• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Recension av tv-serie: Ronja Rövardotter – rafflande, engagerande, pulshöjande och förtrollande

26 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Frida Wendel

Ronja Rövardotter
Betyg 4
Premiär på Netflix 28 mars 2024
Huvudförfattare Hans Rosenfeldt (baserad på en berättelse av Astrid Lindgren)
Regi Lisa James Larsson
I rollerna bland andra Kerstin Linden, Christopher Wagelin, Sverrir Gudnason, Pernilla August och Johan Ulveson

En spännande äventyrsserie som delvis bygger på Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter. Underbara vyer, hänförande foto och naturbilder med både varg och lo, musik som förflyttar mig till sagans land och en lång rad duktiga skådespelare gör den till en underbar och lyckad serie. Men det är viktigt att påpeka: den är lite för skrämmande för de minsta barnen. Den som tänker titta på serien med hela familjen bör ha barn som är upp mot nio-tio år. Det är skrämmande och läskiga varelser med som vittror och de underjordiska och det är också grymma och elaka människor med.

Huvudpersonen är, förstås, Ronja Rövardotter som föds en riktig ovädersnatt när vittrorna kraxar och härskar. Ronja föds in i ett gäng rövare i en medeltida skandinavisk borg, i en fantasivärld. Hennes pappa Mattis är rövarnas ledare.

När Ronja blivit tillräckligt stor får hon ge sig ut och undersöka skogen runt om borgen. Hon upptäcker att den är magisk och fantastisk men också farlig med märkliga varelser. Det är dock inte bara de underjordiska, grådvärgar och vittror som är farliga utan också Borka-rövarna, den konkurrerande rövargruppen, och dessutom finns knektar och soldater från den närliggande byn som jagar rövare.

Skalle-Per, spelas av Johan Ulveson.

Serien bygger på Astrid Lindgren bok men har också en stor del som tillförts, konflikter och karaktärer som inte är typiskt för Astrid Lindgrens berättelser. Filmen Ronja Rövardotter som släpptes 14 december 1984, regisserad av Tage Danielsson, var betydligt mer barnvänlig. Visst, denna tv-serie, har behållit en del av de mest älskade scenerna och de urgulliga rumpnissarna med sitt uttryck ”vaffor gör hon på detta viset” finns med. Men till ganska stor del är serien en egen berättelse. Och den fungerar väl och är både fantasieggande, spännande och emellanåt helt underbar.

I skogen möter hon Birk, det konkurrerande rövargängets ledares son. I början är Ronja mest irriterad på Birk men sakta växer en vänskap fram. De är i samma ålder och utan jämnåriga vänner båda två. Birk är en snäll pojke, lugnare än Ronja som har ett häftigare temperament. Samtidigt som deras vänskap växer fram i smyg finns det mycket otäckt runt om. Hatet mellan Ronjas pappas rövare och Birks pappas gäng är djup och mörkt. Inne i byn växer ilskan mot rövare som rånar vagnar som kommer till byn med förnödenheter. Valdir (Pernilla August) som är den som bestämmer i byn har kallat in två berömda fogdar som fångat många rövare. Cappa (Vera Vitali), ledaren av dessa två fogdar smider förrädiska och farliga planer för att komma åt Mattis, som är den främsta rövarkungen.

Serien är beroendeframkallande, det går inte att sluta se avsnitt efter avsnitt. Att den skiljer sig från filmen från 1984 har ingen betydelse, varje film eller serie måste bedömas för sig. Serien är dramatisk, medryckande, engagerande och passar att ses av hela familjen så länge inte de minsta är med. Det finns några små detaljer jag tycker är lite negativa. Både Ronja och Birk är lite för tillrättalagda, med hår som knappt verkar flytta på sig ens när de springer eller hoppar. De är särskilt vilda barn. Det är inte skådespelarnas fel, det är regissör med team som har ansvar för att göra dem mer otämjda.

Ronja Rövardotter släpps i två delar. Den första delen av Ronja Rövardotter har premiär på Netflix i Norden, CEE, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Nederländerna den 28 mars 2024. Del 2 har premiär senare under 2024.
Antal avsnitt i del 1:6. Ett litet minus är också att de sjätte och sista avsnittet i den första delen avslutas som en enda stor cliffhanger. Nu ska vi gå hur länge som helst och inte veta alls hur det går. Läskigt.

