Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Bokrecension: Hybris av John Lapidus – sätter igång funderingar kring intelligens

by

Hybris
John Lapidus
Utgivningsdatum 2022-11-10
Förlag Lava Förlag
ISBN 9789189569676

Hur kommer framtiden att bli när artificiell intelligens omger oss människor? Är lösningen att som Elon Musk förespråkar inplantera den artificiella intelligensen i människors hjärnor? Romanen Hybris skildrar en möjlig utveckling kring artificiell intelligens, vetenskap och människor.

2020 har Lava Förlag i samarbete med Adlibris genomfört Sveriges största manustävling, i kategorin bästa feelgood eller deckarmanus. Närmare tusentals manus skickades in. Hybsis av John Lapidus vann. Det är imponerande att vinna en så stor manustävling. Författaren John Lapidus säger:
— Jag är väldigt glad och tacksam över det här priset. Det sporrar mig att spinna vidare på mitt långsiktiga bokprojekt, vilket har hybrisartade ambitioner.

Nu blir jag ju oerhört nyfiken på vad han har för fler långsiktiga bokprojekt. Hybris är mycket välskriven, med ett enormt driv i berättandet. Jag vill gärna läsa fler böcker av honom.

Huvudpersonen i Hybris är den svenske ingenjören Jonas som i Silicon Valley jobbar nära en legendarisk storföretagare, tekniknörd och mångmiljardär, Byron Frost. Frost bygger en rymdraket som ska föra människor till Mars, utvecklar el-bilar och har ett utvecklingsprojekt kring artificiell intelligens, i Synapsföretaget. Det är tydligt att Frost bygger på verklighetens Elon Musk. Frost har till och med både tvillingar och trillingar, precis som Elon Musk.

Jonas är en anonym men viktig medarbetare till Byron Frost och kan röra sig fritt mellan rymdraketer och elbilar men han är speciellt intresserad av Synapsföretaget. Där utvecklas en robotkirurgi för att operera in trådar i hjärnan, och på så sätt skapa direktkontakt med den artificiella intelligensen. I ett första steg ska försök göras med apor. Men Jonas och hjärnkirurgen Melissa bestämmer sig för att experimentera bakom ryggen på Frost.

John Lapidus har stor kunskap om teknik, det märks då han skriver om dessa tekniska ämnen. Han har ett flyt i sitt skrivande som gör att också vi som inte är tekniknördar kan förstå och hänga med. Det är en roman som sätter igång en hel del tankar.

Jag har många funderingar efter att ha läst den och tänker att ämnet kan utvecklas väldigt mycket mer. En fråga jag ställer mig: Är intelligens bara att ha tillgång till all världens samlade kunskap? Handlar det inte om en förmåga till fantasi och känslor också?

Fakta om författaren:
John Lapidus är författare, samhällsdebattör och doktor i ekonomisk historia. Hans tidigare romaner utspelar sig i Zimbabwe och Nicaragua, där han verkat som biståndsarbetare. Hans fackböcker fokuserar på välfärdsstatens förändring via privatisering av vård, skola och omsorg. Som debattör skriver han ofta i dagspress.

Bokrecension: Ixelles av Johannes Anyuru – berör inte riktigt, för spretig

by

Ixelles
Författare Johannes Anyuru
Utgivningsdatum 2022-09-16
Förlag Norstedts
ISBN 9789113121741

En roman om sorg och om samhällets klyftor och om falska nyheter eller troll. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan stämma in i hyllningskören för denna Augustpris-nominerade roman av Johannes Anyuru. Romanen spretar för mycket och skulle kunna förbättras mycket om något av dess teman fick dominera tydligare. Romanen börjar med en inledningsrad på försättsbladet som är en hyllning till den muslimska gudomen. Med tanke på dödsdomarna i den islamska staten Iran mot människor som protesterar mot förtrycket av kvinnor känns det obehagligt med en sådan inledning. Det låser läsarens möjligheter till tolkning.

Jag tänker bland annat på hur författaren beskriver kommunikationen från de döda som för mig känns krystat. Även konflikten kring samhällets planering av att riva ett utsatt område känns förenklad. Huvudpersonen Rut lever ensam med sin son. Sonens pappa Mio dog tio år tidigare. Rut och Mio bodde i ett fattigt, nedslitet område. Men Rut har inte berättat för sin son att hon bott i det nedslitna området. Hon bor i ett finare området i Ixelles och har ett välbetalt arbete på en form av PR-byrå.

