• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Vox Humana på Dramaten – laddar rummet med känslor

17 april, 2023 by Redaktionen

Foto: Sören Vilks

Vox Humana
Av Jean Cocteau
Översättning Maria Björkman
Regi Thomas Ostermeiet
Scenografi och kostym Nina Wetzel
Video Sébastien Dupouey
Musik Nils Ostendorf
Dramaturg Maja Zade
Peruk och mask Sofia Ranow Boix Vives
Lus Carsten Sander
Premiär på Dramatens stora scen 16 april 2023

Vox Humana är en psykologisk studier i mänsklig smärta, hela tiden på gränsen till sammanbrott. Lena Endre gestaltar sorgen över en brusten relation så att känslorna smittar. Åskådarna förvandlar till medkännande deltagare när huvudpersonen kämpar för att hålla vanmakten borta i telefonsamtalen med den man som lämnat henne.

Redan i den långa inledande scenen, utan talade ord, blir det tydligt att rummet är laddat med känslor. Premiärpubliken skruvar sig och hostar mer än vanligt när scenen fylls av tystnad.

Pjäsen som till största delen är en monolog bygger på Jean Cocteaus psykologiska drama från 1930 där en kvinna talar i telefon med sin före detta älskare, en allra sista gång. Det är fascinerande hur publiken bara kan höra den ena tala i telefonen och ändå förstå och uppleva en helhet, utan att höra vad mannen säger berättas så mycket på flera nivåer. Kvinnan är förkastad, bortvald och ljuger för sig själv och intalar sig att hon hela tiden visste hur det skulle bli. Så starkt kan vi som publik ändå se allt hon inte själv vill att vi ska se. Regissören låter föreställningen utspelas i flera dimensioner och någon gång inbjuds publiken att skratta lättat. Men allvaret och smärtan återkommer och tilltar.

Lena Endre står för en enastående rollprestation, men också Tomas Hanzons korta inspel ger föreställningen karaktär.

Thomas Ostermeier som står för regin är en av Tysklands mest framgångsrika regissörer och har uppmärksammats stort internationellt bland annat för sina tolkningar av Shakespeares Hamlet och Ibsens Ett Dockhem. Han är konstnärlig ledare för Schaubühne i Berlin. Det är andra gången som Lena Endre och Thomas Ostermeier arbetar ihop. Lena spelade en av rollerna när Ostermeier regisserade Tillbaka till Reims av Didier Eribon hösten 2021.

Fakta om Jean Cocteau och Vox Humana:
Jean Cocteau (1889–1963) var en av det tidiga 1900-talets förgrundsfigurer inom fransk kultur. Han var verksam som poet, dramatiker, bildkonstnär och filmskapare, och var inblandad i såväl surrealismen som dadaismen. Han var samtida med och samarbetade med bland andra Erik Satie, Pablo Picasso och Igor Stravinskij.

Vox humana (som kan översättas till Den mänskliga rösten) hade premiär 1930 på Comédie-Française i Paris. 1948 filmatiserades den av Roberto Rossellini med titeln L’amore och med Ingrid Bergman i rollen och Ingmar Bergman regisserade en radioteateruppsättning för Sveriges Radio som sändes första gången 1956.

Text: Hans Lindberg och Lars Christiansen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Röde Orm på stadsteatern i Stockholm – en riktig skrattfest och en hyllning till fantasin

15 april, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Röde Orm
Fritt efter en roman av Frans G. Bengtsson
Regi och dramatisering Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Carina Saxenberg
Komposition, instudering Joel Sahlin
Arrangemang Joel Sahlin
Medverkande Angelika Prick, Magnus Uggla, Isabelle Kyed, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Shebly Niavarani, Emma Österlöf, Carlos Romero Cruz.
Premiär 14 april 2023 på Stora scenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

När ett gäng bibliotekarier gestaltar vikingaberättelsen Röde Orm en sen kväll på ett stängt bibliotek blir det fars, spänning och massor av fantasi. Troligen det roligaste som går att se på en svensk teaterscen i vår. En föreställning som är en hyllning till fantasin och en uppmaning till både politiker och alla andra att låta kulturen vara fri. Släpp lös kulturarbetarna. Och för den delen släpp lös fantasin hos oss alla.

