• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Hanami

3 november, 2025 by Rosemari Södergren

Hanami
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 oktober 2025
Regi Denise Fernande

Filmen beskrivs som visuellt vacker med fantastiska landskapsbilder av Kap Verde. Men ibland får det vackra ta över för mycket vilket blir på bekostnad av dramaturgin.

Berättelsen kretsar kring en ung kvinna, Nana, med rötter på Kap Verde när hon utforskar sin identitet och förhållande till sitt ursprung. Vi får följa henne på en vulkanisk ö där hon söker vem hon är, var hon kommer ifrån, var och hur och vart hon är på väg. Det är en slags coming-to-age-film men oerhört poetiskt filmad med bilder där kameran vilar länge. Det är fint, men ändå blir det för långdraget för mig och det blir på bekostnad av dramatiken.

Nana är föräldralös men har ändå en varm kvinnlig gemenskap omkring sig. Det är något som verkar vara självklart där. Något jag ser som totalt annorlunda än i det svenska samhället där det ju inte finns någon självklart medkänsla mellan grannar.

Filmen är vacker och skickligt estetiskt fotograferad och ihopklippt och väver in de stora existentiella frågorna. Så även om jag inte gav den högsta betyg är den i hög grad sevärd och ger många känslor och tankar. Det finns mycket symbolik i filmen som växer fram i tankarna länge efteråt.

Hanami belönades med The Ingmar Bergman International Debut Award vid Göteborg Film Festival tidigare i år. Kritik: Filmen hyllas som en lovande debut med unik berättelse och konstnärligt värde

Vi är alla olika och jag tror andra betraktare kan säkert älska denna film. Den är speciell och mycket filmiskt poetiskt, där bilderna vilar och talar till vårt undermedvetna. Det är skönt med filmer som inte är övergödslade med action – men för mig just nu är denna vacker och sevärd men samtidigt lite trög och för långsam och inte så överraskande, ganska självklart vad den vill säga och förmedla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Förbryllande mix av vag performance och konkret desperation – Måsen på Göteborgs Stadsteater

1 november, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

fritt efter Anton Tjechov (översättning Lars Kleberg)

Bearbetning Yana Ross och ensemblen

Regi och video: Yana Ross

Scenograf: Zane Pihlström

Koreograf: Mia Hellberg

Kostymdesign: Frida Fredriksson

Maskdesign: Gunnilla Berthin

Ljusdesign: Max Mitle

Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig

På scen: Vicitoria Olmarker, Emil Ljungestig, Johan Gry, Nora Sadayo, Stephanie Hayes, Robin Stegmar, Emelie Strömberg, Yngve Dahlberg och Vincent Grahl

Premiär 24/10 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 13/12

Ska meddela direkt att det är föreställningen efter premiären som recenseras, en föreställning som pågår i cirka tre timmar inklusive paus. Det var välfyllt i salongen men långt ifrån utsålt 28/10. Först en liten översikt gällande förutsättningar för egen del. Har uppskattat åtskilliga uppsättningar av Tjechovs fyra mest spelade pjäser vilka samtliga hade sin premiär runt förra sekelskiftet. Folkteatern fick till en fullträff med Onkel Vanja härom året. Den ryske legendariske dramatikern har mycket att lära oss om hur det är att leva och jag har fått många insikter av hans pjäser, om frustrerade materiellt gynnade människor vilka längtar efter en annan tillvaro. En problematik lätt att identifiera sig med.

Vad beträffar Tjechov-kännaren Yana Ross gisslade den lettisk-amerikanska regissören tillsammans med Maja Zade två privilegierade par och deras omvärldsanalyser i flashiga thrillern Skål för livet härom året på samma scen, en uppsättning jag berömde även om det fanns saker som störde i manus. Och eftersom jag var upptagen med Västsveriges bästa musikfestival under premiären i helgen kunde jag inte undgå att registrera lovorden från kollegor, vilket ofrånkomligt underblåste förväntningar. Kände mig således redo för och sugen på en resa från Tjechov-land och dennes tematik in i svensk landsbygd med röriga relationer utspelandes i en slags nutid.

Ett mått på hur jag värderar ett scenkonstverk ligger bortom intellektuella analysen. Syftar på att målet för avsändarna borde vara att engagera publiken. Till mig på tionde rad nådde inte sammantaget detta märkliga mischmasch av idéer, istället blev jag så bortkollrad och därmed likgiltig att jag knappt orkade applådera. Att vara tom när ridån slutligen faller är förödande för en osofistikerad(?) recensent. Behöver istället bli påfylld av känslor, gärna motstridiga. Vad som skedde skedde således tvärtemot mina förhoppningar.

