Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Magnus Dahlströms Spådom – fascinerande läsning om känslomässigt avskärmad människa

by

Titel: Spådom
Författare: Magnus Dahlström
Förlag: Albert Bonniers förlag
IBSN: 978-91-0-012520-2

Boken är indelad i tre delar, som knyts ihop mot slutet. Huvudpersonen i varje del arbetar med människor inom den offentliga sektorn – en läkare, en polis och en socialarbetare. Händelserna utspelar sig i en verklighet vi alla känner igen oss i, men det är något som inte stämmer.

Jag börjar läsa utan förutfattade meningar. Jag har inte läst något av Magnus Dahlströms tidigare verk, detta är det första han gett ut på femton år. Jag grips snart av det opersonliga tilltalet. ”Min hustru”, upprepar berättaren även efter den första presentationen. Man får inte veta namnen på några personer i hela boken. I den första berättelsen är jagpersonen distriktsläkare, som börjat ett nytt arbete på en mindre ort. Hans tankar och reflektioner är konkreta och faktiska, han går helt upp i sin yrkesroll, liksom även huvudpersonerna i de två följande berättelserna gör. Allt är starkt stiliserat, avskalat, som på en film utan bakgrundsmusik. Det finns inga referenser till specifika saker i nutiden, som varumärken eller affärsnamn. Allt benämns med neutralt korrekta ord – vattenflaskan, butiken, hunden.

Huvudpersonen registrerar och beskriver omgivningen ytterst detaljerat. Även när hans son föds. Kan han över huvud taget känna något eller använder han bara sitt intellekt? Är han möjligen psykopat? Han tycks ändå bära på en rädsla, en kuslig föraning om något, som kommer att hända. Han blir maniskt fixerad vid en spådom, som han tror han fått av en man i en värmestuga på fjället. Han kan inte bli fri från tanken på att mannen kanske sa att han skulle bli dödad. Och vem är det i så fall som vill honom illa? Skulle det kanske till och med kunna vara hans egen hustru? Han går igenom alla sina minnen men kan inte finna att hon skulle ha någon anledning att hysa agg till honom. Tanken dyker upp vid olika tillfällen, när som helst under dagen, mitt i olika tankegångar. Han återkallar gång på gång i minnet stunden då mannen mumlade den otydliga meningen, för att försöka lista ut vad det egentligen var han sa. Man får känslan av att han håller på att utveckla en psykos.

Berättelsen är oerhört saklig, till exempel när berättaren vaktar sin son, som han benämner pojken, medan frun studerar i rummet intill: ”Sladdarna till TV:n var hela. Det visste jag. Fanns ingen möjlighet för honom att peta loss den ledande kabeln till elnätet; även om jag inte såg honom hela tiden. Jag visste att han knappast heller kunde bita sig igenom plasten till koppartråden. Elementet var kanske inom räckhåll från bakom TV:n, men han kunde ändå inte jordas. Sladden var oskadad.” Det skulle lika gärna kunnat vara under en yrkesutövning med ett tydligt regelverk, inget vittnar om att det gäller hans privatliv! Läkaren lever i sin myndighetsvärld även i sin privata vardag i hemmet. Gränserna är upplösta.

Den andra berättelsen fortsätter i samma maniskt spända stil fast med en annan jagperson, även han med en anställning i den offentliga sektorn (polis). Han befinner sig också i en låst värld, full av upprepningar och vanföreställningar. Vi vet inte om hans antipati gentemot en kvinnlig kollega är befogad eller paranoisk. Han kan inte koppla bort någonting i omgivningen utan noterar ständigt alla detaljer. Han följer regelverket men saknar empati. Han befordras och organiserar arbetet som chef exemplariskt, vi finner inget att anmärka på.

I den tredje delen är jaget en socialarbetare, förvillande lik huvudpersonerna i bokens första två delar. Även han är ambitiös och lever upp till sin yrkesroll. Konflikten mellan inre känslor, medkänsla, normer och regler framstår tydligt. De tre delarna binds nu tillsammans till en ny helhet, de visar sig vara variationer på en och samma berättelse. Boken skulle periodvis i sin faktamässiga saklighet nästan kunna fungera som informationsmaterial rörande arbetet inom de tre olika institutionerna, om det inte vore för de starkt irrationella återkommande inslagen. De tre berättarna är olika personer med olika yrken men med likadana personlighetsstörningar och med likartade sätt att tänka och betrakta omgivningen på.

Jag tycker det är en oerhört fascinerande och tankeväckande läsning – fast det inte händer så stora saker utåt sett, så får man en tydlig inblick i en socialt fungerande men förvirrad och känslomässigt avskärmad människas tankar. Dessutom är boken helt igenom väldigt spännande.

