• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Främlingen – estetiskt tilltalande mästerverk som talar både till huvud och känslor

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Främlingen

Främlingen
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi François Ozon

Filmad i svartvitt och estetiskt enormt tilltalande – men samtidigt en tragisk berättelse med flera nivåer som talar både till huvudet och känslorna. En delvis absurd berättelse om en ung man som påstås vara helt oförmögen att visa några djupa känslor. Frågan är dock om han verkligen är det. Filmen ger mycket att både tänka på och rör mycket i känslorna och det undermedvetna. Inte lätt att skaka av sig efteråt.

Filmen bygger på och följer ganska strikt Camus roman Främlingen. Meursault är en ung man som säger sig alltid säga sanningen och samtidigt påstår han att han inte tror på något – han ska symbolisera en nihilist. För mig är det uppenbart att Meursault lurar sig själv, han är en stor bild av att fastna i sin livslögn om sig själv.

Det finns mycket skrivet om Camus roman och många teorier om hur den ska tolkas. Den förmodligen vanligaste förklaringen är att romanen är ett angrepp på nihilismen, på ideologin och tanken att det inte finns något i livet som har djupare mening, att livet saknar en högre mening, att det inte finns några fasta värden, och att moral eller sanning inte har någon objektiv grund. En form av ateism, på sätt och vis, även ateism är ett begrepp som har flera underavdelningar.

Albert Camus skrev romanen Främlingen under andra världskrigets början, mellan 1938 och 1940, och den gavs ut år 1942 i Frankrike. Oavsett om hans huvudskäl till att skriva den skulle vara att skildra faran och konsekvensen med nihilism är det fullt möjligt att tolka in och se mycket annat i både boken och filmen. Meursault gråter inte vid sin mors begravning. Många som tolkar boken menar att han därför straffas inte för sitt brott, utan för att han inte följer samhällets spelregler.

För mig handlar filmen både om livslögner och om grupptryck och rädslan för att tänka utanför gruppens normer och om våldsmonopolets makt, framför allt symboliserad av en rättegångssystemet. Meursault lurar sig själv samtidigt som samhällets företrädare inte tillåter någon att skilja sig från deras förutfattade regler och meningar om hur människor ska agera.

Filmen är konstnärligt stilren i det svartvita formatet med en huvudrollsinnehavare som både spelar med ett näst in till orörligt uttryck i ansiktet, men samtidigt finns det något annat dolt som signaleras med ögonen. Huvudpersonen Meursault säger sig leva helt likgiltig inför samhällets konventioner. Han vägrar att följa de sociala spelregler som kräver att vi spelar teater och ljuger om våra känslor. Men i dagens värld där samhället och läkare och psykologer accepterat att det finns människor med olika så kallade bokstavskombinationer – då kan vi se på Meursault med andra ögon än då romanen gavs ut.

Våldsmonopolet i såväl Sverige som i de flesta länder bygger mycket på polis och rättsväsende, i synnerhet åklagare. Polis och åklagare – ett tätt sammanknutet team, Ett starkt tema i filmen är hur samhället och i synnerhet detta våldsmonopol inte kan acceptera att någon skiljer sig från deras förutfattade meningar om hur människor ska uppfatta livet. Ett tema som förmodligen blivit ännu mer aktuellt efter i vår tid, på olika sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Camus, Filmkritik, Filmrecension, Främlingen, François Ozon

Hamlet möter Lejonkungen i personligt gästspel på Dramaten

15 augusti, 2026 by Redaktionen

Hamlet möter Lejonkungen i personligt gästspel på Dramaten
Joakim Fernström i Människokung Hamlet Foto. Martin Nauclare

Människokung Hamlet är en soloföreställning om tre blivande kungar framtagen av Joakim Fernström, skådespelare med Downs syndrom på Mosaikteatern. Det är en berättelse om Lejonkungen, Hamlet och Joakims egen födelse – en personlig pjäs som balanserar mellan galenskap och kärlek, sorg och lycka. Ges på Lilla scenen den 8 oktober 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
Joakim har alltid velat spela Hamlet. Han frågade Daniel Rudholm, konstnärlig ledare på Mosaikteatern, om han ville gå in som medskapare och tillsammans började de utforska den berömda pjäsen. Efter att först velat ha en stor ensemble, tyckte de båda snart att det var mer intressant att göra pjäsen med bara de två på scenen. Joakim som skådespelare och Daniel som musiker.

Under arbetets gång framkom ytterligare två historier till Shakespeares: nämligen sagan om Lejonkungen som betytt mycket för Joakim under hela hans uppväxt och berättelsen om Joakim själv och hans födelse. Resultatet blev Människokung Hamlet – en uppsättning som använder bilder, ljud, musik och rörelse snarare än text som konstnärligt uttryck. Föreställningen är ett gästspel från Mosaikteatern.