Normalt sett följer jag paroll. Den går ut på att INTE lägga massa tid på att skriva om kulturella upplevelser som går mig förbi eller enligt mina preferenser saknar tillräcklig verkshöjd, knappt någon bryr sig om en sådan text. Men landets näst största stadsteater har så pass mycket resurser och lockar så pass stor publik att det är på sin plats att bemöda sig, göra ett undantag. Pjäsen med sina fyra akter och lika roande som mystiska sidosprång spretar sannerligen. Persongalleriet är omdöpt och stämmer väl bara delvis med Tjechovs pjäs som flyttats fram till en slags nutid troligen i Dalarna.

Konflikterna kretsar främst kring vad som i ursprungligt manus är fyra huvudroller. Vi har den före detta firade aktrisen Irene och hennes missförstådda suicidala geni till son, performacekonstnär utan större framgång Båda lider av hybris och konstant praktiserad hatkärlek, gestaltas av Victoria Olmarker och Emil Ljungestig. Hennes förmåga att grandiost äga scenen är en underhållande kvalitet i sig liksom hans kompromisslöst misslynta figur. Divan på fallrepet har i god tid före midsommar kommit till sin reumatiske storebrors bondgård med sin älskare i släptåg, den ryktbare författaren. Johan Gry gör den skröplige mannen vars tankar ideligen tar sig nostalgiska turer medan Yngve Dahlberg är författaren som vantrivs trots statusen han åtnjuter. Enligt Tjechov ska den Pär Gry spelar bort ur fyrtalet av huvudroller och ersättas med Nina, en rik godsägares dotter vars ungdomliga fräschör och livsaptit får konsekvenser. Nora Sadayo som gjorde sin praktik i Skål för livet har rekryterats för rollen.

Nämnda roller kompletteras med familjens lillasyster Mia, en av få som kroppsarbetar bland annat skjutandes på en skottkärra iförd stövlar. Vidare Paula som i denna drastiskt omgjorda version fungerar som förvaltare av gården. På den arbetsplats jag var anställd på i drygt trettioett år kallade vi sådana hedervärda individer ”arbetande förman”. Den som mjölkar, fyller silon och utför allehanda nödvändiga göromål gestaltas av Stephanie Hayes. Hennes och Mias slit i relation till övrigas lättsinniga förlustelser ger dramatiken en klassmässig dimension. De borde vara handräckning, göra rätt för sig under sin vistelse. Resterande personer i sällskapet har eller drömmer om relation med åtråvärda kvinnor. Robin Stegmars kvinnotjusare till gynekolog och Vincent Grahls trånande fritidsledare motsvaras sannolikt av läkaren och läraren som Tjechov introducerade. Kärlekskarusellen snurrar ännu fortare hos Yana Ross än i en traditionell Måsen.

Omväxlande scenografin med dess genomskärning av bondgården och hur den belyses av sommarens ljus kontra skuggor tillhör uppsättningens tillgångar. Förvisso bör det anmärkas på sista aktens minst sagt gåtfulla symbolik. Synkade koreografin måste också framhävas. Från öppningsscenens imiterande av råmande kossor till hur människoskocken beter sig i festligt koordinerade rörelser. Ett annat mer dominerande inslag är den karaoke somliga närmast frossar i under rusets inverkan. Minns inte längre vem som sjunger Bohemian Rhapsody, kommer däremot ihåg att Hayes vällustigt stuffar iväg på Dancing On My Own medan Stegmars rollfigur framstår som en tönt när han tar ton i Forever Young.

Vore felaktigt att påstå att pjäsen Måsen som teatervan publik känner den, förintas på motsvarande sätt som fågeln skjuten av August. Men alla sidosprång och tillägg tröttar i längden ut mig. Metaperspektivet, upptagenheten av konstnärssjälars egocentricitet och smärtan i obesvarade kärlekar blev alltför överdriven, kändes uttjatat. Diskussionen om teaterns relevans går förmodligen mest branschfolk och kritiker igång på. Vilken betydelse bör den sortens självbespegling tillmätas? Att några fyndiga repliker uttalas på temat under helaftonsföreställningen ändrar inte min skepsis.

