• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Vokal ekvilibristik varvas med betagande ballader – Lies! Lies! Lies! av Mandy & Andy

29 augusti, 2026 by Mats Hallberg

Mandy & Andy

Lies! Lies! Lies!

3

Inspelad av Filip Ekestubbe

Ladybird

Releasedatum: 30/1 2026

Plockat upp ytterligare en cd ur recensionshögarna som väntat på sin tur onödigt länge. Omaka duon Mandy & Andy utgörs av oerhört produktive Andy Fite på sång och akustiskt ackompanjemang på gitarr i sällskap med hans mest framgångsrika elev Amanda Ginsburg (tvåfaldig Grammisvinnare med mera) på sång. Lies! Lies! Lies! heter uppföljaren som lagt sig nära intill debuten för ett par år sedan som jag skrev om i Orkesterjournalen. Också recenserat Ginsburgs tre fullängdare i eget namn och ett par av hennes konserter. Vad gäller deras senaste samarbete saknas uppgifter om producent, studio och när inspelningarna skett. De har antagligen ägt rum i Fites studio. Född i USA har han bott och verkat i New York, men bor sedan länge i Sollentuna och gästföreläser vid Kungliga Musikhögskolan. På meritlistan finns ofattbart nog över tusen tillverkade låtar och samarbeten med Red Mitchell, Billy Eckstein och Sheila Jordan. Tippar på att han är drygt dubbelt så gammal som Ginsburg. Denne självutnämnde filosof, komiker och tillika (kropps)terapeut har en katalog på drygt sjuttio album tillgängliga.

I pressbladet uttalar sig den rutinerade mannen om sin musikaliska partner som tillskansat sig ett anmärkningsvärt genombrott i tv-rutan och på galor. Han understryker vad lyssnare redan anser, det vill säga att Amanda har en fantastisk röst. Enligt honom är den ”personlig, oroande direkt, med en djup sötma och en orubblig förståelse för de ord hon uttrycker.” Andy å sin sida beskrivs som en unik företeelse, vars sound är stöpt i Lennie Tristanos tradition (känd för sin intrikata harmonik) och när det gäller låtskrivande hemmahörande i en annan epok. Hans hjältar var Gershwin, Cole Porter och Hoagy Carmichael jämte skojfriska gisslaren Tom Lehrer. Skivbolaget menar att hans gitarrspel ger dansande röster ett mjukt underlag att vistas i. En välklingande och ofta diskret underlag vill man lägga till när melodier ledigt knåpas fram.

Avfotad baksida på cd-utgåvan

Efter min genomlyssning slår det mig att Amanda Ginsburg mer frekvent borde inkluderas, då jag listar sångerskor i landet med högst kvalitet. Rent tekniskt skiner hon mest hela tiden. Efter de två första sprudlande, sötsockrade numren karaktäriserade av intrikata sammansmältningar av stämmor, levereras en melankolisk pärla i Alone In Your Skin. Amandas uppriktiga sång till Andys utsökta ackompanjemang tillhör kategorin ljuva ballader, reflekterande melodier att sjunka in i. När vokal vighet demonstreras å det grövsta kan det bli svårsmält för mig, de supersnabba takterna får inte riktigt fäste. Det är kolossalt skickligt utfört, ofta med humoristisk touch i duetterna. Men den sortens estetik gör att jag stannar vid 3+, fast inser att kännare av Povel Ramel imponeras än mer, sannolikt skulle tycka att jag är alldeles för njugg. Ska inte heller låta bli att dra fram veteranens vokala förmåga. Han behärska inte bara gitarrspelet utan också alla halsbrytande fraseringar och vändningar i sömlöst samspel med Amanda.

Kan ibland för variationens skull sakna tillförsel av indra instrument. Basgångar som garnerar ut rytmik eller melodier och stämningar härrörande från ett kompletterande piano. Låter som om Andy trakterar en och samma akustiska gitarr, men vet inte hur det förhåller sig. Ibland får jag för mig att nylonsträngad variant används, men kan vara ”hörvilla”. Hans utbroderade stick på I Can´t Believe It respektive Some Kind of Sunday är något i hästväg.

