• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Balanserade berättelser gestaltas med driv och finess – Hemma hos på Angereds Teater

18 december, 2021 by Mats Hallberg

foto David Walegren

Av: Lucia Cajchanova

Regissör: Per Öhagen

Scenografer: Karl Svensson & Per Öhagen

Kompositör och ljuddesign: Kristina Issa

Kostymdesign: Helena Lundström

Ljusdesign: Karl Svensson

Ensemble: Dilan Amin, Isra Elsalihie, Caisa-Stina Forssberg

Spelas på Blå Stället i Angered till och med 30/3 2022

Från 10 år

Sex områden/ stadsdelar omkring Göteborg betraktas som särskilt utsatta – karaktäriseras av låg socioekonomisk status och kriminellas inverkan på lokalsamhället. Vill man förkovra sig i hur illa det kunna gå rekommenderas deprimerande boken Familjen av Johanna Lerneby. Majoriteten av dessa problemtyngda, geografiskt avgränsade platser har varit grundstenar i det så kallade miljonprogrammet, vars mål var bygga nytt till överkomliga priser, ofta i naturnära miljö. Den omfattande åtgärden under åren 1965-75 föranleddes av bostadsbrist delvis förorsakad av rivning av omoderna hus. I de rapsodiskt, fint framställda anekdoter som genom intervjuer, blivit till belysande barnteater, är det oklart om målet var en miljon nya bostäder eller hem för en miljon invånare. Spårvagnen till Angered Centrum passerar Hjällbo (kan inte erinra mig att ha stannat till där), en av de listade förorterna. Härom året solkades Hjällbos rykte ner med mer svarta rubriker efter upplopp och dråp trots massiv polisnärvaro.

Hemma hos utspelas just här genom att i fragment återge boendes upplevelser, barn och deras föräldrars. Den tidigare internationellt verksamma och prisade dramatikern och pedagogen Lucia Cajchanovas familj flyttade som första hyresgäster till 3rok på Bergsgårdsgärde 1968t, när Lucia bara var ett par år gammal. Därför är det intervjubaserade manuset också hennes historia, hennes barndomsminnen.

foto David Walegren

Noterar en förvånansvärt kal scen, omgiven av en enorm spiraltrappa i trä försedd med innandöme att agera i. Två kvinnliga och en manlig skådespelare ger animerat liv åt insamlat och bearbetat stoff. Replikerna levereras på för barnteater sedvanligt vis, det vill säga tydligt med lätt överdrivna aktioner för att fånga in målgruppen. Var och en har på sig en slags färggrann cape, eller slängkappa. Någon i ett rutat mönster vars design påminner om ett lapptäcke. Ungefär som de berättelser bestående av både förundran och faror. Två av skådespelarna har utländskt klingande namn, vilket ger rätt proportioner, extra trovärdighet till förmedlade redogörelser.

Var nyfiken på vilka bilder av kvarteret i Hjällbo Lucia Cajchanova skulle koncentrera sig på. Och i lika hög grad hur regissör skulle välja framställa dessa. Dramatikern har ju en egen relation till Hjällbo, även om familjen efter några år flyttade vidare. Anser att man lyckats väl att visa att övervägande majoriteten boende är strävsamma medborgare, fast utvecklingen tyvärr verkar ha gått åt fel med alltfler bidragsberoende i utanförskap. Målgruppen elever i mellanstadiet får ta del av glädje och längtan, rädsla och frustration. Vore ju kontraproduktivt att inrikta sig på en idyllisk motbild. Mixen mellan eftersträvansvärd trygghet och och minnen av otäcka händelser balanseras föredömligt. Ges kropp och känslor av alert agerande. Fastnade för en träffsäker replik: ”Vi skådespelare kan vara alla”.

