Av: Lucia Cajchanova
Regissör: Per Öhagen
Scenografer: Karl Svensson & Per Öhagen
Kompositör och ljuddesign: Kristina Issa
Kostymdesign: Helena Lundström
Ljusdesign: Karl Svensson
Ensemble: Dilan Amin, Isra Elsalihie, Caisa-Stina Forssberg
Spelas på Blå Stället i Angered till och med 30/3 2022
Från 10 år
Sex områden/ stadsdelar omkring Göteborg betraktas som särskilt utsatta – karaktäriseras av låg socioekonomisk status och kriminellas inverkan på lokalsamhället. Vill man förkovra sig i hur illa det kunna gå rekommenderas deprimerande boken Familjen av Johanna Lerneby. Majoriteten av dessa problemtyngda, geografiskt avgränsade platser har varit grundstenar i det så kallade miljonprogrammet, vars mål var bygga nytt till överkomliga priser, ofta i naturnära miljö. Den omfattande åtgärden under åren 1965-75 föranleddes av bostadsbrist delvis förorsakad av rivning av omoderna hus. I de rapsodiskt, fint framställda anekdoter som genom intervjuer, blivit till belysande barnteater, är det oklart om målet var en miljon nya bostäder eller hem för en miljon invånare. Spårvagnen till Angered Centrum passerar Hjällbo (kan inte erinra mig att ha stannat till där), en av de listade förorterna. Härom året solkades Hjällbos rykte ner med mer svarta rubriker efter upplopp och dråp trots massiv polisnärvaro.
Hemma hos utspelas just här genom att i fragment återge boendes upplevelser, barn och deras föräldrars. Den tidigare internationellt verksamma och prisade dramatikern och pedagogen Lucia Cajchanovas familj flyttade som första hyresgäster till 3rok på Bergsgårdsgärde 1968t, när Lucia bara var ett par år gammal. Därför är det intervjubaserade manuset också hennes historia, hennes barndomsminnen.
Noterar en förvånansvärt kal scen, omgiven av en enorm spiraltrappa i trä försedd med innandöme att agera i. Två kvinnliga och en manlig skådespelare ger animerat liv åt insamlat och bearbetat stoff. Replikerna levereras på för barnteater sedvanligt vis, det vill säga tydligt med lätt överdrivna aktioner för att fånga in målgruppen. Var och en har på sig en slags färggrann cape, eller slängkappa. Någon i ett rutat mönster vars design påminner om ett lapptäcke. Ungefär som de berättelser bestående av både förundran och faror. Två av skådespelarna har utländskt klingande namn, vilket ger rätt proportioner, extra trovärdighet till förmedlade redogörelser.
Var nyfiken på vilka bilder av kvarteret i Hjällbo Lucia Cajchanova skulle koncentrera sig på. Och i lika hög grad hur regissör skulle välja framställa dessa. Dramatikern har ju en egen relation till Hjällbo, även om familjen efter några år flyttade vidare. Anser att man lyckats väl att visa att övervägande majoriteten boende är strävsamma medborgare, fast utvecklingen tyvärr verkar ha gått åt fel med alltfler bidragsberoende i utanförskap. Målgruppen elever i mellanstadiet får ta del av glädje och längtan, rädsla och frustration. Vore ju kontraproduktivt att inrikta sig på en idyllisk motbild. Mixen mellan eftersträvansvärd trygghet och och minnen av otäcka händelser balanseras föredömligt. Ges kropp och känslor av alert agerande. Fastnade för en träffsäker replik: ”Vi skådespelare kan vara alla”.
Som sig bör anslås en förhoppningsfull ton när politiker och planerares vision om miljonprogrammet belyses utifrån konkreta anekdoter. Hur skapar vi vår hemmiljö var själva utgångpunkten för dramatikern och dramaturgen Cajchanova. Hemma hos inleds stämningsfullt ur det lilla barnets synvinkel, i hennes värld liknar julstjärnorna i fönstren ljus från riktiga stjärnor. Stämningar av både mys och annalkande läskigheter understryks av Kristina Issas synthiga hookar. Vid ett par tillfällen adderar hon suggestivt beat. Publiken bäddas som sagt inte in i någon kokong. Barn berättar både om att komma vilse och att se beväpnade person. Man skyggar således inte för
Samtidigt läggs stor vikt vid att spegla oförställd livsglädje, så som den framstår med sång, dans och mat i förortens olika invandrarföreningar. Att hålla fast vid Trygghetsskapande gosedjur och drömmen om att lära sig spela piano framhävs i andra scener, liksom andra uppslukande fritidsintressen, såsom att ha duvslag. Vidare upplyser collaget om hur det var när området var nytt på 70-talet, i en tid långt innan mobiler och internet. Barnen skickades ut att leka utomhus vid Lärjeån. Den unga publiken får lära sig om pengars värde och vilka begränsningar det kan innebära, tillika om vådan av att inte passa in och språkförbistringens konsekvenser. Det antyds på ett klokt sätt att flertalet invånare i detta särskilt utsatta område tillhör kategorin resurssvaga.
Fragmentariska sceniska berättandet varar i cirka en timma. Skådespelarna gör inga sortier, utan finns till beskådande under hela föreställningen oavsett om de agerar eller ej. Dilan Amin gestaltar slugt individer med stora ambitioner. Isra Elsalihie tillåter sig att vara extra tydlig och energisk, medan Caisa-Stina Forsberg – enligt henne själv typcastad i vuxenroller som kvinna på glid – med skärpa och lust skildrar mångfasetterade drag. Koreografin är full av infall och icke-svenska rörelsemönster. Den euforiska dansen skulle kunna vara av arabiskt eller persiskt ursprung. Rörande slutkläm framhåller musik som ett universellt språk, vilket så klart exemplifieras. Vi får i samma veva reda på kompositörens drivkrafter i barndomen när hon bodde i Örebro.
Ser en klokt iscensatt allåldersföreställning om vad ur de boendes ögon utmärkt ett belastat område, sprunget yr miljonprogrammet. Andra kulturer lyfts fram, likaså bekymmer och utanförskap, glädjeämnen och livslust! Hade gärna varit flugan på väggen när 10-12 åringarna följer upp sitt besök på Angereds Teater, med lärarledda diskussioner.