• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teater kritik: Vulgäris – Sanslös show om hängpattar och mensverk

10 mars, 2023 by Petter Stjernstedt

Vulgäris  (Eller problemet med kvinnor)
Medverkande: Amy Alsegård, Cecilia Säverman och Hanna Bylund
Idé, manus och koreografi: Amy Alsegård, Cecilia Säverman och Hanna Bylund
Idé, manus, koreografi och mask: Yenny Marklund
Scenografi och kostym: Marie Hedén
Musik: Jakob Lindhagen
Livemusik och text: Cecilia Säverman
Foto: Sophia Hogman Myrbacka
Regi: Marina Nyström
Produktionsassistent: Edwin Safari
Premiär den 9 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Korsetter, dildos, hängpattar och fontänorgasm. Vulgäris provocerar med sitt köttsliga innehåll. Lika frigörande som deprimerande är gycklargänget Hyckels syrliga samtidssatir. Förbered dig på en helkväll av galna upptåg och smärtsamma sanningar.

Vad är en kvinna? Med frågan som utgångspunkt laborerar gycklarsällskapet Hyckel med tunga ämnen kring ojämlikhet, aborter och snippa-domen som fick svenska feministcommunityt att resa ragg. De är tre mustachprydda kvinnor med egensydda hängpattar och svart-vit klänning som står i centrum. Trion Amy Alsegård, Cecilia Säverman och Hanna Bylund är frågvisa varelser. De söker svar i den tjocka boken “ Män förklarar Kvinnor” om vad kvinnlighet innebär. Här berättar storartade män som Napoleon och Tomas Aquinas om hur kvinnor bör underordna sig mannen, om kvinnan vars rättmätiga plats är i hemmet och den medfödda känslan för omvårdnad som är hennes främsta och enda egenskap.

Unka ideal och förmodar riktat mot kvinnan projiceras på scen. De ska vara undersköna, tillgängliga, lukta gott, vara emotionella, känslosamma, och spröda. Men de kan också vara hysteriska. I en komisk scen förklarar trion om livmodern som gått vilse och sökt sig upp till armhålan. Därför är kvinnan hysterisk. För att hitta tillbaks till sitt sköte måste mannen olja in vaginan i sin sädesvätska.

Med träffsäkerhet redovisar Hyckel hur okunskap har fått leda väg i synen på kvinnan. Lika roligt som allvarsamt blir det när de kastar sig med utnötta fördomar och ställer “relevanta” frågor om hur många Wallstreet-bonusar det krävs för att rädda kvinnor som dör i förtid av osäkra aborter? Skrattet sätter sig i halsen när den födande kastas ut från BB och lämnas med orden ”Det är fullt. Du får söka dig till närmsta förlossningsklinik. Den är två mil bort. För du har väl gått den obligatoriska kursen i taxi-födande?”

Kvinnorna lär ut om sex och passar på att kasta en välriktad känga mot gubbigheten inom svenskt rättsväsende. Vi får en redogörelse för fittans inre och yttre delar. Med volanger och rosa tyger gestaltas klitoris. Ett intensivt kittlande gör att fittan öppnar upp sig och vi kan entra. Under loppets gång klargörs var exakt vi befinner oss. Vi är antingen utanpå eller inuti fittan. Det är ett raffinerat, samtidigt subtilt sätt att kommentera den märkliga snippa-domen från en vecka tillbaka där en man friades på grund av oklarheter kring definitionen “snippa”.

Det bjuds på sång, akrobatik och våghalisga stunt där varje dansnummer liknar den mest avancerade yogaövning. Finurliga är de textrader som basuneras ut om kvinnligt sammanbrott och fantastiska pattar vars användningsområden äro oändliga.

Mot slutet accelererar vulgäriteterna med orgasmer och vibrerande stavar. Det går hett till när kvinnorna berättar om männen som tar ansvar, som städar, diskar, byter ut barnets urvuxna kläder och köper presenter till partner som hon faktiskt önskar sig. För var ord som yppas blir stönen allt högre, rörelserna allt kraftfullare. Efter andra stönet reser sig en man och går. Vulgäris provocerar, samtidigt som den entusiasmerar. Det är både girl Power och tung föreläsning om misogynitet.