Vidare hade fler nycklar behövts för att hålla uppe intresset, eftersom skildringen med sina faser blev tämligen diffust ju längre intrigen fortskred. Varför göra det så krångligt att hålla reda på relationer och rötter? Har regiassistenterna haft synpunkter? Ska vi förutsätta att den rullstolsbundne rollfiguren drabbats av demens? Typiskt nog upphävs fiktionen när skådespelarna i drömlik sekvens virvlar omkring i fonden och det till och med slås en volt. Den utdragna scenen på slutet får mig att tänka på vad som utvecklas till en sanslös audiovisuell happening i Att begära tre systrar på samma scen 2013. Ensemblen ska inte lastas för en skev slutprodukt. Olmarker är alltid finurligt bitsk och därmed sevärd. Internationellt verksamma Stephanie Hayes och nykomlingen Nora Sadayo övertygar. Johan Gry och Emil Ljungestig med sina väsensskilda spelstilar gör ett gediget intryck liksom Yngve Dahlberg. Är strävsamt rekorderliga Mia den första roll Emelie Strömberg från Backa gör på Stadsteatern?

Recensionen skrivs utan stödanteckningar alldeles för lång tid efter vad jag bevittnade. Hoppas inte den därför ter sig lika ostrukturerad som Yana Ross bearbetning. Ett par saker till förtjänar att sättas på pränt. Attributören som utmärkt lyckats ta fram ett antal naturtrogna kohuvuden vilka lutar sig fram i sina spiltor. Förvaltaren som förutom umgänget med den ostadige gynekologen, verkar ha haft sitt livs största upplevelse när hon var publik då Mikael Samuelsson sjöng sig i hennes hjärta och det då blev större än hon kunde hantera.

Och slutligen den gubbsjuke författaren vars fåniga monolog behöver kommenteras. Dels tvångsmässiga driften att ständigt vara sysselsatt med bokprojekt och jämföra sig med de bästa (Auster, Fosse med flera) och medge att han kommer till korta. Dels den ack så förutsägbara tiraden om hur intellektuell kapacitet bäst används. Att ”folkmordet” (godhetssignalerare har ju högst ovetenskapligt bestämt vad som avses), klimatrörelsen och ”fascisten i USA” ingår i uppräkningen över ämnen Maximilan borde hålla sig till. En bredsida som enbart tillfredsställer egna kretsen, stänger dörren till en öppen diskussion, ids inte research om historisk faktabakgrund. Trist när bara ett narrativ lanseras. Kul detalj tidigt in i handlingen är genomförandet av det vattentrick som, om jag minns rätt, gynekologen senare hänvisar till. Tråkigt dock att det summa summarum blev tummen ner för en uppsättning jag sett fram emot och som efterhand upplöses i någon slags dekonstruktion.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Recension av tv-serie: Vi på Saltkråkan – höstlovets bästa tv-serie utan tvekan

31 oktober, 2025 by Rosemari Södergren


Fotograf: SVT

Vi på Saltkråkan
Betyg 4
”Vi på Saltkråkan” har premiär på SVT Play den 31 oktober 2025 och på SVT1 lördag den 1 november 20.00.
På SVT Play publiceras hela serien direkt.
Regi Fredrik Edfeldt
Manusförfattare Karin Arrhenius

Ett stort gratis till skaparna av den nya, något moderniserade versionen av Saltkråkan. Manusförfattare, regissören och hela ensemblen har med fingertoppskänsla lyckats bibehålla denna hyllning till den svenska sommaren och bjuder in oss på ett äventyr med vänskap i centrum och där de små händelserna är de viktigaste i livet. Vi på Saltkråkan är höstlovets definitiva höjdpunkt på tv och film.

Nyinspelningen av ”Vi på Saltkråkan” skiljer sig från den första så älskade serien, den och annorlunda och samtidigt finns den hjärtevärmande kärnan kvar. Den vilar på samma grund av medmänsklighet som gjorde att tv-serien blev så älskad.

Det är så skönt att slippa kriminalgåtor och väl genomfört att även om det är nutid håller ungdomarna inte på med mobil och snapchat hela tiden. Serien visar att det finns äventyr utanför webben. Ingen använder ens skärmar, eftersom skärgårdsön ligger utanför mobilnätet.

Det är utmanande att göra nyinspelningar av älskade klassiker. Extra utmanande ur svensk synvinkel är det nog att göra nya versioner av Astrid Lindgrens verk. Speciellt de serier och filmer som varit succéer och blivit en del av den svenska kultursjälen.

Skådespelarna sätter sin prägel på rollerna på ett bra sätt. Henrik Norlén är en annorlunda farbror Melker än originalseriens Torsten Lilliecrona. Henrik Norlén har axlat den kronan perfekt. Han blir en nutida version som är mer trovärdig idag. Torsten Lilliecrona var perfekt på sin tid och Henrik Norlén gör som alltid en bra rollprestation. Jag tror inte jag någonsin sett honom göra dåligt ifrån sig i någon roll.