foto David Walegren

Som sig bör anslås en förhoppningsfull ton när politiker och planerares vision om miljonprogrammet belyses utifrån konkreta anekdoter. Hur skapar vi vår hemmiljö var själva utgångpunkten för dramatikern och dramaturgen Cajchanova. Hemma hos inleds stämningsfullt ur det lilla barnets synvinkel, i hennes värld liknar julstjärnorna i fönstren ljus från riktiga stjärnor. Stämningar av både mys och annalkande läskigheter understryks av Kristina Issas synthiga hookar. Vid ett par tillfällen adderar hon suggestivt beat. Publiken bäddas som sagt inte in i någon kokong. Barn berättar både om att komma vilse och att se beväpnade person. Man skyggar således inte för

Samtidigt läggs stor vikt vid att spegla oförställd livsglädje, så som den framstår med sång, dans och mat i förortens olika invandrarföreningar. Att hålla fast vid Trygghetsskapande gosedjur och drömmen om att lära sig spela piano framhävs i andra scener, liksom andra uppslukande fritidsintressen, såsom att ha duvslag. Vidare upplyser collaget om hur det var när området var nytt på 70-talet, i en tid långt innan mobiler och internet. Barnen skickades ut att leka utomhus vid Lärjeån. Den unga publiken får lära sig om pengars värde och vilka begränsningar det kan innebära, tillika om vådan av att inte passa in och språkförbistringens konsekvenser. Det antyds på ett klokt sätt att flertalet invånare i detta särskilt utsatta område tillhör kategorin resurssvaga.

foto David Walegren

Fragmentariska sceniska berättandet varar i cirka en timma. Skådespelarna gör inga sortier, utan finns till beskådande under hela föreställningen oavsett om de agerar eller ej. Dilan Amin gestaltar slugt individer med stora ambitioner. Isra Elsalihie tillåter sig att vara extra tydlig och energisk, medan Caisa-Stina Forsberg – enligt henne själv typcastad i vuxenroller som kvinna på glid – med skärpa och lust skildrar mångfasetterade drag. Koreografin är full av infall och icke-svenska rörelsemönster. Den euforiska dansen skulle kunna vara av arabiskt eller persiskt ursprung. Rörande slutkläm framhåller musik som ett universellt språk, vilket så klart exemplifieras. Vi får i samma veva reda på kompositörens drivkrafter i barndomen när hon bodde i Örebro.

Ser en klokt iscensatt allåldersföreställning om vad ur de boendes ögon utmärkt ett belastat område, sprunget yr miljonprogrammet. Andra kulturer lyfts fram, likaså bekymmer och utanförskap, glädjeämnen och livslust! Hade gärna varit flugan på väggen när 10-12 åringarna följer upp sitt besök på Angereds Teater, med lärarledda diskussioner.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Bergets topp – Nyanserat men tillrättalagt om svart frihetskämpe

17 december, 2021 by Petter Stjernstedt

Bergets topp av Katori Hall
Manus och regi: Josette Bushell-Mingo och Baker Karim
Medverkande: John Alexander Eriksson och Kayo Shekoni
Premiär 16 december på Målarsalen, Dramaten.

Ett nyanserat, allsidigt personporträtt av mannen, myten legenden, men en tillrättalagd och drömsk andra del gör att Martin Luther King-dramat Bergets topp aldrig lyfter.

“Jag är en människa, jag är en människa”, skanderar pastorn och hans följare när de marscherar runt på New Yorks gator. Den helgonförklarade Martin Luther King och hans gärningar har satt stort avtryck i svart amerikansk historia. Hans icke-vålds-metoder beskrivs ofta som avgörande för rörelsens fortlevnad och dagens Black Lives Matters-strömning.

Bergets topp skildrar Kings sista natt vid livet. Pastorn från Atlanta, Georgia känner ett kall och vill förändra status quo för den svarte mannen. Hans predikan drar till sig tusentals människor från hela Amerika. Prästen talar om verklig förändring, om att stå upp mot orättvisor och kräva sin rätt. Under denna period har svarta inte ens rätt att rösta. Men King saknar inte fiender. Den 4 april 1968 mördas Martin Luther King på Lorraine Motel i Memphis.

