• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Se regissör och skådespelare berätta om Vredens druvor som har premiär på Dramaten i december

30 november, 2024 by Redaktionen

Den 5 december 2024 är det premiär för Vredens druvor av nobelpristagaren John Steinbeck. Ett episkt drama om flykt, framtidsdrömmar, kapitalism och solidaritet. Om bomullens törst efter vatten, om bankernas vinstbegär och om de lockande hägringarna i väst. Regi Mina Salehpour.

I rollerna: Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson.

Dramatens hemsida berättar om föreställningen:
Steinbecks klassiker finns i en utmärkt översättning av Thorsten Jonsson från 1940, och eftersom Mina Salehpours dramatisering är en kondensering av originalet – inte ett ord är taget någon annanstans ifrån, allt är bara förtätat och ibland något omflyttat – borde man väl kunna använda sig av den, eller? Svaret är ja, men det hade inte blivit bra.

Premiär 5 december, Stora scenen på Dramaten.

Här är Kulturbloggens recension av Vredens druvor på Dramaten.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Steinback, Vredens druvor

Grattis – Zita Folkets Bio belönas för Bästa programsättning i Europa

30 november, 2024 by Redaktionen

Under den 23:e upplagan av Europa Cinemas-konferensen i Vilnius, Litauen, tilldelades biografen Zita Folkets Bio det ärofyllda priset för Bästa programsättning 2024.
Priset ges till en biograf inom det europeiska biografnätverket som utmärkt sig genom sitt arbete med att visa och lyfta fram europeiska filmer, särskilt icke-nationella, samt för sin förmåga att attrahera en dynamisk och engagerad publik. Särskild vikt läggs vid mångfalden av länder som representeras i biografens program.

Ett pressmeddelande berättar:
ita Folkets Bio, som varit en del av Europa Cinemas i 29 år, prisas för sitt långsiktiga engagemang och inspirerande arbete med att främja den europeiska filmen. Utmärkelsen delades ut vid en ceremoni under konferensens prisgala i Vilnius fredagen den 29 november på Forum Cinema. Biografen har tidigare vunnit Europa Cinemas priset för Best Audience Aktivitets (barn- och ungdomsaktiviteter på bio) tillsammans med Kino i Lund och Hagabion i Göteborg 2003 (se mer längre ned).

Det här priset tillägnas först och främst till alla våra fantastiska medarbetare, medlemmar och partners som varje dag bidrar till vårt fina program. Att få denna utmärkelse är inte bara en bekräftelse på deras otroliga engangemang för Zita som biograf men framförallt är detta ett pris som inte vore möjlig utan vår fantastiska publik som dagligen kommer till biografen för sin tillit till det program och verksamhet vi erbjuder. — Johan Fogde Dias, Zita Folkets Bio.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Zita Folkets Bio

Recension av TV-serie: En samisk Narnia inspirerad saga med utmärkta skådespelare och ljuvliga miljöer

29 november, 2024 by Martin Moberg

Årets julkalender i SVT "Snödrömmar" skärmdump: SVT Play

Titel: Snödrömmar

Betyg: 4

Skådespelare: Ellá Márge Nutti, Hedvig Åhrén, Anna Åsdell, Christine Meltzer, Olle Sarri, Måns Nathanaelson, Shirley Clamp med flera.

Regi: Jacob Seth Fransson och Jonas Wallerström.
Visas: Dagligen i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play mellan den 1–24 december.

De senaste årens julkalendrar som sänts i Sveriges television (SVT) har hållit en bra och hög nivå. Det har jag kunnat konstatera i de recensioner som publicerats här under de senaste åren. Årets julkalender med titeln ”Snödrömmar” är inget undantag från den fina trenden. Vi får i år se en samisk och stundom lite läskig ”Narnia”-saga med briljanta skådespelare, ljuvliga miljöer och en berättelse som berör även mig som vuxen tittare på djupet. För en bra julkalender tilltalar ju alla åldrar.

Berättelsen tar sin början i den fiktiva lilla fjällkommunen Lill-Uman, där gnistrar snön vit på taken. Tja, inte riktigt överallt för på Gavmofjäll är det ingen snö alls trots att det borde legat ett tjockt vitt täcke av snö sedan länge. Underligt nog har det inte fallit en enda snöflinga där, och det går ju inte för utan snö kan mamma Maggan och hennes döttrar Ristin och Aila tvingas sälja sitt värdshus och flytta därifrån. Snöns frånvaro för redan med sig konsekvenser, avbokningarna trillar nämligen in från de skidsugna turisterna som inte har någon som helst lust med att åka utför på gräs och grus.

