Teater

Teaterkritik: Män som väver på Kulturhuset stadsteatern bubblar runt på ytan

30 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Män som väver
Av och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Petter Hellsing och Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Susanne von Platen
Komposition Martin Vogel
På scen Hampus Hallberg, Andreas Kundler och Lennart Jähkel
Urpremiär 29 januari 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Tre män, Lennart, Andreas och Hampus, sitter tillsammans och väver, ibland reser sig en av dem för att tala till de andra två. De både lever och arbetar tillsammans. Första halvan av denna nästa tre timmar långa föreställning var småmysig, puttrig och surfade runt på ytan kring intressanta frågor.

Den första halvan av föreställningen nuddade vid frågor om livets obeständighet, livets innersta kärna. Går det att hitta någon konstant, något som är att lita på och som inte förändras i livets ständiga förändring. Den grekiske filosofen Herakleitos från Efesos (ca 540–475 f.Kr.) är känd för citatet man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och samma grundtanke genomsyrar till exempel buddhismen. Andreas står för att allt förändras medan Lennart stenhårt håller på att deras löften är det som ger stadga och som förblir stadigt i livets ständiga förändring.

Ett annat tema som bubblar runt är mäns våld, speciellt när en man är rädd för att bli övergiven. En annat tema som poppar upp är döden och vårt förhållande till de som gått ur tiden. Det har funnit en fjärde man i denna vävande grupp. Han heter Petter och påverkar de tre starkt.

Vad är det för samliv dessa tre män har? Är de en sekt? Är de en metafor för familjeliv? Är det en metafor för alla sammanhang där lever eller vistas tillsammans? Det får vi bestämma själva hur vi vill tolka det och hur vi vill betrakta det.

Lennart Jähkel spelar den äldre av de tre männen – och han är en av föreställningens behållningar. Han är trovärdig och trygg i sin roll på scen.De andra två fick manus och dialoger och monologer som inte riktigt bottnade. De gjorde allt de kunde med det materialet, tänker jag.

För mig är detta en föreställning som emellanåt är smårolig men under ytan är den tragisk och tar upp en del saker att fundera vidare på men mot slutet blir det skräck blandat med groteskeri. Det tragiska tar över på ett sätt inte känns helt genomarbetat, som en något förenklar lösning. Det är som att manusförfattaren Alexander Mørk-Eidem inte kunde få till ett slut som riktigt binder ihop det som bubblar runt, som om manusförfattaren undviker att gå på djupet med en viktig fråga och griper ett strå av skräck.

Scenografin måste få ett stort plus. Ridån är som vävt lapptäcke och scenen domineras av vävstolar och delar av vävstolar. De vävda konstverken som vi får se och som publiken bjuds in till scenen i slutet för att se är skapade av konstnären Petter Hellsing som är en av föreställningens två scenografer. Under processen har han låtit skådespelarna själva väva, spinna och karda.

Manus är skrivet av AM som också regisserat. Det här är faktiskt första gången jag ser en föreställningen av honom som jag inte är helt nöjd med. Han brukar ligga bakom stora scenupplevelser som blir succéer.
Fakta från Wikipedia:
På Stockholms stadsteater har Alexander Mørk-Eidem bland annat satt upp Rudyard Kiplings Djungelboken, Anton Tjechovs Tre systrar, en musikalversion av Alexander Dumas De tre musketörerna, Dostojevskijs Idioten, Maksim Gorkijs Sommargäster, Shakespeares En midsommarnattsdröm, Hedda Gabler av Henrik Ibsen, en scenversion av filmen Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, Lycka (Platonov) av Tjechov och Svek av Harold Pinter.

Teaterkritik: Mors Dag på Dramaten – Ett fascinerande sorgespel med förlåtelse som tema och en suverän Helena Bergström i titelrollen

25 januari, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Foto: Sören Vilks

Mors Dag
Manus och regi Alex Schulman
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Linda Goncalves
Ljud Johan Adling
Peruk och mask Nathalie Pujol
Ljus Patrik Angestav
Medverkande Helena Bergström, Peter Viitanen, Björn Elgerd, Nils Wetterholm och David Rangborg
Premiär på Dramaten 24 januari 2026

Alex Schulmans Mors Dag på Dramaten är en tragedi där ljuset strilar in och skapar en anda av försoning. Att dramat griper tag beror mycket på berättargreppet. I första akten samlas tre vuxna söner för att uppvakta mamman. Fram väller minnen av en alkoholiserad och bortvänd mamma som de går på tå för. I andra akten vänds spegeln och hon får ordet. Monologen om ett kvinnoliv är mycket välskriven och Helena Bergström briljerar i rollen.

