• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Udda fine dining koncept inramar uppgörelser vars gränslöshet stundtals övergår i parodi – Bobby Fischer bor i Pasadena på Folkteatern

8 december, 2024 by Mats Hallberg

foton Mats Bäcker

Av Lars Norén

Regi: Frida Röhl

Scenograf & kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Backman

Maskdesign: Suz Åberg

Musikaliskt koncept: Joel Igor Hammad Magnusson

I rollerna: Pelle Grytt, Maria Hedborg, Karin Lycke och Ludvig Stynsberg

Premiär 30/11 2024 på Lilla scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 11/1

Är med om ett sceniskt event, en helhetsupplevelse som alstrar ett spektrum av svårdefinierade känslor. Känslor av utsatthet och oförutsägbarhet, fast också behagliga emotioner av njutbar karaktär. De uppstår under ett klassiskt Norén-drama de luxe vars Östermalmsfamiljs groteska sönderfall får mig att häpna och förläget le om vartannat åt den becksvarta humorn. Är det mitt perspektiv som förändrats eller har regissör Frida Röhl i samarbete med erfarne dramaturgen Magnus Lindman lagt in en glidning i tonen, jämfört med urpremiären för drygt trettio år sedan? Observera att det är föreställningen 5/12 som recenseras, eftersom jag var upptagen av premiär kvällen före och inte fick plats på uppsättningens premiär.

Apropå det inferno och den ångest vi förknippar med en typisk Norén-jul berättade en av hans döttrar i P1 gångna veckan om en helt annan upplevd verklighet. Upplyste då lyssnarna om att fadern skrev uppemot 150(!) pjäser, varav många hittills förblivit ospelade. Jag inventerade hans verkförteckning nyligen i samband med premiär på Göteborgs Dramatiska Teater. Kom då fram till att jag sett cirka femton dramer, live eller på teve. En av dessa var teve-versionen av Bobby Fischer bor i Pasadena från 1990 med Lena Nyman och Stefan Sauk som de vuxna, vingklippta barnen. Cirka femton pjäser plus att ha beskådat ett par pjäser av andra som han regisserat får väl anses vara tillräckligt för att ha en god inblick i dennes estetik. Och som fördjupning inför intervjun jag fick i uppdrag att göra av LO-tidningen 2009 användes förstås En dramatikers dagbok. För den som vill läsa mer om intervjun och mina andra korta möten med Sveriges i nutid främsta kulturexport efter Bergman hänvisas till recensionen av hans skilsmässopjäs Om kärlek på Göteborgs Dramatiska Teater (publicerad här 29/10 i år).

Föreställningen sker i samarbete med restaurang FOLK som huserar i samma lokaler närmast entrén. Serveringspersonalen, fem till antalet, namnges på hemsidan och i det program med inlagda kort och meny vi får när vi lämnar Lilla scen efter att ha vistats där i över tre timmar (lyckligtvis finns en möjlighet att gå på toaletten). Inte fullkomligt uppenbart, men de tre akterna inklusive prolog och epilog ska enligt uppgift anspela på faserna i ett parti schack.

Tillbaka till det omgivande koncept publiken betalar extra för. Jag prioriterar krogbesök högt, lagt mer pengar på den exklusiva vanan än de allra flesta med motsvarande ekonomi. Men mig veterligen har jag aldrig varit på någon som har en stjärna i Guide Michelin. Vid varje föreställning serveras avsmakningsmeny komponerad av kocken Gustav Knutsson från Restaurang Bhoga till uppemot fyrtio personer, vilka indelas i tre grupper. Knutsson sägs till och med ha tolkat manus. De dryckesansvariga heter Lars Olsson och Nicolas Perez medan kockarna som tillreder maten på scen är Jesper Jacobsson och Hannes Persson. Under desserten som avnjuts efter att skådespelarna tagit emot applådtack och Maria Hedborg förklarar hur allt avrundas, frågar jag nyfiket en av kockarna hur det känns att bli betraktad, i egna pauser stå bortvänd från det hiskeliga drama som utspelas ett par meter ifrån honom.

