Bob Marley: One Love
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi Reinaldo Marcus Green
Basisten Magnus Svenningson från The Cardigans sade i en intervju att han hade varit beredd att ge sin högra hand för att få uppleva Bob Marley och The Wailers på Gröna Lund 1976. Samma uppoffring för att se filmen om reggae-ikonen kommer nog ingen vara beredd att göra…
Det finns få artister vars relevans fortsätter påverka decennium efter deras bortgång. Marley är tillsammans med Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison en ikon som fortsätter att fascinera och hänföra generation efter generation. Att det nu blivit dags för en biografisk film om artisten är därför inte förvånande. Filmindustrin har sedan Ray år 2004 blivit närmast beroende av att skildra legendariska musiker och deras liv. En anledning är att de under lång tid varit garanterade att resultera i multum av Oscars nomineringar, därmed är de numera rent och skärt Oscars-lockbete, något som alltid oroar. Men det är inte bara det faktum att One Love osar cyniskt fiske efter guldstatyetter som fått mig att dra öronen till mig. Filmens premiärdatum i februari är minst lika oroväckande, januari till mars har under lång tid – med ytterst få undantag, varit rena avlastningsmånader där filmmediet visar sin sämsta sida, med filmer som helst göms undan.
Olyckligtvis nog blir mina personliga tvivel inte motbevisade. Initialt verkar dock regissören Reinaldo Marcus Green vara redo att göra en något annorlunda biografisk film. Publiken kastas rakt in i 1976 då Marley förbereder sig för en gratiskonsert på Jamaica, placerad mitt i politiskt tumult och gängkrig. Det påminner då om hur Danny Boyle valde att skildra Apple-grundaren Steve Jobs liv, genom ett par noga utvalda stunder som ger inblick i en extraordinär person. Jamaica är också en plats vi alltför sällan får besöka på film, den politiska oron och kaoset som pågår är genuint intressant och bidrar till en fascinerande bakgrund för Marleys musik. Men det tar inte lång tid innan filmen tappar modet och retirerar tillbaka till lastgamla strukturer och klyschor. Istället för att vara koncentrerad och fokuserad försöker Marcus Green gradvis forma om filmen till den mest slätstrukna och generiska typen av ’’biopic’’. Det innebär klumpiga tillbakablickar som visar Marleys uppväxt, hans fascination för det spirituella och hans svåra tid innan genombrottet. Det liv Marley levde var sannerligen inte befriat från dramatik, men sättet det porträtterats på är lika spännande och passionerat som ett pulvermos. Allting sker efter en tradig mall, det är barndomstrauman, ett turbulent förhållande och musikens kraft att hela och föra samman allt och alla. Även en blek formula kan dock vara acceptabel om presentationen är lysande, så är dock inte fallet här.
Hela One Love påminner – visuellt, om en TV-film med ytterst medelmåttig produktion. Kingsley Ben-Adir i rollen som Marley är kapabel och funktionell men likt Rami Maleks rolltolkning av Freddie Mercury från Bohemian Rhapsody påminner porträttet snarare om en avancerad charad som bara fångar det ytligaste av personen i fråga. Det blir inte bättre av att hela berättelsen är rörig, osammanhängande och helt misslyckas med att engagera, det enda som återstår är ett batteri av förutsägbara klyschor. Marcus Green har som bekant erfarenhet av biografiska skildringar i och med King Richard som berörde fadern till tennisstjärnorna Serena och Venus Williams. Där lyckades Marcus Green engagera genom en uppenbar passion för subjekten, något som är helt frånvarande här, allting rullar på som ett trist löpande band. Den enda ljusglimten är Lashana Lynch som lyckas injicera liv i sitt porträtt av Marleys fru Rita genom en avslappnad och uppriktig rolltolkning.
Men det kanske mest beklämmande är hur musiken skildras. Marleys unika persona på scen är i det närmaste omöjligt att efterlikna, de shaman-liknande dansstegen och hans gränslösa energi kan knappast återskapas, oavsett hur mycket det än studeras. Dock är bristen på fullkomlig övertygelse vad gäller gestikulering drägligt, i alla fall då vi ser till den katastrofala läpp-synkningen. Många gånger ser det ut som ett klipp från en talangtävling där småbarn mimar till valfri låt, flera gånger om är synkroniseringen helt åt skogen. Detta är inte bara amatörmässigt från ett hantverksmässigt perspektiv, det leder till att de sekvenser då musiken står i centrum, exempelvis konserterna, helt saknar liv, kraft och energi. Även om jag är djupt kritisk till Bohemian Rhapsody, lyckades man i alla fall skildra det fantastiska Live Aid-framförandet med en otrolig potens och kraft.
Bob Marley One Love är trots sitt unika subjekt och en av världens mest avgudade ikoner en stapelvara som film. Det är genomgående oinspirerat, ointressant och alltför igenkännbart. Det här är reggae utan gung vilket är detsamma som pulverkaffe utan vatten, gratulerar.