Roberts Broberg- och dalbana
Musik och sångtexter Robert Broberg
Regi och manus Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Koreografi Rennie Mirro
Ljus Sofie Gynning
Ljud David Granditsky
Mask Susanne von Platen
Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Joel Sahlin
Medverkande
Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant och Fredrik Lycke
Musiker Ima Baeza Bilgin, Sara Niklasson, Samuel Löfdahl och Jonas Lidholm
Premiären 22 oktober 2021 på stadsteaterns stora scen
För att ensam sälja ut åtta Globenföreställningar måste man vara folkkär, och det var han.
Att han bytte namn ibland är nog inte många som bryr sig om, men hans låter kan de flesta sjunga med i. Med ett otal låtar har han gjort avtryck i det svenska musiklivet.
I den här föreställningens inledning avverkas en hel del låtar i supertempo framförda av 5 härliga artister. Artister som gestaltar personerna Robban, Robert Karl-Oskar Broberg, Zero och Robert Broberg. Det dansas, spexas och sjöngs. Publiken bjuds in att delta genom att klappa händer eller svara på frågor. Allt är glatt och igenkänningsfaktorn stor. Robbans tjejsånger om Ingela, Ulla-Trapid, Carola och inte minst Uppblåsbara Barbara gör alltid succe. Här följt av en kommentar att de egentligen avser killarnas sätt att se på tjejer. En onödig brasklapp för vem kan ta anstöt av de texterna.
Vi får veta lite om personen Robert Broberg. Att föräldrarna tyckte att artistlivet inte var så mycket att uppskatta, att han hann få fem barn med tre olika kvinnor och att han utbilda sig till konstnär berättas men ganska ytligt. Först efter pausen får även svårmodet plats. I ”Jag letar efter mig själv” kommer en människa fram, en annan än i ”Pling plong plong”-Robban. Att livet går upp och ner. Att han brottas med sig själv och sin plats i relationer. Den finstämda ”Spring inte så fort pappa” är underbar.
När ridån gått ner och ensemblen kommer in i badrockar och sjunger ”Mitt lilla fejs och jag” – är en bra avslutning.
Jag hade gärna velat se lite mer av människan bakom den glada gamängen. Lite mer av allvaret bakom ordlekar och skojiga kärleksrim. En föreställning med fina enskilda nummer, orkester och bra artister. Koreografin och scenen på topp. Musikaliskt och roande men överraskande lite om personen Robert Karl-Oskar Broberg.
Den förväntade, avancerat rena dekadensen som den påläste säkert kan förvänta sig av Cabaret, uteblev till min förtjusning i kvällens föreställning. Nattklubbsmöten, dubbelliv och sexualitet måste ju inte alltid serveras chockande ”kladdigt” – utan kan få vara så mycket mer, vilket den också var denna lördagskväll. Jag skulle vilja påstå att homosexualitet, trekanter och eventuellt vilda partnersbyten levererades på ett mer nyanserat, tillåtande och inte på liknande burlesk nivå som jag tidigare har sett i skilda sammanhang av just Cabaret. Kanske den avskalade scenen med enbart stora symboliska kulisser hjälpte till? Varje enskild dansare och skådespelare i sig fick därmed mycket plats att få leva ut kropp och rörelse utan att det blev närgånget eller påträngande. Man fick en tydlig inblick i hur det kunde ha varit i Berlin innan andra världskriget. Det stilrena och det tydliga antydanden, tilltalade mycket min kreativitet, fantasi och känsla. Det är skönt när man inte alltid får saker direkt nerkörda i halsen.
Rollkaraktären Sally Bowells (Ana Gil de Melo Nascimento) hade ett mycket lättsamt kroppsspråk på scen. Karaktären var barnsligt mjuk, följsam, lätt tragisk och hade nog allt för behagliga drag enligt mina önskemål. Jag hade behövt bli mycket mer berörd av hennes livsstil, oplanerade graviditet, alkoholism och längtan efter att till varje pris slå igenom på scen. Jag blev inte så betuttad, eller så förargad av henne som jag hade önskat. Under hela föreställningen satt jag dessutom på nålar och längtade efter Sallys stora sång, ”Life is a cabaret, min vän”. När den väl kom var det enbart fin skönsång och inget mer. Det var en vacker kvinna och en fin bild, men inget mer.
