• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Ellen Fiske, regissören bakom Leaving Jesus: Frågor om existensen har alltid fascinerat mig

24 april, 2024 by Rosemari Södergren

Ellen Fiske, foto: Ellinor Hallin

Vad händer när hela din världsbild krossas? Och hur skapar du en ny, när du måste ifrågasätta dina närmaste vänner och de sanningar du en gång tog för givna? I dokumentärfilmen Leaving Jesus samlas en grupp före detta religiösa fundamentalister i ett hus i San Francisco för att ta itu med vad de har gått igenom, både som aktiva fundamentalister men också som avhoppare från en församling som gav dem mening i livet. Filmen har svensk biopremiär 26 april 2024.
Kulturbloggen fick en intervju med Ellen Fiske, regissören till filmen. Intervjun är gjord via epost.

I ett pressmeddelande om filmen skriver du:
Jag längtar ofta efter känslan av en större gemenskap och kan ibland avundas människor som identifierar sig som religiösa eller andliga. Min egen svensk-engelska ateistiska uppväxt, med föräldrar som drivits av en stark politisk övertygelse snarare än en religiös, har spelat en avgörande roll. Frågor om existens och större mening har alltid fascinerat mig och jag känner mig ofta som en desperat sökande tonåring under ytan.
Den här filmen handlar dock inte om mig eller min existentiella kris.

Jag kan ändå inte låta bli att fundera: går det att koppla bort sig själv och sina känslor kring det existentiella? Denna dokumentär är ju en slags varning för en form av religion eller förhållningssätt till religion och tro.

Ellen Fiske:
– Jag har aldrig kopplat bort mina egna känslor kring det existentiella, tvärtom har dessa tankar varit en ingång och drivkraft i mitt arbete. Men filmen handlar inte om min historia utan deltagarna på retreatet. Jag hoppas att filmen kan berätta om universella frågor som vi alla möter som människor, trots att deltagarna varit med om någonting väldigt specifikt. Med det sagt är det klart att berättelserna filtreras genom mig och min blick och formas av alla som jobbat med filmen.

Varför och hur fick du reda på retreaten?
– I min examensfilm från STDH följde jag en grupp ensamstående pappor i Skottland, Lone Dads (2015). När papporna kom in på mer existentiella frågor tyckte jag att det blev som mest intressant. Jag började göra research på gruppterapi med en sådan inriktning och hittade senare The Journey Free retreat online. Jag tog kontakt med Marlene som leder terapin och började intervjua henne på distans. När jag och min fotograf Pia Lehto åkte dit visste vi först inte om det skulle finnas en film men kände ganska snabbt att deltagarnas berättelser gjorde starkt intryck på oss. Även om det byggde mycket på ett återberättande om vad de varit med om som aktiva i samfunden så fanns det också ett skeende i själva rummet, i nuet som var intressant att skildra.

Foto från filmen

Hur lång tid tog det att göra filmen? Du har ju inte filmat från retreaten utan du följer upp flera av deltagarna på andra platser, i deras vardagsliv.
– Det har tagit sex år från första inspelningen till premiär. Tiden har varit en nyckel för att bygga förtroende med medverkande och hitta en dramatisk båge i deras liv och berättelser. Sen har det varit pandemi och jag har fått två barn under de här åren, vilket har lett till att vi haft längre uppehåll i projektet. Klipprocessen var också lång, då det tog ett tag att hitta fram till formen med så många medverkande och ett så stort ämne.

Jag är nyfiken på scenen där två mormoner ringer på hos Dan, som bor i Seattle. Hände det när ni var där eller hur fixade ni den?
– Mormonerna bodde i samma lägenhetshus som Jeff och var och knackade dörr i området. De var på väg in i Jeffs trappuppgång då min fotograf Pia Lehto fick syn på dem från parkeringen. Vi hann precis fånga dem och lyckades be om tillstånd och förbereda dem för att vi ville filma mötet. Jag blev positivt överraskad när de tackade ja och att de faktiskt undvek kameran med blicken under hela besöket! Mötet visade sig senare vara känslosamt då det påminde Jeff både om det han saknar från kyrkan och det som gjorde att han lämnade. Missionärerna kom tydligen tillbaka ett par gånger till och Jeff bläddrade en del i The Book of mormon.