Ska påpekas att texthäfte medföljer och att Andy (kom till Sverige 1994) sjunger på svenska i en komposition duon skrivit tillsammans betitlad Löpa linan ut. Också deras debut innehöll en sång på svenska som Amanda gjort med pianotrio på tidigare skiva. Just Löpa linan ut har ett sådant där nonsenstillägg bägge verkar roade av. Materialet anknyter ofta till en lättsam tradition rotad i musikaler och Hollywood á la 30-tal och 40-tal. Vill mena att deras projekt är tämligen smalt, tilltalar kanske allra mest unga vilka studerar sång och komposition. Att albumet rymmer tänkvärda, riktigt lyckade texter, kommer nästan bort i sammanhanget; i en omgivning som ofta framstår som trivial och skojigt underhållande. Antar att framtoningen inte är slumpmässig utan avsiktlig. Att den speglar deras kynnen. Lyckligtvis balanseras det käcka av en handfull berörande ballader. Visst förtjänar virtuosa inslagen beundran, men föredrar i första hand med deras vemodiga sånger. Ett sådant krön är Let´s Start A War, vars musikaliska tema låter bekant vilket kan vara medvetet eller en slump.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

29 augusti, 2026 by Anna Vikström

Marsupilami
Foto Sören Vilks

Tartuffe
Av Molière
Översättning Hans Alfredson och Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Eirik Stubø
Bearbetning Marie Lundquist
Scenografi och kostym
Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Ljud Astrid Nyström
Video Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna bland andra Magnus Krepper, Marie Richardson, Natalie Minnevik, Anneli Martini, Peter Andersson, Emil Almén, Helena af Sandeberg, David Bengtsson, Bengt Braskered, Sten Ljunggren/Niklas Falk

Molières klassiska komedi har satts upp världen över och också i Sverige otaliga gånger. Pjäsen är en skoningslös analys av hur auktoritet kan upprätthållas genom språk och ritualer. Något som verkar vara aktuellt bland människor i alla tider. Pjäsens udd riktas mot religiöst hyckleri, men kan förstås och tolkas om många andra strukturer och maktförhållanden där kritik är förbjuden och den som anses vara god eller har makt står bortom granskning.

Pjäsen inleds med att Madame Pernelle – mor, farmor och svärmor – kritiserar karaktärerna hos hushållets alla medlemmar samt deras enligt henne utsvävande leverne. Hon företräder traditionen, och ser Tartuffe som numer bor hos familjen som den kyrkliga religiösa räddningen. Fadern Orgon ser liksom sin mor endast goda egenskaper hos Tartuffe och lyssnar inte på några varningar eller goda råd från andra familjemedlemmar. Familjemedlemmarna ifrågasätter deras ståndpunkter.

Är det religiös väckelse, attraktion eller skickligt bedrägeri som är orsaken till att Orgon faller för Tartuffes hyckleri och gör att han ger bort sitt hus och sin dotter? Det får vi inte veta men uppsättningen vill ändå antyda en förklaring som kanske är lite väl enkel. Troligen finns det ingen förklaring men jag får svårt att låta bli att tänka på nutida problem med politisk och religiös radikalisering eller ekonomiska bedrägerier mot äldre.

Lite skratt från publiken även före paus, men för övrigt var den första delen något stel. Efter paus blev det tydligare en komedi, bland annat med mer musik och dans. Jag undrar varför regissör och övriga staben valt att göra de två delar så olika. Varför inte mer av det i hela föreställningen? Skådespelarna hade kunnat få ta ut svängarna lite mer. Jag tänker att det var lite för allvarliga roller, de är trots allt karikatyrer över rollerna, inte så allvarliga.

Tartuffe är en självgod bedragare som lyckats ta sig in i Orgons hem genom ett skickligt spel av religiös fromhet, självförnekelse och påstådd ödmjukhet. Han vinner snart makten över husets herre och därmed över hela hushållet med hjälp av moralisk utpressning och ett språk där han får alla att känna sig skyldiga.

Föreställningen är välspelad, rolig, bedrägeri och hyckleri går aldrig ur tiden. Skickligt spelad överlag. Särskilt Peter Andersson som Orgon och Magnus Keppel som Tartuffe. Entusiastisk publik, stående ovationer.

