Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

1Q84 av Haruki Murakami, tankar och någon slags recension av första och andra boken

by

Haruki Murakami har blivit en kultförfattare i västvärlden – och för den delen i Japan också. Hans böcker har sålt oerhört världen över och exempelvis romanen ”Norwegian Wood” har filmatiserats och släpptes på bio i våras. Nu har hans kanske allra mest omtalade bok släppts: ”1Q84”.
”1Q84” är en enda berättelse i tre volymer. De två första utkom i april i år, 2011.
När ”1Q84” släpptes i Japan sålde hela upplagan slut första dagen, och inom en månad hade den sålt i över en miljon exemplar.

Murakami är en mycket ojämn författare. Han skriver stundtals väldigt spännande, med fascinerande metaforer, men han blir ibland också övertydlig, tjatig, tar om samma saker. Hans böcker är ofta fartfyllda och spännande bitvis, men har också många delar som är sega, som känns mer som utkast och inte färdigförfattat.

Jag har nu läst de första två delarna av ”1Q84” och upplever att de är mer spännande är alla andra böcker jag läst av honom. Den handlar om två människors öden som löper parallellt: Aomame som är en trettioårig kvinna som är kampsportsinstruktör och yrkesmördare, fast hon tar bara uppdrag att mörda vidriga kvinnoförtryckande män. Tengo är lika gammal som henne och han är en matematiklärare som har ambitioner att skriva romaner. De två har träffats när de gick i småskolan, då gick de i samma klass.
Tengo får i uppdrag att skriva om en roman som är skriven av en 17-årig flicka. Berättelsen ”Luftpuppan” är en mystisk berättelse om en värld med två månar. Tengo liksom Aomame hamnar både i den världen, med två månar, en värld som är en slags parallellvärld till den vanliga världen. I den vanliga världen är det 1984 men i världen med två månar är det 1Q84.

Det finns en hel del mytiskt, mystiskt, fascinerande som Murakami lyfter på förlåten till och låter oss ana. Bara det att dra paralleller med 1984 ger ju upphov till ett sätt att tolka berättelsen.

Den kanske skummaste recension läste jag i DN, av Jonas Thente:

Men i denna – hittills – osmälta gryta av religion, metafysik och existentiella projektioner finner jag den häpnadsväckande kombinationen av buddism och keltisk – framför allt irländsk – ritualia och folktro. Irländarna hade förmodligen kallat little people för wee folk men menat ungefär samma sak. Fast bara ungefär, för vad Haruki Murakami har gjort är att skapa en helt ny mytologi av två gamla. Och han har vävt in dem i en ekande urban berättelse om alienation och rotlöshet.

Hur han kan få in buddismen i de första två böckerna, det är något jag skulle vilja höra honom utveckla. Jag är själv medlem i en buddistisk organisation sedan tjugo år tillbaka. Murakami är ovanligt västerländskt inriktad och ovanligt lite japansk för att ha blivit en världskänd japansk författare, eller bestsellerförfattare. Kanske är det för att han inte är så japansk som han slagit så internationellt?
Visst, det finns några korta passager i böckerna som kan sägas förmedla buddistiska tankar, men det är inte mycket. Eftersom jag läste Jonas Thentes recension innan jag började läsa de två första böckerna i berättelsen letade jag medvetet efter buddistiska passager i böckerna.

Nej, jag hittade inte särskilt mycket. Jag undrar om det är så att människor som inte själva är aktiva inom buddismen har en massa fördomar om vad buddism är och blandar ihop det med allt som är lita asiatiskt?

Fabian Kastner i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:

Jag kan inte påstå att ”1Q84” är något mästerverk. Men jag gillar den. Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.

När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå.

Malin the writer är liksom jag rätt skeptisk till en hel del i böckerna:

Det är inte jättespännande men jag vill ändå läsa vidare, inte för att jag direkt är nyfiken på vad som ska hända sen, utan mer på att jag väntar på att något riktigt stort ska hända överhuvudtaget. Det går lite långsamt, är lite segt. De första kapitlen var bra men sen blev det långa, långa, långa tråkiga dialoger. En person som pratar så länge att det passerar flera sidor.

En av Murakamis absoluta svagheter gör sig också ofta påmind i den här boken, och det är när han ska porträttera något erotiskt.
”Hur var Fukaeri klädd?”
”Klädd? I helt vanliga kläder. Jeans och en tunn, åtsittande tröja.”
”En som framhävde brösten?”
”Ja, nu när du säger det, så var det faktiskt så. Den framhävde hennes bröst väldigt snyggt. De såg ut som nybakade bullar.”

