• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Patetisk envåldshärskares ologiska nycker exponeras magnifikt i uppdaterad kult-absurdism – Kung Ubu på Göteborgs Stadsteater

15 februari, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Av Alfred Jarry (översättning Sture Pyk)

Bearbetning: Malin Stenberg, Anna Berg och ensemblen

Regi: Malin Stenberg

Scenografi och ljusdesign: Max Mittle

Kostymdesign: Heidi Saikkonen

Maskdesign: Linda Jean Nieminen

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Musik: Karl Jonas Winqvist

Koreografiöga: Dorte Olesen

Dramaturg: Anna Berg

I rollerna: Mia Höglund-Melin, Bejamin Moliner, Johan Stavring och Malin Morgan

Premiär på Lilla scen 12/2 2025

Spelas till och med 22/3

Till protokollet ska anföras att jag såg föreställningen 13/2 eftersom premiären krockade med lockande gästspel på Storan. Under en nästintill fullsatt föreställning satt publiken längs tre väggar, fick tillfälligt lämna sina platser då paus var inlagd, vilket ur dramaturgiskt hänseende visade sig visade sig vara ett klokt upplägg. Just denna kväll kunde man få mer kött på benen genom att i foajén utanför Lilla scen, lyssna på ett samtal mellan regissör Malin Stenberg och kulturskribent Magnus Haglund om pjäsen och den surrealistiskt inriktade franske författaren som på grund av utsvävande leverne dog endast trettiofyra år gammal. Missade tyvärr Salong Ubu. För mig var Kung Ubu och Den fjättrade Ubu outforskad terräng. Saknar uppgift om när den senast sattes upp i Sverige, men sett att mannen som grundade läran om patafysik och ställde till med skandal vid urpremiären 1896 skapat en strid ström av adaptioner vilka också blivit till musikal, film och opera.

Alfred Jarry betraktas som en föregångare till dadaism. Ur hans hejdlöst infallsrika estetik uppstod i betydligt mer avskalad form epokgörande dramatik av absurdistiskt lagda dramatiker som Beckett och Ionescu och det refereras frapperande ofta till Ubu Roi. Kan väl hävdas att verk av Elfriede Jelinek ingår i samma eller snarlik kategori. Diffusa begreppet patafysik har i Sverige som bekant haft två av sina främsta tillskyndare i Claes Hylinger och Magnus Hedlund, vilka båda förekommer i en samling texter översatta och kommenterade av Sture Pyk. Vetenskapen Jarry lanserade förklaras i termer av ”läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap” (Wikipedia), vilket leder till en utvidgning av etablerad vetenskap genom att utmana och med fantastisk påvisa parallella möjligheter. Estetiken förlagd till ett tillstånd bortom fysiken, sägs kännetecknas av färgglada och udda element, en oförutsägbar lek med överdrifter. Apropå översättningen av Malin Stenbergs uppsättningen förtjänar den lovord. Att konstant använda idiomatiska uttryck och krydda med malplacerade metaforer tyder på fenomenal lingvistisk vighet.

Malin Stenbergs regi har jag tidigare kunnat beskåda i exempelvis Djävlar på hjul på Stadsteatern och i den alldeles lysande Jeanne DÁrc på Backa. På teaterns hemsida introducerar hon pjäsens motiv och influenser till bearbetningen hon utfört tillsammans med dramaturg och ensemblen.. Beskriver vad som ursprungligen blev ett fiasko som ett portalverk, rubriceras som en nidbild av en diktator. Vi får veta att galna dramatiken utlöses av beslutet att invadera Polen. När befolkningen utplånats klagar despoten över uteblivna skatteintäkter. Vansinniga handlingar av enbart destruktiv art och obegripliga uttalanden sker därefter slag i slag, igångsätts efter att lustigt kraftuttryck avlossats.