Men som sagt: vi har väntat länge på denna serie och den gör mig verkligen inte besviken. Den är rafflande, engagerande, pulshöjande och förtrollande.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Ronja Rövardotter, TV-serie

Filmrecension: The New Boy – magiskt men också sorgligt om västvärldens övergrepp på ursprungsbefolkning

26 mars, 2024 by Rosemari Södergren

The New Boy
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2024
Regi Warwick Thornton
I rollerna Cate Blanchett, Aswan Reid, Deborah Mailman, Wayne Blair, Kenneth Radley

En magisk berättelse om kulturella övergrepp, om västvärldens och katolska kyrkans kamp mot aboriginer. Mycket vackert filmad och med duktiga Cate Blanchett i en av de ledande rollerna. Tyvärr går filmen vilse i andra halvan och gödslar lite för mycket med symboler och metaforer så berättelsen blir för långsam och för rörig för de högre betygen.

Handlingen utspelar under andra världskriget i ett kloster i 1940-talets Australien. Klostret tar han om föräldralösa aboriginska barn, alla barnen är pojkar under tonåren. Fast barnen är rätt sällan föräldralösa egentligen utan de rövas bort från föräldrarna. De vita makthavarna vill få bort ursprungsbefolkningen eller åtminstone få bort deras traditioner och kultur. De vill göra aboriginer till kopior av västerlänningarna. Chef för klostret är nunnan syster Eileen (Cate Blanchett).

Till detta klostret, avlägset beläget långt ut på landet i Australien lämnas en ny liten pojke en natt. Denna nya pojke visar sig vara mycket speciell och ha magiska krafter. Han får länge hete ”Den nya pojken”. Han kan hela den som blir ormbiten, han kan hålla ormar i händerna. Han ser hur människor mår och sprider medkänsla. Syster Eileen blir splittrad. Hon har en stark tro på sin katolska kristendom och samtidigt ser hon att pojken har en uråldrig kraft som healer. Kanske har han samma kraft som Jesus hade? Före syndafallet, innan Eva i Gamla Testamentet blir lurar av en orm, levde människor i harmoni med alla djur. Kanske är pojken helig och nära Gud och inte berörd av människors syndafall? Det finns mycket symbolik i filmen som är spännande och fascinerande, sätter igång många frågor kring religion och andlighet. George däremot blir mer rädd och ser pojken som något som kommer från Djävulen. Allt detta sägs under ytan och det är öppet för egen tolkning.

Egentligen är ”kloster” fel ord för vad som görs och händer på den platsen. Det är bara två tunnor där, Eileen och en annan, som kallas syster mamma. Utöver dem finns där en man, George, som verkar bo granne och som hjälper till med det mesta och som sätter de aboriginska barnen i arbete. Chefen för ”klostret” är en munk som dog ett år tidigare. Nunnorna, pojkarna och George håller dock munkens död hemlig. De misstänker att när de katolska kyrkliga ledarna upptäcker att chefsmunken är död kommer de att skicka dit en ny chef, vilket de inte vill. De klarar sig bättre själv, tycks de mena.

Det är ganska lustigt ibland när det kommer någon med ett paket eller något som chefen måste skriva under. Då måste nunnorna gå in i ett rum och låtsas att munken är där och skriker. Vad jag tycker är lite orealistiskt är att de kan leva så isolerat och utan insyn. Att de inte tycks ha andra grannar än George och väldigt sällan får besök. Att de inte har besökare till kyrkan och att de kan hålla munkens död hemlig så länge.

Det är utan tvekan en film med mycket magi och som lyfter fram frågor om religion, andlighet, kultur och övergrepp mot ursprungsbefolkning. För den som är intresserad av dessa frågor har den en hel del att ge och både Cate Blanchett och Aswan Reid (Den nya pojken) är underbara i sina roller. Men jag hade önskat att den blir lite för långsam under andra halvan och att den gödslar för mycket med symbolerna. Vilket kan vara en smaksak också.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Aboriginer, Australien, Cate Blanchett, Filmkritik, Filmrecension, Ursprungsbefolkning

Filmrecension: Humanistisk Vampyr Söker Frivillig Självmordsbenägen Person

26 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Humanistisk Vampyr Söker Frivillig Självmordsbenägen Person
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 mars 2024
Regi Ariane Louise-Seize

Då titeln kan ses som mer fyndig än något som går att hitta i den faktiska filmen vet man att misslyckandet är ett faktum. Dock finns det inledande tecken som inger hopp om något betydligt bättre än den faktiska slutprodukten. I filmens introduktion kanaliserar regissören ARIANE LOUISE-SEIZE sin uppenbara förkärlek för både Jean-Pierre Jeunet och Roman Polanskis Vampyrerans Natt. Det är skruvat, bisarrt men samtidigt märkligt gemytligt. Detta lovar sannerligen gott och indikerar att vi inte har att göra med något pretentiöst allvar utan lättsam komik som inte önskar vara vidare seriös.