Den spetar åt alla håll och showen tar oväntade banor. Det är också poängen. Styrkan hos gycklarna ligger i kreativiteten. Ideerna bara sprutar fram och nåt som till en början kan kännas som en improvisationsakt är noga planerad ner i minsta detalj. Så vad är Kvinnan? En mångfacetterad, felande, fördomsfull, utåt-/inåtriktad, mystisk varelse. Eller? Nja, frågar man Hyckel är det inte så enkelt. Kvinnor har och kommer alltid att vägra att bli förklarade i enkla modeller och banala prototyper. Så låt oss slopa alla sunkiga fördomar, öppna sinnena på vid gavel och låt Hyckels hysteri överskölja dig. Inte ett klädesplagg kommer att vara torrt.

Vulgäris visas på Stadsteatern på scenen Kilen, lördag och söndag eftermiddag.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: MH370: Flygplanet som försvann – spännande och djupt berörande

9 mars, 2023 by Rosemari Södergren

MH370: Flygplanet som försvann
Betyg 4
Premiär på Netflix 8 mars 2023
Regi Louise Malkinson

Den 8 mars 2014 försvann Malaysia Airlines Flight 370 spårlöst med 239 människor ombord. Hur är det möjligt? Denna fängslande och engagerande miniserie i tre avsnitt tar skickligt upp de olika teorier som finns kring försvinnandet.

Den 8 mars 2014 försvinner Malaysia Airlines Flight 370 och samtliga 239 passagerarna ombord plötsligt och utan ett spår. Nio år efter händelsen söker fortfarande efterlevande familjemedlemmar, forskare, utredare och journalister efter förklaringar till försvinnandet. Det är fortfarande ett stort mysterium.

Flygplanet lyfte från Kuala Lumpur den 8 mars 2014 på väg till Peking. Det fanns 239 personer ombord: 227 personer från 15 olika länder och 12 besättningsmän. 38 minuter efter avgången skickas det sista meddelandet till flygledningen i Kuala Lumpur. Några minuter senare försvinner planet från flygledningens radar. Ett sista meddelande från piloten ”Goodnight”, sedan är det plötsligt försvunnet från SR.

De olika teorierna utvecklas och vi får höra både de som är för och de som är emot de olika teorierna. På ett skickligt sätt navigerar regissören kring de olika teorierna. Är det USA som ligger bakom? Kina? Ryssland? Flygkaptenen Zaharie Ahmad Shah kan medvetet ha störtat planet MH370 som försvann under mystiska omständigheter över Indiska oceanen i mars 2014.

En kvinna som är duktig på att noga granska foton anser sig ha hittat bild på flygplans-vraket på djuphavsfoton men de stora myndigheterna i Malaysia eller samverkande länder väljer istället att söka på andra platser. Det är en gåta, förstås. Vraket har inte hittats men en person anser sig ha hittar delar från planet. Men det är en hel del frågetecken kring dessa fynd.

SVT berättar:
I juli förra året kunde Frankrike bekräfta att en vingdel som hittats utanför ön Réunion i Indiska oceanen kom från MH370. Den del som nu hittats låg på en sandbank i Mocambiquekanalen, alltså i samma del av Indiska oceanen som den tidigare bekräftade vrakdelen.
Tidigare i år, i mitten av januari, hittade man även delar i Thailand som kopplades till MH370. Dessa visade sig senare inte tillhöra det försvunna planet.

Amerikanen som tog till sin livsuppgift att hitta vrakdelar och som anser sig ha lyckats hitta flera delar är både hyllad och hatad. En del menar att det är alldeles för skumt att han kunde räkna ut var det fanns vrakdelar och ta med sig anhöriga till personen på det försvunna planer och tillsammans leta och hitta flera. Han har till och med blivit mordhotad av de som anser att hans letande är bluff.