Kristallglas fick vi dricka ur, däremot inga bestick. Tur att det fanns servetter och avställningsbord för oss som inte satt vid enda stora träbordet. Det blev lite ociviliserat kladdigt och smuligt. Tappade räkningen på hur många gånger vi fick skålar och fat med lyxmat. Kom efteråt på hur effektfullt det var att vi svävade i ovisshet om vad som åts, i bjärt kontrast till hur benägna dyra krogar är att tala om exakt varje ingrediens som serveras. Eventuella allergier, alkohol eller ej och val mellan vegetariskt och animalisk kost var enda faktorer kända på förhand. Tajmingen i serveringen inklusive mentala iskylan tillhör konceptet, liksom ljussättning, scenografi och musik.

Hur det smakade? Gott på ett sätt som ofta skulle tillfredsställa en gourmet, även om vissa smaker var överdrivet starka. Ett undantag var en tämligen vidrig, grumlig buljong. Ville man chocka smaklökarna i paritet med hur familjemedlemmar bildligt talat sliter varandra i stycken? Vill påstå att nivån på dryck inte var lika prisvärd som på den kulinariska avdelningen. Över tvåhundra kronor för alkoholfritt alternativ framstår som ett överpris. Vid närmare eftertanke ska betonas att nivån på maten var mycket förmånlig. Hade sannolikt kostat långt mer än det dubbla om menyn hade intagits på Michelin-krogen. Tyvärr börjar detta event inte något vidare för min del. Exkluderades från välkomstskål med draja i foajén, fick istället i motsats till Expressens recensent hålla till godo med smaklös juice. Behövde svälja ”bitterheten”, skaka den av mig för att bli positivt inställd till en oviss fortsättning.

Gradängen är borttagen. Publiken sitter längs tre väggar vilka avskärmas av vinröda draperier. I sista akten får ett par åskådare sätta sig i den soffa som tidigare utgjort centrum för dramatiken, de skrämmande uppgörelser som äger rum i fashionabel våning på Östermalm. Konflikterna får nytt bränsle efter att de fyra familjemedlemmarna varit på teater och sett Lång dags färd mot natt. Loftet ovanför kockarnas arbetsplats har regissör Röhl tagit i anspråk för att markera att familjens sovrum är belägna en trappa upp. Ljussättningen är effektfull, gulaktigt sken eller halvskuggig.

För ovanlighets skull för att vara Norén finns ingen jazz med i föreställningen. Däremot har Folkteaterns huskomponist och oftast anlitade musiker Joel Igor Hammad Magnusson sammanställt kongenial pianomusik av reflekterande karaktär. I scenen på bilden ovan har den alkoholiserade lärarinnan Ellen (Karin Lycke) bestämt sig för att vid midnatt på maxvolym gå loss till ikonisk disco-dänga. Samma låt (I Will Survive) återkommer för övrigt som en slags sorgsen final, i en avskalad, utsökt dröjande version av nämnde kompositör och Mariam Wallentin.

Publiken sysselsatt med att äta och ”skölja ner” vad de inmundigat betraktar en minst sagt krisande familj på några meters avstånd. Ytterst osannolikt att familjeterapi skulle rädda dem. De består av egenföretagaren Carl (Pelle Grytt) vars bevakningsfirma blivit uppköpt av amerikaner. Alltmer desperat försöker han vädja till maka och barn att skärpa sig, sträva efter normalitet. (Han får höra att han avskyr förändringar.) Men förgäves då destruktiva krafter i omlopp inte kan stävjas. Dominanta modern (Maria Hedborg) delar ett flertal drag med Mary Tyrone i den plågsamma pjäs de nyss bevittnat. Vilken skuld hon har i sina barns trasiga psyken är smärtpunkten Bobby Fischer bor i Pasadena roterar kring. Ellen är en periodare som kämpar med att behålla sin lärartjänst. Dricker för att glömma sedan hennes barn dog och hennes förhållande gick i kras för att känna sig värd något. Hon har en gripande utläggning om socialt arv. Provkartan av dysfunktionella beteenden toppas av den tillfälligt hemmaboende sonen (Ludvig Stynsberg). En oberäkneligt labil autist utan konsekvenstänk vars maniska frågor frestar på omgivningen. Flera i familjen anklagas för oviljan/ oförmågan att svara. Som en kulmen berättar han själv bakgrunden till pjäsens titel utan att gå in på forna världsmästarens border line personlighet.