Text: Vivian Gustin

Spådom är en av sex böcker som är nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2012.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Skäringers Avig Maria – en bok för dig som tycker om bloggar och uppskattar uppriktighet

by

Titel: Avig Maria
Författare: Mia Skäringer
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven: 201111
ISBN10: 9137137247
ISBN13: 9789137137247

”Avig Maria” är uppföljaren till Mia Skäringers första bok ”Dyngkåt och hur helig som helst” (2009). Den nya boken har samma upplägg som föregångaren, det är dels texter hämtade från Mias blogg, dels krönikor från det gångna året. I texterna får vi följa med Mia, hemma, på jobbet och ofta på väg – på tåget eller bara i tankarna.

Personligen har jag aldrig riktigt fallit för bloggandets textformat så bloggdelen av boken har jag svårare att ta till mig. Det är själva dagboksformatet som är svårt att smälta. Det är lite som att läsa något som inte var ämnat för mig men samtidigt är det kanske också just precis det som många faller för som tycker om Mia. Från känslor kring en separation till familjeliv till tvångstankar och självförakt. Det är ärligt, avskalat, ocensurerat men framför allt är det personligt och generöst.

Vad gäller den andra delen av boken, krönikorna så har dessa en något annorlunda klang. Förutom allt det ärliga, avskalade och ocensurerade så är texterna snäppet vassare och stundvis lite insiktsfullare än blogginläggen. Det finns lite mer av en början och ett slut, en röd tråd som är lätt att följa. Krönikorna i den nya boken är dessutom lite bredare än dem i den förra vilket inte är helt oförklarligt eftersom de publicerats i två olika tidsskrifter.

Personligen stötte jag på Mia första gången i humorserien ”Mia och Klara” och därefter i serien solsidan och showen ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Som skådespelare och framför allt som komiker är Mia oerhört generös och ödmjuk. Hon är modig, stark och sårbar på samma gång. Och hon bjuder på sig själv, i stora mått. Det blir dock en lite annan Mia när hon skriver och detta framför allt i blogginläggen. Utan själva Mia, hennes mimik och roliga kläder så känner jag personligen att det fattas något.

Trots detta tror jag att de som uppskattade Mias första bok också kommer att uppskatta den här. Kanske till och med lite mer. ”Avig Maria” är en bok för dig som tycker om att läsa bloggar, som uppskattar uppriktighet och inte är rädd för lite svordomar.

Text: Linda Maria Ingrid Thelander

Vinn boken ”Jag kommer sen … ” och läs intervju med författaren Eva Wiklund

by

Boken ”Jag kommer sen …” av Eva Wiklund släpptes i september.

Tre av Kulturbloggens läsare kan vinna boken. Hur du gör för att kunna vinna boken läser du längre ned på denna sida, under intervjun med författaren Eva Wiklund.

Vad fick dig att göra boken?
– Jag träffade Anne-Britt Söderberg som förlorat sin dotter i diskoteksbranden i Göteborg, för en intervju till en veckotidning. Hon hade drabbats av varje förälders mardröm och även av andra tunga motgångar, men ändå stod hon där framför mig och strålade av energi och livslust. Jag blev oerhört nyfiken på hur hon lyckats hitta tillbaka till det goda i livet och hennes svar gjorde mig ännu mer nyfiken på henne som person. Hon har en inre styrka som smittar.
– Till en början var tanken att skriva hennes historia, men under mitt researcharbete hittade jag många intressanta fakta och spännande människor kring den här tragiska händelsen. Dessutom insåg jag att det inte fanns någon bok där hela branden speglas från början till slut &#8211 då fick det bli en bok där man både får Anne-Britts historia och hela historien kring branden.
– Jag skrev boken som en dokumentärroman för jag vill att läsaren ska få känslan av att vara där med Anne-Brittbåde i hennes med- och motgångar. Många säger också nu efteråt att det känns så att läsa &#8211 man sugs in i berättelsen och vill inte sluta läsa.

Känner du någon som drabbats av den fruktansvärda branden?
– Nej, jag kände ingen innan jag träffade Anne-Britt. Mitt minne från branden är det stora obehag jag kände när tidningarna rapporterade om hur de döda ungdomarnas mobiltelefoner ringde och ringde i fickorna utan att någon svarade och hur svårt detta var för brandmännen.
– I arbetet med boken har jag naturligtvis träffat många av de drabbade, både ungdomar som var med om branden, anhöriga, brandmän och vänner till Anne-Britts dotter Johanna som omkom.

