Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Social Reckoning – lyckas med bravur

by

The Social Reckoning

The Social Reckoning
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Manus och regi Aaron Sorkin

Uppdelat i tre delar och en prolog, som först kan kännas lite out of place men senare kontextualiseras och visar sig ha en vital och fullt logisk plats i temat, får vi nu efter 16-åriga väntan nu denna tematiska uppföljare på The Social Network (som regissören Aaron spelade i). Där den första filmen var en dokudrama om hur den största sociala plattformen någonsin blev till, och alla bråk omkring det, får vi här istället se de negativa effekter plattformen har haft på såväl unga som äldre, hur omvandlingen till Meta samt uppköpet av Instagram gjorde allting värre. Men även om det kan tyckas svårt att leva upp till en sådan blockbuster efter så många år skulle jag säga att den lyckas med bravur – och även överträffar den som både drama och social kommentar. Det handlar alltså inte om någon Gladiator II som efter alla år mest var samma film en gång till. Tvärtom är denna mer egen i sin konstruktion och istället för collage-bråk så får vi reell insyn hur plattformen faktiskt påverkat användarna negativt liksom samhället i stort.

Som Mark Zuckerberg har vi denna gången Jeremy Strong, kanske mest känd från HBO-serien Succession och därefter Donald Trump-skildringen i The Apprentice, och även om det går att argumentera för att han spelar en ganska snarlik roll från den i Succession skulle jag ändå säga att han här är betydligt mer robotlik och helt avskalad på såväl känslor som personlighet. Han är som en känslokall AI-tjänst som bara tagits fram för att kunna driva Meta och inte en faktiskt människa. Även om han alltså kan kännas något type castad tycker jag ändå det finns grader och nyanser av hans skådespel som lyfter filmen. Men ändå är han inte riktigt filmens huvudperson. Istället är det mer journalisten Jeff Horwitz, spelad av Jeremy Allen White som kanske känns igen bäst från de brokiga familjeskildringarna i Shameless och nu senare The Bear som även är en fantastisk serie om familj, vänskap och att driva en restaurang tillsammans. Om stora drömmar och hårt kämpande. Här är han en mer grävande journalist som inte ens har ett Facebook-konto men är intresserad av storyn om Facebook. Han anlitas som frilansare på Wall Street Journal för att lyfta hur den enorma sociala medier-plattformen används för att lyfta Alt-right-grupper och uppmuntrar till radikalisering. Han kontaktar personal från Facebook och får svar från Frances – spelad av briljanta Mikey Madison som är mest känd från Guldpalm-vinnaren Anora som karaktären med samma namn där hon också belönades med Oscar för bästa kvinnliga huvudroll – som här är den betydligt blygare och återhållsamma dataingenjör på Facebook som kanske inte är speciellt motsträvig mot sin anställare men ändå är missnöjd med hur hon tystas och inte direkt uppmuntras att lyfta de frågor och problem hon ändå är anställd att lyfta och få uppmärksamhet kring.

Genom en Facebook-tidslinje får vi genom några år följa hur Jeff och Frances samarbetar för att avslöja plattformens dolda agendor och funktioner, hur de används för att polarisera och hetsa till hat för mer klick och scrollande – men också hur Zuckerberg förbereder sig för utfrågning i senaten samtidigt som han driver företaget och dess funktionalitet. Samt hur mobbning och skönhetshets mot unga kvinnor inte bara inte modererades utan även uppmanades av samma anledning. Istället för en palttform för människor att komma samman och förstå varandra och världen bättre blev det i yttrandefrihetens namn en plattform för hat, förtal, politisk pajkastning och ”journalistisk” neddykning i vad som vi förväntas vara arga över just idag. Just därför blir också filmen ett plakat för att mer riktig journalistik och inte bara tyckande på sociala medier med ytliga skildringar och ”analyser” görs utan faktisk grävande med avslöjande innehåll. Tidningarna har haft svårt att överleva och anpassa sig, men deras jobb är inte oviktigare för det. Vilket lyfts fram bra i filmen och sammanfattas väl i Jeff’s något översittarcitat: we are just better than you at it.