Undanglidande fadern som strävar förgäves efter att familjens representanter ska bete sig respektfullt mot varandra, inpräntar att han försöker göra sitt bästa, ett förhållningssätt också mamman intalar sig att hon praktiseras, fast barnen direkt hugger på dylika kommentarer. Hon som vill hålla sig a jour med vad som händer. I längden får jag som framskymtat enorma problem att ta berättelsen och hur den marinerats med giftpilar på allvar. Det slår över i pastisch, eller rent av parodi. Som ett hopkok på Linje Lusta, Vem är rädd för Virgina Woolf?, Harold Pinter och Tennesse Williams, Se dig om vrede, givetvis Lång dags färd mot natt och snarlika infernon i andra dramer av Lars Norén. Medan somliga scener drabbar med furiös kraft genom att vara på pricken, blir de sammantagna till alltför orimliga och därmed oproportionerliga projektionsytor. Påminner om när musikalartister överbetonar genom att waila.

Ludvig Stynsberg gjorde sin praktik i Bröderna Mozart på Folkteatern tidigare i år. Trots att studierna pågår gör han redan nu avtryck i en tacksam roll. Pelle Grytt har medverkat i ett drygt halvdussin uppsättningar på Folkteatern som jag recenserat plus i en avstickare till Backa Teater. Han ingick i det begåvade team under Erik Holmströms ledning som gjorde dockteater och i en större ensemble roade oss under pandemin med helt olika sätt att tackla Don Quijote, i en genialiskt innovativ och snabb process. Maktlös betraktar hans rollfigur hur elakheter haglar omkring honom, brusar utan framgång upp ett par gånger. En durkdriven skådespelare som övertygat hos Teater Galeasen får i denna uppsättning överlåta de mest intensiva monologerna till övriga i ensemblen. Både han och Maria Hedborg har gjort en rad roller i film och för teve.

I mångt och mycket är pjäsen en rasande konflikthärd, en envig emellan dotter och föräldrar. Ett antal av mamma Gunnels repliker sårar när hon i vredesmod försvarar sig, blickar tillbaka. Olösta trauman kommer upp till ytan. Hos Hedborg som jag i första hand associerar med Backa, roller i Fucking Åmål och Gösta Berlings saga på SVT Drama, utkristalliseras ett tonfall publiken förmodligen kommer bära med sig. Mixen av hävdelsebegär och uppriktig förtvivlan gör definitivt avtryck.

Frilansaren Karin Lycke tycks utrustad med en särskild sorts kvalitet, vars nerviga utstrålning kan bli nära nog kuslig att beskåda. Det är som om ingen hinna existerar emellan skådespelaren och rollen, något som dramatikern troligen kände till. Ända sedan genombrottet i Breaking The Waves verkar hon typecastas till att porträttera individer plågade av demoner, befinnande sig på gränsen till att gå sönder. Har sett henne i minnesvärda gestaltningar hos fria grupper (inte minst Göteborgs Dramatiska), Tofta Sommarteater och hos Stadsteatern och Folkteatern. I den pjäs vars titel hämtats från Ellens broder och dennes idol, överräcker Lycke till oss ett kolossalt starkt porträtt. Man begriper inte varifrån den enormt uppbådade energin kommer. Trots berättigade hyllningen hade regissören tjänat på vrida ner utfallen några steg ibland. Uppsättningen tappar emellanåt trovärdighet på grundval av hur attackerna skoningslöst iscensätts..