Mosaikteatern är en daglig verksamhet med scenisk inriktning för personer med intellektuella funktionsnedsättningar som drivs av Stiftelsen Mosaik, en idéburen organisation och en icke-vinstdrivande stiftelse.

Nypremiär för Hamlet – The Death of Theatre
Mattias Andersson föreställning Hamlet – The Death of Theatre, som spelade på scenen Elverket under våren sätts nu upp på Stora scenen med nypremiär 3 oktober 2026. Gustav Lindh och Gizem Erdogan spelar Hamlet och Ofelia och som kung Horatius syns Danilo Bejarano som ersätter Shanti Roney.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Hamlet, Lejonkungen

The Cure – Way Out West – melankoliskt vackert och poppigt

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

The Cure - Way Out West


Privat foto från publik

The Cure
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Hur många som helst
Spelningen recenseras utifrån Livesändning via TV4 Play plus

En spelning med The Cure är aldrig förutsägbar samtidigt som där alltid finns en del ingredienser som förblir The Cure. Du vet inte vad som väntar och samtidigt finns det inslagsom alltid är med, som är en del av definitionen av The Cure. Spelningen på Way Out West blev en underbar återförening och vandring genom flera av deras stora hits som Just like heaven, Pictures of you, Lullaby och Boy don´t cry. Samtidigt, hur pop-tillvänd en spelning med Robert Smith och hans The Cure än är, lättsam som ett schlager-SM blir det aldrig. Låtarna är i centrum och får ta den tid de behöver och det som alltid finns där är en slags melankoli, skapad av samma basgång som dominerat The Cures musik sedan åttiotalet och i förgrunden Roberts Smiths sång, resten håller sig i bakgrunden för att inte ta bort centrum från det viktigaste.

Jag har hunnit med minst att uppleva minst ett tjugotal konserter med The Cure och jag har därför upplevt både de mest pop-lättsamma med deras stora hits men samtidigt har jag fått vara med på när bandet grävt fram betydligt tyngre låtar och bjudit på mer mörker blandat med skönhet. Det där som bara The Cure kan, tror jag. Melankoli, vemod blandat med något vackert – som ger perspektiv och väcker känslor i det undermedvetna. Men fredagskvällens spelning på Way Out West 2026 hade sitt fokus på de mer poppiga sångerna, dock utan att förlora den äkta Cure-känslan med basen i centrum. Basisten Simon Gallup spelar på sin bas så långt ner att den nästan slår i scengolvet.

Fans till The Cure hade parkerat sig framför scenen redan så fort festivalområdet öppnat på morgonen och jag är säker på att de var hur nöjda som helst. Under dagens lopp fylldes området på och det var knökfullt och jag skulle gissa på publikrekord. Själv fick jag nöja mig med att njuta av spelningen i livesändningen. En hel underbar konsert på två och en halv timme.

Det var en spelning som helt klart gjorde alla Cure-fans lyckliga. Även om många av fansen säkert lika gärna skulle uppskatta en tyngre spel. Ibland, när The Cure så vill, bjuder de på en helt annat slags spelning med ännu tyngre låtar, längre och mer svårgreppade som för oss lyssnare ut på oväntade inre resor. Men alltid, också när The Cure bjuder på en mer lättsam spelning med många av de mer lättlyssnade stora kända låtarna är det en konsert med mycket melankoli, på ett vackert sätt.

Robert Smith, vilken röst har har, vilken personlighet. Han är nu 67 år men rösten lika stark och personlig som då bandet slog igenom och sedan första albumet som snart fyller 50 år, om några år. Jag har hört att Robert Smith slutat röka helt för att rädda rösten, vilket var ett viktigt beslut för hans karriär. I sånger ”Burn” bjöd Robert Smith på spel på dubbelflöjt.

Sång nummer fyra, Lovesong, har en fin bakgrundshistoria: När Robert Smith var 14 år lärda han känna Mary Poole genom skolan, som han har varit tillsammans med sed

Bandets tre första album, som gavs ut 1980–1982, var mer och dystra. Därefter gick The Cure över till en något lättsammare och gladare popstil och fick singelhits med ”Let’s Go To Bed”, ”The Walk” och ”The Lovecats”. Senare album som The Top (1984) och The Head on the Door (1985) förenar de båda sidorna. Way Out West-spelningen höll sig mest till den lättare, poppigare sidan.

1979 uppmärksammades The Cure för singeln ”Killing an Arab”. Den låten får ett nytt liv i samband med filmen Främlingen som går upp på svenska biografer 21 augusti där låten spelas i slutet av filmen.