Retreatledaren jämför att tro på gud med fundamentalism ser hon inte möjlighet att tro utan fundamentalism. Jag reagerar på det. Vad tänker du?
– Jag hoppas att de som ser filmen kan ha förståelse för uttalandet i sammanhanget, då deltagarna lämnar ett hårt hållet förhållningssätt till tro och religion. För många (men inte alla) av deltagarna är det ganska svartvitt, antingen så tror de och tillhör sina samfund eller så lämnar de och blir ateister/humanister etc. En mellanväg kan vara svår då de är rädda att falla in i gamla mönster och behöver bryta med sitt förflutna. Några hittar till en annan trosuppfattning, andra förkovrar sig i vetenskap eller filosofi och vissa identifierar sig som troende men på ett nytt sätt. Till exempel Isabel som lämnat pingstkyrkan i Norge identifierar sig idag som andlig men har valt att inte tillhöra kyrkan.

I lokalen finns föremål från andra religiösa inriktningar som new age och shamanism. Har de något med retreaten att göra eller vad den helt enkelt vara inhyrd i en lokal som drivs av någon nyandlig grupp?
– Föremålen har inte med retreaten att göra utan tillhör lokalen som annars hyrs ut till olika grupper i San Francisco. Dock är det flera av deltagarna som har praktiserat meditation och mindfulness vilket också var en del av övningarna på retreatet.

Vad har du fått för reaktioner när filmen visats? Finns det några grupper som kontaktat dig och vill visa den tillsammans med samtal? Jag tänker att det kan finnas intresse för det. Det finns ju människor som brottas med problem efter att ha lämnat grupper som Jehovas Vittnen, Knutby, Scientologerna med flera.
– Fler har kommit fram och sagt att de känner igen sig i deltagarnas berättelser. Vi har blivit kontaktade av en hemlig facebookgrupp i Sverige med hundratals medlemmar som vill se filmen. Nu i dagarna kommer tio deltagare från USA till Sverige för att vara med vid visningar och samtal kring filmen. Filmen kommer bland annat vara en del av konceptet Psykologer tittar på film, visas i samband med samtal med Queer-rörelsen inom kyrkan och med Sektpodden där en av poddmakarna lämnat Knutby församling. Det ska bli spännande att ta del av samtalen och vilka frågor som uppstår.

På retreaten fanns deltagare från samfund och kyrkor som normalt inte definieras som fundamentalistiska, som Pingstkyrkan och Katolska kyrkan. Jag tänker att fundamentalism kan finnas i många sammanhang. Vad tänker du?
– Ordet “fundamentalist” är ganska svårt tycker jag eftersom att de, som du skriver, inte alla nödvändigtvis kommer från fundamentalistiska sammanhang. Det är dock ett ord deltagarna använder själva och som jag upplever används på ett annat sätt i USA där människor faktiskt kan identifiera sig själva som fundamentalister.

Vad tänker du om de existentiella frågorna? Du berättar att du är uppväxt med politik och ateism. När man möter de svåra frågorna om liv och död och svår sorg. Räcker politik och ateism då?
– Jag tror att det är väldigt individuellt. Trots att svår sorg är en del av livet kan det vara lika tungt och ogreppbart för alla människor, oavsett tro. Men en idé om något större kan absolut vara en tröst när man ställs inför de stora livsfrågorna. Min uppväxt må ha varit “ateistisk” men vi diskuterade ändå existentiella frågor. Jag tror att alla människor har perspektiv och tankar kring livet och döden även om man inte tror på Gud. Tvärtom är det dessa frågor jag vill lyfta genom filmen. Inte minst i vår värld just nu som för många upplevs dystopisk är längtan efter gemenskap och större mening stark. För mig som inte identifierar mig som andlig är den mellanmänskliga kontakten bärande.

Vill du berätta något om din existentiella kris? Har du hittat någon väg som passar dig?
– Jag har så länge jag kan minnas funderat mycket över de stora frågorna i livet och saknat ett samtal om dem. Jag närmar mig nu 40 och har gått igenom flera faser i mitt liv som bestått av kärlek, död, barn och sjukdom. Erfarenheter som de flesta liv rymmer. Jag känner ibland en saknad av sammanhang, plats och kontext för att möta dessa utmaningar. Genom filmen har det dock öppnats upp för samtal om de stora frågorna och jag hoppas att filmen väcker liknande tankar hos publiken.