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Recension av tv-serie: Whiskey on the Rocks – rolig, spännande och tankeväckande

8 december, 2024 by Rosemari Södergren

Whiskey on the Rocks
Betyg 4
Premiär på SVT och SVT Play 25 december 2024

TV-kanalerna liksom streamingtjänster har laddat upp med massor inför jul och nyår. Så klart. En tv-serie som jag ser mycket fram emot att se under jul- och nyårsledigheten är Whiskey on the rocks som har premiär på juldagen på SVT.

Rolf Lassgård spelar den svenska statsministerns Thorbjörn Fälldin. Jag kan tänka mig att han är perfekt för att göra den rollen. Vad jag förstår speglar serien inte allt helt enligt hur det gick till, det är trots allt ett drama. Det kommer säkert att sätta igång många minnen från den tiden. Den amerikanske president var Reagen och i Sovjetunionen härskade Brezjnev. Det kalla kriget låg som ett hotfullt moln över världen.

Whiskey on the rocks är en spännande, galen och tankeväckande satirserie i sex avsnitt om de dramatiska dagar 1981 då den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Blekinge skärgård och världen stod på randen till ett storkrig. Rolf Lassgård spelar huvudrollen som statsminister Thorbjörn Fälldin. Rolf Lassgård har lyckats fånga mycket av vad jag känner igen som Fälldins karaktär, visserligen med humor men också med värme.

Pressinformation om serien: När ett av befälen på den sovjetiska ubåten får besked om att han blivit pappa finns det inga gränser för festligheterna ombord. Men mitt i firandet händer något som får stämningen att störtdyka: U 137 går på grund alldeles intill Sveriges hemligaste marinbas. Statsminister Thorbjörn Fälldin, spelad av Rolf Lassgård, har plötsligt hela världens ögon riktade mot sig. Hur ska han lyckas förhindra de fientliga världsledarna Brezjnev och Reagan ifrån att utlösa ett storkrig? Han har ingen större hjälp av sin velige utrikesminister (Anders Mossling) och den stridslystna överbefälhavaren (Niklas Engdahl), med sin ständiga skugga, sekundanten Håkan Martinsson (Filip Berg). När supermakternas krigsfartyg närmar sig Sveriges kust är statsministerns order till kommendörkapten Karlsson (Per Lasson) tydlig: HÅLL GRÄNSEN!

Elsa Saisio (Stygga pojkar) spelar den sovjetiska ambassadören Aleksandra Kosygina som statsministern hittar en bundsförvant i. Katrin Sundberg (Maria Wern) spelar statsministerns sekreterare Barbro Hultén, Kęstutis Stasys spelar Leonid Brezjnev och Mark Noble spelar Ronald Reagan. Bland övriga roller märks Adam Lundgren (Vår tid är nu), Cissi Forss (Fullt hus), Per Ragnar (Max Anger) och Anton Lundqvist (Kenny Starfighter).

Henrik Jansson-Schweizer (Tjockare än vatten) har skrivit manus efter en originalhistoria av Jonas Jonasson (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann) och serien regisseras av Björn Stein (Känn ingen sorg, Midnattssol, The Defeated). Producent: Jan Marnell.

SVT och Disney+ samproducerar tillsammans med Skyverse, ett Humanoids-företag, som också producerat serien. Seriens sex avsnitt publiceras på SVT Play den 25 december 2024. Serien sänds i SVT1 varje dag med start på juldagen.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Rolf Lassgård, SVT, SVT Play, Whiskey on the Rocks

Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

7 december, 2024 by Rosemari Södergren

Beck – Vilhelm
Betyg 3
Premiär på TV4 Play 6 december 2024
Regi Per Hanefjord

När du film nummer 51 om Beck med Peter Haber haft premiär kan vi konstatera att det gamla, trogna, stabila gänget som filmerna byggt på blivit mer och mer slitna. Vilhelm, Martin Becks barnbarn, tar alltmer över rollen som Beck. Valter Skargård levererar som Vilhelm. Om filmserien efter ska överleva är det med Skarsgårds Vilhelmm som central karaktär. Sedan är ju frågan om det är önskvärt att en filmserie fortsätter i det oändliga.

