• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Kärlekens historia – En personlig resa om tacomys och självmordstankar

13 februari, 2024 by Petter Stjernstedt

Kärlekens historia är regnbågsbarnens historia

Medverkande: Rickard Söderberg, Jon Lundberg, Johan Reis
Av och med: Rickard Söderberg
Regi: Melker Sörensen
Ljusdesign: Jörgen Haimanas
Dramaturg: Ninna Tersman
Efter en idé av Rickard Söderberg och Carl Johan Karlson
Producent: Riksteatern

En högst personlig berättelse om utsatthet, destruktiva normer och HBTQ genom tiderna, med operasångare och estradör Rickard Söderberg som blottar sin själ inför en fullsatt Tumbascen. Kärlekens historia tar oss med på en smärtsam och omtumlande resa. Rickard avvärjer oss med humorn som vapen.

Det finns mycket att säga om HBTQ-personer – homosexuellas, lesbiska, trans- och queerpersoners historia. Det är ett beckmörker som breder ut sig av förtryck och orättvisor med samhället påtvingade sterilisering av transpersoner och sjukdomsstämpel och 1900-talets syn på homosexuella som kriminella. År 1944 avkriminaliseras homosexualitet i Sverige och 1979 kan man tillspetsat inte längre ta ut sjukdagar för homosexualitet. Den 1 juli 2013 stryks kravet helt på sterilisering ur könstillhörighetslagen.

Rickard Söderberg berättar personligt om sin och Anders relation.

Estradören, operasångaren och entertainern Rickard Söderberg berättar öppenhjärtligt om regnbågsbarnens historia från Selma Lagerlöf till Kung Rikard Lejonhjärta och den ryska kompositören och i smyg homosexuelle Pjotr Tjajkovskij som tog sitt liv genom att dricka okokt vatten, för får han inte tillåtelse att leva sitt liv fullt ut då vill han inte leva alls. 

Dessa människor har lett väg för oss andra, har öppnat dörren för att Rickard och hans partner Anders ska kunna äta tacos och få ha sitt fredagsmys ifred. Föreställningen inleds med ett flöde av filmklipp direkt från Rickards Instagram-story. Han och Anders äter tacos och besöker platser från hela världen. Anders som är historienörd fastnar vid varje byggnad och ska kontemplera över olika konstruktioner och arkitektoniska verk. Anders och Rickard är en vacker kärlekshistoria som tar oss bortom historiska skeden och tunggrodda stunder där olyckliga människor halshöggs eller tar sitt liv på grund av samhällets orättvisor. Rikard avvärjer oss med humor som vapen. För hur kan vi annars tackla allt det otäcka, orättvisa, plågsamma?

Rickard berättar om Julie som vågade stå upp för den hon är

Föreställningen är Rickard Söderbergs drömprojekt, något han suttit på i många år.
Redan under Covid påbörjade han manuskriptet till Kärlekens historia, men ett visst virus satt käppar i hjulet och pjäsen fick aldrig se strålkastarljusets sken. Lyckan Rickard måste känna när han nu äntligen får stå där vid scengolvet. Det har varit en kamp. Hela livet har varit en prövning, berättar han. Som ett darrande asplöv sjöng han för, i bokstavlig mening, kung och fosterland i och med prinsessan Victorias födelsedag på Öland 2019. Det var en mäktig syn, men inombords pågick ett bubblande vulkanutbrott. Smärta och hopplöshet genomsyrar pjäsen men här finns också ljuspunkter.

Vi hör om hjältarna, de som vågat stå upp för sin sak, rätten att få vara som man är. I berättelsen saknar jag gestalter som Elise Ottesen-Jensen, en pionjär inom svensk HBTQ-historia. Hon nämns kortfattat i förbifarten, samtidigt är utmaningen stor att prioritera rätt bland alla betydelsefulla människor som passerat revy. Rickard gör det bra. Det är ett väl avvägd urval av personer och allt binds skickligt samman. Framförallt lyckas operasångaren från Snöstorp, Halland med att visa på mångfald både i naturen och bland människor. Om hur första fyndet i mänsklig historia var en grottmålning över två nakna omfamnande män och hieroglyfer som hittats över HBTQ-signad tantsnusk.