Det är som att se barn släppas lösa med sin fantasi när de leker. En papperskorg kan bli en vikingahjälm, en golvmopp kan bli långt vildvuxet hår när moppen placerar upp och ner på huvudet, en skurborste kan vara ett svärd eller en åra att ro med. På samma sätt hugger bibliotekarierna tag i vad som finns runt om dem för att kunna leka och leva sig in i berättelsen. Det blir helt fantastiskt, komiskt och engagerande.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger:
– Jag var besatt av Röde Orm som ung och har läst boken otaliga gånger. En oemotståndlig mix av äventyr, humor, brutalitet och kärlek. Men hur iscensätter man en gammal bok om vikingatiden i dagens Sverige? Jo, man låter ett gäng bibliotekarier tolka historien vilket jag tror blir en spännande och rolig krock.

Frans G. Bengtssons berättelse om vikingen Röde Orm kom ut 1941. Det är en äventyrsberättelse med en hel del humor om skåningen Orm Tostessons äventyr till sjöss. Alexander Mørk-Eidem har valt att låta de åtta bibliotekarierna samlas i rotundan på Stadsbiblioteket i Stockholm. En genialisk scenlösning. Alla som någon gång varit på Stadsbiblioteket i Stockholm känner igen miljön som i sig själv signalerar så mycket med alla berättelser som finns i böckerna. Det är ett universum av berättelser och världar som finns i bokhyllorna. Nu är de till stor del övertäckta av plast – en symbolisk bild av att reparation pågår, att böcker (kanske också kulturen i större delar?) är på väg in i malpåse.

Ett manus fyllt av komedi som bärs upp av en fantastisk ensemble med Angelika Prick, Magnus Uggla, Isabelle Kyed, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Shebly Niavarani, Emma Österlöf, Carlos Romero Cruz. Varenda en av dessa åtta är så bra. Det är ensemblen som bär föreställningen, de är de som ger liv åt den och gör att jag som publik dras in och klappar med i sånger, skrattar och bara ger mig hän och har roligt. Angelika Prick är Röde Orm men liksom de övriga växlar hon mellan olika roller och en del karaktärer gestaltas av flera skådespelare. Det blir ändå varken rörigt eller obegripligt. Att låta roller växla mellan flera skådespelare har blivit ett vanligt grepp på svenska teaterscener under senare år och jag har hört av en del teaterbesökare att de tycker att det kan försvåra upplevelsen, det kan göra det svårt att hänga med i handlingen. Men i Röde Orm på Stadsteatern i Stockholm  tror jag alla ändå hänger med för det är tydligt vilken karaktär skådespelarna gestaltar i del olika scenerna.


Carlos Romero Cruz imponerar. Ibland är han klädd som en dragqueen och kan gå på höga klackar som om han vore född på skor med klack – men han kan lika skickligt spela en sexig man med paketet i glänsande folie. Carlos Romero Cruz liksom alla skådespelarna kan spela både rå masochism och vara ljuvt kvinnliga. Föreställningen blir ett slag för allas rätt att vara både manlig och kvinnlig och slår sönder genusmurar. Angelika Prick som Röde Orm är ett genidrag. Hon utstrålar den unga pojkens längtan att bevisa sin manlighet lika väl som när berättelsen utvecklas mognar till en hövding för sitt folk. Hon kan både slåss och vara ljuvlig.

Att ha med Magnus Uggla i ensemblen är ett genidrag. Han spelar sig själv emellanåt, vilket för övrigt alla i ensemblen gör av och till. Uggla tillför sin musik och också annan musik och han är komisk i de roller han går in, speciellt den glada vikingakungen Harald Blåtand. Gerhard Hoberstorfer är makalöst pricksäker som en supermanlig viking som uppfyller alla förutfattade bilder av vikingen, förmedlade av bland annat tv-serien Viking. Shebly Niavarani, Isabelle Kyed, Jan Mybrand och Emma Österlöf imponerar också i alla sina roller.

Av och till riktas också pikar mot de politiker som inte upprätthåller armslängds avstånd till kulturen och då i synnerhet Trelleborgspolitikern Mathias Andersson som förbjöd dragqueens på sagostunder för barn. Det är förstås ett ämne värt en egen föreställning. Det finns mycket att fundera kring det där med armlängds avstånd. Räcker en armlängd? Och hur fri är kulturen egentligen? Vad får kulturen säga? Hur låst är kulturen vid sin tids uppfattningar? Hur woke är kulturen och hur tillåtet är det att inte vara woke och vad händer med den kultur som skapades i en annan tid, med andra ideal och uppfattningar? Men det är ett annat ämne som helst bör tas upp i annat format.