Denna regniga natt kommer Camay, en kvinnlig betjänt till hans hotellrum för att servera kaffe och dela cigarett med pastorn. Men mötet utvecklas i oväntad riktning. Camay både utmanar och smickrar den unge pastorn. Hon ifrågasätter hans metoder och poängterar att han, Guds-man, inte borde betutta sig med en ung mö som hon när hans fru väntar tålmodigt där hemma. Bergets topp nyanserar porträttet av den legend-förklarade King. Det är en Martin Luther King som både sysslar med otrohetsaffärer och tvekar inför sitt uppdrag.
Kan han verkligen övertyga ett helt folk att stå upp mot den vita mannen och detta utan att bruka våld?

Det blir en verbal strid om manligt och kvinnligt, våld kontra icke-våld och om rädslan. Det är rädslan som för oss människor samman oavsett hudfärg. Rädslan för den andre och för det egna jaget. Det är det som förgör oss menar King. Dynamiken skådespelarna John Alexander Eriksson och Kayo Shekoni emellan är ständigt engagerande och håller oss på spänn. Åt vilket håll ska detta utvecklas?

Mot slutet förändras pjäsens puls och den går från realism till dröm, konkretion till enfald.
Jag förstår regissör Josette Bushell-Mingos tanke, att med drömlika scener beskriva mannens Messiaskomplex. Men det håller inte hela vägen och rytmen i en annars svängig pjäs förstörs.

Bergets topp fördjupar och ger en allsidig bild av personen Martin Luther King, men det väl tillrättalagda, triviala får pjäsen att stanna vid godkänt-betyg. År 2009 satts pjäsen upp för första gången av amerikanska dramatikern Katori Halls. Bakom den svenska motsvarigheten ligger The National Black Theatre of Sweden, ett fristående teaterkompani med syfte att.lyfta svart konstnärskap, regissörer, skådespelare och manusförfattare.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Premiär för mörk dramakomedi av Marius von Mayenburg på Örebro Teater

16 december, 2021 by Redaktionen

Foto: Mats Bäcker

En svart humor ligger mellan raderna och blixtrar till i de vassa replikerna där karaktärerna möter sig själva och sina tillkortakommanden. På många sätt likt Lars Norén i det psykologiska borrandet, den svarta humorn och det brutalt ärliga. Premiär för Marius von Mayenburgs nyskrivna föreställning Ex på Örebro Teater den 22 januari 2022.

Ett pressmeddelande:
Utifrån sett är de det perfekta paret med en perfekt familj. Men så en natt dyker mannens ex-flickvän upp i deras hem och plötsligt förvandlas tillvaron till en mardrömsaktig spiral av påståenden, avslöjanden och förnedring. Ex är en nyskriven psykologisk dramakomedi av den framstående tyske dramatikern och regissören Marius von Mayenburg.

– Jag hoppas att publiken kanske känner igen vissa detaljer och scener i Ex från sina egna liv och att det i sin tur får de att känna sig mindre ensamma. Att de kommer att skratta och att de blir tagna av våra tre fantastiska skådespelare. Och, om de mot all förmodan känner sig fångna i ett dåligt äktenskap hoppas jag att de kan åka hem och finna styrkan för att ta sig ur den situationen, säger Mayenburg.

Marius von Mayenburg anses vara en av Europas mest intressanta dramatiker och hans pjäser har översatts till mer än 30 språk. Bland titlarna märks Den fule, Martyren och Perplex. Nu är han aktuell med Ex som är specialskriven för Örebro Teater och som Mayenburg själv regisserar.

– Att en av samtidsdramatikens främsta dramatiker skriver och regisserar ett nytt verk för oss på Örebro Teater är fantastiskt roligt. Pjäsen är ett medryckande och vitalt kammarspel som vrider och vänder på tvåsamhetens många normer och baksidor. Det är igenkännbart, dråpligt och oerhört underhållande i sin svärta. Jag ser fram emot att ge vår publik ännu en upplevelse i världsklass på hemmaplan, säger Rikard Lekander, konstnärlig ledare vid Örebro Teater.

Ex produceras i samarbete med Riksteatern.