Rickard Lejonhjärta, en av många HBTQ-hjältar genom tiderna

HBTQ-personers kamp fortskrider. Snyggt broderar Rickard in sin pedagogiska historielektion i vackra pappfigurer, och med humor och inte minst smäktande operasång får föreställningen vingar. Det är då knappast en slump att slutklämmen, extranumret på föreställningen, blir Tommy Körbergs klassika ballad Stad i Ljus. Där och då skönjas en gnutta hopp. ”Stad i ljus, i ett land utan namn. Ge mig liv, där allting föds på nytt.”

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Opera, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: hbtq, Opera, Rickard Söderberg, Riksteatern, Selma Lagerlöf

Rexed briljerar i hejdlöst manus om absurd maktutövning – Hilda på Göteborgs Stadsteater

12 februari, 2024 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av Marie NDiaye

Koncept: K. Polyfon

Regi: Gustav Englund

Scenografi och kostym: Annika Tosti

Ljus: Mira Svanberg

Ljud och komposition: Niclas Anderstedt Lindgren

I rollerna: Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill

Sverigepremiär 10/2 2024

Spelas till och med 9/3 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Enaktaren sätts upp längst ner i en del av teatern som renoverades för några år sedan. Nytt för denna produktion vars premiär var uppskjuten, är att publiken sitter på två bänkrader i tre väderstreck. Vi sitter tätt, i längden tämligen obekvämt för ryggen. Det är nog ett avsiktligt grepp för att vi ska känna oss drabbade av den gradvisa perversa påspädningen av ett arbetsgivarkontrakt, den process av lidande som pågår på scen. Åskådarna kommer förmodligen närmare skådespelarna än vad som någonsin skett i huset, på ett sätt som påminner om hur Backa Teater ibland inrättat publikplatserna. Scenografin är minimal med två stolar i trä, en vägg med träribbor vars öppna fyrkanter är överdragna av plast. Den minst sagt sterila miljön belyses med skarpt vitt ljus. I exceptionellt hög grad går K. Polyfons estetik ut på att kontinuerligt upprätta överenskommelser med publiken. Också så som pjäsen skrivits krävs det att vi föreställer oss ett pågående skeende, ett förlopp som det kontinuerligt refereras till. Händelser återberättas istället för att gestaltas. Och publiken måste gå med på att en person skadat sig fast det inte framgår, samma sak med yttrandet om att Hildas syster skulle vara slank.

Dramatikern och författaren Marie NDiaye växte upp med fransk mamma och en frånvarande far från Senegal. 56-åringen som erhållit Goncourtpriset har gett ut över femton prosaverk plus fyra pjäser och filmmanus, vilket gjort henne till en respekterad röst i Frankrike. Anmärkningsvärt att Hilda utgör debuten, ursprungligen skriven som radioteater. Pjäsen liknar mer en speedad monolog än ett märkligt kammarspel, med tanke på fördelningen av repliker. Motorn, Mme. Lemarchand står sannolikt för mer än 95% av innehållet i manus med sitt allt mer förryckta sätt att berättiga sitt handlande, sitt förvirrade argumenterande. Hon blir till symbol i ett idédrama, en karikatyr på en narcissistisk despot utan social förankring, vilket innebär att Hilda inte kan rubriceras som psykologisk realism. Underrubriken är ”en mardrömslik thriller om över- och underordning”.

Dramat sätts i rullning när madame verkar ha tappat kontakten med verkligheten. Eskalerande bokstavsdiagnos gör överklasskvinnan provocerande gränslös. Säger sig lösa ekonomisk knipa för familjeförsörjaren Frank genom att lägga beslag på hans fru Hilda. Begär att hon ska tjäna som hushållerska och nanny. Varit förutseende i planeringen och placerat Hildas egna barn på förskola, nära det fashionabla område där arbetsköparen bor med upptagen make och barn. Trots att anställningen utvecklas till ett alltmer uppslukande projekt med drag av Pinters bisarrerier och klassmässiga bildningsresan hos Shaw (Pygmalion) och i praktiken som att skaffa sig en slav; påstår Mrs. Lemarchand att hon vet allt om lidande. Hävdar att det ska ses som en välgärning, att hon lät bli att rekrytera en lägre stående invandrare vars anspråk skulle vara väsentligt lägre.