Absurdismen i sin mest destruktiva form triumferar således. Å andra realiseras ofattbar ondska och ofantliga klyftor runt om i den existerande världen vars länder till övervägande del består av diktaturer., Borde inte behöva påpekas att USA inte tillhör dessa beklagansvärda nationer. Hur Stenberg analyserar rådande läge behöver kommenteras. Återkommer i ämnet.

Scenografin med ett sinnrikt bygge i vitt metall vars belamrade konstruktion skådespelarna smidigt kliver in i och över, för att teatraliskt beträda olika ytor inklusive toalett bidrar till en eggande helhet. Sammalunda gör svischande ljudet som markerar ny scen. Max Mitle kombinerar förtjänstfullt ansvarsområdena scenografi och ljus. I andra akten blir man varse hur kompositören Karl Jonas Winqvists musik anger tonen. Detta i en akt då den lynnige kungen genomgår en metamorfos, avsiktligt kullkastar maktbalansen och inte längre vill styra utan tjäna som slav.. Effektfullt förekommer därtill teman från, om öronen rätt uppfattar, främst Chopins begravningsmarsch och Carl Orffs suggestiva körverk Carmina Burana.

Ett par gånger i första akten trampade uppsättningen nästan vatten trots frossandet i tokroliga upptåg, vilka givetvis finns med som en skrämmande påminnelse om tyranners maktfullkomlighet. Läst att förlagan ska ha varit en elak lärare som det florerade berättelser om jämte parodiska sekvenser baserade på några av Shakespeares mest berömda tragedier. Samlade bedömningen stannar ändå vid att produktionen bör betraktas som ett odiskutabelt utropstecken.

Samtrimmade skådespelare hugger lustfyllt in på sina utflippade roller. Finns anledning att tro att ensemblen är handplockad. Kvartetten uppvisar en vana vid absurdistisk teater i avsaknad av logiska mönster i intrig och repliker. Mia Höglund Melin i centrum tar maximalt ut svängar, vilket hänförde GP:s stränga kritiker och resulterade i rubrik. Jag instämmer! Hennes kropp och mimik, likväl som ett imponerande spektrum av tonfall gör hennes gestaltning mycket minnesvärd. I merparten av den både förtätade och upplösta kortare andra akten, äger hon i ensamt majestät scen. Likt Karin De Frumerie i Hamlet härom året verkar Höglund Melin ha älskat att sätta tänderna i en maskulin, psykotisk figur.

Johan Stavring (setts i fyra uppsättningar på Backa Teater) har mer än ett halvdussin roller att hålla reda på, vilka växlar emellan att befinna sig i överläge eller misär och förtryck. Understryker gärna dessa figurers belägenhet med en slags panik, förtvivlade utbrott. Malin Morgan har ungefär lika många ”kufar” och celebriteter att skifta emellan. Med tanke på vad hon gjort på film och ett antal strålande insatser på Folkteatern i Göteborg ska mångsidigheten betonas. Tro det är hennes debut på Stadsteatern. En frilansare som framgångsrikt varvat uppdrag Folkteatern (var senast Onkel Vanja i Anna Takanens lysande uppsättning) – Stadsteatern är Benjamin Moliner. Här gör han primärt avtryck som sjåpig ”kärringlurk” porträtterandes fru Ubu. Han tycks ha en särskild fallenhet för att gestalta vilsna, kämpande undantagsmänniskor. Ska framhållas att den groteska tonen medför att publiken inte drabbas av deras öden. Illustrerar istället på ett medvetet fragmentariskt vis vämjeliga företeelser och vådan av oförblommerad härskarmentalitet. Lite kul att uppsättningen bokstavligt talat införlivat en ”hävstång” (se bild nedan) att spänna musklerna i.

Även om Stenberg förmår att hålla sin woke-linje stången, förhållandevis implicit, behöver andemeningen kommenteras, Parallell kan dras till exempelvis aktuella och gästspelande Skål för livet. Där adresseras ett par gånger spillror av nynazistiska fästen i Sverige medan barntorpeder, kriminella klaner, hedersförtryck, välfärdsbrottslighet, Hamas-vurmande (betänk aggressionerna och hoten emanerande från det olagliga tältlägret i Vasaparken) och orsaken till förhöjda säkerhetsläget sorgfälligt förtigs.