Alla situationer i filmen är baserade på verkliga händelser, utskott, utfrågningar och plattformens byggstenar – så den känns brännande viktig att se för att bättre förstå social media överlag. Hur de tjänar på att vända varandra mot grupper och öka värde genom upprördhet. Kanske är det därför den bränns som mest när de kommer till January 6th Capitolium riot där en stor mobb genom organisering över Facebook anföll, förstörde och gav sig på såväl personal som polis. Då plötsligt blir AI-roboten väckt och människan med känslor och sunt förnuft vaknar till liv för att ta sitt första beslut som går emot aktieägarnas vilja och istället göra vad som är bäst för allmänheten: att strypa tillgången till den ammunition och gas på elden en viss sittande president då tycks ha uppmanat till.

Filmrecension: Broken Voices – en stark och välgjord film som inte går att skaka av sig

by

Broken Voices

Broken Voices
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Regi Ondrej Provaznik
Skådespelare Katerina Falbrová, Lucie Ingrová, Martina Jindrová, Anna Kameníková, Maya Kintera, Tereza Krivankova, Markéta Kühnová, Juraj Loj

En film det inte går att se utan att bli djupt påverkad. På ett realistiskt sätt får vi följa hur en man missbrukar sin makt över unga tonårsflickor och hur han gör unga tonåringar illa. Filmen dröjer sig kvar inom mig länge. Filmen säger så mycket med enkla medel tillsammans med massor av underbar musik som talar djupt till oss. Filmen bygger på verkliga händelser och är mycket välgjord dramatiskt och berättar i lugn takt och mycket nära, så vi kan känna in huvudpersonens känslor. En av filmens många styrkor är att den talar utan att påpeka övertydligt, mycket sägs mellan raderna.

Filmens handling utspelas i Tjeckien i början av 1990-talet. Valinka är en trettonårig blick som är duktig på att sjunga. Hennes storasyster är med i en världsberöm tjeckisk flickkör och nu har Valinka fått chansen att pröva att vara med. Körledaren är man, Machá, som är krävande och hård. Han verkar vara någonstans mellan 35-40 år och har långt hår och samtidigt som han har hård disciplin är många flickorna fascinerande och dragna till honom. Flickorna är kluvna. De vill så gärna vara med i kören och ha chansen att få vara med på stora konserter och framför hägrar en plats till en turné i USA. Under den framgångsrika ytan med fantastiskt duktiga sångerskor rör sig en kultur av Broken Voices. När Valinka får chansen att vara solist får hon höra av andra flickor att de vet precis varför hon fått den uppgiften och det beror inte på hennes sångröst, menar de.

Filmens handling bygger på en verklig historia, Bambini di Praga-skandalen – en skandal med sexuella övergrepp i en världsberömd flickkör som skakade hela Tjeckien. Det skildras så välgjort och trovärdigt i filmen och Kateřina Falbrová är mycket duktig i rollen som Valinka. Det blir så tydligt hur körledaren kan manövrera Valinka och de andra flickorna då de är såg mycket yngre och drömmer om framgång inom musiken. Det är övertygande och känns så autentiskt att det gör ont i hjärtat att se den då jag som biopublik både förstår hur den verkliga Valinka kände och upplevde det som hände och att jag liksom många vet och förstår att många, många unga flickor världen över varit med om liknande maktmissbruk och övergrepp. En stark och välgjord film där musiken och körsången berättar mycket. En berättelse som griper tag och stannar kvar och som det inte går att skaka av sig.

Broken Voices hade världspremiär i huvudtävlingen på Karlovy Vary International Film Festival 2025, där den vann Europa Cinemas Label Award och huvudrollsinnehavaren Kateřina Falbrová fick ett särskilt juryomnämnande. Filmen har visats och prisats på festivaler världen över. I Oldenburg vann den publikens German Independence Award för bästa film, och på Tromsø International Film Festival belönades den med det prestigefyllda FIPRESCI-priset. Filmen hade sin Sverigepremiär på Göteborg Film Festival.

På hemmaplan utsågs BROKEN VOICES till årets bästa film vid Czech Film Critics’ Awards 2026, där Kateřina Falbrová även vann priset för bästa kvinnliga huvudroll. Filmen fick dessutom hela 13 nomineringar till Czech Lion Awards och vann tre priser: bästa kvinnliga huvudroll, bästa musik och bästa ljud.