Premiär på Örebro Teaters stora scen den 22 januari 2022 kl. 16.00
Spelas till och med 26 februari.

Medverkande: Emma Broomé, Andreas Kundler och Hanna Lekander

Konstnärligt team
Manus och regi: Marius von Mayenburg
Scenografi & kostym: Nina Wetzel

Maskdesign: Sigrid Nathorst
Ljusdesign: Maria Ros
Dramaturg: Ninna Tersman
Översättning: Magnus Lindman
Affischfoto: Mats Bäcker

Arkiverad under: Scen, Teater

Filmrecension: Mama Weed

16 december, 2021 by Rosemari Södergren

Mama Weed
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 december 2021
Regi Jean-Paul Salomé
Medverkande Isabelle Huppert, Hippolyte Girardot, Liliane Rovère, m.fl.

En varm lättsam film som håller måttet tack vare duktiga Isabelle Huppert i huvudrollen som en medelålders ensamstående mamma som arbetar som tolk för polisen och får tag på ett jättelass hasch som hon säljer på svarta marknaden. Filmen är baserad på en roman av Hannelore Cayre.

Isabelle Huppert spelar Patience Portefeux som en underbetald polistolk specialiserad på telefonavlyssningar för narkotikaenheten i Paris. En dag får hon som tolk reda på att en ung man som är son till en kvinna hon känner är på väg att bli tagen på bar gärning med mer än ett ton hasch i en lastbil. Patience Portefeux bestämmer sig för att rädda den unga mannen från att hamna i fängelse. I röran däromkring får hon chansen att gömma undan allt hasch i sin källare och hon kommer på idén att förklä sig till en muslimsk kvinna och sälja haschet till smågangsters.

Filmen är rätt rolig och driver med fördomar om vem som kan vara knarkkung. Men om inte Isabelle Huppert varit så bra hade filmen lätt kunna bli överdrivet löjlig. Men Isabelle Huppert liksom flera övriga av skådespelarna är så bra att det räddar filmen.

Jag har tyvärr tragiskt nog i min verklighet närstående som började med hasch och sedan lockades in i starkare varor och deras liv blev förstörda. Några har också avlidit på grund av droger. Så jag är rätt allergisk mot filmer som på något sätt hyllar knarklangare. Men trots min bakgrund hade jag behållning av denna film. Ok, det är inte ett mästerverk jag kommer att se om flera gånger men det var underhållande och rolig – och det kändes absolut inte som slöseri med tid att se den.

I lättsam förpackning driver den med förutfattade meningar men samtidigt bygger den också på klichéer och förutfattade meningar då de kriminella skildras antingen som rätt dumma eller överdrivet våldsamma.

Filmen har varit en publiksuccé i hemlandet Frankrike och flera länder, inklusive Tyskland och Österrike där premiärhelgen varit den allra bästa för en fransk film under 2020. Och Isabelle Huppert är bra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Spider-Man: No Way Home – mästerligt

15 december, 2021 by Elis Holmström

Spider-Man: No Way Home
Betyg 5
Svensk biopremiär 15 december 2021
Regi Jon Watts

Regissören Jon Watts bjuder på en magnifik och rörande film som utan tvekan hör till en av årets mest spektakulära. Efter det aningen ljumma mottagandet för Eternals så är det Marvel tillbaka tillbaka i sin fulla prakt. Spider-Man är tillsammans med Batman och Stålmannen några av populärkulturens mest framträdande spelare. De har blivit en del av det allmänna medvetandet och är lika odödliga som James Bond och Darth Vader. Sam Raimis Spider-Man-film från 2002 är ett av de starkaste filmminnen jag har. Det var första gången jag insåg att en film kunde vara både actionfylld och packad med ett stort patos som faktiskt berörde.