Leaving Jesus – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Intervju, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: En midsommarnattsdröm på Kulturhuset stadsteatern – magiskt, vilt, sprakande fantasi och samhällsfrågor mellan raderna

24 april, 2024 by Rosemari Södergren

En midsommarnattsdröm
Av William Shakespeare
Regi och bearbetning Melody Parker
Översättning Göran O Eriksson
Scenografi, kostym och mask Fredrik Floen
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 19 april 2024
Föreställning som recenseras 23 april 2024
Medverkande Carlos Romero Cruz, Sofia Papadimitriou Ledarp, Emil Hedayat, Paula Sundberg, Karin Li Körsbärsdal, Manuela Gotskozik Bjelke, Bahador Foladi, Leif Andrée, Angelika Prick, Pablo Leiva Wenger.

Magiskt, galet, vilt, fantasifullt och en sprakande kostymfest – en drömlik fantasi med spår från dagens värld under ytan. Med Melodi Parker som regissör och Fredrik Benke Rydman som koreograf blir uppsättningen av Shakespeares En midsommarnattsdröm något alldeles extra. Givetvis är scenograf och ljud och ljus också lika viktiga till denna enastående föreställning. Jag är säker på att Shakespeare själv skulle ställt sig upp och gett stående ovationer för denna hejdundrande roliga och färgsprakande upplevelse.

Foto: Sören Vilks
Teseus, hertig av Aten har kommit hem från kriget och tagit med sig en Hippolyta (Hippolyte), amasonernas drottning som han tagit som krigsbyte. Nu ska Teseus gifta sig med sitt krigsbyte. Han ska fira bröllop ståtligt och storartat. Till bröllopsfesten har han bjudit till en tävling: den som gör ett teaterföreställning som han gillar uppskattar allra mest ska få ett fint pris. Samtidigt pågår ungdomarnas olyckliga och trassliga kärlekshistorier. Några ungdomar är på väg in i djupa skogen för att reda upp allt trassligt och hitta någon utväg. Men i skogen härskar älvor och magiska krafter som vill lägga sig i människornas liv och bekymmer. Framför allt är det den figuren Puck (underbart spelad Leif Andrée), liksom älvkungen och älvdrottningen Oberon och Titania som lägger kärleksdroger i ungdomarnas ögon och ställer till med spektakel på massor av olika sätt.

Handlingen bygger på flera olika myter, både från antiken och äldre engelska legender och skrifter. Det är en fantastisk berättelse som satts upp runt om i världen och i Sverige många gånger. Och som tål att sättas upp igen och igen. Det finns så mycket att hämta ur den.

Den är underhållande och rolig och har en lång rad duktiga skådespelare. Leif Andrée som Puck är helt underbar, han är naturlig och klurig, helt rätt i den rollen.

Den som vill se en helaftons-föreställning som både är oerhört underhållande, elegant, mystisk och samtidigt under ytan säger något om människors karaktär. Javisst är det överdrivet på scen men ändå finns det något högst mänskligt i hur alla kan gå vilse i sina känslor.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: En midsommarnattsdröm, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Shakespeare, Teaterkritik

Maxim öppnar i Stockholm i höst igen

24 april, 2024 by Redaktionen

Efter att ha varit stängt i nästan två år öppnar Maxim i Stockholm i höst upp sin anrika scen igen, renoverad och under ny ledning. Det nya kulturhuset kommer att fyllas med röster, musik och berättelser från olika delar av världen med målet att bli hela Stockholms nya hemmascen, berättar ett pressmeddelande:

Redan nu är 100 programpunkter klara och idag presenteras ett urval av vad publiken kommer få uppleva när portarna slås upp. Det blir bland annat konserter med Sarah Klang, afghansk-persiska popstjärnan Valy och amerikanska soulgospel-legenderna Staples Jr. Singers, nyskrivna pjäser av iranska dramatikern Amir Reza Koohestanis och Sissela Kyle och standup med brittiska komikern Shazia Mirza, Petrina Solange & Ina Lundström och Ahmed Behran. Dessutom en helt ny talkshow där näringsliv och kultur möts, ledd av näringslivsprofilen Shori Zand, som också är en av Maxims nya delägare. Maxim blir även första konsertlokalen i Europa att erbjuda sina artister att spela in konserter på vinyl.