Filmrecension: Kärlek över Tanger – vacker och engagerande

by

Kärlek över Tanger

Kärlek över Tanger
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Regi Maryam Touzani

En färgrik hyllning för äldre människors rätt att leva aktivt och fullt. Filmens distributör skriver om Kärlek över Tanger:
En sensuell och hjärtevärmande feelgood, som slår fast att ålderdom är allt annat än att säga adjö till bångstyrighet, livslust, drömmar och het passion – vinnare av publikpriset på Göteborg Filmfestival!

Carmen Maura spelar María Ángeles, en äldre kvinna i pensionsåldern som är livsbejakande. Hon bor på Calle Malaga i Tangers färgstarka spanska kvarter och hon älskar sitt liv där. Hon går ut på förmiddagen och möter människor hon hälsar på, tar en pratstund med de hon möter. Till en försäljare kan hon säga att hon vill ha det hon brukar ha. Hon känner sig hemma där hon lever. Men så kommer hennes dotter från Madrid och vill ha hennes hjälp. Dottern har skilt sig och har det knapert i Madrid. Dottern bestämmer sig för att sälja María Ángeles lägenhet. Dottern ber sin mamma att flytta hem till dem i Madrid så hon får träffa sina barnbarn oftare och kan samtidigt vara till hjälp.

Ganska många som ser filmen och som är mor- eller farföräldrar har nog svårt att förstå sig på María Ángeles. De flesta skulle flytta direkt till barnbarnen och vilja träffa dem ofta. Men María Ángeles är inte som de flesta. Dottern äger rättigheterna till mammans lägenhet efter pappans död många år tidigare. Därför kunde dottern lätt sälja lägenheten och tömma den.

María Ángeles ger sig dock inte så lätt. Hon hittar ett sätt att få in pengar och hon köper tillbaka alla sina möbler och annat som dottern sålt. Nu ska jag inte avslöja för mycket av handlingen. Men det blir intressant, roligt och romantiskt i en härlig färgsprakande blandning.

Regissören Maryam Touzani gjorde stor succé med sin förra film Den blå kaftanen, som Kulturbloggen gav betyg 5.

Kärlek över Tanger är vacker och engagerande men når inte samma mästerliga nivå som Den blå kaftanen men är ändå mycket vacker och det är som om kryddor och annat känns i filmen. Fotot är så levande att det doftar omkring det. Den är helt klart värd ett biobesök. En av veckans mest sensuella filmpremiärer.

Om regissören
Maryam Touzani föddes i Tanger. Efter att ha arbetat nära tillsammans med Nabil Ayouch med Much Loved och skrivit Razzia där hon även medverkade som skådespelare regisserade hon sin första långfilm, Adam. Filmen valdes ut till Un Certain Regard i Cannes och blev Marockos officiella Oscarsbidrag.

2022 regisserade hon Den blå kaftanen, som också valdes ut till Cannes och senare tog sig till Oscars shortlist vilket var första gången för en marockansk film. Den blå kaftanen har vunnit över 60 priser världen över och nådde de högsta internationella biointäkterna någonsin för en marockansk film. 2023 återvände Maryam Touzani till Cannes, denna gång som jurymedlem i festivalens huvudtävling.

Filmrecension: Monster Mia – en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla

by

Kärlek över Tanger

Monster Mia
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Regi Verena Fels

En rolig berättelse för barnfamiljer, speciellt för de yngre skolbarnen, i en miljö som passar för Halloween-säsongen. Halloween har ju slagit igenom stort i Sverige under senare år och firas på olika sätt. Temat för filmen är att lära oss att uppskatta våra olikheter och acceptera varandra som vi är. Vi behöver inte vara lika varandra.