Modern kostym/kläder men Molieres pjäs på vers med moderniserat språk blev en bra kombination av nutid/dåtid. Förutom film med avsnitt och bilder från tidigare uppsättningar mm så är det lite väl avskalad scenografi. Slutet är lite kompakt och abrupt, tillrättalagt för att passa kungen. Men med så många duktiga skådespelare är föreställningen väl värd att se.

Pjäsens historia
Tartuffe uruppfördes 1664 men väckte omedelbart våldsam kritik. Kyrkliga och konservativa kretsar uppfattade pjäsen som ett angrepp på religionen och lyckades få kungen att förbjuda den. Först efter flera omarbetningar och kungligt stöd fick Molière tillåtelse att spela den offentligt 1669. Skandalen gjorde pjäsen till ett av teaterhistoriens tydligaste exempel på konst som utmanar makt – och som själv blir föremål för censur. Sedan dess har Tartuffe förblivit en högst aktuell pjäs om manipulation, moral och maktmissbruk.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Magnus Krepper, Peter Andersson, Tartuffe, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Marsupilami

27 augusti, 2026 by Elis Holmström

Marsupilami

Marsupilami
Betyg 1
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Philippe Lacheau

Det finns bottenlöst usla filmer, sedan finns det ambitiösa och välmenande projekt som trots en vilja av stål faller platt, sedan finns Marsupilami…

Tillfällena då normala parametrar suddas ut för att beskriva samt avråda från en film förkommer sällan. Men ibland då filmskapare väljer – att likt Odysseus åka rakt ned i helvetet/Hades börjar de ordinarie mätverktygen fallera. Vad som utspelar sig i osannolikt outhärdliga 100 minuter går många gånger inte att beskriva utan att nyttja alltför grova förolämpningar eller stöta sig med läsare då det kommer till att beskriva innehållet. Filmens anskrämliga färgpalett kan dock indikera vad som gått fel. Nog för att barnfilmer gärna nyttjar sig av pastellfärger och en nästintill överdriven mättnad för att skapa en gladlynt och trivsam stämning. Här tas dock den visuella överdriften till en sådan nivå att filmen borde förses med varningsskyltar för potentiellt illamående då den horribla gulton som dränker filmen drar tankarna till horribla badrum som inte vårdats på årtionden. Det hela liknar snart någon sorts hysterisk hallucination orsakade av minst sagt icke lagliga preparat, vars användande under produktionen inte skulle förvåna med tanke på vad vi tvingas bevittna.

Ett hiskeligt fult utseende är dock inte nog för att skicka en film till bottnen av oceanen, för det krävs nästan hämningslös inkompetens. Otursamt nog för oss alla har Marsupilami även ett överskott av denna olat. Philippe Lacheau som gör dubbla – samt usla, roller som regissör och skådespelare verkar tro att biopubliken 2026 inte längre har korttidsminne. Det är den enda rimliga förklaringen till varför dass-humor och identiska slapstick-skämt återkommer gång på gång, ibland inom loppet av sekunder. Även om detta – initialt, skapar måttliga skrock blir de snart lika välkomna som en permanent huligantuta. Tyvärr har Lacheau inte valt att anamma ord som moderation, måttlighet eller sunt förnuft till filmens vokabulär. Genuin dynga trycks ned publikens hals. Det är alltifrån allmän idioti till sexskämt som lär ge föräldrar huvudbry då det är av sådan absurt ekivok karaktär att barn lär lämna biografen både förvånande och skräckslagna.

Som om inte travestin vore komplett så serveras även specialeffekter som får nackhåren att resa sig, av helt fel anledning. I en tid då AI-paranoia råder är detta det värsta exemplet på kolossalt usla effekter utan tillstymmelse till omtanke eller passion, den fiktiva gula apan ser ut som ett monstruöst mjukisdjur vars lemmar kontrolleras av en marionettförare med rekordhögt promille i sig. Galleriet av horribla digitala kreatur stannar dock inte där utan en mardrömslik piraya lär också hemsöka samtliga tittare.