Bearbetningen av Kung Ubu undviker nogsamt hela innehållet i Douglas Murrays rysare Kriget mot väst, samtliga terrorattentat i Europa utförda av islamister, fasansfulla omfattande tortyrskandalen (grooming scandal) som rullats upp i England där förövare med specifikt ursprung ofta skyddats, framväxten av IS, bombdåden och skjutningarna i Sverige som saknar motstycke. Tvärtom antyds skamlöst genom vad som slängs i soppåsar, åskådliggörande av tortyr, en blåsippa fäst vid en mynning med mera att galna gubbar i USA (pressekreteraren är en 27-årig kvinna som rent objektivt håller oändligt högre nivå än den föregående administrationens) och Europa symboliserar mörka krafter.

I motsats till en tidigare president som ironiskt nog belönades med Nobels fredspris har Trump aldrig startat något krig, vilket alla inom MSM, akademin, kultur-Sverige och politiker som hatar hans pompösa person och drastiska politik bör vara anständiga nog att medge Och i skrivande stund obstruerar demokrater och tjänstemän flera av de lagar han infört och gått till val på. Och situationen i det polariserade USA har på en mängd områden varit förödande under Demokraternas styre, vilket lade grunden till maktövertagandet i Vita huset. Hade uppskattat om Stenberg i en förvisso lyckad uppsättning, haft med mer av nålstick om vänskapskorruption och dylikt och den berättigade skräck för ryssen (något jag minns från lumpen i slutet av 70-talet) i soldatuniform som förekommer.

Pressfoton: Ellika Henrikson

Arkiverad under: Scen

Recension av tv-serie: Under the Banner of Heaven – omskakande, ohygglig skildring av vad fundamentalistisk religion kan få människor till

14 februari, 2025 by Rosemari Södergren

Under the Banner of Heaven
Betyg 4
Premiär på SVT Play 12 februari 2025 – har visats på Disney + under 2022
Regi Courtney Hunt, David Mackenzie, Dustin Lance Black, Isabel Sandoval, Thomas Schlamme

En omskakande, ohygglig skildring av vad fundamentalistisk patriarkalisk religion kan innebära och göra med människor. Vi får följa kriminalpolisen Jeb Pyre (Andrew Garfield) som utreder ett mord på en ung kvinna, Brenda Lafferty, och hennes femton månaders baby. Serien bygger på verkliga händelser under 1980-talet. Det är en true crime som är baserad på Jon Krakauers bok och manus har skrivits av Dustin Lance Black som också regisserat ett avsnitt.

Alla ledtrådar pekar snabbt på att mordet är kopplat till mormoner och har något att göra med en högt uppsatt mormon-familj i Utah. Fallet gräver sig djupt in i Jeb Pyres tankar och känslor då han själv är troende mormon. Hans tro ställs inför en utmaning och han börjar ifrågasätta sin egen tro.

Serien ger många inblickar i hur mormoner lever och hur denna religion kommit till. Den gör en djupdykning i mormonkyrkans mörka förflutna men visar också samhörighet som finns inom samfundet. Men det är en samhörighet som också gör människor ofria, då de måste lyda sina ledare. Den fruktansvärda massakern på nybyggare, The Mountain Meadows Massacre, som också finns med i tv-serien Amerikan Primeval är också skildrad i denna serie som ett exempel på det våld som mormoner byggde sin stat på.