Men så en natt drömmer 13-åriga Ristin en underlig dröm. I den träffar hon sin nyligen bortgångna mormor, som visar henne en glänsande och grön sten. Kan den mån tro bära på lösningen till alla problem? Kan den få det att snöa på Gavmo igen, så att det blir rätt före för skidåkning och familjen inte tvingas flytta? Systrarna måste så klart hitta den här stenen, och äventyret rullar igång. Det är på ett sätt ett klassiskt julkalenderäventyr vi får se och som vi gärna vill följa med på.

För i årets julkalender finns ett tydligt problem, ett ännu tydligare mål, en uppenbar motståndare i form av det självupptagna kommunalrådet Lena Bridén. Mitt i har vi två barn som axlar ansvaret att ställa allt till rätta. Det som dock skiljer produktionen från tidigare års julkalendrar är kontexten i vilken berättelsen utspelar sig. Här rör vi oss i en samisk miljö, där Sápmis rika kultur för en gångs skull får skina på bästa sändningstid på SVT:s plattformar. Och så har det minsann inte alltid varit.

Det ena som är slående i ”Snödrömmar” är den höga nivån på skådespeleriet hos både de vuxna och barnen. Det lyfter handlingen på ett tilltalande sätt. Ellá Márge Nutti imponerar stort i rollen som Ristin och Olle Sarri är som vanligt fullkomligt briljant. Han porträtterar karaktären Sören, det är en vilsen själ som har kommit till Gavmo för att hitta sig själv som det kallas för. Scenen där han blickar ut över fjället och vrålar: ”Snälla, hjälp mig! Någon!? Naturen! Universum! KOMMUNEN!?” ja, den scenen känns redan som en modern klassiker.

Det andra som slår en är att årets julkalender bjuder oss tittare på en fin berättelse med många djup och bottnar. Utan att på något sätt bli skriven på näsan, får man flera rejäla tankeställare – om naturen, miljöförstöringen, identiteten, samhörigheten och till syvende och sist vår egen historia. Det landar liksom i vikten av att bli tillfreds med – och få kännedom om – sina rötter. Igenkänningsfaktorn är hög där. Det sorgliga i att behöva tala tyst om vissa saker, för att kunna bli accepterad av omvärlden. Det är djupt mänskligt behov hos oss alla.

Men det finns emellertid några saker som drar ned intrycket av ”Snödrömmar” och som gör att betyget inte blir det högsta. Berättarrösten är tyvärr grötig och raspig – det gör att man knappt hör vad som sägs. En ståndpunkt som består, även om det så klart finns textning tillgängligt via Text-TV eller SVT-appen. Den då och då förekommande lite väl påtagliga präktigheten är också ett litet minus. För nog har man väl sett rollkaraktären Ristin i verkliga livet? Ja man tänker förstås på Greta Thunberg både med mössan och de långa flätorna. Tanken uppstår att det ju finns en gradskillnad i att ha rätt i sak och få rätt i sak.

Men i det stora hela gör det inte så mycket. De få irriterande bristerna försvinner nästintill i allt det där som är så bra med årets julkalender – till exempel skådespelarinsatserna och den subtila samhällskritiken. De vuxna i julkalendern tycks besatta av sin mobiltelefon (förmodligen hög igenkänningsfaktor sett från barnens perspektiv) – ty det pratas om vikten av antal följare, betalda samarbeten och social media management. Det gör att de missar vad som pågår omkring dem.

Barnen, däremot, lever här och nu. Kanske är det läge att du som förälder nu i december under en stund bör låta dina sociala medier vila, skjuta upp alla ”måsten” och istället slå dig ner i TV-soffan och titta på ”Snödrömmar” tillsammans med ditt barn. Det är en tankeväckande och stundtals lite läskig samisk Narnia inspirerad saga vi bjuds på, som mycket väl kan leda till många viktiga samtal varje dag fram till julafton. Och du behöver inte vänta till det klockslag julkalendern sänds i SVT:s linjära kanaler. För numera kan man nämligen streama via Playtjänsten och se varje avsnitt när man själv känner för att titta. Rekommenderar således årets julkalender, betyget landar även i år högt när man ser till helheten. Premiär sker den 1 december i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV, TV-serier Taggad som: Adventskalender, Jul2024, julkalender, Kulturbloggen, Recension, Sápmi, Snödrömmar, SVT, SVT Barn, tv