Lite bakgrundsfakta från Wikipedia:
Robert James Smith, född 21 april 1959 i Blackpool, Lancashire (men huvudsakligen uppväxt i Crawley, West Sussex), är en brittisk musiker, sångare och låtskrivare. Han är frontman och låtskrivare i det brittiska bandet The Cure, som ända sedan de debuterade 1979 med albumet Three Imaginary Boys har rönt stor framgång. Bandet kan främst kategoriseras som post-punk eller new wave. Smith är influerad av The Beatles, Nick Drake, Jimi Hendrix, Alex Harvey och, framförallt, David Bowie. Vid tolv års ålder började han spela gitarr. Smith behärskar 6- och 12-strängsgitarr, 4- och 6-strängad basgitarr, kontrabas, keyboard och fiol.

Såg förresten att en musikkritiker i Svenska Dagbladet skrev om spelningen:
Trots hypermoderna bokningar i en ny musikalisk era visar det sig att gammal är äldst. The Cure utklassade resten av Way out west med känsla.

Expressens musikkritiker skriver:
Inga konstigheter eller överraskningar.
Bara en värdig greatest hits-show från The Cure som Way out wests fredag.

Spellista:
1. Alone 2. Pictures of you 3. High 4. Lovesong 5. Burn 6. Fascination street 7. A night like this 8. Secrets 9. Push 10. In between days 11. Just like heaven 12. Play for today 13. A forest 14. From the edge of the deep green sea 15. One hundred years 16. Endsong EXTRANUMMER 17. Lullaby 18. The walk 19. The lovecats 20. Friday I’m in love 21. Close to me 22. Why can’t I be you 23. Boys don’t cry

The Cure - Way Out West

Mer från Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Robert Smith, The Cure, Way Out West

Dramalabbet presenterar extremt nyproducerad dramatik mitt i valrörelsen

15 augusti, 2026 by Redaktionen

Dramalabbet presenterar extremt nyproducerad dramatik mitt i valrörelsen

Fyra dramatiker får en vecka på sig att skriva varsin dialog. Därefter tar fyra scenkonstgrupper vid och skapar varsin föreställning på lika kort tid. Årets tema är. Val/Rörelse. Med den stundande valrörelsen som utgångspunkt ska de skriva om valen vi ställs inför, vad som får oss att agera och hur våra val förändrar det som kommer efter. Vad innebär det att ha ett val? Vad gör vi med de val vi får – och vad gör våra val med oss? Resultatet blir Dialogakuten – Dramalabbets minifestival för extremt nyproducerad dramatik, med premiär den 28 augusti och föreställningar till och med den 30 augusti 2026 på Södergården på Södermalm, som en del av årets Stockholm Fringe Festival.

Ett pressmeddelande berättar:
Tidpunkten för projektets start är central. När dramatikerna fredag den 14 augusti fick årets tematiska utgångspunkt är det knappt två veckor kvar till förtidsröstningen och en månad till riksdagsvalet. Skrivandet tar alltså sin början mitt i den valrörelse som också är projektets fond.

– Dialogakuten blir vår spretiga, olydiga och konstnärligt fria kommentar till den pågående valrörelsen. Den snabba processen gör det möjligt att reagera direkt på det som händer omkring oss. När konstnärerna bara har en vecka på sig finns det inte tid att slipa bort det oväntade – de måste våga följa sina första impulser och se vart de leder, säger André Hasselgren, konstnärlig ledare för Dramalabbet.

– Dramatik bygger på aktion. En aktion sätter något i rörelse, men det finns också en rörelse som driver själva aktionen. Rörelsen i sig är ofta inte synlig, men det känns att något har förändrats. Ett parallellt universum har öppnats upp i det tysta och världen är inte densamma. Det finns ett före, och ett efter, och ett under. Vi vill fokusera på undret. Mycket av det som sker idag hade varit otänkbart för fyra år sedan. En förändring som skett utan stor dramatik, steg för steg för steg. Varje steg ett ögonblick i sig. Ett val, säger Maria Lindeberg, konstnärlig ledare för Dramalabbet.

Efter en vecka lämnar dramatikerna över sina färdiga texter till varsin regissör och scenkonstgrupp. Därefter har grupperna ytterligare en vecka på sig att skapa fyra självständiga verk på 20–25 minuter.

Publiken får sedan möta samtliga fyra verk under en cirka två timmar lång föreställning, som rör sig mellan fyra rum på Lilla Södergården. De fyra scenkonstgrupperna består av National Black Theatre of Sweden med dramatikern och poeten Guled Salad Ali, The Void Club med dramatikern Aya Kanbar, Dramalabbet med dramatikern Ellika Lagerlöf samt Nordiska Gäster – en tillfällig konstellation med inbjudna konstnärer bestående av grönländska dramatikern och skådespelaren Aviana Steinbacher, den danska skådespelaren Amalie Bergholdt Hansen och den svensk-finsk-brittiska regissören Charissa Martinkauppi. Dramaturg för hela projektet är Ellen Lindhagen.