Vilhelm är patrullerande polis i början av denna film. Av en händelse är han och hans patrull på plats för ett mord. Vilhelm lägger märke till en detalj kring hur offret tejpats och det påminner om en tejpning vid ett annat inbrott, som dock inte hade dödlig utgång. Men mordutredarna vill inte lyssna på Vilhelm, som så klart börjar utreda på egen hand.

För att inte förstöra spänningen för den som ska se filmen tänker jag inte berätta mer om handlingen. Men en sak är tydlig: Det är Vilhelm som är huvudkaraktär och mest intressant.

Av tradition brukar Beck-filmerna ha ett starkt samhällskritiskt tema. Det har den nu också. Men den är långt ifrån realistisk. Det är väldigt synd om brottslingarna i Vilhelm – Beck. Hela den sorgliga historien om två av samhället och alla övergivna tonårsbröder som måste råna för att försörja sig köper jag inte. Speciellt inte när samhället ser ut som det gör idag, med farliga kriminella gäng som rekryterar barn och där ledarna i dessa gäng är relativt unga män, ofta med utländsk bakgrund som den så kallade ”Jordgubben” som till och med fick hjälp av svenska Skatteverket under sin flykt-tillvaro i Turkiet, som Expressen berättar om:
Under gängledaren Ismail ”Jordgubben” Abdos flykt från Sverige har Skatteverket hjälpt honom med viktiga dokument – och ignorerat flera larm.

Nu har inte filmen Beck – Vilhelm något med Jordgubben eller gängkriminella i Sverige att göra. Och det är ett stort minus att de verkliga problemen i det svenska samhället idag med kriminella gäng där barn rekryteras totalt förbigås med tystnad av Beck-filmernas skapare.

När den nya polischefen, bra spelad av Nina Zanjani, intervjuas i tv sitter Alex och övriga i mordgruppen och tittar på talet via en stor tv som hänger på väggen på kontoret. Tittar verkligen poliser på gammel-tv när de är på jobbet? Har SVT Play och andra play-kanaler inte nått in till polishuset?

Överlag är handlingen väldigt ytlig, otidsenlig och svår att alls tro på. Den enda behållningen är Valter Skarsgårds Vilhelm som har fart och engagemang.

Denna film nummer 51 i Beckserien med Peter Haber når inte upp till högsta klass men är ändå bättre än de senaste Beck-filmerna i denna serie. Vilhelm kan vara räddningen, så klart. Fast hur relevanta är de alls? Är det ens intressant att det kommer fler. Film nummer 52 kommer under 2025. Tja, kan det bli den sista?

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV, TV-serier Taggad som: Beck, Filmkritik, Peter Haber, Valter Skargård

Teaterkritik: Den långa flykten – en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning

7 december, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Den långa flykten
Av Richard Adams
Översättning Britt G Hallqvist
Dramatisering och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Komposition Anna Lund
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern 6 december 2024

Årets stora familjeföreställning för alla över nio år. Premiären fick stående ovationer och massor av bravo-rop. Äventyr, spännande, hjärtevärmande, tankeväckande – denna föreställning har allt. Som alla riktigt, riktigt bra föreställningar som vänder sig till alla åldrar (över nio år) har den massor som talar både till vuxna och barn.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.

Den långa flykten bygger på Richard Adams roman från 1972, en episk saga om att överleva i värld fylld av hot. Den handlar om en grupp vilda kaniner som ger sig av på flykt då deras boende är hotat av människornas framfart. När boken kom blev den en succé världen över. Dess ämne om miljöförstörelse som tvingar varelser på flykt är om möjligt ännu mer brännande aktuellt idag. En annan av berättelsens undertoner handlar om diktaturer och om frihet. När boken kom läste många av oss in en symbolisk skildring av kalla kriget. Idag finns många flera lika tydliga tolkningar. Men alla dessa teman om samhället, politik, miljö och klimat hindrar inte att handlingen utan dessa tolkningar är ett stort spännande underhållande äventyr.


