Litteratur och konst

Obehaget om kvällarna
Författare Rijneveld Marieke Lucas
Utgivningsdatum 2021-02-08
Förlag Bokförlaget Tranan
Översättare Olov Hyllienmark
ISBN E-bok 9789189175150
ISBN 9789189175143

Marieke Lucas Rijnevelds debutroman Obehaget om kvällarna publicerades när författaren endast var 28 år gammal och den tilldelades 2020 ett av världens mest prestigefyllda priser för översatt skönlitteratur, Booker International Prize. Romanen handlar om en holländsk lantbrukarfamilj som är med i en strikt kristen kyrka men som trots att de följer reglerna för trogna troende drabbas av en stor tragedi då den äldsta sonen dör då han gått igenom isen under en skridskotur. Bokförlaget skriver:
Föräldrarna hanterar sin sorg genom att vända sig till sin tro, och deras dotter Jas som är romanens berättare dras med i sina föräldrars grubblerier kring synd, skuld och det straff Gud tilldelat dem.

Jag håller inte alls med om att föräldrarna hanterar sig sorg genom att vända sig till sin tro. Det är en förvrängd uppfattning om vad kristen tro betyder. Dessa föräldrar låser sig i sin sorg, de isolerar sig och stöter bort både varandra och sina övriga barn och får inget stöd av församlingen. Jag som känner tiotusentals världen som förlorat barn känner inte igen detta alls. Ofta får de sörjande stort stöd av församlingar och får hjälp att gråta, hjälp att prata och prata och prata. För det finns egentligen inget botemedel som läker sorgen efter att ha förlorat ett barn, det finns bara sätt att klara av att fortsätta leva eller existera. Och det är att få prata och prata och få vara precis så ledsen som man är.

Berättelsen i denna roman är så skrämmande och sorglig. Den ena sonen blir okänslig för andra liv och dödar djur. Föräldrarna kan inte prata med varandra om sorgen och pratar ännu mindre med barnen. Alla bär sorgen inom sig själva vilket självklart gör att de alla, var och en, är ångestfylld och överförmögen att ha någon frisk relation med någon. Det är alla i familjen helt under isen.

Jas, som är romanens huvudkaraktär, har ett alldeles eget sätt att se på världen, och när hon inte har någon att prata med om sin sorg och sina mörka tankar blir hennes upppfattning om tillvaron alltmer absurd. Hon tror att hennes storebror dog för att hon en gång bad till Gud att ta brodern istället för hennes kanin, eftersom hon förstod att pappan tänka döda kaninen för att den skulle bli middag på jul.

För mig innehåller denna roman är många klyschor, klichéer och fördomar om hur människor lever vidare efter en stor sorg. Hur jag kan säga något sådant? För att jag själv drabbats av en sådan sorg, att jag förlorat ett barn. Och jag har kontakt med tiotusentals föräldrar världen över som förlorat barn. Givetvis kan någon agera som föräldrarna i romanen. Men jag har ännu inte mött någon sörjande förälder som agerat så. Däremot hör jag ofta berättelser om hur anhöriga och bekanta inte alls förstår hur djup och tung sorgen efter ett barn är. Men det är en helt annan berättelse, som jag skulle känna vore mycket mer angelägen.

Schack under vulkanen
Författare Håkan Nesser
Serie Barbarotti (del 7)
Utgivningsdatum 2021-07-26
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100187965

Denna sjunde bok i serien om den finurlige polisen Barbarotti utspelar sig delvis under covid-19-pandemin. Kommissarie Gunnar Barbarotti är som alltid en reflekterande person som funderar över livets mening och samhället även om han utåt sett är ganska lustig. Egentligen ska man väl inte fästa för stor vikt vid skildringarna av karaktärerna i denna Nesser-serie. Barbarotti har en tendens att alltid försöka vara lite lustig, vilket de flesta övriga som skildras också har. Behållningen av denna deckare är inte personskildringarna.

Två författare försvinner spårlöst efter att ha upplevt sig vara hotade ett tag. Ärendet faller på Barbarottis bord. Jag tycker att här kan man verkligen tala om att det är resan som gör berättelsen värd något. Inte målet, inte hur fallet får sin upplösning. För ska jag vara ärlig har jag lite svårt att riktigt tro på upplösningen och det känns som att Nesser var tvungen att sätta stopp någon gång. Det är egentligen vägen dit som är intressant.

Eftersom det är två författare och sedan en kulturkritiker (och i hemlighet också en storsäljande deckarförfattare under pseudonym) som försvinner kommer Nesser givetvis in på frågor kring författarskap. Han berör det inte på djupet. Det är likadant med Sverige och världen under pandemin, det berörs i handlingen och finns med utan att analyseras på djupet. Men jag tycker inte det behövs. Jag har varken krav på eller förväntningar på att författare ska ge oss svar på allt vi funderar på. Nesser bjuder in till Barbarottis värld och det räcker bra.

Berättelsen börjar med att den framgångsrike författaren Franz J Lunde börjar skriva på en kortroman som ligger oerhört nära hans eget liv. I texten kommer fram att han blivit hotad några gånger och frågan väcks om Lunde själv någon gång begått något av de mord han beskriver i sina romaner. Manuset kommer i händerna på Barbarotti och blir en ledtråd i sökandet efter svaret på vad som hänt. Det väcker förstås intressanta funderingar hos mig som läsare kring hur nära författare står sina berättelser.

Som alltid har Nesser flyt i sitt skrivande. Det är lättsamt och man läser denna kriminalroman rätt snabbt. Den är underhållande och det är lite mysigt att hänga med Barbarotti och hans kollega och käresta Eva Backman. Är det Nessers bästa deckare? Nja, det är den förstås inte, men anledningen till att jag alltid vill läsa hans senaste deckare eller romaner är att det är något i Nessers sätt att skriva som fångar in mig. Underhållande men samtidigt tankeväckande. En resa genom Sverige och det svenska samhället, inte på djupet men igenkännbart. Det räcker bra.

Barbarotti utreder författarnas mystiska försvinnande mitt under pandemin och gängkrig mellan kriminella och dödsskjutningar. Han funderar på om det han gör är värt att göra. Borde de släppa hela utredningen och hjälpa till med de övriga stora problemen? Han uttrycker tanken att det är som om han spelas schack under ett vulkanutbrott. Ja, det kanske vi är många som gör. Men kan vi göra annat? En bra fråga.