Alla välkända karaktärer är med: Tjorven, hennes följeslagare Båtsman, Stina, Pelle, Melker, Malin med lilla Skrållan och en rad andra välkända personligheter, fast en del med nya namn.

Familjen Melkersson flyttar ut till den idylliska ön Saltkråkan på sommaren. Där möter de snabbt Tjorven med sin stora hund och följeslagare Båtsman. Tjorven som vet allt. Tycker hon själv. Farbror Melker har tänkt sig hinna skriva klart sin nya bok medan barnen ska ha en fint lov i skärgården.

Det är en hjärtevärmande serie som helt enkelt måste vinna publikens hjärtan. Musiken får ett extra stor plus och jag helt med SVT Kritiker som skriver:
”Inte minst den ambitiösa musiken komponerad av Peter Nordahl och framförd av Kungliga Filharmonikerna, bidrar till känslan att den här produktionen har behandlats med kärlek och vördnad, både gentemot originalet men också mot själva hantverket.”

I rollerna: Vega Åhman (Tjorven), Henrik Norlén (Melker), Elton Larsson (Pelle), Lovisa Lindblad (Stina), Nora Rios (Malin), Sami Fagerström Erfan (Elliot), Bertil Mancini Block (Ivan), Lisa Varger (Julia), Ingrid Andersson Curman (Elin), Philip Zandén (Uffe Westerman), Clara Wachtmeister da Silva (Skrållan), Anna Bjelkerud (Ia Söderman), Göran Gillinger (Magnus Grankvist), Karin de Frumiere (Veronika Grankvist), Johan Marenius Nordahl (bonden Stefan) m.fl.


Vega Åhman som Tjorven tillsammans med Båtsman i ”Vi på Saltkråkan”. Foto Johan Paulin/SVT

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Farbror Melker, Salötkråkan, Saltkråkan, SVT Play, Tjorven, Tjovern

Filmrecension: Hemmet – gräsligt

30 oktober, 2025 by Elis Holmström

Hemmet
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 29 oktober
Regi: Mattias J Skoglund

För allas trevnad och välbefinnande vore det bästa att utfärda bottenbetyg, lämna det där och fortsätta med andra vardagliga bestyr. Det skulle förskona mig själv – men framförallt, alla inblandade, från att behöva förstå det magplask som är ytterligare ett skrattretande försök att göra drömmen sann om att svensk skräck kan vara något annat än ett grymt skämt.

Hemmet har dock den goda (?) smaken att inte inge några särskilt höga förhoppningar. Inledningen är en livlös, visuellt undermålig och energilös klumpeduns som ger horribla aningar om vad som kan vänta. Vad som sedan sker i outhärdliga 87 minuter rör sig någonstans mellan studentspex, ofrivillig komik och fullkomlig förnedring. Den låga nivån som filmen valt att bosätta sig på är ett antal dimensioner under Marianergraven. Det är svårt att se skillnad på Hemmet och valfri hemfilm där ett par fnissiga och skojfriska ungdomar blivit inspirerade att efter en sen filmkväll – innehållandes onödigt mycket rusdryck, i all naivitet iscensätta lite slumpmässigt trams.

Där andra filmer förstår sina begränsningar och är villiga att förlöjliga sig själva för att skapa komisk effekt, som den usla – men i alla fall underhållande, Rubber om ett rullande mördardäck, tror Hemmet att dess uppgift är att skapa en skandinavisk Hereditary. Försöken är dock så pass inkompetenta att det knappt går att hitta tillräckliga uttryck för att beskriva travestin. Att räkna upp specifika namn på de inblandade – som gör ett jobb bortom kritik och förnuft, tjänar inget till. Detta är ett brinnande hus där ingen insats eller intention spelar någon roll, allt slukas av slentrian, klyschor och ett utförande som knappt hade godkänts att laddas upp för gratis visningar på YouTube.

Skräcken är lika obefintlig som den är usel, det är ett par trötta chockklippningar och undermåliga skräcksminkningar som knappt skulle leda till höjda ögonbryn på allhelgona. De fåtaliga vinkningarna till ikoniska skräckmoment är lika taffliga som tragiska. Utöver det är berättartekniken så pass oinspirerad och slarvig att man kan fråga sig om alla som medverkar gör det under tvång. Det tempo som nyttjas hade kunnat ta livet av en patient i djup koma, varenda scen rosslar oroväckande och varenda försök att röra detta håglösa skräp framåt känns som en ansträngning endast en mytologisk gud kan klara av. Inte ens de delar som kunde ha resulterat i en ynklig kall kår kan användas korrekt. Någonstans mot mitten börjar jag misstänka att hela filmen endast är en lista skapad av artificiell intelligens där skräckgenrens sämsta klyschor sammanställts.

