Av Alfred Jarry (översättning Sture Pyk)
Bearbetning: Malin Stenberg, Anna Berg och ensemblen
Regi: Malin Stenberg
Scenografi och ljusdesign: Max Mittle
Kostymdesign: Heidi Saikkonen
Maskdesign: Linda Jean Nieminen
Ljuddesign: Tommy Carlsson
Musik: Karl Jonas Winqvist
Koreografiöga: Dorte Olesen
Dramaturg: Anna Berg
I rollerna: Mia Höglund-Melin, Bejamin Moliner, Johan Stavring och Malin Morgan
Premiär på Lilla scen 12/2 2025
Spelas till och med 22/3
Till protokollet ska anföras att jag såg föreställningen 13/2 eftersom premiären krockade med lockande gästspel på Storan. Under en nästintill fullsatt föreställning satt publiken längs tre väggar, fick tillfälligt lämna sina platser då paus var inlagd, vilket ur dramaturgiskt hänseende visade sig visade sig vara ett klokt upplägg. Just denna kväll kunde man få mer kött på benen genom att i foajén utanför Lilla scen, lyssna på ett samtal mellan regissör Malin Stenberg och kulturskribent Magnus Haglund om pjäsen och den surrealistiskt inriktade franske författaren som på grund av utsvävande leverne dog endast trettiofyra år gammal. Missade tyvärr Salong Ubu. För mig var Kung Ubu och Den fjättrade Ubu outforskad terräng. Saknar uppgift om när den senast sattes upp i Sverige, men sett att mannen som grundade läran om patafysik och ställde till med skandal vid urpremiären 1896 skapat en strid ström av adaptioner vilka också blivit till musikal, film och opera.
Alfred Jarry betraktas som en föregångare till dadaism. Ur hans hejdlöst infallsrika estetik uppstod i betydligt mer avskalad form epokgörande dramatik av absurdistiskt lagda dramatiker som Beckett och Ionescu och det refereras frapperande ofta till Ubu Roi. Kan väl hävdas att verk av Elfriede Jelinek ingår i samma eller snarlik kategori. Diffusa begreppet patafysik har i Sverige som bekant haft två av sina främsta tillskyndare i Claes Hylinger och Magnus Hedlund, vilka båda förekommer i en samling texter översatta och kommenterade av Sture Pyk. Vetenskapen Jarry lanserade förklaras i termer av ”läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap” (Wikipedia), vilket leder till en utvidgning av etablerad vetenskap genom att utmana och med fantastisk påvisa parallella möjligheter. Estetiken förlagd till ett tillstånd bortom fysiken, sägs kännetecknas av färgglada och udda element, en oförutsägbar lek med överdrifter. Apropå översättningen av Malin Stenbergs uppsättningen förtjänar den lovord. Att konstant använda idiomatiska uttryck och krydda med malplacerade metaforer tyder på fenomenal lingvistisk vighet.
Malin Stenbergs regi har jag tidigare kunnat beskåda i exempelvis Djävlar på hjul på Stadsteatern och i den alldeles lysande Jeanne DÁrc på Backa. På teaterns hemsida introducerar hon pjäsens motiv och influenser till bearbetningen hon utfört tillsammans med dramaturg och ensemblen.. Beskriver vad som ursprungligen blev ett fiasko som ett portalverk, rubriceras som en nidbild av en diktator. Vi får veta att galna dramatiken utlöses av beslutet att invadera Polen. När befolkningen utplånats klagar despoten över uteblivna skatteintäkter. Vansinniga handlingar av enbart destruktiv art och obegripliga uttalanden sker därefter slag i slag, igångsätts efter att lustigt kraftuttryck avlossats.
Absurdismen i sin mest destruktiva form triumferar således. Å andra realiseras ofattbar ondska och ofantliga klyftor runt om i den existerande världen vars länder till övervägande del består av diktaturer., Borde inte behöva påpekas att USA inte tillhör dessa beklagansvärda nationer. Hur Stenberg analyserar rådande läge behöver kommenteras. Återkommer i ämnet.
Scenografin med ett sinnrikt bygge i vitt metall vars belamrade konstruktion skådespelarna smidigt kliver in i och över, för att teatraliskt beträda olika ytor inklusive toalett bidrar till en eggande helhet. Sammalunda gör svischande ljudet som markerar ny scen. Max Mitle kombinerar förtjänstfullt ansvarsområdena scenografi och ljus. I andra akten blir man varse hur kompositören Karl Jonas Winqvists musik anger tonen. Detta i en akt då den lynnige kungen genomgår en metamorfos, avsiktligt kullkastar maktbalansen och inte längre vill styra utan tjäna som slav.. Effektfullt förekommer därtill teman från, om öronen rätt uppfattar, främst Chopins begravningsmarsch och Carl Orffs suggestiva körverk Carmina Burana.