Efter nedläggningshot räddades anrika Maxim vid Karlaplan i Stockholm förra året av en grupp engagerade och erfarna aktörer inom scenkonst, musik, bio, restaurang och hållbarhet. En ny ägarkonstellation bildades som skrev kontrakt med fastighetsbolaget Green Property.

Bakom den stora nysatsningen finns bland andra näringslivsprofilen Shori Zand, skådespelaren Lia Boysen, musikern och kompositören Markus Jägerstedt, krögarna Andrew Jones och Tim Alton från Bistro Barbro, hållbarhetsprofilen Mikael Salo och kulturproducenten Ellen Tejle.

Maxim genomgår just nu en omfattande och nödvändig renovering för att bli en toppmodern scen i världsklass vid nyöppnandet i höst. Hos Maxim ska publiken både kunna få en känslofylld verklighetsflykt och underhållning genom konst, musik, teater och dans, men också utmaningar och samtal om samtidens avgörande frågor. Det nya kulturhuset kommer att fyllas med kreatörer från olika delar av världen med målet att bli hela Stockholms nya hemmascen.

– Vi är en unik samling aktörer som gör en enorm satsning för att bevara och utveckla Maxim till ett högkvalitativt kulturpalats för hela Stockholm och Sverige. Vår ambition är också att Maxim ska bli en oas som slår vakt om mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati och miljö, med kultur som förenade kraft, säger Ellen Tejle, vd för Maxim.

Ellen, som är den stora drivkraften bakom nya Maxim, har tidigare bland annat startat upp och drivit Bio Rio, initierat internationella kampanjen A-märkt för jämställdhet i film, och varit vd för mediehuset Fanzingo.

Arkiverad under: Teater, Toppnytt Taggad som: Maxim

Filmrecension: Fyra döttrar – en fruktansvärd, omskakade skildring av kvinnors förtryck av kvinnor

23 april, 2024 by Rosemari Södergren

Fyra döttrar
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Kaouther Ben Hania

En fruktansvärd, omskakande berättelse om hur kvinnor kan vara kvinnors värsta fiender. Vi får följa Olfa, en mor i Tunisien, och hennes döttrar som berättar om sina liv, om hur de två äldsta av fyra systrar, 15 och 16 år gamla, gav sig av till IS för att de blivit fundamentalistiska islamister och ville ge sitt stöd till detta våldsamma kalifat.

Filmen är en semi-dokumentär. Olfa är mor till fyra döttrar. Hennes två äldsta döttrar stack när de var 15 och 16 år gamla. De gick med i IS och gifta sig med IS-krigare. Olfa och hennes två yngre döttrar är redo att berätta om sina liv och vad som hänt för filmskaparen Kaouther Ben Hania. För att kunna spela in berättelsen får två skådespelerskor ta på sig rollerna som de två äldre systrarna. Olfa och de två yngre ska spela sig själv med undantag för de scener som är allra mest känsliga för Olfa, då träder regissören själv in i rollen som Olfa. I några scenen finns män med som också gestaltas av skådespelare.

Olfa var tuff som liten. Hennes mamma bodde ensam med henne och hennes systrar och det gjorde att män ofta kom och försökte ta sig in till dem. Olfa klädde sig därför som man/pojke och hindrade män att komma in. När Olfa själv gifte sig vägrade hon ställa upp på att ha sex med mannen och gifts bort med. Istället slog hon honom så han blödde och hon torkade blodet från hans ansikte med bröllops-sängens lakan för att kunna visa upp blodet som bevis på att hon var oskuld.

Att en så tuff kvinna sedan blev värsta förtryckaren mot sina döttrar är jobbigt att se. Det ger också en förklaring till hur och varför kvinnoförtrycket i länder som Tunisien, Dubai, Iran, Afganistan och Saudiarabien med flera länder kan fortsätta. Kvinnor kan vara minst lika hårda mot andra kvinnor som män för att upprätthålla hedersregler och kvinnoförtryck.