Nästan allt Alex Schulman producerat som författare baseras på barndomsminnen och trauman som skuggar vuxenlivet. Sedan lägger han givetvis till och drar ifrån för att skapa dramatik och nerv. Mors Dag är hans andra pjäs på Dramaten efter Tröstrapporter 2022 och en given succé.

Det är fascinerande hur han utifrån ett litet ämne som uppvaktning på Mors Dag och minnet av ett tidigare sådant som slutade i katastrof kan skapa ett så vibrerande och väsentligt teaterstycke. Att han inte låter mamman gapa och skrika oartikulerat och dricka sig full är också ett klokt drag. Det hade varit så lätt att hamna i det tröttsamma facket.

Nu skapas ett intensivt lyssnande i salongen när Saskia lågmält från sitt självvalda fängelse sovrummet berättar hur tillvaron gick i kras. Hur Lennart flyttade in och hon utan att vara beredd blev mamma. Första barnet, dottern som dog kort efter födseln, sörjde hon djupt medan han aldrig ville ta i eller tala om flickan. Efter det började Saskia fly hemmet, ta allt längre promenader med hunden och sova över i kolonistugan tills Lennart övertalade henne att återvända. Hon talar också, en del om drickandet hon föll ned i som tröst och bedövning och som han städade upp efter utan att vilja diskutera orsaken till missbruket.

Med smärta når hon så till slut fram till kärnpunkten varför hon haft så svårt att knyta an till sönerna som bara kom på rad och förvandlade hennes mage till det sjukvården kallar en sårig buk. ” Men jag har aldrig övergett mina barn, hur jag varit beror på självhat” säger hon med klar och tydlig röst. Med ett mjukt skratt kallar Saskia sedan sönerna för Bums, Bus och Bas och tillägger att det är rart att de samlas i köket för att traditionsenligt uppvakta henne med en tårta.

Helena Bergström gestaltar innerligt med små åtbörder och en air av trovärdighet i en vandring mellan sängen, fåtöljen och spegeln denna komplexa kvinnoroll. Kanske ljuger Saskia för sig själv och för oss och Lennart är död och kan inte ge sin version av det som hänt. Men vi har hört sönernas förhistoria och det är positivt att som publik själv få dra sina slutsatser.

De tre sönerna ser med väsensskild blick på hur mamman var mot dem under barndomen och hur hon är idag. Först på scenen är den omtänksamme medberoende Nils – fint spelad av Peter Viitanen – som menar att mamman är sjuk och behöver hjälp. Han öppnar moderns lägenhet med egen nyckel, kliver i hemmatofflor han har här, fyller kylen med mat han köpt åt henne och hämtar den present han lagt i bilen som han övertagit efter henne. Sedan dyker minstingen Benjamin- Björn Elgerd- upp och börjar fixa tårtan och sist den kaxige ironiske Pierre – Nils Wetterholm – som bara glider runt i köket.

Klockan på väggen tickar i realtid fram mot den exakta tidpunkt då mamman ska traditionsenligt ska uppvaktas med tårta och trestämmig sång ” Mor, lilla mor”

Under förberedelserna bråkar Nils och Pierre som det verkar av slentrian. De slungar anklagelser mot varandra – att vara för undfallande mot modern, respektive inte förstå att hon är sjuk, vara en simpel tjuv respektive snylta på arvet de ska dela på. Benjamin ser alltmer förtvivlad ut. Han försöker få dem att hålla sams och lyssna på en sak han vill berätta. Ett barndomstrauma som gjort att han fått panikattacker och börjat gå i terapi.

Plötsligt får vi ta del av detta minne när fadern dyker upp i handlingen ”framtrollad ur kylen”. På superkort tid sätter David Rangborg rollen och Benjamin blir ett litet barn som modern i frustration kastar böcker och porslin efter.