Alexander Mørk-Eidem satte upp Röde Orm på Dramaten 2020 för en mycket begränsad publik på grund av pandemirestriktioner. Nu tar han pjäsen till Kulturhuset Stadsteatern med uppdaterat manus samt delvis ny ensemble, scenografi och kostym. Och vill du se något som är en skrattfest, då är det Röde Orm du ska välja. En komedi som är en hyllning till fantasin.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Magnus Uggla, Röde Orm, Stadsteatern, Teaterrecension, Vikingaberättelse

Filmrecension: Victor och Josefine – Resan till Snackistan – en film som gör att det spritter i benen

13 april, 2023 by Rosemari Södergren

Victor och Josefine – Resan till Snackistan
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Originaltitel Ernest et Célestine: Le voyage en Charabie
Regi Julien Chheng och Jean-Christophe Roger
Svenska röster Adam Fietz, Benthe Börjesson Liebert, Sharon Dyall, Andreas Nilsson m fl

En vacker, helt underbar animerad film om de två vännerna björnen Victor och musen Josefine. Animationen, bilderna, är så fina, som om de hoppat ut ur en favoritbok med många fina bilder. Det var länge sedan jag såg en så intagande animerad film. Bilderna vackert illustrerade och känns som skapade med akvarell. Jag erkänner att jag kan vara rätt trött på moderna animerade filmer med figurer som ser ut som dockor. Om någon vän med barnbarn i rätt ålder vill gå på bio med de minsta kommer jag att rekommendera denna. Helt klart. Den visar med svenska röster så också de som inte kan läsa hänger med.

Victor vaknar upp ur vinterdvalan och är hungrig. Hungrig som en björn, ni vet. Lilla musen Josefine vill så mycket och vill så väl. I farten lyckas hon förstör Victors fina fiol, en stradivarius. Enda sättet att laga den är att ge sig av till Snackistan, Victors barndomsland. I Snackistan finns den enda filmmakaren som kan laga fiolen.

Victor är musiker och han och Josefine har mycket roligt tillsammans med musiken. Musiken gör så det spritter i benen och Josefine och andra som lyssnar helt enkelt inte kan hålla sig från att börja dansa. Josefine är ledsen över att hon gjorde sönder fiolen och vill ge sig av till Snackistan för att leta reda på fiolmakaren. Då Victor vägrar att resa dit beger sig Josefine iväg ensam. Vägen dit är dock fylld av svårigheter och som tur är börjar Victor leta efter henne.

När de väl kommit fram till Snackistan blir problemen och utmaningarna ännu större. Sedan Victor gav sig av från Snackistan har landet förändrats och musik har förbjudits. Victor och Josefine lyckas förstås hitta motståndsrörelsen som kämpar för musiken.

Det är roligt att se hur film och böcker för barn ändrats genom åren. Pippi Långstrump var i och för sig en tidig figur som stod upp för rätten att vara självständig också som barn och som var en frontfigur för barns rätt. Victor och Josefine är också karaktärer som visar att det kan vara bra att våga vara rebell, speciellt när lagar är konservativa och hindrar människor att leva med glädje.

Victor och Josefine – resan till Snackistan handlar om att ibland måste man sätta sig upp mot de som bestämmer och också barn har sätt att fatta beslut. Och framför allt är filmen en hyllning till musik och den visar på den styrka och kraft som finns i att hänge sig åt musik tillsammans.
Det är en film som gör så att det spritter i benen och det går inte att låta bli att stampa takten emellanåt.

Fakta om karaktärerna Victor och Josefine:
Victor och Josefine – Resan till Snackistan är den andra långfilmen om björnen Victor och musen Josefine. De båda vännerna är kända även från barnböcker samt en serie som setts på SVT Play.
Victor och Josefine är från början rollfigurer i en rad bilderböcker skapade på 1980-talet av den belgiska författaren och illustratören Gabrielle Vincent. I original heter de båda vännerna Ernest och Célestine. De böcker som översatts till svenska är Victor och Josefine tappar en pingvin, Victor och Josefine sjunger och spelar violin, Victor och Josefine gör en utflykt samt Victor och Josefine går till fotografen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Familjefilm, Hyllning till musik, Resan till Snackistan, Victor och Josefine

Filmrecension: Sisu

13 april, 2023 by Linou Gertz

Sisu
Betyg 3
Biopremiär 14 April
Regi Jalmari Helander

Sisu, ett finskt ord utan direkt svensk motsvarighet men som kan översättas ungefärligt till ”styrka, envishet och uthållighet”, kan härledas till Finska vinterkriget och den internationella bild det gett av finländaren som folkslag. Det är också en mycket passande titel på denna filmen då filmens huvudperson mycket riktigt karaktäriseras utifrån den beskrivningen. Men även om det handlar om andra världskriget och bekämpningen av nazister, eller snarare deras invasion efter att Soviet avslutat sin, är detta ingen realistisk återgivning i stil med ”Okänd soldat” – ett numera klassiskt litterärt verk som även filmatiserats tre gånger – senast i samband med Finlands firande av 100 år av självständighet. Filmens huvudperson, Korpi, känner sig färdig med kriget i dess slutskede och har istället begett sig ut i det lappländska ödelandskapet för att gräva guld. Och det finner han. Problemet är bara de nazister han stöter på som inte bara förstört hans hemstad utan även också vill avsluta hans liv och sno hans guld. Detta leder såklart till konfrontation av stora mått.