Jag tycker de första två böckerna var mer lättlästa och flöt på bättre än Murakamis andra böcker, men ändå känns det som att de i flera partier inte är färdigskrivna: de är för tjatiga, tar om samma saker och har inte de litterära kvaliteter som andra delar av berättelsen når upp till.

Här kan du provläsa ett avsnitt ur första boken.

1Q84 DEL 1 OCH 2
Haruki Murakami
Norstedts
Övers: Vibeke Emond
Första boken: ISBN: 9789113023083
Andra boken: ISBN: 9789113034577
Norstedts

Relaterat: Recension i Göteborgsposten och Boktoka

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

På releasefest och påskbuffé för Sara Paborns ”Tuppen och havet” hos Brombergs

by


Att vara bokbloggare har sina fördelar ibland. Som när bokbloggare och andra bokpersoner nu på onsdagseftermiddagen var inbjuda på en påskbuffé hos Brombergs bokförlag för att fira utgivningen av Sara Paborns bok ”Tuppen och havet”.
Boken är Sara Paborns andra bok, vilket betyder att hon klarat det där som av många beskrivs så svårt: att skriva mer än en bok.
”Tuppen och havet” är en drastisk, komisk, rolig och spännande och mystisk bok – som jag kommer att berätta mer om i recensionen om en vecka, när det är recensionsdags. Boken är en slags fristående fortsättning på den första boken ”Släktfeber” som kom 2009. Några personer från den första har följt med in i handlingen i ”Tuppen och havet”.

Det har tagit två år att skriva den. Sara Paborn visade sig vara en ovanligt trevlig och vänlig författare. Hon berättade att det varit jobbigt emellanåt att skriva och att hon skrivit och skrivit om och tagit bort. Sista veckan innan boken gick till tryck tog hon bort ytterligare 160 sidor.

Hmm … jag som älskar karaktärerna i boken är lite nyfiken på de där 160 sidorna. Jag skulle vilja veta vad personerna gör där.

Fast jag förstår att för att något ska bli riktigt, riktigt bra måste konstnären eller författaren behärska konsten som kallas ”kill your darlings”.

Om du gillar att läsa och gillar att skriva om den: ett råd från mig: starta en bokblogg. Många bokförlag är bra på att bjuda in till intressanta träffar. Hos Brombergs fick vi en fin påskbuffé (för övrigt min första påskmat i år) och massor av intressanta samtal och mingel med bokintresserade personer.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Boken om mig själv av Kajsa Grytt

by

Jag har en aversion mot memoarer. Memoarer som beskriver korta liv bara för att de skall ges ut av någon som är just nu känd och i ropet. Förlagen tävlar om att kändispublicera böcker mer eller mindre utan krav på kvalitet och som jag uppfattar det något att berätta som berör. Därför är jag så himla glad över att Nordstedt publicerat Kajsa Grytts bok ”Boken om mig själv” för den är så tvärtemot mina fördomar det kan komma.

Det är något magiskt när man läser den här boken, jag kan inte förklara, för det är inte språket i sig. Den är skriven i vardaglig prosa, men oerhört medryckande. Den saknar snirkliga berättelser och skeenden, avskalad är ett ord jag vill använda. Så oerhört självutlämnande att den bitvis känns så privat att den som inte vet eller har mött Kajsa, ändå kan komma henne oerhört nära. Kanske bitvis så nära att vi känns som smygtittare.

Vi känner igen oss, jag gör det, även om hennes liv är så långt från mitt i många stycken, så känns det välbekant. Jag kan uppleva rädslan och oron över att inte bli tagen på allvar, sökandet efter en roll i livet. En roll som för Kajsas del av naturliga skäl rör sig i musikens värld. Den känns som en viktig bit, men oerhört levande blir det när hon berättar om arbetet med missbrukare på Västberga Gård och andra ställen. När hon tränger sig förbi fängelsebyråkratin för att bli rösten för de många kvinnor som sitter i fängelse. När hon på största allvar och utan bitankar låter deras texter bli det som når oss utanför murarna för att beskriva vad kvinnor bakom galler känner och vill säga, när ingen annan lyssnar. Det finns en stark koppling mellan kamraterna som går under i missbruk, lever med missbruk men där Kajsa själv lyckas hålla sig vid sidan om, för att i en annan tid bli den som vill bidra till en bättre värld utan heroin och kriminalitet.