Vem är du? Berätta lite kort om dig själv.
– Jag är från början sjuksköterska, men sadlade om till informatör och jobbade några år i Stockholm. Jobbade sedan drygt tio år som lokaltidningsjournalist i Värmland för att nu vara tillbaka i informatörsyrket. Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag blev redaktör för skoltidningen Lappskaller på skolan i Harmånger i Hälsingland. Som journalist skriver jag gärna om starka levnadsöden, men ingen av mina böcker har varit planerad. Först stötte jag på handikappsimmaren Anders Olsson, som av egen kraft tog sig ur fem års morfindimma och idag går under benämningen ”Järnmannen”. Det tog bara någon timme innan jag bestämde mig för att hans historia måste bli en bok, ”Det finns ingen gräns. Sedan fick jag precis samma känsla i mötet med Anne-Britt Söderberg.
– När jag inte skriver så ägnar jag gärna tid åt friluftsliv, foto, mina barn och min sambo och snickrande på sommarstugan.

Bor du i Göteborg?
– Nej, jag bor i Kristinehamn i Värmland och jobbar i en grannkommun, Storfors. Men jag har vänner i Göteborg, bland annat en pastor som jobbade i Hammarkullen när branden inträffade.

Har du lärt dig något under projektets gång?
– Framför allt har det blivit ännu tydligare att man måste ta vara på de goda stunderna i livet. Man måste bygga på det man faktiskt har istället för att stirra sig blind på det man inte har.
– Jag har lärt mig att det inte är farligt att själv få tårar i ögonen under skrivprocessen &#8211 det kanske till och med är nödvändigt för att kunna skriva med hjärtat. Sen har jag lärt mig att det kan ta väldigt lång tid att skriva en så omfattande bok. Det finns så många spår att följa, så många öden och historier att beröras av. Men ska det bli en läsbar bok måste man prioritera och hitta en röd tråd. Den här boken skildrar en av all de historier som skulle kunna finnas runt den här tragiska branden.
– Av min textcoach Kurt Nurmi (chefredaktör för Pockettidningen R) har jag också lärt mig att skriva ännu mer i scener, så att du som läsare känner att du är där.

Hur skulle du själv beskriva boken?
– Som en inspirationsbok där man kan hämta mod och styrka att använda sig av i sitt eget liv. Man kan ju tro att det skulle vara en helt igenom sorglig bok, men det är det inte. Många berättar om både tårar och skratt. Framför allt berättar de om hur upplyfta och stärkta de känner sig efter att ha läst den. Sånt värmer verkligen – för det var ju det som var min ambition när jag började skriva boken som har tagit två år att få klar.

——–
Vill du få ett exemplar av boken ”Jag kommer sen …”?
Så här gör du för att vara med och tävla om ett exemplar.

Skicka en motivering till
tavla (snabel-a) kulturbloggen (punkt) com
Där du skriver en motivering, varför du ska vinna boken.

Glöm inte att skicka med din postadress, annars vet vi inte vart vi ska posta boken om du vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

The Clash – biografin där bandmedlemmarna själva skriver – viktig att läsa för många mer än punkare

by

The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon
Författare: Joe Strummer
Författare: Mick Jones
Författare: Paul Simonon
Författare: Topper Headon
Översättare: Jens Ahlberg
Redaktör: Pieetro Maglio
Redaktör: Henrik Petersen
Redaktör: Lars Sundh
Formgivare: Lars Sundh
Förlag: Modernista

”The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon” är den första officiella The Clash-biografin.
Officiell låter tungt, ja det låter tillrättalagt och inte så spännande. I det här fallet är det tvärtom. Vi får följa bandets historia under de sju år de härjade som mest, 1976-1983, skildrat utifrån de fyra medlemmarnas ögon. Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon berättar själva under varje avsnitt, på ett levande sätt som känns naturligt, ärligt, äkta.

De var punkare, rebelliska punkare, som ville skildra samhället. Det är dock inte bara en historia om bandet The Clash utan lika mycket ett dokument över samhället. Som Mick berättar:

Jag vet inte om vi förstod att punken var ett utlopp för vår ilska. Det var mycket som behövde sägas och som inte hade sagts på det sättet förut. Vi plockade helt enkelt grejer ur tidningarna som vi sjöng om. Till och med namnet kommer från en tidning. Paul kom på The Clash för att det stor i tidningarna hela tiden. Det speglade hur vi kände och lät.

De skrev om bostadsförhållandena, bristen på utbildning, en utsiktslös framtid av ändlöst arbetande.

Paul berättar till exempel om A Night of Treason-spelningen:

Alldeles innan A Night of Treason-spelningen gick vi ut för att sätta upp posters för den. Jag fick inga socialpengar just då och var förbannat hungrig. Vi kom tillbaka till Rehearsals Rehearsals där jag bodde, och Joe kanske sov där den natten också, hur som helst var jag så hungrig att jag tog en enorm skopa deg som gjorts på mjöl och vatten i en hink, formade en kaka av den, lade den på änden av Bernies såg som låg och skräpade i rummet, och höll den över elden. Jag bakade och åt den. Ingen annan ville ha, men jag brydde mig inte, jag var hungrig.