Det visar sig såklart att han inte bara är en opportunistisk guldgrävare, utan även en legendarisk soldat som inte låtit sig styras av något förband eller någon kapten. Han är sin egen, en Rambo och John Wick kombinerad, hela elitförbandet vi får följa i Tarantinos Inglourious Basterds och nästan Kung Fury från filmen med samma namn. Därav passar titeln så bra, för den blir en beskrivning av honom och i förlängningen hela den finska folksjälen och det genommänskliga att aldrig ge upp utan att fortsätta kämpa när det är som mörkast. Kanske speciellt då. Men även om det tar nästan en kvart för första biten av dialog, och då bara en enda rad, att framföras och innan dess mestadels är öde fjällandskap så är den tomheten inte ens största problemet jag har med filmen.

Tvärtom är det hur seriös den är. Där både Tarantino och Kung Fury är väldigt skämtsam i all sin seriöshet, är Sisu knastertorr i sin framtoning helt utan humor (eller ja, nästan i alla fall, ett par skratt bjuder den allt på) och det känns inte trovärdigt alla gånger när den försöker vara mer Rambo and IB eller Kung Fury. Vilket tyvärr gör den till ett skämt snarare än en skämtsam film.

Men det är inte bara negativt såklart. Mycket spänning, action och överraskningar väntar konstant – och det är sällan en tråkig eller ointressant stund de 90 minuter som filmen rullar på under. Och det finns någonting fint i tanken om människan som inte ger upp eller böjer sig för ondskan utan står upp mot dem och för de svaga. Detta porträtterar filmen galant. Men det hade gärna fått göras med glimten i ögat istället för att ens låtsas ta sig på för stort allvar. Men det säger också någonting viktigt om den grymhet krig göder, oavsett om den fanns inom oss innan eller inte. Och hur kraftfullt det är när förtryckta människor får en chans att slå tillbaka och jämna ut oddsen lite.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Italiensk filmboom når Sverige med filmfestivalen Cinema Made in Italy i Stockholm 7-10 maj 

13 april, 2023 by Redaktionen

DE ÅTTA BERGEN (Le otto montagne) inviger den italienska filmfestivalen.
Regi: Charlotte Vandermeersch och Felix van Groeningen

Italiensk filmboom når Sverige med Cinema Made in Italy i Stockholm 7-10 maj 2023, berättar ett pressmeddelande.

I Stockholm arrangeras den fjärde upplagan av Cinema Made in Italy, för att sätta ljus på den rennässans som pågår i samtida italiensk film. Under fyra dagar får publiken möjlighet att se ny italiensk film och personligen möta några av landets mest spännande filmskapare under efterföljande Q&As. Eventet invigs den 7 maj, med en galavisning av Felix van Groeningen och Charlotte Vandermeerschs DE ÅTTA BERGEN (Le otto montagne), som belönades med jurypriset i Cannes.

Därefter följer ett program som innehåller bland andra Francesca Archibugis nya film, det toscanska familjeeposet KOLIBRIN (Il colibrì), och Emanuele Crialeses MIN ENASTÅENDE MAMMA (L’immensità) med Penélope Cruz, som hade världspremiär på Venedigs filmfestival, och skildrar hur den italienska familjedynamiken utmanas av ett queert barn. I stället för att vika sig för maffian blir en ung siciliansk flicka på 70-talet den första att utmana lagen om tvångsgiftemål efter sexuella övergrepp i Marta Savinas PRIMADONNA. DRY (Siccità) av Paolo Virzì visar upp ett dystopiskt öde Rom, efter år av torka i klimatkrisens spår. I STRANGENESS (La Stranezza) av Roberto Andò skildras ett avgörande möte mellan den blivande nobelpristagaren Luigi Pirandello och en amatörskådespelargrupp, filmen är nominerad till hela 14 David di Donatello-priser. I LIKE SHEEP AMONG WOLVES (Come pecore in mezzo ai lupi) försätter långfilmsdebutanten Lyda Patitucci sin protagonist i ett dilemma som utmanar hennes stenhårda professionella fasad.