Det är en spännande inblick i alla stora teorier men djupt berörande. Att förlora anhöriga är alltid svårt och när de är försvunna blir det ännu tyngre.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Flygplan, MH370, Mysterium, Netflix, Recension av tv-serie, TV-serie

Filmrecension: Världens bästa chef – en mästerlig satir över dagens kapitalism

9 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Världens bästa chef
Betyg 5
Regi Fernando León de Aronoa

En komisk och absurd skildring av överklassens briljanta förmåga att navigera sig fram till succé under alla förhållanden, om konsten att dra på sig en förklädnad av feminism eller mångkulturell approach – allt i syfte att gagna sin egen framgång. Och med en Javier Bardem i sitt esse. Han står för en enastående imponerande briljant insats i rollen som Blanco, chefen som så gärna vill vinna utmärkelsen Världens bästa chef i världens bästa företag. En internationell kritiker på Deadline skrev om Javier Bardems prestation: em>Bardem är fantastisk, omöjlig att ta blicken ifrån.

Blanco styr ett framgångsrikt företag som producerar vågar till industrin. Han har ärvt företag av sin far och har lyckats fortsätta driva det framgångsrikt. Nu har företaget blivit nominerat till pris som Världens bästa företag. Företaget är ett av tre som är kvar i en slutgiltig final-gallring. Blanco styr sitt företag med en paroll att han är som en far åt alla anställda. Han betonar ofta att han och hans fru inte behöver några egna barn eftersom de set på alla anställda som sina barn. Ett jovialisk yttre som han skickligt upprätthåller.

Under den finputsade ytan döljer sig förstås en smart karaktär som vet hur han ska utnyttja situationer och människor för sitt eget bästa. Han lurar de flesta i omgivningen men också sig själv. Han tror säkert att han är den stora pappan till alla. Men han är en skicklig maktspelare och vet hur han ska utnyttja folk, vet vem han ska behålla genom att befordra dem eller genom att hjälpa dem med privata bekymmer.

Denna film är en mästerlig satir över de mäktiga och inflytelserika och med flera nivåer i hur den kan tolkas. Det är en film som jag kommer att se fler gånger och helt klart kommer att hitta massor skickliga detaljer i berättandet. Någonstans läste jag att det är en komedi där kapitalismen står med byxorna nere. Det är exakt rätt ord. Det mäktiga kan behålla sin makt och sitt inflytande för att det är sådana skickliga kameleonter och de som kan ta sig fram och upp är precis de som har dessa egenskaper. Elegant berättat men en lång rad enastående skådespelare med Javier Bardem i täten som en totalt skrupelfri chef.

Denna spanska film var shortlisted Oscar 2022 för bästa internationella film och vann sex priser i 36:e GOYA AWARDS 2022 (Spanska Oscars), i kategorierna: Bästa Film, Bästa Regi, Bästa Manus, Bästa Klipp, Bästa Musik och Bästa Manliga Skådespelare i en huvudroll. Filmen var nominerad i 20 kategorier, ett rekord i Goya Awards historia. Helt enkelt en mästerlig satir över nutidens kapitalism.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Javier Bardem, Kapitalismen, Överklassen, Spåansk film

Norma återkommer till Folkoperan

8 mars, 2023 by Redaktionen

Julia Sporsén som Norma på Folkoperan. Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Norma med Julia Sporsén i titelrollen återkommer med tre föreställningar på Folkoperan den 30 maj – 3 juni som en del av Scenkonstbiennalen.

Ett pressmeddelande berättar:
Bellinis opera Norma med två starka kvinnor i centrum är ett av operalitteraturens mest intensiva triangeldramer och utspelar sig i en veritabel krutdurk av känslor, svek, krig och besatthet. En avskalad och intensiv personregi signerad Eirik Stubø, en flygande orkester på tidstrogna instrument och nya sätt för sångarna att ta sig an bel canto-traditionen fick såväl publik som press att hylla uppsättningen.