Mors Dag är ett sorgespel som överraskar och lyckas sprida en anda av värme och förlåtelse. Det är med ljus i sinnet man lämnar teatersalongen. Helena Bergström är dessutom suverän i titelrollen. Det är också rörande och roligt att se hur sönerna samlas för att fira henne – alla som små fågelungar i hopp om att bli älskade.

Recension: När man låter hjärtat va’ me’ – då kan inget stoppa Ronneby folkteaters revy

24 januari, 2026 by Martin Moberg

(Kön i blomsteraffären, där man kan tränga sig ifall ens son har en mkt fin titel. Från sketchen Titlar och hemorrojder, akt 1 och 2 – Foto: Martin Moberg)

Titel: Låt hjärtat va’ me’

Premiär 23 januari 2026, kl 19.00, Ronneby Cityhotell. Spelas till 14 februari utvalda dagar.

Regi: Urban Jönsson

Regikonsulter: Hanna Berben Beckman, Pontus Larsson.

Manus: Urban Jönsson, Hanna Berben Beckman, Pontus Larsson m fl

Koreografi: Ann-Sofie Othén, Cajsa Ekstrand, Urban Jönsson.

Musik: Anderz Wrethov, Axel Åhman, Jakob Norrgård, Kevin Holmström, Kristofer Strandberg, Robert Skowronski, Diane Warren, Albert Hammond

Musikbakgrunder: Johan Harding

Skådespelare: Mia Österhof, Anne Alfredsson, Sandra Eriksson, Efraim Laksman, Alfred Eriksson, Ella Elm, Lotta Wirefeldt, Jessica Högberg, Axel Eriksson.

Betyg: 4

Något senare än vanligt in på det nya året var det så dags för nyårsrevy i Ronneby, som igår kväll den 23 januari på slaget 19 hade sin premiär. Årets titel på Ronneby folkteaters uppsättning är ”Låt hjärtat va’ me'” och där finns en tanke eller två bakom, då vår tillvaro just nu är orolig pga händelser nära oss och i vår omvärld. Hjärtat behöver sannerligen va’ me’ och i Ronneby under de kommande veckorna får man som publik en välbehövlig blandning av kärlek, skratt och satir på vår samtid.

Ronneby folkteaters revy så här runt nyåret den kan man lita på och man blir underhållen med många korta och några lite längre sketcher vilket känns igen i tidigare års uppsättningar. För de är kända för sitt ”folkliga skratt” som konstnärlig ledstjärna, med rötter i Blekinges frigruppstradition. Årets revy spelas i två akter med paus, vi fick se olika sketcher som alla fick munlädret att röra på sig, några mer, andra lite mindre som sig bör. Man kan gott konstatera att ensemblen ger sitt allra bästa på scen denna gång på Ronneby Cityhotell, mitt emot Resecentrum då Ronneby folkteaters ordinarie lokaler ett stenkast bort längs Gångbrogatan f n renoveras.

Första akten avhandlade bl a dejtingdjungelns vedermödor, hur ska man kunna träffa den Rätta? Tja, det fick vi se I ”Body shop” där flera olika karaktärer på karlar erbjöds den kvinnliga klienten och det gick t o m att leasa (!) en passande karl för en liten nätt månadsavgift på några tusen kronor. Det här med att få föräldrar att köpa ut på Systembolaget, här gjorde de yngre skådespelarna bra ifrån på scen och dråpligheterna ersatte varandra i ”Systemfel” och ”Köpa ut”.

(Ska pappa äntligen köpa ut på Systembolaget eller inte? Från sketchen ”Köpa ut” akt 1 – Foto: Martin Moberg

Har du koll på vad flamingo är, det är ju bara en fågel med ett karaktäristiskt utseende eller hur? Nja, det är lite mer än så i ”Flamingo” ges en något bredare definition och kanske är det bäst att låta bli att sätta ut en flamingo i trädgården inköpt från någon utlandsresa efter det här. För man kan ju få oväntat besök och skamliga förslag. Riktigt roligt var denna sketch och det skrattades en del i publiken. När det gäller ”Titlar och hemorrojder”, har Folkteatern tänkt till lite och låter den fortsätta i akt två. Bra upplägg samtidigt handen på hjärtat – vad betyder egentligen fina titlar?