Dock blir det hela betydligt mindre intressant – eller tolererbart, då filmen gradvis blir mer och mer juvenil samt chockerande tråkig. Den underfundiga och absurda komiken som vi får ta del av i filmens början ersätts snart av ett förkastligt navelskådande och ett tempo som är så pass långsamt att skelett hade blivit rastlösa.

Som om detta inte vore alarmerande nog förlorar filmen också all sin lekfullhet. Allting försätts på en spikrak räls som endast erbjuder ett smärtsamt förutsägbart berättande som är så pass ointressant att det utan tvekan kan komma att användas som sömnhjälp. Snart är udden, finessen och det charmiga flinet helt bortsuddat. Vad som sedan återstår är en film som påminner om den sortens monstruösa film som skolklasser tvingades se endast för att få ett förkastligt patos inhamrat i hjärnbalken.

När LOUISE-SEIZE försöker skaka liv i filmen igen genom en ”vansinnesfärd” menad att fungera som det stora emotionellt förlösande momentet blir det inget annat än en hopplös och loj tramsfest som varken underhåller eller assisterar med att lyfta karaktärerna. Och då vi ändå är inne på filmens personer är det närmast omöjligt att säga någonting om dem, i synnerhet de två huvudpersonerna, eftersom de utrustats med ett beteende där de mumlar likt Tofslan och Vifslan från Tove Janssons Mumin, något som knappast gör det hela mycket mer uthärdligt. Att huvudrollsinnehavarna Sara Montpetit och Félix-Antoine Bénard besitter lika mycket utstrålning, charm – samt kemi, som två snustorra pinnstolar cementerar det hela som en ren pina. Och trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som filmen pågår längre än då jag tvingades läsa hela Bram Stokers Dracula i högstadiet.

Om Ariane Louise-Seize hade kunnat bevara den lekfullheten och gladlynta uppsynen från filmens början hade det hela varit en charmig bagatell som dök ned i något numera så oerhört uttjatat som en vampyrromans. Men istället får vi en hopplöst seg och isande fantasilös film vars enda riktiga merit är en fyndig titel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Vampyr, Vampyrer, Vampyrfilm

Filmrecension: Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2 – mest en hög inälvor

26 mars, 2024 by Elis Holmström

Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2
Betyg 1
Svensk biopremiär: 27 mars 2024
Regi Rhys Frake-Waterfield

Vanligtvis bör en recension var någorlunda substantiell. Jag har sagt det förut, det finns en yrkesstolthet att inte avföra en film med ett fåtal meningar. Precis som i en rättsprocess förtjänar alla sin dag i rätten. Men att ge Blood And Honey 2 en rättvis och ärlig chans har varit en prövning.

Den första filmen från ifjol kan vara en av de mest groteska och frånstötande filmer jag någonsin haft missnöjet att behöva genomlida. Det var en rent ondskefull film som var dränkt i cynism, inkompetens och ett ruttet inre.

När det nu blivit dags för uppföljaren är förväntningarna rekordlåga. Att det tagit knappt ett år att producera en uppföljare är alarmerande nog. Och det enda positiva som överhuvudtaget kan nämnas i samband med Blood And Honey 2 är att den inte når samma historiskt låga nivå som film nummer ett. Dock skulle det vara en bragd värd att nämnas i Guiness rekordbok. Denna gång har budgeten höjts en aning, från noll till maximalt femhundra vietnamesiska dong. Detta gör att uppföljaren ser aningen bättre ut och inte som något som filmats på en mobilkamera med ett par decennier på nacken.

Där är det dock slut med ”lovorden”… För vad som återstår är – fortfarande, en makaber, motbjudande och hjärtlös smörja som förtjänar att skickas ned till oceanens djupaste dal. Regissören Rhys Frake-Waterfield bekräftar att han var mannnen som aldrig var menad att syssla med något som har med film att göra. Filmen är fortfarande förmäten, självgod, cynisk och fullkomligt humorlös.

”Irrelevant tjafs” som skådespel, manuskript och generell kompetens vad gäller att framställa rörliga bilder är fortfarande av lägsta prioritet. Hela projektet är som ett sjukt och sadistiskt skämt på en studentfest. Problemet är att skrattet fastnar i den avskurna halsen gång på gång. Den helt absurda utgångspunkten med en mordisk version av Nalle Puh och hans vänner borde kunna leda till samma morbida och effektiva komik som vi kunde se i den oväntat vitala Evil Dead Rise, men istället kulminerar allt i en mördande tråkig slaktfest där alla tänkbara kroppsdelar separeras från kroppen. Det är infernaliskt fantasilöst och lika hjärndött som de offer som snabbt disponeras genom filmen.