Norma är uttagen till Scenkonstbiennalen i Stockholm och i samband med det ges tre föreställningar.
”På Folkoperan har den Medealiknande berättelsen klätts av allt utanpåverk och kvar finns Normas bottenlösa vrede och förtvivlan över Polliones svek. De båda sångarlagens sirliga röster fylls i Eirik Stubøs lika minimalistiska som pregnanta regi med komplexitet och känslomässiga nyanser och Norma blir en tidlös berättelse om trolöshet, svartsjuka och människans lika smärtsamma som berusande passion. ” — Urvalskommitténs motivering Scenkonstbiennalen

Triangeldrama med starka kvinnor i centrum
Bellinis opera Norma är juvelen i den italienska Bel canto-tradition och arian Casta Diva har blivit ikonisk. Det starka Medealiknande triangeldramat utspelar sig i ett ockuperat land i krig. I centrum står Norma, landets andliga ledare som lever i en hemlig kärleksrelation och har två barn med Pollione, ledaren för ockupationsmakten. Trots att Pollione visar sig ha en relation till Normas väninna Adalgisa och att kärleksrelationen utsätter Norma, de gömda barnen och hela hennes folk, för livsfara så vägrar hon att släppa greppet.

Folkoperans musikaliska ledare Henrik Schaefer matchar Eirik Stubøs närvarande personregi med att undersöka hur Bellinis musik kan bokstavligen flyga musikaliskt samtidigt som den ger plats för dramat. Det blir spel på tidstrogna instrument som ger en unik ljudbild och öppnar för nya sätt för sångarna att ta sig an bel canto-traditionen.

Ny spelperiod: 30 maj, 1 och 3 juni. Uppförs som en del av Scenkonstbiennalen 2023 och endast ett fåtal biljetter släpps till allmänheten.

Musik: Vincenzo Bellini
Libretto: Felice Romani
Översättning: Tuvalisa Rangström
Dirigent och musikaliskt arrangemang: Henrik Schaefer
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Theresia Frisk

Ensemble:
Norma: Julia Sporsén
Pollione: Daniel Svenson
Adalgisa: Ann-Kristin Jones
Oroveso: Johan Schinkler
Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard
Flavio, Polliones vän: Mattias Gunnari
Normas och Polliones två barn: Sam Larsson Herrgård och Daniel Koydan Tyapkin
Kör och Folkoperans orkester

Uppsättningen hade premiär på Folkoperan den 14 och 15 september 2022.

Arkiverad under: Opera, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Norma, Opera, Scenkonstbiennalen

Tips att se på under Tempo Dokumentärfestival

7 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Tempo Dokumentärfestival pågår i Stockholm 6-12 mars 2023, men inte bara i Stockholm. En stor del av filmerna visas också online.

Jag har haft förmånen att kunna se en del av festivalens filmer i förväg och jag är imponerad av bredden och den stora kvaliteten på många av filmerna. Festivalen rymmer 14 radioverk, 19 internationella filmer, över 20 regissörsbesök, 35 svenska premiärer och 55 dokumentärer. Där finns en otrolig bredd i vad dokumentärerna tar upp. Där finns starka film från musikens och kulturens område som Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten (regi Martin Widman) och den irländska North Circular (regi Luke McManus), båda rekommenderar jag.
Där finns filmer om viktiga samhällsfrågor, om filmen Colette & Justin av Alain Kassanda, en fenastående blandning av familjeporträtt och Demokratiska republiken Kongos komplexa politiska historia. En film om Kongo och om hur den belgiska kolonisationen byggde om ett system som satte eld på inbördeskrig.

En annan film om inbyggd strukturell rasism är The Visitors (regi Veronika Lišková) som utspelas på Svalbard, ett samhälle där nybyggare som inte är från Norge inte får bli medborgare. De får bo där så länge de har jobb eller kan visa att de kan försörja sig men de kan inte söka norskt medborgarskap. Det är intressant att inse att folkgrupper som oftast inte brukar ha problem med att bli mottagna är lika ovälkomna som människor från länder som många immigranter kommer ifrån. En tysk har samma svårighet att bli accepterad som en afrikan.