William Shakespeare, ursäkta ”Viljam Skäjsbeer” det där med namn på kända personer är inte det lättaste att hantera för barnen i skolan och den sketchen var faktiskt finurligt framförd och ånyo gjorde den yngre delen av ensemblen bra ifrån sig. Sista numret i akt 1 var faktiskt pricken över i:et, nu när Sverige är med i NATO behöver det minsann köpas vapen av alla de sorter ett sång och shownummer med musik koppling till finska Vörå så förstår ni säkert. I vart fall var det här bra.

(Inget stoppar vår revy, akt 2 avslutande nummer – foto: Martin Moberg)

Akt 2 öppnades med två sketcher med Ronneby-anknytning, den första var kommunstyrelsens ordförande tillsammans med tjänstepersoner ute efter att ta fram en ny kommunslogan och det blev till sist en sorts återgång till en välkänd sådan från 1987. Det till tonerna av den välkända melodin ”Låt hjärtat va’ me'”. Besöker man Ronneby, ja då kanske en rundvandring i centrumnära Bergslagen eller i Brunnsparken med kunnig guide vore något? Fast den guide vi fick se I ”Hitte-på-guide” har en hel del brister främst vad gäller den mest elementära källkritik och bemötande.

Vi fick också under kvällen stifta bekantskap med några rikspolitiker Centerpartiets fd ordförande Anna-Karin Hatt ”Vår Hatt”, kulturminister Parisa Liljestrand (M) ”Kulturkanon” och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) som framförde en lovsång så att vi skulle bara fatta hur BRA det ju är med Små Modulära Reaktorer ”SMR”. Numret framfördes med dans och med ficklampor med LED-belysning, det blev riktigt bra eftersom övriga lampor i lokalen släcktes ned.

Avslutningen på akt 2 bjöd på ”Förolämpning mot tjänsteman”, ”Gårdsförsäljning” och som kronan på verket ”Den döende teatern” där kommundirektören ansvarig för teaterbyggnaden stövlar in och inte för en sekund iddes lyssna till teaterdirektörens växande desperation och synpunkter på t ex läckage från tak, trasiga stolar, vatten i källaren och livsfarlig elinstallation. Hejdlöst roligt nummer, framhåller särskilt Ella Elms gestaltning av teaterns husa här skrattades det i stolsraderna. För det är som i ”Inget stoppar vår revy”, som kom sist i akt två, när man låter hjärtat vara med då kommer det alltid sättas upp revyer i Ronneby. Betyget på årets revy blir bra, en solid fyra. Rekommenderar således ”Låt hjärtat va’ me'”, spelas utvalda dagar till den 14 februari på Ronneby Cityhotell.

(Nu ska det köpas vapen, Sverige är ju medlem i NATO – ”Köpa vapen”, akt 1 – foto: Martin Moberg)

Östgötateatern sätter upp Verner von Heidenstams Folke Filbyter som dockteater

16 januari, 2026 by Redaktionen

Folke Filbyter Östgötateatern

Östgötateatern sätter upp Verner von Heidenstams dramatiserade roman Folke Filbyter – en vikingadoftande teaterupplevelse där dockor, skådespelare, tragik och nationalromantik möts på scenen.

Ett pressmeddelande berättar:
Folke Filbyter är ett välkänt namn i Östergötland. Hans namn lever vidare, inte minst genom en staty och en galleria i Linköping. Men vem var han?

I romanen Folke Filbyter från 1905 skildrar Verner von Heidenstam – Östergötlands nationalskald och diktarhövding – en mytisk gestalt som sägs vara stamfader till den medeltida Folkungaätten. Placerad i en tid där gamla föreställningar håller på att upplösas är Folke Filbyter också något av den sista svenska vikingen.

Föreställningen tar avstamp i ett Sverige i brytningstid. Folke och hans omgivning lever nära de nordiska asagudarna och ett hedniskt arv präglat av våld, plundring och starka släktband. Samtidigt breder kristendomen ut sig och en ny världsbild tar form.

I en serie brutala, humoristiska och djupt tragiska scener berättas en släkthistoria som börjar i smuts och vemod och slutar i den djupaste ångest.

– Det här är den mest storslagna dockteater jag någonsin sett ta form. Jag längtar efter att få visa den för vår publik. Det är en helt unik uppsättning som förenar ett stort sceniskt uttryck med lokal förankring och en klassisk berättelse, säger Henrik Johansson, tillförordnad teaterchef på Östgötateatern.