Helt klart ser vi på denna film med olika ögon beroende på vem vi är. Från filmbolaget beskrivs filmen så här: En intim resa fylld av hopp, uppror, våld och systerskap som ifrågasätter själva grunden för våra livsstrukturer.

Berättelsen är intim, vi kommer väldigt nära Olfa och hennes döttrar. Hopp? Nja, det är mer tvärtom. När kvinnor kan göra så mot varandra: hur kan då kvinnor bli fria? Våld – ja Olfa är våldsam och slår sina döttrar friskt. Systerskap? Ja men är det positivt när systrar drar iväg med varandra till IS?

Vad som också är obehagligt är inte bara det fysiska våldet som är nära hela tiden utan också det psykiska, att framför allt mamman men ibland också döttrarna, kallar varandra för horor och slynor. Det är otäckt hur totalt hjärn-tvättade de är av det kvinnoförtryckande patriarkatet. Läskigt är också att de inte tycks förstå vad IS faktiskt stod för, eller står för. IS finns fortfarande, fast inte med lika stor makt som när de hade kalifatet. IS begick folkmord gentemot yazidier och hade flickor som slavar och dödade många i sitt skräckvälde. Att gå med i IS och stödja den rörelsen är att hjälpa en grym terrororganisation, det går inte att komma ifrån.

Jag förstår egentligen inte hur Olfa går med på att berätta och visa upp sitt liv. Hon bör ju vara fullt medveten om att hon är ett stort skäl till döttrarnas beslut att bli islamister. Rahma, den av döttrarna som blev mest hardcore islamist, var ett tag gothare, sminkade sig med svart och hade färgat håret och träffat killar. Olfa piskade henne för att få henne att sluta med det. Ja hon piskade henne, riktigt hårt och mycket.

Det är rätt svårt att ens ta till sig att en kvinna som Olfa, som när hon gifte sig vägrade ställa upp upp på att ha sex med sin man på bröllopsnatten, själv blev värsta förtryckaren av sina fyra döttrar. När hon så småningom ändå skilde sig från sin man mötte hon en ny man som gjorde sexuella övergrepp på hennes döttrar som fortfarande var barn och de vågade inte ens berätta det för sin mamma. Hur etiskt är det att låta henne visa upp sig på detta sätt? Jag vet inte. Det tangerar vid någon gräns, känner jag.

Det är hemskt att se hur beroende mamman och de fyra döttrarna är av varandra, trots att de egentligen förstör livet för varandra. Det går inte att ta in. Det är en tragisk skildring av medberoende.

Filmen talar till känslor och är mörk. Kanske kan den vara en ögonöppnare för människor som inte förstår vilket förtryck det ligger i religioner där kvinnor inte får vara som de är utan måste bära klädsel som döljer deras ansikten och kroppsformer. Sådana regler för kläder för alltid med sig regler som låser in kvinnor och tar ifrån dem de mänskliga rättigheter som både män och kvinnor borde ha. Det finns inga religiösa sammanhang där kvinnor har strikta regler om sina kläder där kvinnor är jämställda med män. Denna film är en omskakande skildring från en verklighet som många kvinnor lever i.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Daesh, Fundamentalism, IS, Islam, Islamism, Semidokumentär, Tunisien

Gediget hantverk scenografiskt fulländat men ack så trögflytande – Hamlet på Göteborgs Stadsteater

22 april, 2024 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av William Shakespeare

Regi och översättning: Kristina Hagström-Ståhl

Scenograf: Tobias Hagström-Ståhl

Ljus. Tobias Hagström-Ståhl och Susanna Hedin

Kostym och mask: Jenny Ljungberg

Ljud: Tova Östman

Musik: Mikael Sundin

Koreograf/ rörelseinstruktör: Mike Gamble

Medverkande: Karin De Frumerie, Johan Holmberg, Jessica Liedberg, Victoria Dyrstad, Johan Gry, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Eline Höyer och Mikael Sundin (musiker)