Samhället har beslutat att det fattiga, slemmiga området ska rivas för att något nytt ska byggas där. Den delen av berättelsen blev på sätt och vis extra aktuell i år där politiker föreslog att samhället ska försöka blanda befolkningar bättre, så att utsatta grupper inte bor åtskilda från andra grupper som har kommit in i samhället. Jag kan inte alltid hålla med författare som i detta fallet Anyuru som tydligt verkar mena att det är förfärligt för människor att behöva flytta från ett slumområde. Jag kan inte hålla med om att det är en katastrof att flytta över huvudtaget. Det finns många filmer och böcker som skildrar hur synd det är om människor som måste flytta från en plats där de bott i tio generationer. Men att flytta för ett jobb skull, flytta för kärlekens skull eller för studier eller för att flytta till något som är mindre slum, det kan vara något bra. Människor har flyttat i alla årtusenden.

Ixelles är namnet på ett område i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ur wikipedia:
Ixelles är en av de 19 kommunerna i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ixelles gränsar till kommunen Bryssel i söder-sydost och är helt sammanvuxen med Bryssels innerstad. Den har cirka 87.600 invånare (2020). Ixelles, som ligger nära såväl innerstaden som EU-kvarteren i östra Bryssel, har en relativt hög andel icke-belgiska EU-medborgare bland sina invånare.
Kommunen innehåller områden av bebyggelse- och invånarmässigt olika karaktär. Étangs d’Ixelles med sina dammar och grönområden utgör ett vackert område med jugendhus och ambassadörsresidens, och här finns några av Brysselområdets dyrare bostadskvarter. En annan del, Matonge, döpt efter en marknadsplats i Kinshasa i Kongo-Kinshasa, är dominerad av invandrare av afrikanskt ursprung och karaktäriseras av mycket låg medelinkomst och delvis förfallna hus.

Romanens mest intressanta tema är Ruts jobb på agenturen där hon med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. De skapar personer som ska ge sken av att vara verkliga, som trollmaskiner gör idag i exempelvis Facebook men agenturen tar detta flera steg till: de påhittade personerna kan få både röst och kropp, bli inspelade i videoklipp och ljud. Det är fängslande, sätter igång tankar kring såväl kultur som de rent existentiella frågorna. Detta tema hade räckt för en egen roman.

Bokens tema om sorg slingrar sig delvis kring det temat. En dag får Rut höra att det på ett sjukhus finns en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon tar sig till sjukhuset och tar reda på cd-skivan och lyssnar på den. Det är Mios röst som talar från en plats som han säger är biblioteket över ingenting.

Romanen är hyllad på många håll så även om den inte träffade mig och inte fick mig engagerad ger den säkert andra saker att tänka på. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen heller även om det som händer inte är det viktiga. Romanens viktigaste budskap sägs mellan raderna och handlar om vad liv och död är, vad sorg är, vad som finns eller inte finns. Men som sagt: för min del har jag läst många andra romaner som tar upp detta på ett för mig mer berörande sätt.

Bokrecension: 1979 av Val McDermid

by

1979
Författare Val McDermid
Serie Allie Burns (del 1)
Utgivningsdatum 2022-11-08
Förlag Bokförlaget Polaris
Översättare Sofi Rydell
ISBN 9789177959823

Val McDermid är en av mina absoluta brittiska deckarförfattare. Jag har läst flera av hennes deckarserier. Hon är intressant som person också, tycker jag:
McDermid föddes på den skotska östkusten. Hon läste på St Hilda’s College, Oxford. Hon antogs redan som sjuttonåring, en av de yngsta som någonsin antagits där, och den första som kom från en statlig skola i Skottland. Hon hade engelska som huvudämne och ville tidigt bli författare, men valde att utbilda sig till journalist.

Under journalistutbildningen gav hon sig i kast med att skriva sin första roman. Efter att ha blivit avvisad av flera bokförlag skrevs romanen om till en teaterpjäs. Hon ombads att skriva flera pjäser, men upplevde sig inte som tillräckligt duktig för att kunna försörja sig på detta.

Istället skrev hon en kriminalroman, Report for murder, som publicerades 1987. År 1991 sade hon upp sig från sitt jobb för att ägna sig åt sitt författarskap på heltid.