Under 1900-talets början var Verner von Heidenstam en av landets mest inflytelserika författare och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1916. I dag är han inte bortglömd, men sällan läst. Med denna uppsättning vill Östgötateatern ge nytt liv åt en av hans mest uppmärksammade romaner – i en form som både överraskar och berör.

Erik Holmström är dramatiker, regissör och skådespelare, utbildad vid teaterhögskolan i Malmö. Han är både grundare och konstnärlig ledare för Malmö Dockteater (2015) och har bland annat satt upp de uppmärksammade dockteaterföreställningarna Anette, du är huvudrollen i din egen film, En trappa till himlen och The World Is Full of Married Men. År 2023 tilldelades han Svenska Dagbladets Thaliapris.

Urpremiär:
Lördag 14 februari 2026 kl 18.00, Östgötateatern i Linköping

Regi
Erik Holmström
Dramatiker
Tom Silkeberg
Scenografi
Mats Sahlström
Kostymdesign
Jonna Bergelin
Ljusdesign
Linn Persson
Ljuddesign
Michael Andersson
Mask- & perukdesign
John Hanna
Dockdesign
Jonna Bergelin, Mats Sahlström, Erik Holmström

Skådespelare
Joel Ödmann, Klara Enervik, Sven Angleflod, Caroline Harrysson, Martin Henriksson Urech, Krister Kern, Thora Möller Jensen,
Pascalle Arias Basualto, Daniella de Laurentiz (praktikant)

Statister från Marieborgs Folkhögskola
Yousif Al-Nuaimi, Klara Elvåker, Angelica Holgersson, Devika Gustafsson, Klara Eriksson, Neo Jonsson, Nils Karlman, Maleca Lindmark, Sanna Sandberg, Irma Sandrieser, Matilda Sköld, Kate Engels

Pjäsen Rage – en blandning av tv-serien White Lotus och skräckfilmen Funny Games, sätts upp på Dramaten

15 januari, 2026 by Redaktionen

Rage Foto: Carl Bengtsson/Studio Bon

Den internationellt uppmärksammade schweiziske regissören och dramatikern Milo Rau har, speciellt för Dramaten, skrivit en rapp och frispråkig pjäs – en våldsam konfrontation som slår åt alla håll. Pjäsen Rage kan beskrivas som en blandning av tv-serien White Lotus och skräckfilmen Funny Games. ”Superrolig, superärlig och superbrutal” säger Milo själv om uppsättningen. Urpremiär på Stora scenen lördag 31 januari 2026.

Ett pressmeddelande berättar:

Rage utspelar sig kring en uppburen kulturfamilj i en idyllisk sommarstuga – en till synes trygg plats som snabbt förvandlas till ett slagfält när högerextrema intellektuella aktivister träder fram med ambitionen att ”städa upp” landet.

Milo Rau är känd för att göra teater om samhällets mest dunkla hörn. Genom att arbeta med högkänsliga politiska frågor och kontroversiell casting blir hans verk ofta omdiskuterade. The Telegraph har kallat honom världens mest kontroversiella teaterregissör och New York Times har uppmärksammat hur konst och aktivism är djupt sammanflätade i hans verk. Nu är han tillbaka till Dramaten efter att ensemblen på Dramaten framfört hans iscensättning av Pelicoträttegången – en hyllning till Gisèle Pelicot i december förra året.

Medverkar gör: Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozov, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt och Alexander de Sousa.

Rage: samtal om kultur och politik
I anslutning till premiären av Rage arrangeras tre samtal om kulturens roll i en tid av auktoritära strömningar – en samtalsserie som kombinerar konst, politik och samhällsdebatt.

22 januari – Vad ska vi med kulturen till?
Ett samtal om hur politisk kontroll av konstens och kulturens företrädare påverkar den fria konsten.
Medverkar gör: Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare Dramaten, Milo Rau, regissör, Karin Pettersson, kulturchef Aftonbladet, Ivar Arpi, journalist, m.fl. Samtalet hålls på engelska.

11 februari – Självcensur eller ansvar?
Om hur hot, näthat och självcensur påverkar konstnärers arbete, och om de gränsdragningar som görs mellan provokation och ansvar på scenen. Moderator: Jenny Aschenbrenner. Medverkande meddelas inom kort.

18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat. Moderator: Jenny Aschenbrenner.

Teater

Footer

Om oss