Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: SOAK – Before We Forgot How to Dream


by

soak

Artist: SOAK
Titel: Before We Forgot How to Dream
Betyg: 3

SOAK levererar ett fint första album med flera beröringspunkter, en debut som lovar gott inför framtiden. Men i längden når hon inte fram då ledan och tristessen slår till.

Med en smärtsam stämma sjunger den 16-åriga Bridie Monds-Watson från Irland, om tonårsångest, skilsmässa och olycklig kärlek. Inledningsfrasen ”A teenage heart is an unguided dart” sammanfattar skivan. Before We Forgot How to Dream är träffsäker, som en dartpil rakt i hjärtat på den oskuldsfulla ungdomen, vibrerande och vacker, fylld med smärtsamma minnen och jobbiga känslor som hör tonåren till. B a noBody är en uppväxtskildring med en Bridie i identitetskris, en perfekt liknelse av övergången från tonåring till vuxen. “Blud” behandlar föräldrarnas skilsmässa, ett i popmusiksammanhang ovanligt ämne, här framfört med styrka och fysisk närvaro.

Bridie, idag en tuff och självsäker artist iklädd silvrig jacka och slitna jeans, fick sitt genombrott 2012 då Chvrches valde att släppa singeln Blud på deras label Goodbye Records. Tre år tidigare tog hon upp gitarren för första gången och började skriva egna låtar, flera av vilka hamnat på debutplattan Before We Forgot How to Dream.  Det är naivt och känslofyllt, personligt och naket, med Bridies vackra sångröst som ledsnöre i en kall och bräcklig värld: “They dont know what love is. Throwing it around like its worthless.”

Musiken, en blandning av soul och folk med inspiration från brittiska The Foals och the 1975, är fin och avskalad; med piano, akustisk gitarr och stråkar. Men få låtar sticker ut. Förutom fiolbaserade A Dream to Fly och orkestrala Oh Brother låter låtarna snarlika. Melodierna flyter ihop och blandas samman. Bridies debutalbum saknar dynamik och spänning. Och Bridie befinner sig stundtals farligt nära tråkighetens brant. Det räcker inte med att ha känslofyllda texter för att skapa ett bra album. Det krävs en indrapering i spännande musik och ett bibehållet engagemang hos lyssnaren från början till slut.

Med Before We Forgot How to Dream lyser en ny ung talang upp en klarblå pophimmel. Men lyskraften är svag. Bridie Monds-Watson har känsla men musiken blir enahanda. 
Before we forgot have to dream har sina stunder, men når inte hela vägen.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Hugo Race and the True Spirit – Elevate My Love

by

hugo

Artist: Hugo Race and the True Spirit
Titel: Elevate My Love
Betyg: 4

Hugo Race nya skiva låter som soundtracket till en film jag verkligen skulle vilja se. Jag tänker mig en blandning av Twin Peaks och True Blood – men smutsigare, mindre logik och lägre budget. Givetvis skulle det vara någon sorts mordhistoria – i princip allt Hugo Race gör låter som soundtracket till ett mord.

Hugo Race började karriären som en del av Nick Caves The Bad Seeds i början av åttiotalet, och det hörs. Det här är samma sorts mörka rock, inte som Nick Cave gjorde då, utan som det han gjort på senare år. Här finns också likheter med Mark Lanegan, men också något eget. Mest låter det som de skivor Hugo Race släppt med kompbandet The Fatalists. Att han bytt band till The True Spirit verkar inte göra någon större skillnad. Det är fortfarande mörk rock, skitig americana. Fortfarande dramatiskt, intensivt, filmiskt.

Bästa spår: Elevate My Love

Text: Felix Lindén

Skivrecension: Jan Åström – Villervallan

by

janastrom_villervallan

Artist Jan Åström
Titel Villervallan
Betyg 4
Släpps 27 maj 2015

Det är alltid lika roligt när flera kulturgrenar går ihop, som nu när Jan Åström ger ut ett album med tonsatta dikter av fyra av våra största poeter. Albumet ”Villervallan” är faktiskt Janne Åströms första soloskiva, Från svängig bluesjazz till skör visa tolkar han dikter av Nils Ferlin, Karin Boye, Gustaf Fröding och Sven-Erik Forslin. Musiken är komponerad av Karl-Erik Mattsson och bland musikerna på skivan finns bland andra Peder af Ugglas på gitarr och klaviatur. Karl-Erik Mattsson medverkar också, på klassisk gitarr.