Huvudpersonen är tolvåriga Mia. Hon går på en fin skola som heter Primrose Academy. Men skolans rektor uppskattar inte riktigt Mia. Mia är lite för framåt. Hon älskar skateboard och är bra på att ta sig fram med sin skateboard. Hon klär sig inte som fina flickor och framför allt är hon övertygad om att monster finns. Mia har forskat på egen hand kring monster. Enligt skolans rektor är deras lilla stad fri från monster sedan 500 år tillbaka. Men Mia har hittat texter i olika arkiv som pekar på att det trots av stadens makthavare säger ändå finns monster. Mias övertygelse gör henne inte populär hos skolans rektor. Ovanpå till det har hon ett husdjur som inte är så uppskattat: en ruffig, oborstad men charmig råtta med namnet Quentin. Mia har dessutom en tvillingsyster, Marie, som är precis den perfekt skolflickan på Primrose Academy. Marie har helst rosa kläder och tar söta selfies på sig själv.

Apropå namnet Primrose så är det namnet på ett duktigt legendariskt brittiskt medium som var mentor åt bland annat Gordon Smith som är att av världens mest träffsäkra medium. Nu är jag inte säker på att de som skrivit manus till denna film känner till just Mrs Primrose som var medium och mentor för många medium i Skottland. Men lite kul är det att namnet används för skolan i filmen som har det magiska som ingrediens i temat.

Situationen ställs på sin spets när Mia ska hålla ett föredrag i skolan och hon har valt att prata om bevis för att monster finns. Det får till följd att Mia blir utslängd från skolan och skickas till en annan skola, som heter Rotwood Academy.

Mia blir jätteledsen över att bli relegerad från sin skola men tar ändå skolbussen till den nya skolan. Hon har inget val. Rotwood Academy visar sig vara rena drömmer för Mia. Alla, både elever och lärare, är klädda som om det vore Halloween och skolans motto är ”För att vi skräms”. Redan under första skoldagen i nya skolan förstår Mia att alla elever och lärare är monster, förutom hon själv som därför måste låtsas att hon är ett monster. Bland spöken, vampyrer och andra hemska varelser känner hon sig hemma och hon hittar snabbt några monster-vänner. Men hon måste ljuga för dem och låtsas att hon är ett monster. Det visar sig nämligen att monster är jätterädda för människor.

Filmens distributör skriver att Monster Mia är en film för:
alla som har barn i åldern 6 till 12
alla som är föräldrar och far- och morföräldrar, lärare och pedagoger
alla som älskar animerade filmer
alla som älskar Halloween och kusligheter
alla som älskar fantasy och magi
alla som älskar monster

Det är bara att hålla med om den sammanfattningen. Monster Mia är en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla med ett budskap som behöver upprepas många gånger runt om i världen i många sammanhang för människor i alla åldrar: vi behöver inte vara rädda för de som inte är som vi.

Filmen har fått manus av Katharina Reschke och Jasmina Kallay och bygger på böckerna Monstrous Maude av A. B. Saddlewick. Det är en slags Harry Potter-berättelse i kortare format. En film för alla som vågar släppa rädslan för det som sticker ut och som uppskattar att människor vågar vara rebelliska och vågar öppna sina ögon för världens alla olikheter.

Operakritik: Vem fan gillar opera? – Gripande nutidssaga om musikens kraft och mytologins djup

by

Vem fan gillar opera?
Foto: Nadja Sjöström

Vem fan gillar opera?
Av Bahar Pars
Regi och manus Bahar Pars
Ljus Linus Fellbom
Piano, liveelektronik Maria Rostotsky
Violin Lovisa Ehrenkrona
Kostym Behnaz Aram
Mask och peruk Helene Norberg
Dramaturgi Tuvalisa Rangström
Medverkande Nina Rashid (skådespelerska), Alexandra Büchel (operasolist)
Premiär på Folkoperan 5 oktober 2026 (foajén)

Mytologi har alltid tillhört en av operavärldens viktigaste byggstenar, och när Folkoperans föreställning tar vidare denna tradition, om än i miniformat, i form av en monologföreställning, Vem fan gillar opera? – blir det riktigt lyckat.