Föreställningen har en enastående balans mellan spänning och glädje, med sång och dansnummer och dramatiserad handling och berättade delar. De delar där handlingen berättas görs av den flygande måsen Kahar med fantastiska Jörgen Thorsson. Det är helt fenomenalt hur regissör, scenograf och hela temat utnyttjar höjden, bredden och djupet. Att låta en rolig mås flyga över publiken och föra fram de berättande delarna är en helt fenomenal lösning.

Scenografin används smart med två stora trätrappor på var sin vridscen som kan förvandlas till höga berg, till kaninhålor eller vad som behövs för handlingen. Regissören Alexander Mørk-Eidem har tidigare gjort de hyllade uppsättningarna Alltid vara vi, Röde Orm, Morbror Janne och Djungelboken. Allt jag sett Alexander Mørk-Eidem ligga bakom har varit genomtänkt och väl fungerande och starka scenupplevelser. Nu gör han tillsammans med sitt team en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning, utan tvekan,

Ett stort plus för hela gruppen skådespelare som är så samspelta. Ensemblen är stor och består av cirka 25 medverkande däribland Lancelot Ncube, Nina Dahn, Shebly Niavarani, Manuela Gotskozik Bjelke, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase, Gerhard Hoberstorfer, Bahador Foladi, Angelika Prick, Jörgen Thorsson, Odile Nunes, Anders Johannisson, Magnus Bjøru samt kompositören och trumslagaren Anna Lund.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Till synes oförenliga berättelser om att nå fram och hitta sig själv – Teorier om människan på Backa Teater

6 december, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola Klelbye

Av: Bereket Hailemariam

Regi: Lars Melin

Scenograf & kostumdesign: Josefin Hinders

Kompositör och ljuddesign: Jonas redig

Ljusdesigner: Bella Oldenqvist

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Yohannes Frezgi, Nikola Borggård Gavanozov, Sharzad Rahmani

Urpremiär 4/12 2024

Spelas på Backa Teater Lindholmen på Hisingen till och med 29/3

Från 14 år

Ibland stöter man på en uppsättning vars syfte förefaller dunkelt. Och man undrar över vad vad den återberättande pjäsen vill ha sagt. Vilket är budskapet från den nya röst Barnteaterakademin fått fram och Backa i egenskap av värdteater därefter coachat? Nu är ju förvisso tonåringar målgrupp för Teorier om människan, men från min horisont förblir det tämligen oklart, något förvirrande. Vad finns för den ungdomliga publiken att ta med sig och dryfta i lärarledda diskussioner. Kan den unga ensemblens resonemang appliceras på eleverna, utmana dem som tittar på under halvannan timme till reflektioner?

Regissör Lars Melin (tillika konstnärlig ledare) ”medger” att texten är ogripbar, fast han samtidigt hävdar att den berör och handlar om att hitta sitt sammanhang. Det sista påståendet kan jag gå med på då det förmodligen utgjort en grundbult i ambitionen att skildra vilsna tonårssjälar. Mina frågor väcks av en disparat uppsättning om vänskapens prövningar, besatthet av hip hop och uppslukande passion. Bereket Hailemariam väljer därtill i sin debut som dramatiker att återkommande anspela på dokumentär om pingviners livsbetingelser plus den banbrytande jazzsaxofonisten och sökaren John Coltrane. Enligt dramaturg Kristina Ros finns det i pjäsens form likheter med jazz och till och med Shakespeare .

Manusförfattaren är född 1989 i Norrtälje och bor numera i Malmö. Att han genomgått författarskola på Briskops Arnö och för närvarande studerar Litterär Gestaltning i Göteborg förefaller logiskt när man ser pjäsen. Det rappa bildspråket, referenser som stänger ute vi som är ett par generationer äldre och överhuvudtaget ett avancerat filosoferande om tillvaron med märkliga sidospår. Denne välutbildade man har, föga förvånande, också läst teologi och just filosofi. Premiären av Hailemariams förstlingsverk försenades på grund av pandemin. Sedan Teorier om människan bearbetats med dramaturg Stefan Åkesson som bollplank och färdigställts av teamet har pjäs av honom spelats på Angereds Teater. Och författaren som tidigare skrivit noveller och poesi arbetar för närvarande på både roman och novellsamling.