Tragedin kulminerar i ett slut så pass gräsligt att jag känner mig redo att skrivas in på filmens titulära plats i ett försök att kurera – men framförallt, radera allt jag just upplevt från mitt minne.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

29 oktober, 2025 by Redaktionen

Mästaren och Margarita har vunnit Publikpriset på den 14:e upplagan av Stockholm International Fantastic Film Festival – Monster of Film.

Filmens distributör i Sverige skriver i ett pressmeddelande:
Att vinna festivalpriser är alltid roligt, men att vinna publikens pris, där festivalbesökarna själva röstar fram sin favorit, är något alldeles speciellt.
Vi hoppas att priset hjälper filmen att nå en ännu bredare publik när den får biopremiär den 5 december.

Dessutom har vi haft två mycket lyckade förhandsvisningar med regissörssamtal – på ett fullsatt Capitol i Göteborg och Panora i Malmö – och fått fantastisk respons från publiken.

Michael hade mycket att berätta om arbetet med filmen – från de första manusidéerna till den färdiga versionen.

Enligt honom var det ett litet mirakel att filmen överhuvudtaget blev färdig och kunde nå publiken – först i Ryssland, och i år även i andra länder.

Här är några fakta om filmen som han delade med publiken i Göteborg och Malmö. Mycket av det visste inte ens jag tidigare:

När Michael Lockshin och manusförfattaren Roman Kantor utvecklade filmmanuset läste de inte bara romanen, utan studerade också flera tidigare versioner av Bulgakovs egna manuskript. De samarbetade nära med Bulgakov-museet och flera framstående Bulgakov-experter.

Filmningen avslutades i november 2021, och premiären var planerad till slutet av 2022. Universal Pictures skulle distribuera filmen. Alla planer krossades dock när det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut. Universal drog sig ur projektet och lämnade Ryssland. Filmen hamnade i limbo – ofullständig och utan distributör – i över ett år.

Michael Lockshin, som är amerikansk medborgare, lämnade Ryssland i slutet av 2021. På grund av sitt tydliga ställningstagande mot Putinregimen och kriget i Ukraina blev han persona non grata i Ryssland. Han kan inte resa dit på grund av risken att bli arresterad. Producenterna tvingades offentligt ta avstånd från honom för att få distributionstillstånd, och när filmen senare visades på rysk tv klipptes både hans namn och flera scener bort av censuren.

När Mästaren och Margarita till slut fick en lokal distributör och hade premiär i början av 2024 vågade ingen rysk tv-kanal visa reklam för filmen. Distributörerna hade därför mycket låga förväntningar på besökssiffrorna.
Men filmen blev en dundersuccé redan under premiärhelgen, vilket snabbt spred sig genom sociala medier – där biobesökare förvånades över hur en så samtidskritisk film kunnat släppas igenom censuren och misstänkte att den snart skulle förbjudas. Resultatet blev att publiken rusade till biograferna för att hinna se filmen innan ett eventuellt förbud. Några dagar senare ”vaknade” statspropagandan, och filmen attackerades hårt i alla statliga medier. Trots – eller kanske tack vare – det ökade intresset ytterligare, och filmen sågs till slut av över fem miljoner biobesökare.

När Lockshin arbetade med filmen tänkte han sig den som en berättelse om Rysslands förflutna och en varning för dess möjliga framtid. Men när filmen stod färdig blev det tydligt att den handlade om nutiden, när många författare, dramatiker och kulturpersonligheter tvingats lämna landet eller döms till långa straff.

Under de senaste åren har censuren i Ryssland blivit allt hårdare – särskilt kring frågor som rör religion. På grund av det kunde inte alla scener filmas som planerat.
Till exempel fick Woland inte visas framför en stor uppochnervänd pentagram, eftersom censuren klassade symbolen som ”satanistisk”. Om Bulgakov skulle skriva och försöka publicera sin roman i dagens Ryssland, skulle den med största sannolikhet förbjudas – precis som på 1930-talet i Sovjetunionen.

Michael Lockshin upptäckte Claes Bang genom Ruben Östlunds film The Square.
För rollen som Pontius Pilatus tvingades Bang studera latin – något han, enligt egen utsago, aldrig kommer att göra igen.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmpris, Mästaren och Margarita, Monster of Film

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in