En berörande film om kris i äldreomsorgen är den finländska ”Grymma tider – vårdarbetets sånger” (av Susanna Helke). En film det inte går att värja sig emot.

Där finns också två filmer som är kring en halvtimme långa som tar upp sorg på ett sätt som känns äkta. Efterföljare (regi Hanna Högstedt) skildrar hur det var att växa upp i en familj märkt av sorg. Nät Hanna var tre år fick hon en lillasyster som bara levde i några veckor.
Om sorg (regi Emelie Löfgren) låta fyra personen berätta om sorg och förlust. Klyschor kring sorgbearbetning tas upp.

Flera filmer som drar åt det meditativa som sätter igång reflektioner och ger tankar om vad som är viktigt i livet som Glitterfabriken (regi Alexander Rynéus), som är en av de filmer som öppnar festivalen.

Filmer jag rekommenderar under festivalen:
Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten
Ola Magnells skivor snurrade ofta hemma hos mig när jag var i tjugo års-åldern och sedan dess har han unika texter, röst och musik följt mig i livet. Han hade sitt hjärta i vänsterrörelsen men tyvärr var den svenska musikrörelsen alldeles för ensidigt inriktad på ekonomiska vänster-frågor under 1960- och 1970-talet.
Här kan du läsa Kulturbloggens recension av den.

North Circular
En musikalisk och atmosfärstinn road movie som rör sig runt en stad: Dublin. Filmen utforskar den utrotningshotade lokala arbetarklassgemenskapen – men även en högst levande musikscen. North Circular – eller ”The Norrier” som den kallas – är en ringled som snirklar sig runt Dublin. Längs denna ryms mycket av Irlands våldsamma historia – men också stark sammanhållning mellan människor i slitna kvarter som nu byter befolkning, i takt med gentrifieringen. Luke Mc Manus essäistiska film är en vacker och melankolisk hyllning till ett Dublin som sjunker under horisonten. Miniberättelser från ett fängelse, ett mentalsjukhus och en legendarisk musikpub varvas med intervjuer och fantastiska musikakter, toppade av Gemma Dunleavy.

Glitterfabriken
En utvidgad meditativ vandring i tid och rum om allt som glittrar, om stjärnor, fåglar och julgransglitter där allt det som tycks vara vardagligt får ett magiskt skimmer.
I ett hus nära Västansjö i Dalarna låg mellan åren 1950-1970 Sveriges enda glitterfabrik. I fabriken materialiserades årets cykler. Julgransglitter på vintern, kikare på våren, solglasögon på sommaren och dragkedjor på hösten. När fabriken lades ner blev den hem till regissören Alexander Rynéus morföräldrar som även de har gått ur tiden. Tillsammans med sina föräldrar går han igenom fabrikens gamla artefakter och huset förvandlas till en arkeologisk utgrävning. I en visuellt berusande estetik bjuder Alexander Rynéus in till 51 minuter av fullständig närvaro. Och vi påminns om att världen vi lever i är en ganska förtrollande plats. Det taktfasta ropet från en kattuggla förhöjer stämningen.

Keno city – The Wild Gold
Ett fascinerande mikrokosmos av ett kanadensiskt vilda västern i 2000-talet, fint fångat av Jonny von Wallström. I ödemarken längs Klondike Highway ligger Keno City. Först var det vildmark, sen kom guldrushen, på 1900-talet den största silvergruvan, på 1970-talet en hippiekoloni – och nu? En gudsförgäten avkrok i ett bedövande vackert bergslandskap. Under guldrushens dagar kom tusentals män hit för att söka sin lycka. I den gamla övergivna guldgrävarhålan bor idag 16 själar, delade i två läger kring en pub och en bar i ett kärleksfullt renoverat hotell. Faktum är att de är osams om det mesta – från vilken av barerna man bör frekventera till miljögifterna från gruvnäringen. Då det legendariska hotellet brinner ner får det pyrande hatet ny näring.