Efter sju filmer – ej inkluderat de utan väggklättraren i titeln, samt den närmast klassiker-förklarade Into The Spider-Verse, så kan man fråga sig om det är möjligt att begeistra och förundra en gång till. Det visar sig snart att svaret på den frågan är ett dånande ja. Precis som en Shakespeare-pjäs så kan Spider-Man tolkas på en rad olika sätt, bra som dåliga. Jon Watts valde att ta tillbaka Peter Parker till tonåren. Med hjälp av humor och värme så har filmerna utforskat ungdomlig naivitet och Parkers önskan att till varje pris vara altruistisk och rättfärdig. Det kunde ha blivit övertydligt och tillrättalagt men Watts har injicerat en fantastisk dos uppriktighet som gjort alla karaktärer tillgängliga och oerhört mänskliga.

Marvels styrka – både på film och i serietidningar, har alltid legat i det massiva persongalleriet. Det finns ett skäl till att serietidningarna har insisterat på att behålla sin kontinuitet till varje pris- även om det inneburit stora problem mellan varven. Berättelser från årtionden tillbaka är lika relevanta nu som då för händelseutvecklingen. Den stora kontinuiteten har tillåtit berättare och författare att designa omvälvande sagot där skeenden som tidigare troddes vara triviala nu blir vitala. Samma filosofi går att finna i No Way Home, den otroligt långa historiken och kontinuiteten från tidigare filmer används till perfektion. Det finns inte ett moment som inkluderats av en slump, varenda gest, blick och replik fyller en viktig funktion. Filmens speltid på två och em halv timme känns på intet sätt för lång.

Publiken dras in i den fantastiska kombinationen av action, smart dialog och intensivt berättande. Watts visar inte några som helst spår av slentrian vad gäller att regissera Spider-Man-filmer, istället så verkar väntan och den fruktansvärda processen att filma under Covid-pandemin ha sporrat honom än mer. Energin och entusiasmen är fullkomligt galen, Watts verkar befinna sig i ett lyckorus där han överöser publiken med makalösa actionscener och fantastisk humor som är så pass konstant och effektiv att det behövs syrgas för att stabilisera andningen.

Visuellt så är det en närmast fläckfri filmupplevelse, flera sekvenser som uppvisas här hör till det mest uppfinningsrika vi sett i en actionfilm på mycket länge. Alla tänkbara tricks används, varav inga känns förlegade eller tjatiga, istället så blir det en visuell fest utan dess like som triumferar om och om igen. Ambitionsnivån är så pass hög att man kan undra om det är Babels-torn som byggs, men trots att filmens skala och helt vansinniga aspirationer kunde ha kapsejsat så finns det ett fantastiskt fokus. Långsamma scener får ta sin tid, det finns inga onödiga tillägg eller actionscener som pågår i evigheter. Filmens intro kan vara något av det mest systematiska och tålmodiga Marvel gjort, de förlitar sig helt på skådespeleri och på kemin mellan sina huvudrollsinnehavare.

Och den unga trion bestående av Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon skänker också filmen en dramatisk ådra. De tre huvudrollsinnehavarna har precis som Harry Potter-trion med Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint växt ihop och utvecklat en kemi som är genuin, spontan och helt naturlig. Tom Holland i synnerhet är helt makalös, detta är den mest sårbara och mänskliga Peter Parker vi någonsin sett, han är inte någon osårbar utomjording, endast ett barn som kastats in i lejonkulan. Zendaya är bättre än någonsin och skapar den mest mångfacetterade och robusta versionen av MJ som vi sett på film. Flera gånger så slås tittaren av hur rättfram och uppriktig No Way Home känns – till skillnad från flera hyllade filmer om ungdomsliv, så är Jon Watts film autentisk vad gäller att skildra ångesten och förvirringen som så många ungdomar genomgår på daglig basis.

No Way Home är en mästerlig uppvisning i hur medryckande och känslosam actionfilmen kan vara då den är som bäst. Det är en makalöst hjärtlig, rolig och emotionell film som är större än det mesta men som fortfarande behåller fötterna på jorden. Upplevelsen är så pass stark och felfri att jag transporteras tillbaka till den där varma sommardagen när Sam Raimis första film hade premiär. Jag lämnar salongen lika upprymd, optimistisk och lycklig som då.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Marvel, Spider-Man, Spider-Man No Way Home

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Sida 454
  • Sida 455
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in