Ett par gånger i första akten trampade uppsättningen nästan vatten trots frossandet i tokroliga upptåg, vilka givetvis finns med som en skrämmande påminnelse om tyranners maktfullkomlighet. Läst att förlagan ska ha varit en elak lärare som det florerade berättelser om jämte parodiska sekvenser baserade på några av Shakespeares mest berömda tragedier. Samlade bedömningen stannar ändå vid att produktionen bör betraktas som ett odiskutabelt utropstecken.
Samtrimmade skådespelare hugger lustfyllt in på sina utflippade roller. Finns anledning att tro att ensemblen är handplockad. Kvartetten uppvisar en vana vid absurdistisk teater i avsaknad av logiska mönster i intrig och repliker. Mia Höglund Melin i centrum tar maximalt ut svängar, vilket hänförde GP:s stränga kritiker och resulterade i rubrik. Jag instämmer! Hennes kropp och mimik, likväl som ett imponerande spektrum av tonfall gör hennes gestaltning mycket minnesvärd. I merparten av den både förtätade och upplösta kortare andra akten, äger hon i ensamt majestät scen. Likt Karin De Frumerie i Hamlet härom året verkar Höglund Melin ha älskat att sätta tänderna i en maskulin, psykotisk figur.
Johan Stavring (setts i fyra uppsättningar på Backa Teater) har mer än ett halvdussin roller att hålla reda på, vilka växlar emellan att befinna sig i överläge eller misär och förtryck. Understryker gärna dessa figurers belägenhet med en slags panik, förtvivlade utbrott. Malin Morgan har ungefär lika många ”kufar” och celebriteter att skifta emellan. Med tanke på vad hon gjort på film och ett antal strålande insatser på Folkteatern i Göteborg ska mångsidigheten betonas. Tro det är hennes debut på Stadsteatern. En frilansare som framgångsrikt varvat uppdrag Folkteatern (var senast Onkel Vanja i Anna Takanens lysande uppsättning) – Stadsteatern är Benjamin Moliner. Här gör han primärt avtryck som sjåpig ”kärringlurk” porträtterandes fru Ubu. Han tycks ha en särskild fallenhet för att gestalta vilsna, kämpande undantagsmänniskor. Ska framhållas att den groteska tonen medför att publiken inte drabbas av deras öden. Illustrerar istället på ett medvetet fragmentariskt vis vämjeliga företeelser och vådan av oförblommerad härskarmentalitet. Lite kul att uppsättningen bokstavligt talat införlivat en ”hävstång” (se bild nedan) att spänna musklerna i.
Även om Stenberg förmår att hålla sin woke-linje stången, förhållandevis implicit, behöver andemeningen kommenteras, Parallell kan dras till exempelvis aktuella och gästspelande Skål för livet. Där adresseras ett par gånger spillror av nynazistiska fästen i Sverige medan barntorpeder, kriminella klaner, hedersförtryck, välfärdsbrottslighet, Hamas-vurmande (betänk aggressionerna och hoten emanerande från det olagliga tältlägret i Vasaparken) och orsaken till förhöjda säkerhetsläget sorgfälligt förtigs.
Bearbetningen av Kung Ubu undviker nogsamt hela innehållet i Douglas Murrays rysare Kriget mot väst, samtliga terrorattentat i Europa utförda av islamister, fasansfulla omfattande tortyrskandalen (grooming scandal) som rullats upp i England där förövare med specifikt ursprung ofta skyddats, framväxten av IS, bombdåden och skjutningarna i Sverige som saknar motstycke. Tvärtom antyds skamlöst genom vad som slängs i soppåsar, åskådliggörande av tortyr, en blåsippa fäst vid en mynning med mera att galna gubbar i USA (pressekreteraren är en 27-årig kvinna som rent objektivt håller oändligt högre nivå än den föregående administrationens) och Europa symboliserar mörka krafter.
I motsats till en tidigare president som ironiskt nog belönades med Nobels fredspris har Trump aldrig startat något krig, vilket alla inom MSM, akademin, kultur-Sverige och politiker som hatar hans pompösa person och drastiska politik bör vara anständiga nog att medge Och i skrivande stund obstruerar demokrater och tjänstemän flera av de lagar han infört och gått till val på. Och situationen i det polariserade USA har på en mängd områden varit förödande under Demokraternas styre, vilket lade grunden till maktövertagandet i Vita huset. Hade uppskattat om Stenberg i en förvisso lyckad uppsättning, haft med mer av nålstick om vänskapskorruption och dylikt och den berättigade skräck för ryssen (något jag minns från lumpen i slutet av 70-talet) i soldatuniform som förekommer.
Pressfoton: Ellika Henrikson