Det som griper mig mer, är också hennes berättelser om kärlek och längtan efter någon som bara finns där för henne. Det vimlar förbi förhållanden, längre eller tillfälliga, drömmar, men att lyckas beskriva uppbrott och passion utan att såra den som är andra parten är starkt. Relationen med Plura låter oss märka att det fanns en längtan efter något bestående, hon följer honom länge ända in till kranen (langaren) i samma fåfänga förhoppning tror jag som andra kvinnor som lever med män som missbrukar – de kanske lägger av om de älskar tillräckligt.

”Boken om mig själv” är ömsint och försiktig, där två liv lever parallellt. Kajsa idag och igår. Vi kan följa karriären med Tant Strul, försöken till andra konstellationer, kampen mot skivbolagen som vill se hits och säljande låtar, som inte ger utrymme för att driva det udda.

Musik skall vara lönsam. Vi följer arbetet med att skapa en musik idag, men allt reser sig med frågetecken om vem hon själv är. Vem är Kajsa? Ibland skymtar hon med sonen Fabian, där faller bitarna på plats. Inte kycklingmamma, inte curlingföräldern utan mamman som ger utrymme och möjligheter för sonen. Där skymtar en kort bild av den starka men också sökande mamman, som inte lever igenom utan lever med Fabian.

Kajsa Grytt är en sammansmältning av vänster-Sverige där det fortfarande var möjligt för överklassen att slå sig ihop med arbetarklass. Hennes liv cirklar från relativt tryggt förhållande med släktingar som erbjuder oaser, men också den stora sorgen med skilsmässan mellan föräldrarna. Hon växer upp i en tid då vi alla trodde på förändring genom olika aktiviteter, i en tid då droger betraktades som en del av livet och förändringen. I gränslandet där man måste slå ner fötterna och säga hit men inte längre. Det räddade liv och det räddade Kajsa. Vi luktar på faran för att finna att vi inte bemästrar den.

Jag är övertygad om att många i min och Kajsas generation samt insatta runtomkring, kan läsa den här boken och bara så njuta, känna och förstå. Men jag är tveksam om den unga generationen som borde läsa den, kan ta till sig boken utan att ställa frågor om alla de band och musiker som fanns och finns parallellt med Kajsa sätter hinder. Joakim Thåström väcker några unga hjärnor men alla nicknames på kända och okända musiker, kan kännas lite mycket. Varför vill jag att unga människor skall läsa den, jo för att det finns så mycket av känslor, tankar kring om vem eller vilka vi är. Rädslor, brister i tillit och självkänsla. Om vi läser kan vi bli stärkta i att våga söka en egen väg.

Kajsa skriver:
Det är en ny tid nu. Vi måste slipa våra huvuden, våra argument. Jag är inte vad jag äger. Jag är mina värderingar och mina handlingar. Jag är mina tankar om mig själv, andra och världen. Jag är alla. Jag är världen.

Titel: Boken om mig själv
Författare: Kajsa Grytt
ISBN: 9789113032719
Förlag: Norstedts

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reine Brynolfsson berättar om sina tankar kring att läsa in ljudböcker

by

Konsten att läsa in en ljudbok handlar nog om den som läser in har ett eget förhållande till boken.
– När jag läser drar jag ofta paralleller med mitt eget liv, berättade skådespelaren Reine Brynolfsson,

Ljudbokförlaget ”A Nice Noise” bjöd in till en frukostträff med skådespelaren Reine Brynolfsson som läst in många ljudböcker.

Anna von Schéele från ljudboksförlaget berättade att hon går mycket på magkänslan när hon väljer vilka böcker som ska läsas in.
– Vi inte inte specialiserat oss på något särskild genre. Det viktiga är att böckerna har ett innehåll som känns i magen, sade hon.

Statistik visar att majoriteten som lyssnar på ljudböcker idag är män och kvinnor från 55 år och uppåt. Anna von Schéele jobbar för att nå en yngre publik också.
– Att lyssna på ljudböcker borde passa yngre mycket bra. De som har småbarn har inte så mycket tid att läsa, men om de har en ljudbok kan de lyssna när de diskar eller när de är ute och jobbar, exempelvis, sade hon.

