Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: U.S. Girls – Half Free

by

us girls

Artist: U.S. Girls
Titel: Half Free
Betyg: 4

Perfekt pop sköljd av en mörk, surrealistisk slöja. Half Free känns både hemsökt och catchy på samma gång.

Efter att ha släppt album på olika, mindre etablerade etiketter släpper nu Meg Remy sitt starkaste album hittills på ansedda 4AD. Musikaliskt går det i alla möjliga riktningar, men till tonen är det inte helt olikt David Lynchs surrealistiska filmer.

På sitt första album på just 4AD, Before Today, tog idésprutan Ariel Pink sitt första steg från de gamla lofi-inspelningarna till ett högre produktionsvärde. På Half Free genomgår Meg Remy med sitt lika genreöverskridande DIY-projekt U.S. Girls en liknande utveckling. De äldre albumen hade visserligen sin charm, men nu känns det som att hon når upp till sin fulla potential.

Till skillnad från bandnamnet som väcker flera associationer, har albumtiteln en desto tydligare innebörd: “Titeln syftar på hur det är att vara kvinna i västvärlden. Hur jag på sätt och vis är fri, men ändå inte. Min kropp dikteras fortfarande av mestadels manlig media. Speciellt i västvärlden har vi en bild av att vi är fria. Vi har internet, vi kan göra vad vi vill. Världen ligger för dina fötter. Men i själva verket är vi marionetter,” berättade Remy när jag intervjuade henne tidigare i år.

Öppnande Sororal Feelings, som handlar om en kvinna som nu tänker hänga sig efter att hon fått reda på att hennes man haft ihop det med hennes två systrar, sätter tonen för albumet, där hon i varje låt antar rollen som kvinnor som är just halvt fria. Den hemsökta reggaen på Damn That Valley, för övrigt en av årets bästa låtar, sjungs till exempel ur en krigsänkas perspektiv.

Efterföljande Telephone Play No. 1 kan tyckas överflödig då det bara är ett telefonsamtal mellan Remy och en tjejkompis, men dialogen bidrar med en nästan komisk kontrast från den annars rätt mörka stämningen. Hon berättar om en dröm hon haft, i drömmen hittade hon ett gammalt fotografi på sig själv naken som barn, vändningen kommer när hon säger: “The thing is, I was kind of hot stuff. I mean, I don’t know, I looked good.” De kommer in på konstiga relationer mellan föräldrar och söner respektive döttrar, där sönerna växer upp till att bli fascistledare — ”Instead of just another woman with no self-esteem,” poängterar Remy samtidigt som ett burkskratt kommer in.

Bland ett par släpiga, atmosfäriska låtar såsom Red Comes in Many Shades och New Age Thriller tar sedan Sed Knife med sin glamrockiga power albumet i ytterligare en riktning. Men trots låtarnas varierande karaktärer känns det, kanske på grund av den övergripande stämningen, väldigt sammanhållet. På Half Free lyckas Meg Remy presentera sina abstrakta, inte helt opolitiska idéer på ett närmast förtrollande vis.

Bästa spår: Damn That Valley, Sed Knife, Woman’s Work

Skivrecension: Lana Del Rey – Honeymoon

by

lanadelrey

Artist: Lana Del Rey
Titel: Honeymoon
Betyg: 5

Lana Del Reys fjärde album, Honeymoon, är en skönhet i downtempo. Sången står i fokus, ackompanjerad av jazzigt bluesinspirerade beats och cinematiska stråkar. ”I’m kind of enjoying sinking into this more noirish feel for this one. It’s been good,” säger Lana om skivan till Billboard i en intervju.

Texterna är som vanligt färgade av osunda kärleksaffärer ”I live to love you” och romantiserad smärta, färdandes genom Hollywoods oglamorösa bakgator och längs med Kaliforniens kust. Texterna är inte lika provocerande som tidigare dock, och hon avslutar till och med albumet med Nina Simone-covern Don’t Let Me Be Misunderstood. Kanske blev hon trött på att förklara var hon står feministiskt. Lana gör även en skimrande tolkning av T.S. Eliots dikt om tid på spåret Burnt Norton och citerar David Bowie mer än en gång på skivan.

High by the Beach är den självklara hitlåten. Men Music to Watch Boys to med tjejer som hånglar under vattnet i den kommande videon, och bastunga Freak är även de singelvänliga. Ändå valde Lana Del Rey att släppa den mest jazziga låten, Terrence Loves You, som andra singel. Den ska även vara hennes personliga favorit på skivan, kanske inspirerad av jazzlegenden Billie Holiday som nämns senare i The Blackest Day.

