Ixelles
Författare Johannes Anyuru
Utgivningsdatum 2022-09-16
Förlag Norstedts
ISBN 9789113121741
En roman om sorg och om samhällets klyftor och om falska nyheter eller troll. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan stämma in i hyllningskören för denna Augustpris-nominerade roman av Johannes Anyuru. Romanen spretar för mycket och skulle kunna förbättras mycket om något av dess teman fick dominera tydligare. Romanen börjar med en inledningsrad på försättsbladet som är en hyllning till den muslimska gudomen. Med tanke på dödsdomarna i den islamska staten Iran mot människor som protesterar mot förtrycket av kvinnor känns det obehagligt med en sådan inledning. Det låser läsarens möjligheter till tolkning.
Jag tänker bland annat på hur författaren beskriver kommunikationen från de döda som för mig känns krystat. Även konflikten kring samhällets planering av att riva ett utsatt område känns förenklad. Huvudpersonen Rut lever ensam med sin son. Sonens pappa Mio dog tio år tidigare. Rut och Mio bodde i ett fattigt, nedslitet område. Men Rut har inte berättat för sin son att hon bott i det nedslitna området. Hon bor i ett finare området i Ixelles och har ett välbetalt arbete på en form av PR-byrå.
Samhället har beslutat att det fattiga, slemmiga området ska rivas för att något nytt ska byggas där. Den delen av berättelsen blev på sätt och vis extra aktuell i år där politiker föreslog att samhället ska försöka blanda befolkningar bättre, så att utsatta grupper inte bor åtskilda från andra grupper som har kommit in i samhället. Jag kan inte alltid hålla med författare som i detta fallet Anyuru som tydligt verkar mena att det är förfärligt för människor att behöva flytta från ett slumområde. Jag kan inte hålla med om att det är en katastrof att flytta över huvudtaget. Det finns många filmer och böcker som skildrar hur synd det är om människor som måste flytta från en plats där de bott i tio generationer. Men att flytta för ett jobb skull, flytta för kärlekens skull eller för studier eller för att flytta till något som är mindre slum, det kan vara något bra. Människor har flyttat i alla årtusenden.
Ixelles är namnet på ett område i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ur wikipedia:
Ixelles är en av de 19 kommunerna i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ixelles gränsar till kommunen Bryssel i söder-sydost och är helt sammanvuxen med Bryssels innerstad. Den har cirka 87.600 invånare (2020). Ixelles, som ligger nära såväl innerstaden som EU-kvarteren i östra Bryssel, har en relativt hög andel icke-belgiska EU-medborgare bland sina invånare.
Kommunen innehåller områden av bebyggelse- och invånarmässigt olika karaktär. Étangs d’Ixelles med sina dammar och grönområden utgör ett vackert område med jugendhus och ambassadörsresidens, och här finns några av Brysselområdets dyrare bostadskvarter. En annan del, Matonge, döpt efter en marknadsplats i Kinshasa i Kongo-Kinshasa, är dominerad av invandrare av afrikanskt ursprung och karaktäriseras av mycket låg medelinkomst och delvis förfallna hus.
Romanens mest intressanta tema är Ruts jobb på agenturen där hon med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. De skapar personer som ska ge sken av att vara verkliga, som trollmaskiner gör idag i exempelvis Facebook men agenturen tar detta flera steg till: de påhittade personerna kan få både röst och kropp, bli inspelade i videoklipp och ljud. Det är fängslande, sätter igång tankar kring såväl kultur som de rent existentiella frågorna. Detta tema hade räckt för en egen roman.
Bokens tema om sorg slingrar sig delvis kring det temat. En dag får Rut höra att det på ett sjukhus finns en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon tar sig till sjukhuset och tar reda på cd-skivan och lyssnar på den. Det är Mios röst som talar från en plats som han säger är biblioteket över ingenting.
Romanen är hyllad på många håll så även om den inte träffade mig och inte fick mig engagerad ger den säkert andra saker att tänka på. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen heller även om det som händer inte är det viktiga. Romanens viktigaste budskap sägs mellan raderna och handlar om vad liv och död är, vad sorg är, vad som finns eller inte finns. Men som sagt: för min del har jag läst många andra romaner som tar upp detta på ett för mig mer berörande sätt.
(På bilden bakom till högen Johannes Anyuru syns Fatima Bremmer vars fackbok ”Ett jävla solsken” fick pris som årets fackbok.)