Dialogakuten har sin grund i Dramalabbets mångåriga arbete med Monologakuten – projektet där dramatiker, regissörer och skådespelare under stark tidspress skapar scenkonst med utgångspunkt i aktuella händelser. Dialogakuten behåller tidspressen och samtidsfokuset, men låter texterna ta form i mötet mellan flera röster. Just denna form genomfördes senast av Dramalabbet för tio år sedan och återkommer nu. Sedan starten 1998 har Dramalabbet arbetat med nyskriven dramatik som tar upp aktuella samhällsfrågor. Dialogakuten är en fortsättning på det arbetet.

Medverkande
National Black Theatre of Sweden: Guled Salad Ali (Dramatiker), Ruben Karsberg (Regissör), Ariam Saleh och Kayo Shekoni (Skådespelare).
The Void Club: Aya Kanbar (Dramatiker), Jennifer Löfgren (Regissör), Alice Andersson (Kostymdesign, koncept för rum), Casper Wijlhuizen (Ljusdesign), Lars Bomanson (Ljuddesign & musik), Arvid von Heland och Madeleine Ferraud (Skådespelare).
Dramalabbet: Ellika Lagerlöf (Dramatiker), Maria Lindeberg och André Hasselgren (Skådespelare)
Nordiska gäster: Aviana Steinbacher (Dramatiker och Skådespelare), Amalie Bergholdt Hansen (Skådespelare), Charissa Martinkauppi (Regissör).

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramalabbet, Dramatik, Valrörelsen

Filmrecension: Tony – når aldrig riktigt högt

14 augusti, 2026 by Linou Gertz

Filmrecension Tony

Tony
Regi Matt Johnson
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 18 september 2026
Betyg 3

Efter filmer som The Menu, Bioling Point och tv-serien The Bear har kokkonsten stått högt i kurs såväl på vita duken som våra smart-tv:s. Med intensitet, styrka och ständig vattnande i munnen efter mer har restaurangyrket gestaltats i flera olika skepnader men ändå lämnat rum för mersmak som vi faktiskt hade ätit upp alla de gestaltade minutrarna. Så när den beryktade, men tyvärr avlidna, kändiskocken tillika författaren Anthony Bourdain skulle få en egen A24-film kändes det lika rätt i tiden som ett spännande yrke. Men frågan är verkligen om publiken får den gourmeträtt de förväntar sig? Jag skulle tveka, säga nja, den når aldrig riktigt högt som många andra restaurangskildringar genom åren.

Vad som börjar som en prolog i en bok kommer vi in i filmen när Anthony, som insisterar på att bli kallad Tony (därav filmtiteln), som jagar författarstipendium och beskriver sig som en Jack Kerouac som ska skriva sin debutroman likt en febersjuk neurotiker i ett nafs men trots det inte når ända i mål utan blir bortvald till förmån av en annan student. Ändå snor han pengar från föräldrarnas plånbok för att kunna resa efter en trevlig ung dam (spelad av Emilia Jones) han träffat på en blöt utekväll och blivit förtjust i. När han stöter på henne långt hemifrån förklarar han att han är där för att han fick författarstipendiumet men i själva verket har han blivit rånad och har inte råd med färjan hem igen. Han börjar jobba i kök som diskare och blir nollad av sina kollegor och det märks att det är både en väldigt stressad men också lättsam stämning alla emellan. När hans nyfunna vän får sparken får han snabbt jobb som kock istället.

Det är aldrig riktigt så nervigt eller närgånget ångestfyllt som andra verk i genren (om det ens kan kokas ned till en sådan, pun intended) men det är ändå en humorfylld och charmig soppa som likt den serveras i köket till personalen inte är den bäst smakande, men ändå är värd att lapa i sig och njuta av för stunden och ta det för vad det är. En puttrande komedi som kanske inte lär bli ihågkommen som en kocks främsta bidrag till gourmetköket men ändå ett sökande efter en själ, ett syfte, insikten att målet inte alltid är vad en tror utan finns där gömt i resan på väg någonstans vi inte riktigt vet. Än. Vilket duger rätt gott så mellan alla skratt och allvarligare händelser som tyvärr är svårt att ta på allvar utan mest fladdrar förbi i förbifarten som det är ingenting som spelar roll ändå.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anthony Bourdain, Filmkritik, Filmrecension, Restaurangfilm, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in