Honeymoon känns mer som om Lana stannat hemma med en gitarr i sängen och rökt gräs, än galna äventyr i Brooklyn eller öknen med farliga motorcykelkillar. Med det sagt är den är allt annat än en besvikelse. Tvärtom känns Lana Del Rey mer hemma i sitt sound än någonsin.

Bästa spår: High by the Beach, Music to Watch Boys to, Freak

Text: Martina Cederqvist

Skivrecension: Julia Holter – Have You in My Wilderness

by

holter

Artist: Julia Holter
Titel: Have You in My Wilderness
Betyg: 4

Egentligen finns det bara en sak att anmärka på, nämligen att Julia Holter inleder sitt fjärde fullängdsalbum med Feel You. Det är inte bara den klassiskt skolade Los Angeles-musikerns starkaste låt hittills, utan även tveklöst en av årets bästa alla kategorier. Efterföljande Silhouette låter visserligen som låten Cocteau Twins aldrig hann skriva, och Sea Calls Me Home griper tag i en direkt från första cembalotonen, och när hon börjar vissla är det bara att kapitulera för hennes känsla för melodier, men trots genomgående snygga arrangemang och produktion så kommer ingen annan låt upp till inledande Feel Yous tempo och driv.

Till skillnad från konceptuella Loud City Song där hon använde sig av den franska författaren Colettes kortroman Gigi från 1940-talet som en slags lins genom vilken hon besjung livet i storstaden och dagens kändisfixerade paparazzi-kultur, så känns Have You in My Wilderness lite mer poporienterad, eller åtminstone ljusare i sin framtoning – trots att en låt har titeln Night Song.

Influenser hämtas fortfarande från såväl jazz som klassisk och orkestral musik, och visst kan det fortfarande bli sådär drömskt och avantgardist, men det känns samtidigt som hennes mest lättillgängliga samling låtar hittills. Om Loud City Song var ett album som krävde sin tid att suga in dig i sin ljudbild, så är Have You in My Wilderness ett album där varje låt har sin egen lilla historia. Även om soundet inte skiljer sig avsevärt de olika låtarna emellan så är dramaturgin annorlunda, låtarna är inte lika sammankopplade till varandra. Kanske innebär det att jag på lång sikt bara kommer ta med mig några favoritlåtar härifrån, men det fråntar inte det faktum att Have You in My Wilderness är ytterligare ett starkt album i Julia Holters högkvalitativa diskografi.

Bästa spår: Feel You, Silhouette, Sea Calls Me Home

Skivrecension: Jerry Williams – Ghost Rider

by

ghostreider

Artist: Jerry Williams
Titel: Ghost Rider
Betyg: 4

Jerry Williams är den första svenska rockstjärnan jag upptäckte. Han är född 1942 och slog igenom i början av 1960-talet. Jag minns att det gick någon film på bio dr han var med och min pappa jobbade på bio så jag fick en stor hög med vykort som Jerry signerat och som jag delade ut i skolan. Jag fick i lågstadiet, vill jag minnas.

Jerry Williams, som egentligen heter det mindre rockiga namnen Sven Erik Fernström, slog igenom som sångare i The Violents i början av 1960-talet och har därefter haft en lång solokarriär.

År 1963 var Jerry Williams tillsammans med The Violents förband åt the Beatles under dess Sverigeturné. Det blev mer soul-influerad musik vid slutet av 1960-talet, vilket kan höras i låten Keep On som blev en stor hit i Sverige 1969. Han återkom till den mer rock’n’roll-baserade musiken i början av 1970-talet och spelade med bandet Roadwork fram till början av 1980-talet. Under 1970-talet turnerade Williams även med gruppen The Telstars. År 1983 medverkade Williams i filmen G – som i gemenskap. Han har också medverkat i musikalen Cats.

Släppet av låten ”Did I Tell You” och skivan J”W” 1989 innebar att Williams nådde ut till en bredare publik. ”Did I Tell You” blev en stor hit och man gjorde även en musikvideo till den. Samtidigt satte Williams upp sin andra krogshow, Live på Börsen. Denna blev en publiksuccé och kördes i flera säsonger med totalt 167 föreställningar på Hamburger Börs i Stockholm.

Han är en modig artist. Nu släpper han ett nytt album och han vågar gå ut på ny mark. Med producenten Ian Person har Jerry Williams fått spela in albumet med ett nytt band (med halva The Soundtrack of Our Lives) och det gör att (som DN skriver) Sveriges mest outtröttlige 50-talsrockare sjunger Danzig, Iggy Pop och Suicide så att det låter långt mindre krystat än det borde. Med Anna Ternheim som duettpartner i ledmotivet till ”True detective” och en ”Bad moon rising” nedbromsad till träskbluesgospel. Enda minusposten är väl att Ian Person kände sig manad att bidra med tre egna låtar, vilka oundvikligen blir svagast i samlingen.