På slutet spårar dock tåget ur totalt och allt blir en kavalkad av komplett galenskap. Då sprängs det in urusla filmreferenser, skrattretande biljakter, actionscener, ölmagar, halvnakna fotomodeller, rumpor och…. Nej, någonstans där tar allting slut, både för filmen som ett kulturellt medium och folkhälsan. Marsupilami är den sortens film vars utomordentliga idioti och okunskap tar den rakt in i den unika ställning att vara så usel att det faktiskt skapas ett underhållningsvärde i den totalt ofrivilliga clownshowen. Dock är det en alltför klen tröst med tanke på den terror som utspelar sig under vansinniga 100 minuter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

27 augusti, 2026 by Elis Holmström

The Dog Stars

The Dog Stars
Betyg 1
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Ridley Scott

Ridley Scott, ja den Ridley Scott, mannen bakom mästerverk som Alien och Blade Runner, båda tidlösa klassiker som är en självklar del av filmhistorien, har nu gett sig själv en ny status. Det är svårt att förstå eller acceptera det hela, men Ridley Scott årgång 2026 är inte en filmskapare utan en vandrande farsot för det medium han en gång lyfte som en tidvattenvåg.

Visserligen verkar det som om Scott själv också inser att han inte längre håller på med film, i en absurd och uppblåst intervju talar regissören om hur han snarare är en influencer kontra en regissör. Detta då han skapat trender och aldrig följt dem. Tyvärr verkar den numera 85-årige britten ha aningen svårt att veta vilken sorts influencer han syftar på. Att skapa exemplariskt arbete som utmärker sig genom originalitet är det nämligen inte tal om, istället är Scott – numera, den sortens influencer vi kan se på TikTok eller Instagram, som med död blick marknadsför bluffprodukter med ett iskallt och cyniskt leende på läpparna.

Ålder dikterar idag ingenting, se bara till den åttio år gamla George Miller som med Furiosa skapade ett episkt action-mästerverk som två år senare fortfarande springer cirklar kring de flesta ungtuppar som önskar sticka ut hakan i genren. I grund och botten borde Scott – med sin ansenliga karriär och erfarenhet, kunna regissera The Dog Stars i sömmen. Berättelsen är lika basal som saltat vatten, karaktärerna har samma bredd som tandpetare och de olika scenarierna som presenteras är rena rama söndagspromenaden, även för en filmskapare med betydligt färre filmer under bältet. Men den Scott som skapade bländade filmiska monument en gång tiden verkar nu inte ens kunna sätta ihop ett pussel med fyra gigantiska bitar. Det är inte en fråga om vad som är fel utan vad som egentligen är rätt. Endast fotografen Erik Messerschmidt klarar sig helskinnad ur katastrofen, fotot är åtminstone någorlunda modernt och bjuder på knivskarp skärpa även om det inte har ett uns originalitet. Där tar lovorden dock slut…

Flera gånger passerar Jacob Elordis karaktär högar av ruttnande lik, varför The Dog Stars inte gör dessa sällskap förblir den enda intressanta frågan som filmen manar till. Scotts skryt om sin briljans att ständigt vara originell och leda mediet in i framtiden känns som ett sjukt skämt. The Dog Stars är lika nyskapande som elgitarrer i rockmusik, det är antingen en fråga om att Scott lider av allvarlig minnesförlust eller isolerat sig till den grad att han aldrig hört om varken The Last Of Us, Fallout, 28 Dagar Senare eller I’am Legend.

Hela åbäket till film liknar nämligen en enda patetisk karbonkopia av nämnda, spel, filmer och serier. Scott verkar övertygad om att hans – ytterst ointressanta, post apokalyps aldrig tidigare har skådats. Denna kompletta hybris förklarar kanske varför introduktionen – som tycks pågå i ett antal sekel, inte gör någonting alls vad gäller att etablera kontakt med karaktärerna eller ens göra berättelsen någotsånär intressant. Vi får istället se nedklottrade höghus, övergivna städer och smuts, saker som ’’ALDRIG’’ setts förut i en film där mänsklighetens dagar är räknande…

Där andra regissörer kan verka inom det bekanta men ändå presentera det med energi för att inte säga skaparglädje, se bara Steven Spielbergs klyschiga men ändå härliga Disclosure Day, har Ridley Scott inte ödmjukhet nog att tro att någon annan ens kommit på tanken att utforska planeten jorden efter att ett dödligt virus decimerat befolkningen. Inget levereras med inlevelse eller omtanke, klyschor staplas på varandra och förväntas tas emot med dånande applåder.