Det nyskrivna manuset och regin står Bahar Pars för som själv är skådespelerska och länge bland annat medverkat vid Uppsala stadsteater, men nu även verkar vid Stadsteatern i Stockholm och i olika filmer. Huvudrollen gestaltas av Nina Rashid, som haft roller både vid Uppsala stadsteater och Dramaten, men är verksam även som spoken-word-poet. Kompar på piano, och står för live-elektronik, gör en riktig konsertpianist som därtill annars också är skådespelerska, musiklärare med mera, Maria Rostotsky. De klingande operatonerna framförs av operasolisten Alexandra Büchel, som är utbildad i Florens, vid sidan om Operahögskolan i Stockholm, och fick Birgit Nilsson-stipendiet 2017. Hon är också van vid scener i länder så som USA, Tyskland, Ungern och Italien. Ikväll bär hon en viktig roll även för handlingen.

Publiken som sitter på bänkar utplacerade i foajén får till en början uppleva en nästan helt mörklagd scen. Från någonstans dit foajétrappan leder, högt på andra våningen, hörs ett dovt ångestskrik på håll. Det blir som en djup ton av allvar slås an. Fastän skriket övergår till mera skönsång så återkommer förtvivlan i stämman. Ännu avslöjas inte vem eller vad det är som ljuder så.

När sedan en ung sprudlande livlig, men faderlös, Aisha, fantastiskt gestaltad med underbar närvaro av Nina Rashid, träder in från närmare håll, kommer ljuset. Först får vi förstå att Aisha betyder ”den som lever”. Hon vet om sina föräldrars stora önskan om att ge henne allt gott när hon föddes. Men hon måste ”arbeta hårt” för att ta sig fram i det nya landet. Men Aisha berättar också att hon har en röst, inuti, som har förföljt henne länge. Hon undrar vad det kan vara… Via en dialog med modern framgår att pappa, som är borta ur bilden, blev tagen av ett mytologiskt väsen kallat Jinn. Hon undrar om den skrämmande rösten hon hör kan vara ett sådant väsen? I presentationen till föreställningen står det (Folkoperans hemsida) att ett Jinn förkroppsligar en rasande kvinnlig kraft.

Aisha berättar mer om sin uppväxt i Barkarby, där torget finns ”som Gud glömde”. Hon berättar om det svaga minnet hon har av sin pappa, när han sitter såsom sovande bredvid sin fiol på torgets trappa. Men plötsligt fryses bilden, och Aisha blir sin sövda drogande far där på torget. I bakgrunden hörs nu, precis vackert såsom opera är när det är som bäst, Lascia chío pianga av Händel sjungas mjukt och ljudande och fram visar sig nu det mytologiska väsen vi fått höra talas om. I form av en sagolik, svartklädd men ståtlig kvinna med långa skimrande naglar och stram knut, blir Alexandra Büchels mytologiska väsen precis lagom magiskt skrämmande. Röken kryper nedför trappan, över pappan och till sist läggs ett vitt skynke över honom. Det är vackert belyst av Linus Fellbom. Denna vackra initiala iscensättning med balanserad sång framförd av Büchel (mjukt sjungen för att möjligtvis inte till en början skrämma alltför gröna operafans?) blir väldigt stark. Det intima utrymmet, i foajén, dit publikens är hänvisad i anslutning till scenen, fylls alldeles lagom av toner vid sidan om den starka berättelsen som vi får ta del av. Salarna som angränsar till foajén där vi sitter används som resonanseffekter. Sång anas både långt ifrån och sedan helt nära.

För att inte avslöja hela handlingen vill jag säga att hela konceptet är väldigt fyndigt, i syfte att locka nykomlingar till operavärlden. Centralt är förstås en väldigt balanserad regi, men också ett gripande manus som aldrig ramlade över till pekoral, detta som Bahar Pars medverkat till. Det blir intressant att få följa denna bana hon givit sig in på. Berättelsen om den unga flickans sökande i sig själv blir som en resa som var och en kan identifiera sig med. Alla har vi väl små inre demoner och arv svåra att bära, förmedlade via generationer före oss. Själv kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, för här gavs en så fin motivering till musikens roll för oss alla. Hela produktionsteamet med musiker och andra medarbetare vill jag ge en eloge för en så proffsig samverkan.

En monolog kräver sin skådespelerska, och effekter och musikaliska inslag ska just på detta vis ge stöd, och inte störa det som gestaltas. Så bildas en helhet. Och visst var det väntat av så proffsiga medverkande.