många vet vad teater är eller tror att de vet. Men vem vet vad teater kan bli? Det är ett citat från John och Svamparna som hade premiär på Dramatens scen för unga, Elverket. John och svamparna är ett experiment i en teaterlokal. Den vänder sig till barn från fem år. Det börjar spännande redan när vi träder in i teaterlokalen. Vi, publiken, får sätta oss på kuddar som finns placerade mot väggarna i ett stort rum. I rummet finns en hel del prylar och saker och i mitten av rummet står Staffan Göthe (som spelar John) och grejar med några trälådor och småmuttrar lite för sig själv.

Rätt som det är börjar fyra personer som suttit på var sin kudde bland publiken prata med John och de reser sig och deltar i spelet. Grundhandlingen:
Fem personer – John, Merce, Yoko, David och Rose – träffas hemma hos John för att skapa något nytt, som inte gjorts tidigare. De får var sin tärning och en låda var med lappar där det står anvisningar för olika saker att göra.
Slumpen sägs det, men det känns alldeles för inövat för att jag ska tro på det. Deras repliker låter alldeles för inövade och väldigt mycket teatermanér.
Det blir rörigt värre på scen när de fem skådespelarna drar iväg åt sitt håll och utför sina uppdrag, som kan vara att göra roliga former med sin kropp, sätta upp ett snöre, spela på fiol eller piano, berätta en historia för en grupp i publiken. Allt sker samtidigt: John, Merce, Yoko, David och Rose är iväg och gör sina uppdrag.

Så rörigt blir det. Som sociala medier i förhållande till tvprogram, som ju är envägskommunikation. I sociala medier pågår diskussioner och snack hela tiden och det går inte att följa en enstaka tråd, allt blir oväntat. I tv-program klipper producenten ihop programmet och bestämmer vad som ska hända. På samma sätt kan John och svamparna ses som en oförutsägbar happening i förhållande till en traditionell teaterföreställning.

Föreställningen bygger på musik, tankar och idéer av den amerikanske tonsättaren och konstfilosofen John Cage, 1912 – 1992. Cage ville genom sin konst uppmuntra till nya sätt att lyssna, både till musik och till de ljud som omger oss. Han har främst kommit att förknippas med sina tankar om tystnadens rikedom och med hur man kan använda slumpen när man skapar musik och teater. Det är fascinerande att John Cage som inspirerat till pjäsen dog redan 1992, innan ordet sociala medier var uppfunnet.

Scenlösningen riktigt bra, höga förväntningar. Emellanåt kommer det korta repliker med frågor och funderingar om tystnaden, om ljud om existensens villkor, som är spännande. Fast frågan är om dessa frågor fick möjlighet att slå rot och sätta igång några processer?

Publiken bestod till största delen avd barn i målgruppen. Det märktes att de tappade koncentrationen på föreställningen av och till. För att föreställningen ska lyfta trot jag publiken måste bjudas in mer i vad som händer, mer interaktivitet behövs. Och mindre av teatermanér också.
Ska det vara som det står om föreställningen måste skådespelarna släppa taget lite mer.

I Johns värld
ryms det stora i det lilla
växer frågor upp som svampar
där blir ljuden till musik
om man lyssnar riktigt nära

Ska det vara ett möte behöver föreställningen ta ett kliv till.

I rollerna Staffan Göthe, Maurits Elvingsson, Jessica Liedberg, Anna Lindal, Eva Lindal, Kristine Scholz
Regi Johan Petri
Scenografi och kostym Daniel Åkerström?Steen
Ljus Mikael Karlsson
Musik John Cage
Koreografi Nathalie Ruiz
Peruk och mask Marie-Louise Hellberg

Teatertidningen Nummer har intervjuat Staffan Göthe, som spelar huvudrollen som John.
Dramatens information om John och svamparna

Bilden ovan:
John och svamparna
Maurits Elvingsson, Staffan Göthe och Jessica Liedberg.
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Dramaten, John och svamparna, Elverket, recension, barnteater, Staffan Göthe

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dramaten, Elverket, John och svamparna, Recension, Staffan Göthe, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 426
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in