Sågverksarbetaren Frank blir en alltmer deprimerad mottagare av den välvillige slavägarens utgjutelser när betalningen överlämnas kontant, tvingas höra om Hildas förehavanden inspärrad på arbetsplatsen. Undfallenheten pågår länge för att slutligen samlas ihop till motstånd, till dödshot. När hans svägerska uppenbarar sig (Isabelle Grill i en perifer roll) sker en dramatisk knorr, styrkeförhållandet rubbas. Franks reaktioner ter sig inte särskilt sannolika. Å andra sidan är hans kvalfyllda maktlöshet – tilltar efter sjukskrivning på grund av olycksfall på jobbet – mer trovärdig än det bakvända resonerande den mentalt störda madame Lemarchand ägnar sig åt.

Dramatikerns koloniala kritiska perspektiv gör sig indirekt gällande. Mest uppseendeväckande i den maktfullkomlige exploatörens filosofi, är att ett par gånger betonas av den orerande dominanten i i pjäsen att politiskt befinner hon sig till vänster. Får mig att tänka på hyckleriet inom woke-rörelsen. De vilka stoltserar med rätt värdegrund, men aktivt undviker så kallade utsatta områden och fram till nyligen förnekade misslyckad integration. Den mest befängda uppfattningen från den som dikterar villkoren är att Frank vars liv slagits i spillror, har behandlats som en jämlike.

Hur groteskt manus än kan förefalla har det avsevärda kvaliteter, maktens korrumperande frestelser avslöjas skoningslöst. Det kryllar av giftig dubbelmoral. På ett teoretiskt plan understryker härskaren att Hilda inte får låta sig utnyttjas. I praktiken vädras tvärtom ett missnöje med hennes person, eftersom hon nöjer sig med att utföra plikter oklanderligt och vill behålla sin själ. När den förödande gränslösheten tilltar hos befallande part, insisteras på att ha betalat för hundraprocentig närvaro, att Hilda (hur många gånger yttras namnet i pjäsen?) som också blir ett kroppsligt projekt med påtvingad ny stil, måste foga sig. I längden blir det alltför många överdrifter att förhålla sig till. Vid en närmare analys inser man att hon inte är tillräknelig, saknar kapacitet för den ställning hon erövrat, sannolikt genom giftermål.. Ur den aspekten kan inte pjäsen tas på allvar, vilket påpekas i Variety efter premiären i USA.

Vibrerar verkligen om Eva Rexeds gestaltning av en störd individ som å det grövsta missbrukar sin position. Tror inte jag sett henne på Göteborgs Stadsteater tidigare. Frilansaren har gjort avtryck i såväl frigrupper som på film och tv och på Riksteatern och Dramaten. Vilken bedrift att i sent skede ersätta i huvudrollen, lära sig framvällande haranger , genomgående utan motrepliker att hänga upp framforsande meningar på. Mycket imponerande! Och tillsammans med regissör och team har Rexed snillrikt kommit fram till hur replikerna ska avlossas, med vilken impulsiv energi och hur ofta med byte av temperament. Många tvära kast förekommer.

Har sannolikt varit en rejäl utmaning för hennes motspelare Jesper Söderblom att vara så avvaktande och icke-verbal. Torde vara extremt ansträngande att instrueras agera återhållsamt, med endast glimtvisa utbrott. För mig har han varit en favorit i drygt ett tiotal ledande roller under sin tid i fasta ensemblen. Vrede och resignation går här hand i hand, endera uttryck väger över. Övertygar allra mest genom att framhäva oberäknelig aspekt och hur Frank plågas, Rollfigurens tillstånd efter en alltmer ensidig uppgörelse, framställs ned obönhörlig skärpa, i successivt framtagna rörelser vilka indikerar att han imploderar.