Filmrecension: Vaiana 2

28 november, 2024 by Elis Holmström

Vaiana 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi David G. Derrick Jr., Jason Hand, Dana Ledoux Miller

Med tanke på Disneys rykte, som ett omättligt hungrigt bolag vad gäller den allsmäktiga dollarn, är det förvånande hur pass länge det kan dröja vad gäller uppföljare till deras diverse biosuccéer. Det är osannolika åtta år sedan Vaiana hade premiär, då mottogs den med öppna armar av kritiker och publik. Den titulära hjälten – som i Europa döpts om från Moana till Vaiana, åkte raka vägen in i publikens hjärtan och sången ’’How Far I’ll Go’’, blev en ny Disney-klassiker som stolt kunde ansluta till moderna favoriter som ’’Let It Go’’ från Frost.

Den långa väntetiden borde därför innebära att Disney lyfter ribban ytterligare, likt dotterbolaget Pixar, och tar konceptet till hissnande nya höjder. Men Vaiana 2 är istället den sortens uppföljare som är oförmögen att röra sig framåt och öppna upp vidderna. Som mycket annat här i livet är tajming en livsviktig detalj. Om det inte vore för den absurda väntetiden på nästan ett decennium, hade detta varit en funktionell om än något ordinär uppföljare. När produktionen nu tagit denna ansenliga tid är dock kraven högre. Det område där Vaiana 2 lyckas växa och göra markanta förbättringar mot sin föregångare är i animationen. Vaiana var ett makalöst stycke film vad gäller det visuella, men denna gång har tekniken, scenografin och den visuella uppfinningsrikedomen tagit oerhörda kliv framåt. Återigen har vi att göra med den bästa tekniken som pengar kan köpa, den färgpalett som filmen använder är lika makalös som den är charmig. Ovanpå det är animationen, mer exakt rörelserna och ansiktsuttrycken lika imponerande, trots den stiliserade estetiken och karaktärernas jättelika ögon är detta några av de mest uttrycksfulla karaktärerna som skådats i digitalform.

Allt detta skall givetvis applåderas, men då vi har att göra med ett bolag som gjort det till tradition att bjuda på animation i världsklass är det inte tillräckligt. Där de bästa uppföljare expanderar konceptet, gör karaktärerna än mer empatiska och prövar dem på olika sätt, väljer Vaiana 2 att bokstavligen trampa vatten. Från första början är det uppenbart att manuskriptet och berättelsen genomgått minst en bearbetning för mycket. Med tanke på att filmen ursprungligen var tänkt att sändas i episodiskt format på Disney Plus är det föga förvånande att hårda kompromisser har varit nödvändiga för att stöpa om det till biofilm. Trion av regissörer, bestående av David G. Derrick Jr. , Jason Hand och Dana Ledoux Miller tar över från John Musker och Ron Clements och överlämnandet av stafettpinnen sker inte smärtfritt. Där Musker och Clements var veteraner vad gäller att arbeta med Disney och animerad film är den nya truppen helt oerfarna vad gäller ett projekt av denna storlek. Något som genast uppenbarar sig i ett berättande som känns haltande. Vaiana 2 har svårt att kännas hemmastadd eller det minsta bekväm, filmen spretar åt alla håll och kanter, flera gånger om känns det som att ett antal olika ideér befinner sig i aktivt krig med varandra. Det tar evigheter för Vaiana 2 att hitta någon riktning och när den huvudsakliga berättelsen väl sätter igång är den oerhört enkel och närmast vardaglig.

Den första filmens emotionella patos ersätts här av sketch-liknande sekvenser med underhållande men lättglömt innehåll. Inget av de många sångnumren är ens i närheten lika minnesvärda eller medryckande som ’’How Far I’ll Go’’. Istället känns allt stressat, ofärdigt och kantigt. Speltiden på knappt 100 minuter duger inte heller till mycket. När filmen väl börjar få upp farten kommer ett slut som varken är imponerande dramatiskt eller emotionellt.