Colette & Justin
En skicklig väv av familjeporträtt och historien bakom den Demokratiska republiken Kongo. En komplex historia om hur de belgiska kolonisatörerna lade grunden för konflikten mellan olika folkgrupper.
Alain Kassanda återvänder till sitt afrikanska födelseland. Hur väl känner han egentligen sina farföräldrar? När han börjar undersöka sitt eget förflutna upptäcker han snart att den personliga familjehistorien är intimt förknippad med det koloniala Kongos självständighet på 60-talet. Då regissören intervjuar sina farföräldrar, Justin och Colette, inser han att Justin spelat en viktig roll under de år som följde efter frigörelsen från Belgien. Men var han kolonisatörernas lydiga springpojke eller en krasst realpolitisk frihetskämpe? Och hur såg den belgiska planen egentligen ut när man ”gav” kongoleserna deras högst villkorade självständighet?

Grymma tider – vårdarbetets sånger
När de trötta sjuksköterskorna framför körsånger som speglar den skrämmande verklighet de kämpar i blir det lika mäktigt som drabbande. Den krisande, hårt effektiviserade äldreomsorgen, går det rakt in i hjärtat. I korsdraget mellan effektivisering och ekonomisk vinning går något sönder. Vi får följa närvårdaren Tiina och pensionärerna i Kaavi i kampen mot besparingar och för närståendes värdighet. Där systemets lösning på ekvationen med den minskande offentliga finansieringen på grund av den åldrande befolkningen blir digitalisering: en robot möter de äldre på boendena och vårdare som jobbar på en distansvårdcentral. Märkliga digitala möten skapar frågor om värdighet och om vad som kan effektiviseras och inte. Det som man inte kan prata om, kan sjungas.

The Visitors
Om drömmen att skapa sig ett nytt liv långt ovanför polcirkeln.
Antropologen Zdenka tar med sin man och sina små barn och flyttar till Svalbard, för att studera hur livet ovanför polcirkeln förändras av klimatpåverkan, turism, invandring och kommers. Hon förförs av platsens skönhet och känner att de äntligen hittat sitt hem i världen. Men när smekmånaden tagit slut börjar hon också se andra sidor av samhället här, och hon känner sig mer och mer som en outsider. Är hennes egen närvaro ett hot mot Svalbards egensinnighet som hon kom dit för att studera? Vem har egentligen rätt till en plats dit alla är inflyttade? The Visitors är en spektakulärt vacker film som tecknar ett ovanligt porträtt av migration.

Kärlek på svenska
Festivalen bjuder in till världspremiär av långfilmen ”Kärlek på svenska” + seminarieserien ”Jakten på det autentiska”
Kärleken är allt! Som en vind, som ögonblicket av skratt med en döende partner, som lyckoruset på grusvägen hem, som saknad efter någon som funnits eller ännu inte dykt upp i ens liv – uttrycken är oändliga i Staffan Juléns förtroliga långfilm ”Kärlek på svenska”. En varm och omtumlande resa genom vardagen från Karesuando i norr till Ystad i söder över åldrar, kön och nationaliteter. Staffan Juléns intervjuer är även utgångspunkten för författaren Marit Kaplas bok med samma namn som filmen. Hennes läsning ur boken ackompanjeras här av specialskriven filmmusik komponerad av Philippe Boix-Vives och framförd av Anders Lagerqvist, violin, och Philippe Boix-Vives, elektronik, följt av premiärvisning av långfilmen och ett samtal med Staffan Julén och Marit Kapla om deras dokumentära samarbete. Moderator: Folke Tersman, professor i filosofi och ställföreträdande vd för Institutet för Framtidsstudier.

Detta är bara ett litet urval. Filmen jag inte sett än men dessutom vill se är Karaoke Paradise och Puss hej då.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmtips, Ola Magnell, Tempo dokumentärfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 332
  • Sida 333
  • Sida 334
  • Sida 335
  • Sida 336
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in