Skådespelarensemblen – som på pappret inte kan ifrågasättas, verkar lika chockerade över att kaptenen för skutan genomgår ett personligt Myteriet På Bounty och tappat sitt förstånd. Därför får vi prestationer som sträcker sig från erbarmliga till förvirrande. Jacob Elordi tar sig igenom hela filmen med ett ljud som endast kan verbaliseras som ’’öörgh’’, därefter bjuder han på några av årtiondenas löjligaste repliker som lär skrivas in i skamlighetens Hall Of Fame. Josh Brolin grymtar, Guy Pearce skriker och Margaret Qualley ser ut att vilja hitta närmaste nödutgång.

Eftersom hjulen trillar av redan i filmens mördande tråkiga startsträcka väntar total utplåning de resterande två timmarna. Scott verkar inte ens förstå de mest grundläggande reglerna längre, mannen som försatte en hel värld i skräck med Alien förstör nu sin egen spänning genom att ständigt visa – vad som är avsedda som överraskningsmoment gång på gång. Klippningen är genomgående katastrofal och får filmen att kännas sjuklig, tempot är livshotande segt och filmens två timmar är snarare att jämställa med tio månader i isoleringscell.

Då Jacob Elorodi börjar hugga ved och lyssna på urusel countrymusik i en komplett intellektuellt bankrutt scen så går det hela inte längre att titta på. The Dog Stars ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm som placerar sig som en av årets sämsta upplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

27 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Blodsoffer
Peter Andersson as Alfred Berg and Jakob Oftebro as Thomas Berg in Blodsoffer. Cr. Courtesy of Netflix © 2025 Jörgen Johansson

Blodsoffer
Betyg 4
Premiär på Netflix 20 augusti 2026
Regi Kristoffer Nyholm
Skapare och manusförfattare George Kay

En spännande kriminalthriller med Peter Andersson, en av Sveriges främsta skådespelare (om du frågar mig) i en av huvudrollerna. Stark berättelse om en far som fått sparken som polis och hans son som också är polis och som i hemlighet låter pappa hjälpa till att försöka lösa en skrämmande seriemord på polis. Thrillern är en miniserie med fem avsnitt.

Morden är mer brutala än vad jag tror är realistiskt, egentligen. Men bakom historien finns en tydlig kritik av vänskapskorruption och maktspel hos den svenska polisen, som ju är en av de som bär det svenska våldsmonopolet. Svensk polis har tillsammans med vakter och åklagare monopol på att utöva våld, ibland för att skydda medborgare men minst lika ofta för att skydda varandra och sin egen maktposition.

Huvudrollerna spelas av Jakob Oftebro (Hamilton, Stenbeck) som utredaren Thomas och Peter Andersson (Millenniumtrilogin) som hans far, den pensionerade polisen Alfred. Thomas har mycket av Bror Duktig-syndromet och är inte populär bland alla kollegor, han har stigit i graderna utan att göra så mycket av grovjobbet. Hans pappa Alfred fick sparken bland annat för att han var för mycket av den gamla skolan.

En handling vid sidan av seriemorden är beskrivningen av hur Thomas och Alfred har en skör relation där de glidit ifrån varandra och nu tvingas att samarbeta. Ett stort skäl till att den delen av berättelsen fungerar så bra är Peter Andersson trovärdiga rollprestation.

Bakom serien ligger George Kay som bland annat skapat skaparen bakom serierna Lupin, Hijack och Gone. George Kay säger om serien:
– I grunden är Blodsoffer en kärlekshistoria mellan en far och son som tappat kontakten och tvingas hitta tillbaka till varandra genom arbetet, allt inramat av ett mörkt och nervkittlande kriminaldrama. Att historien utspelar sig i Stockholm, i det nästan overkliga sommarljuset, gjorde det möjligt att skapa en thriller med en tydlig känsla av Nordic noir.

Blodsoffer är en nagelbitare som det inte går att slita sig ifrån och den bärs upp till stor del av flera duktiga skådespelare och ett välgjort foto från Stockholmsmiljöer.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Blodsoffer, Peter Andersson, Recension, Recension av tv-serie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in