Karin Boyes dikt ”I rörelse” har talat till människor i flera generationer och nu får denna dikt möjlighet att än en gång tala till vårt inre:

I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Inledningsspåret, ”I livets villervalla” av Nils Ferlin är så vacker att jag ryser, Ferlins ord tonsatta med vemodiga bluestoner på gitarr och Jan Åströms spännande mörka röst. Nils Ferlins dikter är de som jag uppskattar mest på albumet. Det femte spåret är Nils Ferlins underbara ”Du har tappat ditt ord” som görs mycket starkt med vemodiga gitarrslingor i bakgrunden till Janne Åströms nästan viskande sångröst.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Gustaf Frödings Idealism och realism är en av de dikter som tonsätts och framförs lite mer fartfylld, inte direkt i full fart men med mer tryck i musiken och med härligt bluesgung. Också Karin Boyes ”Vägen hem” har fått lite mer ös i musiken. För helhetens skull hade jag önskat att några fler dikter fått mer drag i musiken. Dikter framförs ju oftast genom att en person läser upp eller deklamerar dikten, när poesin nu ska utvecklas med musiken är väl tanken att det inte ska kännas som deklamation eller diktuppläsning. Det är dock bara ett litet minus, som helhet är det ett mycket gediget album med skön musik med underbara texter.

Skivrecension: Krantz – Old School

by

Krantz_Omslag_Old_School

Artist: Krantz
Titel: Old School
Betyg: 4

För några år sedan släppte Richard Krantz  sina skivor Siberia och Euphoria. Strax efter släppet av Euphoria träffade jag honom inför Folkfestivalen i Hässelby. Jag gjorde en kort intervju för Kulturbloggen, jag gick hem lyssnade på hans skivor. Tyvärr följde jag aldrig upp fortsättningen, därför är det med ett förnyat intresse som jag lyssnar på hans nya CD ”Old School”.

Old School gör helt klart för titeln, det är lite av retro tidigt 60-tal lite mixat in i 2000-talet. Richard Krantz gillar inte personligen att klassificera sin musik, han vill röra sig fritt över det musikaliska fältet därför blir jag lite förvånad när skivan stämplas som Folkmusik/Americana. Jag tycker att bredden är större än så. Rocken Roll, jazz finns i lika hög grad. Därmed finns en fara av skivindustrin i att facka in en skiva i en sjanger (gnerer)  eftersom det sätter stopp för andra än dem som gillar just detta. Samtidigt blir det en besvikelse om fackningen inte lever upp till vad som förväntas. Låten Old School har hämtat inspiration från bluesen, Robert et Louise ger mig lite feeling av Shadows (dock utan Cliff Rickard). Så när jag vägrar köpa inmutningen av Richards skiva tror jag att han ger mig rätt – skivan speglar mer hans olika musikaliska intryck.

Mitt första råd blir därför – skippa om det är folk- amerikana eller jazz etc. Lyssna och njut på några minuters häftigt gitarrspel eller rättare sagt Lapsteel spel.

”Tycker jag det känns bra, kör jag på det. Då kan det bli rock’a’billy-stänk”, beskriver han själv sina intentioner.

Innan jag avslutar tränger sig Ada´s in i mina hörselgångar. En helt grym låt där Richard lagt in allt storbandsjazz, blues, lite pop för att sedan följas av Skebokvarnsvägen 137, där jag doftar mig till Spanien och solen.
Stor eloge till bra medmusiker som jag kollektivt nämner. Det är faktiskt ett grymt spännade album.

Skivrecension: Shamir – Ratchet

by

shamir

Artist: Shamir
Titel: Ratchet
Betyg: 4

Det var inte helt självklart att Shamir Bailey skulle komma att syssla med elektronisk pop, han har tidigare skrivit såväl punk- som countrylåtar, men kategorier är uppenbarligen ingenting för honom.

Första gången jag spelade upp If It Wasn’t True, en av de starkaste låtarna från debuten med Northtown-EP:n förra sommaren, trodde min flickvän att det var en Hot Chip-låt. Visst finns det likheter; båda är sajnade av skivbolag som ständigt fortsätter plocka upp artister som tänjer på gränsen mellan vad som är indie och vad som är mainstream, dansant är det definitivt, och Shamirs röst är androgyn på samma sätt som Hot Chips Alexis Taylor. Ironiskt nog albumdebuterar Shamir också samma vecka som det brittiska gänget släpper sitt sexte studioalbum.

Och det som redan på förhand var ett av årets mest efterlängtade debuter lever upp till förväntningarna. On the Regular och Call It Off är två massiva discopop-anthems som bör spelas på varje dansgolv i sommar, Make a Scene kastar oss tillbaka till 80-talet, och Darker är en ballad som visar att Bailey behärskar mer än bara funkig upptempo-pop. Det akustiska bonusspåret KC kan visserligen kännas lite onödig, men det kanske är det som är grejen. Shamir vägrar placeras in i ett fack. Om det 20-åriga, urbana popgeniet från Vegas förorter fortsätter blanda ihop stilar på ett lika charmigt och medryckande vis finns det ingenting som talar emot att han kommer bli en av framtidens stora popstjärnor.

Bästa spår: On the Regular, Call It Off