En omskakande, stark skildring av fundamentalism inom mormonkyrkan som på många sätt har likheter med islam och islamism. I likhet med islam har också mormonkyrkan kommit till i samverkan med en del våld redan från start. Många religioner och samfund kan ha gripit till våld under hot men i likhet med islam har också mormonkyrkan redan haft våldsamma män redan från början för att bosätta sig någonstans eller tvinga människor att bli medlemmar. I likhet med fundamentalistisk islam är kvinnor i mormonkyrkan underordnad mannen. Hur underordnad kvinnor är varierar inom olika grenar av mormonkyrkan. Liksom i islams början var också månggifte både tillåtet och något som ansågs bra inom mormonkyrkan i början.

Något som är lite orealistiskt är att Jeb och de andra poliserna går in på brottsplatser utan handskar vid flera tillfällen. När Jeb besöker brottsplatsen första gången går han in där ensam, utan handskar och inget skydd för sina skor. I kriminalserien från nutiden skulle det aldrig gå till så. Jag undrar om kunskapen hos amerikansk polis har förändrats så mycket sedan 1980-talet?

Serien är engagerande och av och till väldigt otäck, men det är också vad fundamentalistiska samfund kan vara. Ibland tycker jag att serien är något seg, en del scener upprepas flera gånger, fast något kortare, som om seriens skapare inte litar på att vi som tittare förstår vad som hänt tidigare. Serien an också kan vara lite rörig ibland eftersom den både skildrar ”nutiden” och vad som hänt i familjen Lafferty tidigare och vi får också emellanåt följa händelser kring mormonkyrkans grundare för att kunna dra paralleller till det som händer bland dess efterföljare i nutiden. Men trots detta tycker jag serien är intressant och väl värd att se. Det finns också något positivt med en serie som tar sig tid att berätta något lite mer på djupet.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Mormonkyrkan, SVT Play, TV-serie

Teaterkritik: Pelikanen – Gripande rysare om en familj i obalans

14 februari, 2025 by Ingegerd Rönnberg


Foto: Mats Bäcker

Pelikanen
Av August Strindberg
Manus och scenografi Emil Graffman
Ljus Tobias Hagström Ståhl
Kostym Helle Carlsson
Premiär 6 februari 2025 på Dramaten
Föreställning som recenseras 13 februari 2025
Medverkande Lena Endre, Electra Hallman, Peter Viitanen, Anneli Martini och Torkel Pettersson

Strindbergs intelligenta kammarspel Pelikanen spelas sällan på svenska teaterscener. Därför är det mycket välkommet att Dramaten sätter upp dramat. Regissören Emil Graffman förpackar elegant berättelsens stora känslor i ett litet intimt påträngande format. En skicklig ensemble gör att föreställningen verkligen berör. Det går inte att värja sig mot denna rysare om hur avsaknad av närhet och omsorg kan bryta ned människor.

Pelikanen brukar kallas en bild av ett modersmonster. Självfallet är den egoistiska och fåfänga modern som grovt försummar sina barn en komplex roll värd att diskutera och analysera. Men Emil Graffman poängterar i sin tolkning att berättelsen kärna är en familj i djup obalans och att Strindbergs blick på karaktärerna är kylig men att där ändå finns medkänsla. Alla familjemedlemmar plågas av ångest är fyllda av begär och har en vild frihetslängtan i sitt inre.

Dramat inleds med att maken i familjen oväntat dör. Eller egentligen börjar allt med ett skrik i mörkret som får besökare att rycka till i bänkraderna. Detta skrik anger tonläget i föreställningen. Karaktärernas nerver är på helspänn och handlingen innehåller drastiska vändningar. Ibland rycker de till som om de fått en stöt.

Att Lena Endre lockats tillbaka till Dramaten för att spela modern är givetvis ett stort plus med Pelikanen. Hon är en av våra främsta skådespelare och gestaltar insiktsfullt och mångbottnat denna kvinna som är sig själv nog. Inte sedan hon gjorde Lady Macbeth i Staffan Valdemar Holms föreställning på Dramaten har hon varit så hemskt bra. Lena Endre är dessutom en skådespelare som värnar om samspelet och inte skymmer resten av ensemblen.