Premiär 19/4

Spelas på Stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 1/6 2024

Senast pjäsernas pjäs med sin drygt fyrahundraåriga historia kunde beskådas i Göteborg skedde det på Folkteatern 2015 (recenserades här) då dansare integrerades med skådespelare i en fängslande uppsättning. Sedan dess har tre stora produktioner gjorts i Stockholm, varav den härom året i vår huvudstads Stadsteater har en central ingrediens gemensamt med Kristina Hagström-Ståhls version. Syftar förstås på att i bägge uppsättningar agerar en kvinna ut Hamlets hämndbegär som ju resulterar i en allom bekant eskalering av vansinne och dödligt våld. Erinrar mig det intryck Ingmar Bergmans renodlade bearbetning gjorde med Peter Stormare i huvudrollen teve-överföring sent 80-tal. Göteborgs Stadsteater spelade Hamlat både på 70-talet och på 90-talet, eftersom det ju Ingår i uppdraget att med jämna mellanrum göra klassiker relevanta.

Från perioden när jag studerade i England för att därpå fortsätta med språkstudierna på hemmaplan, minns jag tio föreläsningar om pjäsen av professor Frykman (har kvar en pocketutgåva av manus plus kommentarer), en texttrogen uppsättning av dedikerade studenter vars repliker ibland förstärktes med salivsträngar, ett knippe andra Shakespeare-pjäser sedda i hans hemland samt att jag på rundresa besökte Stratford Upon Avon. Glömd detaljkunskap såväl som förhandsintresse fanns således. Har däremot svårt att se vilken ingång Kristina Hagström-Ståhl haft i sitt mastodontprojekt. Vad vill hon betona? Är inte lika förvissad som en kollega att tolkningen fungerar som fredsappell. Varför en nyöversättning? Även om intervjuer skulle ge ledtrådar och kanske till och med svar, saknas regissörens avsikt. 2019 gjorde Hagström-Ståhl som är forskare och undervisar en fyndig uppsättning av Antigone på Göteborgs Stadsteater.

foto Ola Kjelbye

I klassiska tragedier svävar inte publiken i ovisshet. Ingen recensent behöver därför vara rädd för anklagelsen att spoila. De flesta som kommer se uppsättningen känner till Hamlets mission: att hämnas sin farbrors dåd och sin mamma Gertruds svek och att han i sitt raseri tar miste och dräper Polonius. Vidare att Ofelia fördöms och förtärs av olycklig kärlek samt att krig utkämpas i pjäsens periferi. Hagström-Ståhl leker med fiktionen. Många känner nog också till det faktum att i Shakespeares gruvliga drama faller det på Horatios lott, att berätta om hur samtliga rollfigurer dör. Egensinnigt och uppfriskande grepp att på Göteborgs Stadsteater låta personer leva, återuppstå eller gå igen i fler fall än Hamlets far. Pjäsernas pjäs platsar i en diskussion om skrupulösa individer som inte skyr några medel att nå makten och hämndspiralers konsekvenser. Blir en uppmaning om besinning genom att skildra hur förskräckligt illa det kan gå när motsatt läge råder. Frestande att jämföra med vad ett otroligt destruktivt samhällsfenomen som polarisering, en spegling av dagens Sverige, kan leda till.

Filmens beroende av rutinerade klippare underskattas alltför ofta. Kanske är dramaturgen i bästa fall en motsvarighet inom scenkonst. En helaftonsföreställning, alldeles särskilt om den innehåller många monologer överlag framförda på ålderdomlig blankvers, behöver ha en lämplig rytm. Ett förhållande som inte kan nog understrykas. När jag såg tv-dokumentären om Lars Noréns spektakulära första regijobb på Folkteatern, märkte jag att jag varit alldeles för välvilligt inställd till första akten av Orestien. Han befarade själv obalans i tempot, vilket också inträffade. Det överskuggande problemet med Kristina Hagström-Ståhls Hamlet är att hon inte bemödat sig tillräckligt om rätt rytm. Det brister i mixen av fördjupningar och rappa replikväxlingar jämte dramatiska incidenter. Direkt efter paus noteras ett flertal scener på varandra med föredömlig skärpa. Men tyvärr varar inte kvalitetshöjningen avseende rytm. Trots att jag såg fram emot uppsättningen var den emellanåt sövande. Tar emot att skriva detta, men just bristen på energi kännetecknade premiären.