Kala scenografin i svart symboliserar en exteriör. En skolgård med lyktor, bänk och en avskärmning. som inte är en skateboard-ramp utan uppseendeväckande nog en scen med piano, kontrabas, saxofon och mikrofonstativ. Vi möter en trio ungdomar som hänger och chillar, delar erfarenheter samtidigt som en hel del dem emellan skaver. Replikerna från Sami, Josef och Hermon är ettriga, inte sällan med lätt aggressiv prägel. Vi får veta att de roterar kring vänskapens lagar och ords betydelse. För Hermon ställs allt på sin spets när hon får reda på vem som är förälskad i hennes storasyster. Tar till mig flera utläggningar inledningsvis, stimuleras av dem innan det etymologiska harvandet dras ut i meningslösa cirkelresonemang.

Ska påpekas att vurmandet för gangsterrappare och livsstilskriminella fläckar ner uppsättningen en aning. Latin Kings och Petter tycks ses som old school medan C. Gambino och Yasin hyllas. Roade mig med att läsa ett par av den senares texter (pinsamt nog hyllade av SR och Grammis-jury) vilka dramatikern angett som inspiration under skrivprocessen. Konstaterar att narcissistiska verserna glorifierar brottets bana och föraktar oss vilka prioriterat hederlighet, skötsamhet samt förstår värdet av samhällskontrakt. Att det gullas med farliga individer vars ideal ekar av hänsynslöshet är djupt problematiskt. Lite underligt för övrigt att Jonas Redigs spännande musikläggning knappt alls innehåller hip hop eller någon jazzig improvisation.

Skådespelarna är duktiga, märks att de brinner för att stå på scen, uttrycka sig och gå in i sina rollfigurer. Fast de med trovärdighet gestaltar individer i övre tonåren, har de alla tre examinerats nyligen från motsvarande Scenskolan. Trion har tilldelats stipendier och var för sig gjort flera filmer, varav somliga får premiär senare i år. Nikola Borggård Gavonozov såg jag i Nationen på samma scen, Yohannes Frezgi minns jag från amerikanskt nutidsdrama på Trixter härom året och Sharzad Rahmani har engagerats av Angereds Teater, tagit kandidatexamen i journalistik och digitala medier och dansat hela sitt liv. Lovvärt att de utrustats med myggor och bemödar sig om oftast tillräckligt tydligt uttal. även när deras roller är uppjagade. Grabbarna turas om att i maklig takt cykla runt scenen på sin BMX-cykel, håller skickligt balansen. Rahmani å sin sida visar inte upp sin danstalang, kutar däremot ett varv runt scen.

Vad som tillkom hos Barnteaterakademin (grundades 2005) som en grovmanusbeställning i projektet Nya röster 2021 är en mix av flera utdragna trådar, jämte ett par som förblir kvar på idéstadiet. Ett viktigt inslag riktat direkt till unga målgruppen adresserar vådan av att bli beroende av smart phones och illusionen av att vara mindre ensam när du kommunicerar digitalt istället för IRL. Vidare torde det vara första gången det finns instrument på scen hos Backa utan att de tas i bruk, toner endast antyds. Avslutningsvis kan jag som ingående i en jazz-jury inte låta bli att nämna att jag äger fem skivor med John Coltrane, exempelvis genombrottsplattan Giant Steps som förekommer i pjäsen. Huruvida vad Frezgi redogör för om hans esoteriska utveckling är helt tillförlitligt ska jag låta vara osagt. På premiären blev det omgående stående ovationer. Att jag inte var lika entusiastisk kan också ha berott på besvärande huvudvärk och en förhöjd kroppsvärme som fick mig att tro att jag skulle bli sjuk, vilket lyckligtvis bara var en tillfällig svacka.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in