Modern verkar aldrig ha älskat sin man och tycker kanske att det är skönt att han är död. Hon bryr sig inte heller om sina barn, rycker på axlarna åt deras oro och längtan och inleder obekymrat en förbindelse med sin nyblivna svärson. Hennes framtidsfokus är att ensam få styra hushållet. Hon tänker bo kvar i den stora salongen, medan det nygifta paret får nöja sig med mindre rum, och leva gott på de pengar maken lämnat efter sig. Sonen tänker hon kallsinnigt sparka ut och det trogna hembiträdet likaså.

Men handlingen utvecklas inte alls som modern tänkt. Hon kastar alltmer desperat i sig ångestdämpande medicin mellan förtjusta och omsider lite virriga tirader om hur uppvaktad hon blev på dotterns bröllop, att alla ville dansa med henne och att hon kanske ska gifta om sig.

Rollporträtten av de vuxna och själsligt förkrympta barnen är fint utmejslade av Electra Hallman och Peter Viitanen och aldrig överdrivna trots häftiga utbrott. Som publik känner man deras vånda och längtan.

Syskonen är fulla av självförakt och svaga och sjukliga av att närmast ha fått svälta under sin uppväxt. Gerda säger med tom röst att hon är lycklig som fått den man hon vill ha. Men hon vet att Axel redan är trött på henne och moderns älskare. Dessutom har läkaren konstaterat att hon inte kan få barn. Så vad finns att hoppas på?

Sonen saknar förtvivlat fadern och flyr in i spriten och musiken. Han vet inte vad han ska ta sig till med sitt liv. Hittar ingen riktning och skräms av ensamheten som väntar. När han läser ömsint brev i sin hand som fadern skrivit till just honom bryter han nästan samman av sorg.

Desperat försöker syskonen finna tröst i varandras famn och det antyds att de kan ha ett incestuöst förhållande.

En ljuspunkt i föreställningen är hembiträdet i härlig gestaltning av Anneli Martini. Margret verkar ha frid i sitt sinne, talar uppriktigt – dock för döva öron förstås – om hur modern behandlat barnen och hur det skadat dem. Hon ser nya möjligheter när tillvaron förändras.

Svärsonen är en roll som främst kan beskrivas som en penninggniden och falsk person utan äkta känslor. Torkel Pettersson gör trots kort tid på scenen avtryck.

Scenrummet går i gråsvarta toner med ett sängskåp i centrum och en spegel modern i början gärna dröjer vid och sedan skyr. Ljuset strömmar in när rollfigurerna tänder lampor och belyser det de vill gömma undan. Mörka ridåer dras ibland oväntat för – vilket väcker förvåning. Idag är ridåer närmast tabu inom teatern eftersom de anses skärma av upplevelsen.

Modern glänser symboliskt kostymmässigt i först en vacker blå dräkt och sedan en böljande blodröd klänning. Barnen har kläder i bleka toner som de skuggfigurer i tillvaron de känner att de är.

Föreställningen slutar verkligt otäckt och visar hur fruktansvärda val människor som tycker att de kränkts och förlorat allt kan göra. Pelikanen är en drabbande och mycket välspelad föreställning. Missa den inte!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: August Strindberg, Dramaten, Lena Endre, Pelikanen, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: A Complete Unknown

14 februari, 2025 by Elis Holmström

A Complete Unknown
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 februari 2025
Regi James Mangold

Om A Complete Unknown hade kommit för tio år sedan hade den med största sannolikhet hyllats som en kolossal triumf. Ett stycke utsökt film som med fantastiskt hantverk gestaltar Bob Dylans mest kreativa år. Men filmer om musikaliska storstjärnor och deras snåriga liv är nu förtjänta av samma kritik som filmer om män och kvinnor i färgglada dräkter fått utstå.