McDermid har skrivit flera olika serier. En serie handlar om privatdetektiven Kate Brannigan, en annan handlar om poliskommissarien Carol Jordan och profileraren Tony Hill (även en berömd TV-serie Mord i sinnet). Av böckerna i hennes första serie, den om journalisten Lindsay Gordon, har endast den sista översatts till svenska. Den senaste serien har som huvudperson polisinspektören Karen Pirie, som främst arbetar med gamla olösta fall. (Uppgifter från Wikipedia)

När hon Val McDermid nu påbörjat en ny serie kriminalromaner, med reportern Allie Burns på tidningen Daily Clarion i Glasgow, Skottland, kastade jag mig över denna nya serie och slukade 1979, den första boken i serien. Den är minst lika bra som McDermids tidigare deckare. Lika bra flyt i berättelsen, spännande och klurigt och med tankeväckande skildringar av samhället.

Berättelsen utspelas 1979, till stor del i en redaktionsmiljö. Det är ett extra plus i mina ögon. Jag utbildade mig till journalist i början av 1980-talet och känner igen så mycket av miljön och atmosfären i tidningsvärlden då. Det är en tid innan Internat hade slagit igenom och alla tidningar tryckts på papper. McDermid är duktiga på att fånga tiden på många sätt: men hänvisningar till musik vi lyssnade på då, klädstilar och böcker vi läsare.

Allie Burns är en duktig skribent och som har gått en bra journalistutbildning men får inte chansen att skriva de stora nyheterna eftersom hon är kvinna och ung. Det är de gamla manliga murvlarna som lägger beslag på de uppdrag som syns på tidningens förstasida. Men kring den snöiga och kalla vintern fastnar Allie på ett tåg tillsammans med en annan ung kollega, Danny Sullivan. Tillsammans råkar de ut för en händelse som gör Allie får skriva en artikel om hamnar på tidningens förstasida. Danny och Allie blir vänner och börjar söka upp fler uppslag som ska ge dem berömmelse och framgång som grävande journalister, tänker det. Men det kan vara farligt att gräva och avslöja avancerade skattefuskare och skotska nationalister.

Val McDermid visar än en gång att hon kan berätta en engagerande och spännande kriminalhistoria som säger något om vårt samhälle. Och även om denna utspelar 1979 säger den en hel del om dagens samhälle också.

Lena Endre och Hannes Meidal tolkar exilförfattarna Paul Celan och Nelly Sachs i ljuset av Kiefers konst på Artipelag

by

Söndagen den 4 december 2022 avslutas Artipelags höstkvällar med konstnären Paul Kiefers kanske viktigaste inspirationskällor, exilförfattarna Paul Celan och Nelly Sachs. Lena Endre och Hannes Meidal från Dramaten, läser och tolkar dikter av författarna.

Ett pressmeddelande berättar:
Genom dikter, brev och utdrag ur utvalda tal ställs Celan och Sachs texter i relief till Kiefers bildvärld om hur man ska kunna leva, skriva och skapa i en efterkrigstid, färgad av minnen från andra världskrigets fasor med Förintelsens folkmord. Den israeliska världssopranen Keren Motseri tolkar Celan musikaliskt och den svenska KammarensembleN framför Arnold Schönbergs Serenade op. 24, under ledning av dirigent Christian Karlsen.

Lena Endre och Hannes Meidal läser texter av Paul Celan och Nelly Sachs. I konstverken Schwarze Flocken ochMohn und Gedächtnis tydliggörs Kiefers släktskap med exilförfattarnas uttryckssätt och deras liv i exil. 1940 flydde Nelly Sachs till Stockholm, med hjälp av författarkollegan Selma Lagerlöf. 1954 skrev Nelly Sachs ett brev till Paul Celan, som då flyttat till Paris. Brevväxlingen blev början på en lång relation som präglades av djupt samförstånd och den tröst de båda fick av att ha en själsfrände. De fann varandra både i uttryckssätt och i den vardagliga kampen att orka fortsätta leva och skriva trots alla minnen från andra världskrigets fasor. Nelly Sachs fick Nobelpriset i litteratur 1966.