The Clash betydde oerhört mycket för punken och speciellt den delen av punken som var samhällsmedveten.

Biografin är därför intressant att läsa också för oss som inte var punkare under 1970- och 1980-talet. Den berättar om ett samhälle som fanns då – och en reaktion på det. En reaktion som jag skulle vilja se mer av idag, när klyftorna inte på något sätt minskat och det fortfarande är stora problem med bostäder, usla löner och många som går ur skolor utan godkända betyg.

En återförening av The Clash kan dock inte ske. Joe Strummer dog 22 december 2002, men å andra sidan är de alla drygt 55 år och skulle knappast utstråla den ungdomliga ilskan längre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Frihet av Jonathan Franzen: storslagen som livet, lika fantastiskt och hemskt och outgrundligt

by

Titel: Frihet
Författare: Jonathan Franzen

Översättning: Rebecca Alsberg
Brombergs
ISBN 978-91-7337-321-0

Uttryck som en modern klassiker eller ett mästerverk kanske har sagts så många gånger att när en bok verkligen förtjänar epiteten känns de för futtiga. Så känns det i alla fall med Jonathan Franzens bok ”Frihet”. Den är storslagen som livet, lika fantastiskt och hemskt och outgrundligt som människors motiv och tankar.

Jonathan är en mästare på att skildra vändningar i sina fiktiva medmänniskors liv, deras svek och hjältedåd, vardagsdetaljer och kärlekens olika uttryck. I ”Frihet” återvänder han till utforskandet av det som kan sägas forma olika personers livsöden utan att någon gång vare sig förenkla eller krångla till beskrivningarna. Allt känns klart, avklarnat, sett med ögon som förmår se allt utan att det leder till bitterhet eller tillrättalägganden.

Huvudpersonerna Patty och Walter Berglund är båda lätta att identifiera sig med, de frågor de brottas med allmängiltiga. De försöker skapa en bättre värld, både globalt och i ombyggnaden av det egna huset. De gör allt för sina barn, mellan de svindlande och bräckliga ögonblicken av familjelycka driver barnen dem till vansinne med sina till synes galna beslut och önskningar.

I baksidestexten heter det att ”Frihet” betraktas som en av de mest storslagna skildringarna av dagens Amerika. Det stämmer säkert. Men saken är att den också är en storslagen skildring av människors vånda och natur oavsett plats, den till synes eviga kampen om plats i familjen – och samhället – är inte något bundet till en viss tid eller plats. Arvet, miljön och striderna färgas av tidsanda bara på ytan, behovet av att bli sedd – lika sedd som sina syskon eller andra – återkommer i olika varianter genom historien stora draman; så väl faktiska som fiktiva.

Det är den amerikanska östkusten och Mellanvästern som är basen i Jonathan Franzens bok ”Frihet” men det stora ligger delvis i att författarens kunnande aldrig brer ut sig över gestaltningen, beskrivningarna i sig stör aldrig. De finns bara där lika given som naturen. Det är så befriat från pretentioner att allt mellan fågelskådning och grumligt toavatten på Manhattan bara blir den naturliga fond mot vilket människorna framträder tydligt och äkta.

Franzen återkommer till temat från tidigare, som i brist på bättre skulle kunna kallas vändpunkter i livet. De blir belysta från olika håll, möjliga förklaringar ligger i lager på lager och vecklas försiktigt fram. Både spännande och rörande och inte sällan komiskt blir människornas agerande skildrat med stor förståelse och medkänsla.

Just det sammansatta i karaktärerna ger dem liv. De är både villiga att offra allt för sina nära och att i hemlighet svika och bedra totalt. Ögonblicken skildras exakt, åtrån som de känner helt igenom äkta. Passionen för den häftige rockmusikern, pojkvännens kompis, blir helt begriplig. Liksom Patty Berglunds drömmar om den som det verkar ouppnåeliga föreningen med mannen som hon åtrår, samtidigt som hon älskar sin make med vilken hon började umgås med till stor del för att ta del av hans häftiga kompis liv. Kompisen som liknar diktatorn Muhammad Kadaffi, för Patty för alltid världens sötaste statschef – också det en trovärdig beskrivning av hur våra tankar löper i märkliga spår.

Det finns genom boken en fantastisk trots allt-attityd. Jag tror inte bara att ”Frihet” ytterst väl skildrar och vägar som aldrig valdes utan också förmår läsaren att lyssna inåt, påverka och ytterst förändra liv. Större än så kan litteratur inte bli.

Text: Lilly Hallberg

Boken finns med bland Kulturbloggens julklapsstips.

Fler recensioner av Frihet: Göteborgsposten och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,