Jerry Williams hade ju en Farewell Show på Cirkus som sålde ut på Cirkus många gånger. Kanske är här det sista studioalbumet han gör. I så fall är det med ett mycket bra avslut. Albumet är rockigt men samtidigt både traditionellt rockigt och i tiden. Ledmotivet från ”True Detective” som han sjunger med Anna Ternheim är så bra att jag ryser, men allra bäst är hans högst speciella tolkning av ”Bad Mon Rising” som är bättre är originalet, med betydligt mer känsla. Den blir starkare i Jerry Williams balladtolkning till skillnad från Creedence Clearwater Revivals hurtiga version.

Jerry Williams studioalbum
1963 – Jerry 21
1963 – Mr. Dynamite
1964 – More Dynamite
1964 – At The Star-Club
1965 – Mr. Dynamite Explodes Again
1966 – Action
1967 – Jerry Williams & The Violents nysläpp av Jerry 21
1968 – Power of Soul
1969 – Dr. Williams & Mr. Dynamite
1970 – Leader Of The Pack
1971 – Whole Lotta Shakin’ Going On
1972 – Money
1973 – Keep On
1974 – Sweet Little Rock ’n’ Roller
1976 – Kick Down
1977 – Too Fast to Live – Too Young to Die
1979 – I Can Jive
1980 – Hot Rock ’n’ Roll Band
1981 – No Creases
1982 – God Bless Rock ’n’ Roll
1983 – 2 Faces
1984 – Working Class Hero
1987 – One and One
1989 – JW
1993 – Jerry Williams
1996 – Keep on Rollin’
1998 – Kung i blodet
2000 – Can’t Slow Down
2002 – Sweet Sixty
2011 – Alright
2015 – Ghost Rider

Skivrecension: Kurt Vile – b’lieve i’m goin down…

by

kurt

Artist: Kurt Vile
Titel: b’lieve i’m goin down…
Betyg: 3

Vi känner igen mallen vid det här laget; trots inslag av banjo i I’m an Outlaw och piano i Life Like This låter Kurt Viles sjätte album, på gott och ont, precis som en kan förvänta sig.

Med ena foten i traditionell amerikansk countryrock och den andra i 90-talets slackerkultur har den Philadelphia-sprungna trettiofemåringen för varje albumsläpp cementerat sin röst som en av de, åtminstone i vissa kretsar, mest omtyckta av samtida singer-songwriters. Framgångarna med de två senaste albumen, 2011 års lite mörkare Smoke Ring for My Halo och 2013 års solblekta Wakin on a Pretty Daze, bidrar såklart till att förväntningarna är svåra att överträffa. 

De plockande gitarrerna, texterna som lyckas med bedriften att var reflekterande och bekymmerslösa på samma gång, och titlarna som ofta är öppna för många tolkningar. Jo, mycket går att känna igen. Nog går det att argumentera för att han finslipat sitt uttryck, så oinspirerat är kanske inte rätt ord – men vissa låtar på b’lieve i’m goin down… känns tyvärr som snarlika, lite mindre intressanta versioner av sådant han gjort förut. Därav sänks betyget ett snäpp.

Men även om b’lieve i’m goin down… inte når upp till samma sammanhållna helhet som Smoke Ring for My Halo och Wakin on a Pretty Daze, så återfinns här några av hans starkaste låtar i karriären: första singeln, Pretty Pimpin, som likaså är dess öppningsspår är ett exempel. Det är morgon, han ställer sig framför spegeln och undrar: ”Who’s this stupid clown?” Han känner inte igen personen han blivit, kanske nojar han över åldern – många textrader tycks handla om hur hans tankar slingrar sig iväg, hur han inte är närvarande – men så kommer biten då han vänder på det och med ett snett leende säger: ”But he was sporting all my clothes, I gotta say pretty pimpin.” Resten av albumet är mer nedtonat.

I intervjuer berättar Kurt Vile att hans personliga favoritlåt är Wheelhouse, ett av albumets längsta och kanske mest stämningsfulla spår vid sidan av That’s Life, Tho. Den spelades in på två tagningar i Ranco De La Luna-studion i Joshua Tree, där bitar av albumet spelades in, strax efter att han hade jammat ihop med ökenbluesbandet Tinariwen. Så lite sådana influenser är det också.

Kanske ställer jag orimliga krav. Kurt Vile har det inte i sig att göra ett dåligt album, men några guldkorn till trots så kommer jag nog inte att sträcklyssna igenom b’lieve i’m goin down… lika många gånger som jag gjort med exempelvis Smoke Ring for My Halo.

Bästa spår: Pretty Pimpin, I’m an Outlaw, Wheelhouse