Lyckligtvis fanns flera ljusglimtar. Sitter man högt upp på parkett har man hela scenen i blickfånget inramad av halvcirkelns innerväggar. Vridscenen används flitigt. Tjänstgör likt ett tittskåp med utskurna interiörer. Vi tittar in hos kungen och drottningen, hos Polonius och hans Ofelia och runt omkring härjar huvudpersonen i Karin De Frumeries ynglinga-gestalt. Scenografin tillhör definitivt uppsättningens förtjänster. Plus ska därtill utdelas till musiken. Kompositören och musikern Mikael Sundin anlitas här för femte gången av regissören. Uppskattar vad han tillför med sitt John Dowland-liknande sound, fräcka rytmtillverkningen och den förinspelade musiken. Flera av skådespelarna bistår raffinerat med framtagandet av klanger. I ena hörnet står ett piano som märkligt nog nästan inte spelas på alls. Disiga ljussättningen är också värd stort beröm genom hur den drar oss in i intrigen.

Borde vid det här laget ha värderat ensemblens insatser. Men innan det sker kan inte nyöversättningen lämnas därhän. En uppenbar reflektion är att den är pepprad med kraftuttryck. Hamlets tilltagande förvirring och okontrollerbara ilska åskådliggörs med en strid ström av svärord, framforsande haranger. Moderniseringen av språket bryter fram stötvis, skär sig i somliga sekvenser. Tennis och pajkastning nämns. Ofelia brister ut i en nästan-rim om unga kåta män. Avgjort mest komik uppstår när Johan Gry som dödgrävare ger Hamlet svar på tal på mustigt bred göteborgska. Pjäsen mår bra av sådana stilbrott, sådana ventiler i ett drama obevekligt på väg mot sin undergång. Åtskilliga sentenser och ordspråk kan prickas av i monologer. är man inte inläst hajar man till ibland när de levereras med finess. Vidare är det både underhållande och upplysande att ta del av Hamlets instruktioner till skådespelarna. Karin De Frumerie levererar dessa råd avmätt med elegans.

Bör rimligen vara en utmaning att ge sig på Hamlet. Ensemblen gör verkligen inte bort sig, utan tacklar duktigt sina uppgifter. Man äger skiftande tonfall och förmåga att artikulera, vilket ibland påverkar hörbarheten i ofta tvetydiga monologer. Karin De Frumerie har på några år gått från Brecht, Beatles, Sofokles och stum roll i samtidsdrama till att förkroppsliga Monica Z och nu Hamlet. Och mycket mer därtill förstås. Den före detta elitgymnasten har flera huvudroller i bagaget. Att en medelålders kvinna dundrar på med bett i replikerna som den vedergällande Shakespeare-skapelsen ger en fascinerande dimension, ett spännande perspektiv. En imponerande insats, inte minst i krävande monologer, även om hon glänste än mer i Monicas vals.

Johan Holmberg känns igen på sin resonerande stil. Förmår att vara precis lagom pösig, fast kanske aningen entonig. Victoria Dyrstad omfamnar i vanlig ordning sina rollfigurer med ett vädjande tilltal som berör. Och hennes hjärtskärande gestaltning av Ofelia sker med väl avvägd hormonnivå. Behärskar som alltid att exemplariskt nå ut med sina repliker. Jessica Liedberg (flitigt förekommande i tv-serier och filmer) i rollen som Gertrude hamnar lite i skymundan, fast prestationen i sig är oklanderlig. Johan Gry mejslar omsorgsfullt fram vitala porträtt. Dessutom tar han som framgått chansen att agera med kvick komik på stadens dialekt. Johan Hafezi är lika stabil som kunnat förutses i fyra biroller. Sist men inte minst måste övriga kvinnorna i ensemblen lyftas fram. Eline Höyer (också fyra biroller) och i än högre grad Ylva Olaison gör avtryck som Rosencrantz respektive Horatio. Osäker på hur unikt det är att kunniga kvinnor spelar dessa roller. Ser till att bete sig komiskt manhaftigt. Visst fanns en hel del att glädja sig åt. Men summa summarum lämnade jag Stadsteatern otillfredsställd.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 220
  • Sida 221
  • Sida 222
  • Sida 223
  • Sida 224
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in