Sisu
Betyg 3
Biopremiär 14 April
Regi Jalmari Helander
Sisu, ett finskt ord utan direkt svensk motsvarighet men som kan översättas ungefärligt till ”styrka, envishet och uthållighet”, kan härledas till Finska vinterkriget och den internationella bild det gett av finländaren som folkslag. Det är också en mycket passande titel på denna filmen då filmens huvudperson mycket riktigt karaktäriseras utifrån den beskrivningen. Men även om det handlar om andra världskriget och bekämpningen av nazister, eller snarare deras invasion efter att Soviet avslutat sin, är detta ingen realistisk återgivning i stil med ”Okänd soldat” – ett numera klassiskt litterärt verk som även filmatiserats tre gånger – senast i samband med Finlands firande av 100 år av självständighet. Filmens huvudperson, Korpi, känner sig färdig med kriget i dess slutskede och har istället begett sig ut i det lappländska ödelandskapet för att gräva guld. Och det finner han. Problemet är bara de nazister han stöter på som inte bara förstört hans hemstad utan även också vill avsluta hans liv och sno hans guld. Detta leder såklart till konfrontation av stora mått.
Det visar sig såklart att han inte bara är en opportunistisk guldgrävare, utan även en legendarisk soldat som inte låtit sig styras av något förband eller någon kapten. Han är sin egen, en Rambo och John Wick kombinerad, hela elitförbandet vi får följa i Tarantinos Inglourious Basterds och nästan Kung Fury från filmen med samma namn. Därav passar titeln så bra, för den blir en beskrivning av honom och i förlängningen hela den finska folksjälen och det genommänskliga att aldrig ge upp utan att fortsätta kämpa när det är som mörkast. Kanske speciellt då. Men även om det tar nästan en kvart för första biten av dialog, och då bara en enda rad, att framföras och innan dess mestadels är öde fjällandskap så är den tomheten inte ens största problemet jag har med filmen.
Tvärtom är det hur seriös den är. Där både Tarantino och Kung Fury är väldigt skämtsam i all sin seriöshet, är Sisu knastertorr i sin framtoning helt utan humor (eller ja, nästan i alla fall, ett par skratt bjuder den allt på) och det känns inte trovärdigt alla gånger när den försöker vara mer Rambo and IB eller Kung Fury. Vilket tyvärr gör den till ett skämt snarare än en skämtsam film.
Men det är inte bara negativt såklart. Mycket spänning, action och överraskningar väntar konstant – och det är sällan en tråkig eller ointressant stund de 90 minuter som filmen rullar på under. Och det finns någonting fint i tanken om människan som inte ger upp eller böjer sig för ondskan utan står upp mot dem och för de svaga. Detta porträtterar filmen galant. Men det hade gärna fått göras med glimten i ögat istället för att ens låtsas ta sig på för stort allvar. Men det säger också någonting viktigt om den grymhet krig göder, oavsett om den fanns inom oss innan eller inte. Och hur kraftfullt det är när förtryckta människor får en chans att slå tillbaka och jämna ut oddsen lite.