Med filmer som Bohemian Rhapsody, Rocket Man och Bob Marley: One Love är det som på engelska kallas för musical biopic en utstuderat förutsägbar och ofta totalt ointressant premiss för en film. En stor del av problemet är att filmerna vägrar att ändra profil eller struktur. Oavsett om det är Ray Charles eller Amy Winehouse som får sitt liv presenterat på film återkommer numera förutsägbara sekvenser och lika uppenbar tematik. Det är uppgång och fall, resan tillbaka från botten till toppen och kändisskapets höga pris.

Regissören James Mangold var själv delaktig i att starta denna genre i och med sin biografi om Johnny Cash döpt efter sångarens legendariska låt Walk The Line. En film som – trots flera inslag som idag skulle kunna klassas som genreklyschor, hör till det bästa genren gett oss. Trots en simpel berättelse demonstrerade Mangold en fantastiskt hängivenhet och en oväntad uppriktighet som fick filmen att framstå genuin men framförallt varm.

Och nästan 20 år senare vill Mangold återskapa magin som ledde till det stora genombrottet. Denna gång höjs insatserna genom att ta sig an Bob Dylan, en musiker som går bortom det normala på de flesta sätt och vis. Mangold vill ännu en gång skapa en bred, öppen och lättillgänglig film som skildrar en specifik period i Dylans liv.

Men tillskillnad mot skildringen av Johnny Cash och dennes liv och evighetslånga kärlek till hustrun June är A Complete Unknown splittrad, ofärdig men framförallt alltför ordinär.

Dock är det svårt att helt och hållet kritisera Mangold för att slutresultatet är långtifrån så magiskt som det kunde ha varit. Bob Dylan är en av historiens mest enigmatiska, komplicerade, för att inte säga svåraste personer, vad gäller hans kameleontiska artisteri för att inte tala om personligheten. Detta i kombination med hans historiska gärningar där han skapt album och låtar som – för att uttrycka det milt, har förändrat historiens gång, har gett Dylan en sorts oförstörbar aura där hans absurda och många gånger motbjudande beteende ursäktats till rent perversa nivåer.

Denna ovilja att faktiskt komma till slutsatsen att Dylan är långtifrån sympatisk som människa blir också djupt problematisk för filmen då porträttet av Dylan blir oerhört vagt och klent. Flera gånger presenteras sekvenser där Dylan lever rövare och demonstrerar en megalomani som får vår egen Börje Ahlstedt att framstå lika ödmjuk som en försynt liten skogsmus. Det finns inget fundamentalt fel med att visa upp historiska personer som djupt problematiska vad gäller deras person, men Mangold och manusförfattaren Jay Cocks vågar inte ens tillkännage att deras subjekt inte är guds bästa son vad gäller mänskliga kvalitéer. Istället framstår filmens narrativ som snedvridet apologetiskt där Dylans ofta frånstötande beteende skall förklaras med än mer diffusa och oklara förklaringar. Berättelsen hade istället mått bra av att skildras mer som Dylans memorerar. Där väljer Dylan att berätta de många episoderna ur sitt liv på ett oväntat distanserat och jordnära sätt, det finns inget överdådigt eller storslaget över någonting, istället är det små anekdoter och diskussioner med diverse personer – kända som okända, som förklarar och ger en mikroskopisk insikt i personen.

James Mangold väljer istället en traditionell struktur som aldrig är abstrakt eller vidare djup. Sättet genombrottet skildras är lika självklart som det är kusligt bekant. Vi får montage som dränks i Dylans musik där korta ögonblick summerar framgångssagan. Och som i så många andra musikaliska biografier görs det ingen ansträngning att förklara varför Dylans musik briljerar i sin historiska kontext. Det förekommer dock en rad tafatta sekvenser som försöker koppla samman de mest dramatiska händelserna under 1960-talet med Dylans artisteri, sekvenser som mest känns som utfyllnad. Att filmen är traditionell i form och utförande är förståeligt då en mer snäv och abstrakt historia knappast hade kunnat skaffa sig åtta Oscarsnomineringar, något filmen i huvudsak är intresserad av. Detta är i mångt och mycket exemplariskt lockbete för just priser och utmärkelser, alla bitar finns på plats och om det inte vore för ett antal styrkor hade det hela varit en av de mer cyniska filmerna på länge.