Biljetter till filmerna går att köpa via Capitol Bio.

Det är några av de öden besökarna får möjlighet att närma sig under Cinema Made in Italy 7-10 maj. Filmer som visas:
LIKE SHEEP AMONG WOLVES (Come pecore in mezzo ai lupi)
Regi: Lyda Patitucci
Som undercoverpolis har Vera infiltrerat sig i ett farligt kriminellt gäng och vunnit ledarnas förtroende, och de vill att hon skaffar fram vapen för deras kommande attack. Men just som hon är på väg att organisera arresteringen av gruppen får hon reda på att hennes lillebror Bruno också är involverad i deras aktiviteter.

KOLIBRIN (Il Colibrì)

Från Kolibrin

Regi: Francesca Archibugi
Svensk distributör: Draken Film
Läkaren Marco Carrera kallas för Kolibrin eftersom han tycks kunna stå blickstilla i en värld under total förvandling. Sedan uppväxten i familjens toscanska strandvilla har han haft ett hemligt platonskt kärleksförhållande med Luisa, och decennier senare känner hans fru fortfarande inte till affären. Men det oundvikliga avslöjandet ska få oförutsedda konsekvenser för alla inblandade. Marco Carreras förunderliga liv och hans sällsamma relationer får en sprudlande filmtolkning i denna episka icke-linjära familjesaga om borgarklassens diskreta och dysfunktionella charm. En livsbejakande toscansk filmpärla, av Francesca Archibugi (Mignon har kommit för att stanna) baserad på Sandro Veronesis skenbart ofilmbara familjeepos. Nominerad till fyra David di Donatello-priser, bland annat för Bästa manus baserat på förlaga och Unga David.

PRIMADONNA
Regi: Marta Savina
Lias historia, en ung kvinna som reagerar på det hemskaste våldet med en rebellisk handling som bryter de sociala normerna i tiden hon lever i. I en värld där den starkes lag råder, där maffian är befäst och accepterad som en naturlig del av livet, där de med makt bestämmer och de svaga utför, så kommer hennes mod att öppna vägen för kampen för kvinnors rättigheter.

STRANGENESS
Regi: Roberto Andò
Under ett kort besök på Sicilien år 1920 händer något oväntat Luigi Pirandello. Han möter två udda teaterpersoner, Onofrio Principato och Sebastiano Vella, två amatörskådespelare som försöker sätta upp en ny pjäs med skådespelarna från sin amatördramagrupp. Mötet mellan den utomstående författaren till Sex roller söker en författare och den sjaskiga amatörgruppen ger upphov till många överraskningar. Nominerad till 14 David di Donatello-priser, däribland för Bästa film, Bästa regi, Bästa manus, Bästa producent, Bästa manliga huvudrollsinnehavare (Salvatore Ficarra och Valentino Picone) och Bästa kvinnliga biroll (Giulia Andò).

MIN ENASTÅENDE MAMMA 
Regi: Emanuele Crialese
Svensk distributör: Lucky Dogs
1970-talets Rom: en tid för stor social och kulturell förändring. Familjen Borghetti har precis flyttat in i ett av de nybyggda lägenhetshusen i staden. Trots de vackra vyerna av Rom, från deras lägenhet på högsta våningen, så har familjen glidit ifrån varandra. Föräldrarna Clara och Felice är inte kära i varandra längre men klarar inte av att lämna varandra. Clara finner tröst mot sin ensamhet i kärleken till sina tre barn. Det äldsta barnet, Adriana, har utnyttjat sin anonymitet i det nya området för att med flit presentera sig själv som pojke till grannarna, vilket påskyndar familjerelationernas förfall. Nominerad till tre David di Donatello-priser, bland annat i kategorierna Bästa manus och Bästa kvinnliga huvudroll (Pénélope Cruz).

DRY 
Regi: Paolo Virzì
Det har inte regnat på tre år i Rom och bristen på vatten har ändrat alla regler och vanor. I staden som dör av törst och förbud rör sig en samling personer, unga och gamla, utstötta och framgångsrika, offer och profitörer. Deras existens är sammanlänkad på ett skrattretande och tragiskt sätt, medan de alla söker sin egna upprättelse. Nominerad till fyra David di Donatello-priser, däribland Bästa kvinnliga huvudroll (Claudia Pandolfi) och Bästa kvinnliga biroll (Emanuela Fanelli).

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Italien, Italiens film

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 322
  • Sida 323
  • Sida 324
  • Sida 325
  • Sida 326
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in