Rytmen är tyvärr inte idealisk, vilket gör att det blir för utdraget innan upplösningen. Förvånas över att regissören inte insett att pjäsen tappar i densitet sista fasen. Man hade tjänat på att korta längden med åtminstone en kvart. Laborerande med ljus och rök jämte dramatisk förhöjning med tonal komposition och smärre ljudeffekter bidrar delvis till en slags thriller-stämning. Användandet av dessa effekter har dock marginell inverkan på helheten. Vissa invändningar till trots rekommenderas uppsättningen. Tål att upprepas hur exklusivt det kändes att kunna studera skådespelarnas agerande, på så nära håll att de rent bokstavligt ibland var inom räckhåll. Och Eva Rexed åstadkommer en exceptionell insats, levererar ett oförglömligt porträtt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Bob Marley: One Love – som pulverkaffe utan kaffe

11 februari, 2024 by Elis Holmström

Bob Marley: One Love
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi Reinaldo Marcus Green

Basisten Magnus Svenningson från The Cardigans sade i en intervju att han hade varit beredd att ge sin högra hand för att få uppleva Bob Marley och The Wailers på Gröna Lund 1976. Samma uppoffring för att se filmen om reggae-ikonen kommer nog ingen vara beredd att göra…

Det finns få artister vars relevans fortsätter påverka decennium efter deras bortgång. Marley är tillsammans med Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison en ikon som fortsätter att fascinera och hänföra generation efter generation. Att det nu blivit dags för en biografisk film om artisten är därför inte förvånande. Filmindustrin har sedan Ray år 2004 blivit närmast beroende av att skildra legendariska musiker och deras liv. En anledning är att de under lång tid varit garanterade att resultera i multum av Oscars nomineringar, därmed är de numera rent och skärt Oscars-lockbete, något som alltid oroar. Men det är inte bara det faktum att One Love osar cyniskt fiske efter guldstatyetter som fått mig att dra öronen till mig. Filmens premiärdatum i februari är minst lika oroväckande, januari till mars har under lång tid – med ytterst få undantag, varit rena avlastningsmånader där filmmediet visar sin sämsta sida, med filmer som helst göms undan.

Olyckligtvis nog blir mina personliga tvivel inte motbevisade. Initialt verkar dock regissören Reinaldo Marcus Green vara redo att göra en något annorlunda biografisk film. Publiken kastas rakt in i 1976 då Marley förbereder sig för en gratiskonsert på Jamaica, placerad mitt i politiskt tumult och gängkrig. Det påminner då om hur Danny Boyle valde att skildra Apple-grundaren Steve Jobs liv, genom ett par noga utvalda stunder som ger inblick i en extraordinär person. Jamaica är också en plats vi alltför sällan får besöka på film, den politiska oron och kaoset som pågår är genuint intressant och bidrar till en fascinerande bakgrund för Marleys musik. Men det tar inte lång tid innan filmen tappar modet och retirerar tillbaka till lastgamla strukturer och klyschor. Istället för att vara koncentrerad och fokuserad försöker Marcus Green gradvis forma om filmen till den mest slätstrukna och generiska typen av ’’biopic’’. Det innebär klumpiga tillbakablickar som visar Marleys uppväxt, hans fascination för det spirituella och hans svåra tid innan genombrottet. Det liv Marley levde var sannerligen inte befriat från dramatik, men sättet det porträtterats på är lika spännande och passionerat som ett pulvermos. Allting sker efter en tradig mall, det är barndomstrauman, ett turbulent förhållande och musikens kraft att hela och föra samman allt och alla. Även en blek formula kan dock vara acceptabel om presentationen är lysande, så är dock inte fallet här.