Frake-Waterfield kan mycket väl vara en av jordens mest cyniska och talanglösa individer, vad som än presenteras är det med en episk idioti. Den enda marginella trösten i eländet är att det inte är lika apokalyptiskt ruttet som för ett år sedan, men det är sannerligen inte mycket att hänga i julgranen då vi har att göra med något som jag inte ens vill benämna som spelfilm, snarare en hög av inälvor, uselt skådespel och ett allmänt förakt mot god smak och talang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Splatter

Like Lovers Do (Medusas memoarer) av Sivan Ben Yishai får Skandinavienpremiär på Kulturhuset Stadsteatern

25 mars, 2024 by Redaktionen

Like Lovers Do (Medusas memoarer) av Sivan Ben Yishai får Skandinavienpremiär på Kulturhuset Stadsteatern, berättar ett pressmeddelande:

Like Lovers Do (Medusas memoarer) är en våldsam och angelägen historia berättad i högt tempo. Medusas öde är ramen för en berättelse där ingen är utan skuld. Pjäsen är skriven av stjärnskottet Sivan Ben Yishai, i regi av Helle Rossing med bland andra Sara Shirpey, Isabelle Kyed och Daniel Nyström.
Skandinavienpremiär 12 april 2024 på Kulturhuset Stadsteatern.

I Like Lovers Do (Medusas memoarer) medverkar fem skådespelare som ger röst åt offer för övergrepp och trakasserier genom historien. Tillsammans benämner de det du aldrig sa till någon, det du intalade dig var okej och det du tänkte var ditt fel. De ger röst åt det patriarkat som är internaliserat i oss alla.

Till den som sa att jag var nymfoman.
Till den som sa att jag har ett onaniproblem.

Till den som blev kär i mig när jag var tolv, skrev en bok om det och blev rik.
Till den som gjorde en film baserad på boken och blev rik.”
/ Citat ur Like Lovers Do (Medusas memoarer)

– Det finns ingen direkt handling, säger regissören Helle Rossing. Texten är skriven som en lång dikt som beskriver vår egen position och människans roll i patriarkatet. Hur kan ett 3000 år gammalt system påverka vårt sätt att leva idag?

Myten om Medusa är en av föreställningens utgångspunkter. Medusa från den grekiska mytologin som våldtas av guden Poseidon och straffas för det. Hon förvandlas till ett monster med ormar i håret och en blick som förstenar. Men straffet blir också hennes vapen. Tills hon krossas.

45 säten på bussen men de är fulla av hundratals av oss,
som kramar och pussar varandra, bråkar och blir sams,
brottas och förolämpar varandra, boxar varandra och spottar ut tänder,
knivar i händerna,
vi fick dem av er,
LOL,
Slutet är känt,
Queen och Slim,
Thelma och Louise” / Citat ur Like Lovers Do (Medusas memoarer)

Sivan Ben Yishai (1978) är flerfaldigt prisbelönad och ofta spelad. För Wounds Are Forever (självporträtt som den nationella poeten belönades hon 2022 med Mülheimer Dramatikpreis. Hon är nominerad till årets Mülheimer Dramatikpreis med Nora or How to Digest the Master’s House. Like Lovers Do (Memoirs of Medusa) var inbjuden att spela på Theatertreffen i Berlin 2022 och 2023 tilldelades hon Berliner Theaterpreis. Sivan Ben Yishai är en av sin generations mest framgångsrika dramatiker. Hon skriver på engelska och översätts ofta till tyska av författaren Maren Kames. Detta är första gången en av hennes pjäser sätts upp i Skandinavien.

Regissören Helle Rossing tog examen från Stockholms konstnärliga högskola 2019. Därefter har hon bl.a. regisserat Macbeth – making a murderer (2019) på Helsingborgs stadsteater. Matrixen (2021) på Uppsala stadsteater, Gengångare (2022), på Helsingborgs stadsteater och Rädsla urholkar själen (2023) på Malmö stadsteater. Macbeth – making a murderer (2019) nominerades till Kvällspostens Thaliapris. För Gengångare nominerades Helle Rossing och dramatikern Hanna Nygren till Svenska Teaterkritikerförenings pris.

Like Lovers Do (Medusas memoarer)
Av Sivan Ben Yishai
Översättning Khashayar Lykke Naderehvandi, Johanne Lykke Naderehvandi
Regi Helle Rossing
Scenografi och kostym Siri Areyuna Wilhelmsson
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Ella Blixt
Mask Linda Gonçalves
Medverkande Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen, Sara Shirpey och John Njie* (*Student från Teaterhögskolan i Luleå)
Skandinavienpremiär 12 april 2024 på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 231
  • Sida 232
  • Sida 233
  • Sida 234
  • Sida 235
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in