Mästerverk av exil-tonsättaren Arnold Schönberg
Musikaliskt bjuder kvällen på sällan hörda mästerverk nära sammankopplade till såväl Kiefer som Sachs och Celan. Även Schönberg kan sägas ha ett släktskap med Celan, Sachs och Kiefer. Med det nya atonala och ”dodekafona” tonspråk som han utvecklade under mellankrigstiden sökte han efter nya uttrycksätt och vägar framåt för den tyska romantiska musiktradition han var uppväxt i. Schönberg kom så småningom även att dela exilen med Sachs, Celan och Kiefer då han flydde till USA. Portalverket Serenade kan med sina sarkastiska marscher beskrivas som en uppgörelse med kriget och den krigsoptimism som rådde före första världskriget.

Svenska KammarensembleN framför Arnold Schönbergs epokgörande Serenade op. 24, under ledning av dirigenten Christian Karlsen. Tillsammans med ensemblen hör vi även den israeliska världssopranen Keren Motseri tolka Celan musikaliskt i Sverigepremiären av den nyligen bortgångne tonsättaren Harisson Birtwistles ”3 Settings of Celan” samt i ett uruppförande av den spanske tonsättaren Jose Maria Sanchez-Verdu tillsammans med gitarristen Jacob Kellermann.

Kväll om Kiefer
Dag: 4 december kl 17.30
Plats: Artipelag, Artipelagstigen 1, Gustavsberg

Kvällen inleds med ett samtal och en kortare konstpresentation organiserad av Lizzie Scheja och föreningen för Judisk Kultur i Sverige.

Program
Medverkande:
Lena Endre – läsning
Hannes Meidal – läsning
Keren Motseri – sopran
Jacob Kellermann – gitarr
Kammarensemblen under ledning av dirigenten Christian Karlsen

Hurra, rätt bok vann Augustpriset: stort grattis Ia Genberg

by

Foto: Andreas Sundbom

Detaljerna av Ia Genberg vann Augustpriset för svenska skönlitterära bok 2022.
Motiveringen:
I Detaljerna blir en glödande feber en portal till det förflutna och de relationer som en gång betydde allt – i ett liv som inte längre finns. Med vemod, precision och lågmäld humor skriver Ia Genberg fram de skärvor som skapar en människa, och låter sin röst ljuda med omisskännlig klang. I den exakta känslan för de små detaljerna blir en hel värld levande.

Jag kan bara hålla med. Denna underbara roman med både vemod, exakthet och varm humor sätter igång oss som läsare att tänka på och minnas våra egna relationer, möten och känslor. Boken har inte så många sidor men är så fylld av detaljer att den är oändlig.
För mig är det verkligen rätt bok som vann. Och ändå var de flesta av de övriga nominerade böckerna mycket bra.
Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Detaljerna.

Årets svenska fackbok
Jag har torkat nog många golv. En biografi om Maja Ekelöf, Nina van den Brink, Norstedts
Maja Ekelöf, städerska och ensamstående fembarnsmor, gjorde succé med sin dagbok Rapport från en skurhink från 1970. Nina van den Brink väver skickligt ihop Maja Ekelöf – städerska, hyllad författare, abortförespråkare och vänsteraktivist – med berättelser om städerskor i sin egen familj. De närgångna beskrivningarna av varje arbetsmoment och dess verkan på kroppen är nästintill poetiska. Boken är lika mycket ett starkt porträtt över ett av Sveriges mest gripande författarskap som en uppgörelse med välfärdsbygget som inte kom alla till del.

Årets svenska barn- och ungdomsbok
Vi ska ju bara cykla förbi, Ellen Strömberg, Rabén & Sjögren och Schildts & Söderströms
Lyhört och träffsäkert skildras tonårens brytningstid då fantasierna om vem man vill vara plötsligt ska omsättas i praktik, då kompisrelationer sätts på prov och då den första kärleken känns både lockande och skrämmande. Med största respekt för både sina läsare och sina karaktärer ger Ellen Strömberg nytt liv åt ungdomslitteraturens mest ikoniska motiv.

Lilla Augustpriset
Döden i rom, Ali Alonzo, Stockholm
Varje ord vibrerar av liv i denna berättelse om en grupp sextonåriga svenskar som driver runt mellan kloster och kyrkor i Den eviga staden. Ironiskt nog är det just genom att aldrig väja för det fula, det äckliga, det trasiga som författaren blottlägger det vackra i att inte vara som alla andra. En ändlöst fascinerande text.