Reine Brynolfsson läste upp några avsnitt ur några nya ljudböcker han läst in. Vi satt i ett sorligt fik nära Rådhuset i Stockholm. Det var fascinerande att höra med vilken attityd han läste, trots att det var en hel del störande ljud runt om.

– När jag läser in en ljudbok blir det annorlunda än här, berättade han. Då sitter jag i ett totalt ljudisolerat rum med hörlurar på och jag kan läsa in på mycket låg volym.

Han berättade att han strävar efter att inte styra läsaren för mycket med sin inläsning. Att läsa in en bok är ju inte alls att jämföra med att spela in radioteater eller att läsa in en roll i en tecknad film.

– Jag vill vara med själv i berättelsen när jag är inläsare genom att ha mina egna bilder inom mig, berättade han.

Han har läst in en hel del ljudböcker.
– Det är väldigt roligt att göra det som komplettering till skådespeleriet, menar han.
-När jag läser in en bok får jag göra min tolkning av boken och ta ställning till frågor som hur mycket jag ska karaktärisera personerna och hur mycket jag ska färga dialogerna.

”Dingo Dingo – Den manliga frigörelsen är här!” är en bok skriven av Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson som släpps i vår.

– När jag läste in den kunde jag ta ut svängarna mer än jag brukar, berättade Reine Brynolfsson. Jag brukar inte använda dialekter men i den boken fanns det ett bra tillfälle att göra det på ett naturligt sätt.

Reine Brynolfsson lyssnar själv på ljudböcker när han kör bil, ofta till Göteborg. Han bor och jobbar i Stockholm på Dramaten, men har sitt ursprung i Göteborg.
– Min favorit att lyssna på är PO Enquist, när han läser sina egna böcker, sade Reine Brynolfson.

Om du är nyfiken på ljudböcker kan du läsa om några av de ljudböcker som släpps i vår.

Foto: Linnea Hedlin

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Martin Kellermans Rocky, volym 20

by

2010 fick Martin Kellerman Lidmanpriset för att han i över tio år har gett Sverige underhållning med sin ”vasstungade och nästan hänsynslöst öppenhjärtiga dagboksserie” Rocky. Så står det på baksidan av Rocky #20 och jag måste säga att efter att ha läst boken, tycker jag att Kellerman förtjänar det priset.

Jag är ingen stor serieläsare. Jag tycker om stora tjocka böcker med liten text och inga bilder, så för mig var det lite svårt att läsa en 129 sidor lång seriebok. Typsnittet i pratbubblorna störde mina ovana ögon och till en början glömde jag bort att titta på bilderna. Men när jag kom in i boken, lärde jag mig att titta på bilderna samtidigt som jag läste texten. Då kunde jag uppskatta de fina detaljerna Kellerman har smugit in i de små bildrutorna, till exempel hur karaktärerna sitter rakare med aktivt intresserade ögon i början av diskussionen och hur de subtilt glider längre ner i stolen, vilar ena benet över det andra, med trötta ögon senare i konversationen. Väldigt realistiskt.

Det jag fastnade för var Kellermans blixtsnabba och råa humor. Flera gånger log jag och några gånger skrattade jag till och med högt.

En av mina favoriter är på sida 52 när Rocky ska pröva på pistolskytte. Instruktören berättar för honom hur man ska ta det lugnt och fint och riktigt glömma bort omgivningen. Istället för att lyssna på vad instruktören säger, skjuter Rocky argt iväg alla sina fem kulor på en gång. Efteråt är han helt skakig och när han vänder sig till instruktören för att ge honom sin pistol säger instruktören, ”Jobbar du också på SL…?” Rocky svarar, ”Nydumpad…”

Det som gör Rockyserien så populär är att det är en rå satir på det verkliga livet. Språket är grovt och Rocky tänker sig inte för innan han pratar. Läsaren känner igen sig i serien från Rockys tjejproblem, när han sitter och tar en öl med kompisarna, när han hälsar på mormor på sjukhuset, slösar bort det mesta av sin dag genom att spela på mobilen när han egentligen borde jobba på sina serier. Att Kellerman har baserat serien på sitt eget liv ger den en särskild känsla som man inte alltid hittar i andra serier. Det är just det som gör Rocky så lyckad. Om man har läst Rocky från början så har man följt med honom genom olika stadium i hans liv. Man har växt tillsammans med Rocky och det ligger någonting speciellt i det.

Rocky, volym 20
Författare: Martin Kellerman
Kartago Förlag
ISBN: 978-91-86003-74-6

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,