Hela One Love påminner – visuellt, om en TV-film med ytterst medelmåttig produktion. Kingsley Ben-Adir i rollen som Marley är kapabel och funktionell men likt Rami Maleks rolltolkning av Freddie Mercury från Bohemian Rhapsody påminner porträttet snarare om en avancerad charad som bara fångar det ytligaste av personen i fråga. Det blir inte bättre av att hela berättelsen är rörig, osammanhängande och helt misslyckas med att engagera, det enda som återstår är ett batteri av förutsägbara klyschor. Marcus Green har som bekant erfarenhet av biografiska skildringar i och med King Richard som berörde fadern till tennisstjärnorna Serena och Venus Williams. Där lyckades Marcus Green engagera genom en uppenbar passion för subjekten, något som är helt frånvarande här, allting rullar på som ett trist löpande band. Den enda ljusglimten är Lashana Lynch som lyckas injicera liv i sitt porträtt av Marleys fru Rita genom en avslappnad och uppriktig rolltolkning.

Men det kanske mest beklämmande är hur musiken skildras. Marleys unika persona på scen är i det närmaste omöjligt att efterlikna, de shaman-liknande dansstegen och hans gränslösa energi kan knappast återskapas, oavsett hur mycket det än studeras. Dock är bristen på fullkomlig övertygelse vad gäller gestikulering drägligt, i alla fall då vi ser till den katastrofala läpp-synkningen. Många gånger ser det ut som ett klipp från en talangtävling där småbarn mimar till valfri låt, flera gånger om är synkroniseringen helt åt skogen. Detta är inte bara amatörmässigt från ett hantverksmässigt perspektiv, det leder till att de sekvenser då musiken står i centrum, exempelvis konserterna, helt saknar liv, kraft och energi. Även om jag är djupt kritisk till Bohemian Rhapsody, lyckades man i alla fall skildra det fantastiska Live Aid-framförandet med en otrolig potens och kraft.

Bob Marley One Love är trots sitt unika subjekt och en av världens mest avgudade ikoner en stapelvara som film. Det är genomgående oinspirerat, ointressant och alltför igenkännbart. Det här är reggae utan gung vilket är detsamma som pulverkaffe utan vatten, gratulerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bob Marley, Filmrecension

Filmrecension: Beck: Dödläge – ännu en Beck-film som tappat sitt rätta fokus

11 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Beck: Dödläge
Betyg 2
Premiär 9 februari 2024 på TV4 Play
Manus Johan Bogaeus.
Regi Niklas Ohlson
Med Peter Haber, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Valter Skarsgård, Kristofer Hivju, Anna Asp, Måns Nathanaelson, Rebecka Hemse, Elmira Arikan, Maria Sundbom Lörelius, Sofia Ledarp, Lancelot Ncube med flera.

Då har kommit, film 50 med Peter Haber i rollen som Beck. Denna polis har blivit folkkär, det är tydligt. Men tyvärr har filmen har ändrat karaktär. Det är inte längre knivskarpa skildringar av vårt samhälle. De senaste har inte alls skildrat Sverige idag utan är en helt förfalskad bild av hur brottslighet fungerar i Sverige. Beck: Dödläge är ytterligare en i raden av nya Beckfilmer som tappat sitt rätta fokus.

Dessutom får vi leta för att hitta någon samling uslare poliser är den som Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) samlat omkring sig. När de äntligen har chansen att fånga mördare så klantar de till sig och gör saken värre. Inte bara en gång utan flera gånger. När de ska förhöra vittnen blir de lurade hela tiden. Om de inte bara väntat och väntat på insatsstyrkan kunde de ha räddat flera liv. Den enda polisen som är skärpt är Beck själv. Det värsta är att jag är osäker på om skaparna av denna nummer 50 i Beck-serien med Haber medvetet skildrat usla och hopplösa poliser som inte lyckas med mycket.

Josef återgår till tjänst med Beck-gruppen och de kallas ut för att undersöka en man som brutalt mördades i sitt eget hem i förorten, ”orten”. Offret visar sig ha ett brottsregister. Ingen vill prata med polisen och ingen har sett eller hört något, alla är rädda för att gängen ska hämnas om de säger något. Det är bara det att det finns inte några sådana gäng i filmen som härjar i Sverige idag med dödsskjutningar och sprängningar. Här är medelålders vita män som gjort rån för tio år sedan i fokus tillsammans med en olycklig ung kvinna som är uppväxt med stränga kristna frikyrko-föräldrar. Vad är det som gör att nutidens Beck-filmer så totalt blundar för hur samhället ser ut i Sverige idag?