För det finns också fantastiska höjdpunkter som är rent euforiska. Först och främst Timothée Chalamet i rollen som Dylan själv, detta kan vara det absolut bästa porträttet av en musiklegend som någonsin skådats. Även om Chalamet inte får någon vidare hjälp av manuskriptet skapar han en version av Bob Dylan som är skrämmande lik, det är inte bara rösten och utseendet utan hela kroppsspråket ned till de minsta gesterna. Sättet Chalamet kopierar Dylans nasala sångröst är minst lika imponerande och inte sedan Joaquin Phoenix spelade Johnny Cash i Mangolds Walk The Line har ett porträtt av en musiker framstått såhär pass genuint och autentiskt. Det är så pass bra att man kan glömma att det i grund och botten är en imitation. Nästan lika bra är Monica Barbaro i rollen som Joan Baez, Barbaro besitter en fantastisk sångröst och skapar en Baez som är självständig och minst lika bestämd.

Mangold lyckas också skildra extasen och förundran kring själv musiken, precis som den fantastiska Live Aid-sekvensen från Bohemian Rhapsody. Scenerna då vi får se Dylan spela in mästerverket Highway 61 Revisted är fullkomligt makalösa, detsamma gäller då Chalamet och Barbaro sjunger Blowin In The Wind ihop. I dessa stunder är extasen så pass extrem att man kan förlåta att helhetsintrycket av A Complete Unknown är så pass ordinärt och vardagligt att den tangerar att vara medioker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Raffinerade metalager och glidningar påminner stundom om masterclass – Dödsdansen i gästspel på Stora Teatern

13 februari, 2025 by Mats Hallberg

pressfoto Per Bolkert

12/2 2025 (spelas också 13/2)

Stora Teatern i Göteborg

Av Lolo Amble och August Strindberg

Regi och bearbetning: Anna Pettersson

Musik och ljus: Gustave Lund

På scen: Marie Göranzon & Gunilla Nyroos

Gästspel från Strindbergs Intima Teater

Mycket meriterade aktrisen, pedagogen och regissören Anna Pettersson tillträdde som chef på Strindbergs Intima Teater 2017. Två år senare såg jag henne i en feministiskt inriktad monolog på Stora Teatern som var en humoristisk, sylvass uppgörelse med ett antal klassikers perspektiv. Torde ha varit enda gången jag befunnit mig på scen, då en provisorisk läktare hade riggats upp för att skapa närhet. Att Pettersson är en fena på att underfundigt eller drastiskt, lansera kvinnliga aspekter på teaterkonst signerad berömda män är omvittnat. Missade tyvärr hennes omtalade uppsättning helt på egen hand av Fröken Julie. Om upprinnelsen till denna lek med Strindbergs manus och metalagren hos skådespelare vilka har en imponerande brunn av erfarenhet att ösa ur i repetitionstagen och som spelats sextio gånger, upplyses alla vi som stannar kvar i den nästan fullsatta salongen, för att lyssna på och delta i eftersamtal. Visar sig vara det första eftersamtal de haft, varvid Marie Göranzon blir förbluffad över av att hennes motspelare Gunilla Nyroos säger sig skifta mellan tre roller.