När eftertexterna väl rullar går det inte att undkomma en känsla av gruvlig besvikelse. Trots makalös teknik och fantastiska bilder är innehållet ytterst vardagligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Missilen – brännande aktuell film om hotet från kärnvapen

28 november, 2024 by Rosemari Södergren

Missilen
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2024
Regi Miia Tervo

En stark film som är svår att skaka av sig efteråt om kärnvapen och hur hotet om kärnvapenkrig briserar mitt i våra vardagsliv.

Missilen utspelar sig i en by i finska Lappland på tidigt 1980-tal. En berättelse om hotet om kärnvapen från Sovjetunionen och om journalistik och mediers uppgift och om livet som vi måste leva samtidigt som världshistoriens nedslag slår till.

Huvudpersonen är en ung tvåbarnsmamma, Niina. Hennes man, som hon vill skiljas från, är i fängelse. Händelserna utspelas vintertid, kring jul, och det är mycket snö. Niina har varit och hämtat en julgran i skogen tillsammans med sina barn. På vägen hem kraschar hon med vagnen med julgran i ett fönster till ortens tidningsredaktion, Lapplandsnytt. Fönstret går sönder och Niina måste betala lagningen som kommer att bli dyr. Då hon är rätt fattig erbjuder hon sig att istället jobba ihop pengarna på tidningen. Esko, tidningens chef, är rätt skeptisk men låter henne ändå få börja jobba på tidningen en tag.

En sovjetisk missil faller ner utanför byn. Eller vad det nu är som synts och som fallit ner någonstans. Den finländska militären försöker hävda att det kan vara ett UFO. Händelsen uppmärksammas internationellt och på flera håll sägs det att det måste vara en sovjetisk missil som kan ha en kärnvapenspets. Niina börjar nysta i vad det är och intervjuar militärer och ortsbefolkning.

Med tanke på situationen i världen och i Europa just nu med Ryssland anfall mot Ukraina och den ryske presidenten Putins hot om kärnvapen är filmens innehåll brinnande aktuellt.

Niina har stort stöd från sin morfar när hon försöker hitta sanningen bakom missilen men hennes mamma däremot gnäller och motarbetar henne. Hennes mamma tycker inte alls att Niina ska ägna sig åt journalistik. Hon kan väl söka städjobb, menar mamman. Det märks att händelserna utspelas under tidigt 1980-tal. Niina får många gubbsjuka sex-kommentarer från män. Det skulle vara svårt för män att bete sig lika nedvärderande gentemot en kvinna på det sättet idag, när vi upplevt metoo. Inte för att allt blivit perfekt men det grövsta övertrampen har nog försvunnit till viss del. Tidsepoken är mycket väl fångat i filmen.

Den försvunna missilen väcker stort intresse från hela världen och många militärer och journalister från andra länder kommer till bygden. Alla har olika idéer om vad som hänt men helt klart har myndigheter lagt locket på. Niina är aktiv och försöker hitta sanningen. Hon visar sig ha anlag för att vara journalist.

Mitt i alltihop inleder Niina en relation med en av de unga soldaterna. Men livet är aldrig enkelt. Då kommer hennes våldsamma make tillbaka. Han har släppts ur fängelset och vill att de ska leva tillsammans som en familj igen. Niina har svårt att säga nej. Inte blir det lättare för henne att säga nej då hennes mamma gör allt för att hon och maken ska återförenas. Men hennes ena syster slänger ut honom då hon är säker på att den som en gång varit våldsam kommer att vara det igen. Ingen lätt situation för Niina. Hon tvekar om vad hon ska göra. De har trots allt två barn tillsammans.

Det är som livet oftast är. Även om en journalist är jätte-engagerad i en nyhet pågår livet med familj samtidigt och påverkar möjligheten att fokusera på grävandet. Detta är filmens styrka och samtidigt dess svaghet. Det är lite för många berättelser som vävs samman och filmen blir därför lite spretig och mindre tydlig. Men den i hög grad sevärd. Den har fantastiskt miljöfoto från snöiga finska Lappland. Huvudrollsinnehavaren Oona Airola är enastående duktig. Hon belönades med Dragon Award Best Acting för sin roll i filmen på Göteborgs filmfestival 2024.

Filmen baseras på verkliga händelser, fast dramatiserade, förstås.

Missilen är en brännande aktuell film om hotet från kärnvapen. Och som livet är, slår stora hot till mitt i vardagslivet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, kärnvapen, Missilen, Sovjetunionen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in