Josef (Martin Wallström) och Oskar (Måns Nathanaelson) får uppdraget att gå runt i området kring det första mordet (för det blir fler mord i filmen) men de lyckas förstås inte att få någon att säga något. Framför allt misslyckas de för att Josef är grinig, sur och föraktfull. Alltså seriöst, är svensk polis så klumpig som han? Jag vet, detta är ett drama, det är påhitt, men om det ligger för långt från verkligheten förlorat det tittarens engagemang.

På grund av polisernas klantighet blir polisaspiranten Vilhelm Beck (Valter Skarsgård), Martin Becks dotterson, kidnappad av mördarna. Det är lite svårt att riktigt tro på den kidnappningen, så det är ännu ett minus för denna Beck-film.

Skälet till att filmen ändå får betyg 2 och inte ännu längre är tre duktiga skådespelare: Valter Skarsgård, Rebecka Hemse (spelar Vilhelms mamma Inger) och Peter Haber. De spelar bra och som tittare kan jag känna Martins Becks djupa oro när barnbarnet blivit kidnappat. Deras tre roller är trovärdiga och väcker engagemang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Beck 50, Peter Haber

Teaterkritik: Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf – vackert, finstämt och drabbande

9 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf
Texter av Selma Lagerlöf
Regi och bearbetning Embla Hane
Musik Vegard Rubach Ese
Ljus Gustave Lund
Koreografi-öga Madeleine Karlsson
Medverkande Embla Hane, Vegard Rubach Ese, Tiril Eirunn Einarsdotter
Premiär på Kilen, Kulturhuset stadsteatern 8 februari 2024

Klimatförändringar plågar vår tid. Stora delar av världens drabbats av gigantiska, förödande skogsbränder och 2023 var vädret varmare än någonsin, glaciärer smälter med mera, med mera. Men det som orsakar förändringar började redan för mer än hundra år sedan och varningar framfördes redan av Selma Lagerlöf, den svenska Nobelpristagaren och medlemmen i Svenska Akademien. Hon varnade bland annat för hur gruvdriften förstörde skogen. När skogen skövlas och träd bränns ner drabbar det djur, växter och insekter som måste söka sig nya hem. Detta påverkar allt liv.

I en vacker, finstämd och starkt drabbande föreställning får vi lära känna Selma Lagerlöf som klimataktivist. En skådespelare och två musiker väver samman texter av Selma Lagerlöf men nyskriven musik som är en blandning av folkmusik och experimentell, musik som ger en röst åt naturen och skogen. De tre på scen går in och ut i rollen som Selma.

På flera sätt går föreställningen i eftertänksam moll. Skådespelaren och de två musikerna bär svarta rockar och har en krage som påminner om prästernas kragar. Det bildar en estetik som ger känslan av profetiska varningar.

Föreställningen utgår visserligen från Selma Lagerlöf och är självklart intressant för alla som vill veta mer om Selma Lagerlöf men den berättar lika mycket om vår värld idag. Selma Lagerlöf talar om de stora problemen med gruvdriften under sin livstid, vad miljön fick betala för att ekonomiska krafter skulle bli tillfredsställda av gruvdriften och det gäller om möjligt ännu mer idag.

Trots det allvarliga budskapet sipprar det ändå fram lite ljus och lite hopp. När jag går hem efter föreställningen känner jag att redan genom att detta berättas finns det ännu tid att påverka. Genom molltonerna och mörkret sipprar ett hoppfullt ljus fram.

Fakta:
Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909.
År 1914 blev Lagerlöf som första kvinna invald i Svenska Akademien. Hjalmar Gullberg sade i sitt inträdestal när han 1940 efterträdde henne i akademin att hon var ”drottningen i vår litteratur, den mest berömda av svenska kvinnor i världen sedan Heliga Birgitta” . (Från Wikipedia)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Fri Scen, Kileh, Kulturhuset stadsteatern, Selma Lagerlöf

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 248
  • Sida 249
  • Sida 250
  • Sida 251
  • Sida 252
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in