Påstås ibland vara ofint att ange en äldre dams ålder. Kan ändå i dessa fall inte låta bli att ta reda på hur det förhåller sig i dessa fall. Hon som blivit Dramaten trogen är född 1942 medan hennes jämförelsevis ombytliga kollega – därtill regisserat och gjort ett antal betydande roller på tv och film viket resulterat i priser/ nomineringar – är tre år yngre. Antar att det är första gången de jobbar tillsammans, åtminstone vad beträffar att gå i dialog med bara varandra. Och kan redan nu avslöja att det är en fröjd att bevittna inklusive att ta del av vad som förtäljs. Vad står ut mest när jag spontant tänker på duons imponerande cv? Om jag börjar med Gunilla Nyroos är det inom teatern Timmarna med Rita på Folkteatern och vad gäller inspelad drama Hem till byn, filmerna Moa och Berget på månens baksida. Prisade Göranzon lärde jag känna mer genom självbiografin Vrålstark & skiträdd, Stjärnorna på slottet och i videoinspelat samtal om yrket med Helena Bergström på kulturhuset. Live har jag sett henne agera i exempelvis i amerikanska samtidsdramat Andra ökenstäder och när Dödspatrullen gästspelade på Storan. Kuriöst nog gestaltade Göranzon Alice i Dödsdansen i vad som 1996 var Lars Noréns regidebut.

pressfoto Per Bolkert

Värt att påpeka att Strindbergs hejdlösa porträtt på bittra makarna vilka får näring av att plåga varann och i Edgars fall utsträcks ju hatet till omgivningen, blivit en publiksuccé i stjärntyngd uppsättning från Maximteatern. Flera gånger har Mikael Persbrant och Co besökt Storan och kommer tillbaka i år. Uppfylld av lust recenserade jag deras gästspel i fjol. Med hisnande VR-teknik såg jag under pandemin i bostaden en feministisk, lesbisk(?) nytolkning av Dödsdansen som hade en enastående tonträff. Även om det ter sig revolutionerande att två kvinnor spelar makarna har det som sagts gjorts förr. När jag googlar får jag fram att minst fyra kvinnliga regissörer, bland andra Görel Crona, satt upp Strindbergs tragikomiskt uppslitande äktenskapsstrid.

Pjäsen är en enaktare på cirka en timme, vilket gör eftersamtalet till ett idealiskt format. Premissen är att skådespelarna Marianne och Gun väntar på sin regissör. Under tiden de väntar drar de igenom ett knippe scener ur Strindbergs manus. Detta görs elegant, ibland prövande med skilda tekniker, för att känna av lämpligaste uttryck. För att försätta sig i pjäsen från 1900 har de ett praktiskt kodord. När de blir varse att regissören fått förhinder kastar de djärvt fram idén att denne kanske inte behövs. Vi tillförs skickligt yrkeskunskap när duon vällustigt tar sig an vår främsta dramatikers tokroliga text. i denna uppsättning där Göranzons manhaftigt får ta ut svängarna (komiskt gestaltat) genom att pompöst demonstrera hur förorättad officeren Edgar känner sig, har regissören fräckt bestämt att någon som gör Kurt inte ska finnas i rollistan.

Men den stora behållningen är ändå när manus lutar åt det självbiografiska, blottar olikheter och en intressant konflikt som säkerligen starkt överdrivits. Respektive livsfilosofi turneras, sipprar raffinerat fram. Och hur utvärderar de egentligen sina och kollegors insatser och vilka insikter gjordes i början av karriären? Mycket intressant speglas deras historik i glimtar. Olika nivåerna i texterna vilka Lolo Amble rafflande skrivit in, förmodligen efter input från de minst sagt garvade skådespelarna, har draperats i en lika smart som relevant skepnad.

Efteråt klagar Göranzon på att männen är frånvarande och därmed missar denna kvinnliga visdom, där duon har skiljaktiga meningar huruvida livet och konsten ska betraktas som separata storheter. Tippar ändå på att manliga inslaget uppgick till 20-25%. Uppsättningen levde sannerligen upp till sista meningen i marknadsföringen: ”En existentiell och humoristisk föreställning med två av Sveriges mest tongivande skådespelerskor.” Göranzon var mycket nöjd med publiken, hur vår andning orkestrerade föreställningen. Och trots att röda soffan i nyrokoko stod längre bak på scen än de var vana vid och trots att publiken var minst fyra gånger så stor som på Strindbergs Intima, uppstod enligt henne en fördelaktig nerv och delaktighet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in